HOME


  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

 

 

2

 

STATEN

 

Redan under åren 1920-21 förehöll man vår unga rörelse, från kretsar ur vår tids utlevade borgerliga värld, att vår inställning till den nuvarande staten var avvisande, varav det partipolitiska stråtrövardömet av skilda riktningar härledde rättigheten att med alla medel taga upp undertryckningskampanjen mot den unga, obekväma förkunnaren av en ny världsåskådning. Därvid glömde man helt visst med avsikt, att den borgerliga världen numera alls icke kan föreställa sig något enhetligt i begreppet stat, att det ej finns någon absolut definition därför, att det ej kan ges någon. Uttolkarna bruka ju ändock sitta vid våra statliga högskolor, ofta i rättslärares skepnad, och deras största uppgift måste ju vara att finna förklaringar och tydningar för den aktuella, mer eller mindre lyckliga uppenbarelseform, den näringskälla har, som ger dem deras bröd. Ju omöjligare en stat är beskaffad, desto oklarare, mera konstlade och obegripliga äro definitionerna på ändamålet med dess tillvaro. Vad skulle t. ex. en gång i tiden en kejserlig universitetsprofessor skriva om statens betydelse och ändamål i ett land, vars tillvaro som stat väl förkroppsligade 1900-talet största missfall? En svår uppgift, om man betänker, att det för en nutida lärare i statsrättsliga ting mindre finns en förpliktelse till sanning än i stället så mycket mera att tjäna ett visst ändamål. Och detta är: vidmakthållande till varje pris av det för tillfället existerande monstrum med mänsklig

24

mekanism, som nu kallas för stat. Sen skall man inte förundra sig, om man vid dryftandet av detta problem så mycket som möjligt undviker reella synpunkter för att i stället gräva ner sig i ett kaos av "etiska", "sedliga", "moraliska" och andra ideella värden, uppgifter och mål.

I största allmänhet kan man skilja på tre uppfattningar:

a) mängden av dem, som i staten helt enkelt se en mer eller mindre frivillig sammanslutning av människor under en regeringsmakt.

Denna grupp är den största. I dess led befinna sig särskilt tillbedjarna av vår gängse legitimitetsprincip, i vilkas ögon människornas vilja i fråga om hela denna angelägenhet över huvud taget inte spelar någon roll. I den omständigheten, att en stat existerar, ligger för dem redan grunden till dess heliga osårbarhet. För att stödja detta vansinniga påfund av en människohjärna fordras en nästan hundaktig dyrkan av den s. k. statsauktoriteten. I en handvändning förvandlas i dessa människors huvuden ett medel till det slutgiltiga målet. Staten är ej längre till för att tjäna människorna, utan människorna för att tillbedja en statsauktoritet, som säkert innesluter den sista, med något sorts ämbete beklädda anden. För att inte detta tillstånd av stilla hänryckt tillbedjan skall förvandlas i oro, så finns statsauktoriteten å sin sida endast till för att upprätthålla lugn och ordning. Även den är numera ett ändamål och inget medel. Statsauktoriteten har att sörja för att lugnet och ordningen i sin tur möjliggöra statsauktoritetens existens. Mellan dessa två poler skall hela livet kretsa.

I Bajern företräder i första hand statskonstens utövare i det bajerska centrum, det s. k. "Bajerska folkpartiet" en sådan uppfattning; i Österrike var det de svartgula legitimisterna, och i Riket själv är det tyvärr ofta s. k. konservativa element, vilkas tankar om staten röra sig i dessa banor.

b) Den andra gruppen människor är något mindre, då man till denna har att räkna dem, som åtminstone förknippa några betingelser med tillvaron av en stat. De önska inte endast

25

enhetlig förvaltning, utan om möjligt även gemensamt språk - om så endast av förvaltningstekniska synpunkter. Statsauktoriteten är inte längre statens enda och odelade mål, utan därtill kommer även befordrandet av undersåtarnas lycka. Tankar om "frihet", för det mesta en mycket missförstådd frihet, tränga sig in i dessa kretsars statsuppfattning. Regeringsformen framstår inte längre som oantastbar endast genom sin blotta existens, utan prövas med hänsyn till sin ändamålsenlighet. Den heliga åldern skyddar inte mot samtidens kritik. För övrigt är det en uppfattning, som av staten framförallt väntar gynnsamma förhållanden för den enskilda företagsamheten, som alltså bedömer den ur praktiska synpunkter och efter allmän ekonomisk räntabilitetshänsyn. Huvudsakligast träffa vi företrädarna för dessa åsikter i våra vanliga tyska borgerliga kretsar, särskilt i sådana, som tillhöra vår liberala demokrati.

c) Den tredje gruppen är den numerärt svagaste.

I staten ser den endast ett medel att förverkliga för det mesta mycket oklart utformade maktpolitiska tendenser hos ett språkligt utpräglat och enat statstolk. Strävan efter ett enhetligt statsspråk yttrar sig ej endast i förhoppningen att på detta sätt kunna ge staten i fråga en bärkraftig grund för yttre makttillväxt utan lika mycket i den - för övrigt grundfalska - åsikten att man på den vägen skulle kunna genomföra en nationalisering i en bestämd riktning.

Det har varit verkligt jämmerligt att tvingas åse, hur man under de senaste hundra åren lekt med ordet "germanisering" i dessa kretsar, mången gång i bästa tro. Jag erinrar mig ännu, hur i min ungdom just denna beteckning ledde till otroligt falska föreställningar. Även i alltyska kretsar kunde man på den tiden höra den åsikten förfäktas, att den österrikiska tyskbeten mycket väl skulle kunna lyckas att med regeringens hjälp och stöd genomföra en germanisering av den slaviska världen i Österrike. Därvid gjorde man inte på något sätt klart för sig, att en germanisering endast kan gälla

26

jord, aldrig människor. Ty det som man i allmänhet avsåg med detta ord, var endast det yttre, påtvingandet av det tyska språket. Det är ett nästan ofattligt tankefel att tro, att det t. ex. av en neger eller kines blir en german, för att han lär sig tyska och är beredd till ett konstlat användande av det tyska språket och att skänka sin röst till något tyskt parti. Att varje sådan förtyskning i själva verket är en avgermanisering, det blev aldrig klart för vår borgerligt nationella värld. Ty om man i dag med våld frampressar ett världsspråk och därmed bygger över och slutgiltigt utplånar hitintills synliga olikheter mellan skilda folk, så betyder detta begynnelsen till en bastardisering, vilken i detta fall icke blir en förtyskning utan ett förintande av det germanska elementet. Det förekommer endast alltför ofta i historien, att erövrarfolket med yttre maktmedel lyckas påtvinga det underkuvade folket sitt språk och att deras språk efter tusen år fortfarande talas av ett främmande folk varför segerherrarna i själva verket bli de besegrade.

Eftersom samhörigheten med ett folk, eller en ras, alldeles inte beror på språket utan på blodet, så skulle man få tala om en germanisering först, när man lyckades förvandla det underkuvade folkets blod. Men det är omöjligt. Det enda tänkbara vore, att blodsblandningen medförde en förändring, som betydde sänkandet av den högre rasens nivå. Slutresultatet av en sådan process vore alltså förintandet av just de egenskaper, som en gång gjorde detta folk skickat att hemföra segern. Särskilt skulle de kulturskapande krafterna försvinna vid en beblandning med en sämre ras, om den erhållna produkten så tusen gånger om talade den f. d. högre rasens språk. Någon tid framåt kommer en brottning mellan de olika folksjälarna att äga rum, och det kan hända, att det allt djupare sjunkande folket, som en sista uppblomstring, lyckas skapa överraskande, kulturella värden. Men det gäller då endast enstaka element, som tillhöra den högre rasen, eller också bastarder, hos vilka vid den första korsningen det

27

bättre blodet ännu väger över och försöker kämpa sig igenom; aldrig är det slutprodukter av blandningen. Bland dessa skall alltid en kulturell tillbakagång visa sig.

Det måste i dag betraktas som en lycka, att en germanisering av Österrike i Josef II:s mening uteblev. Dess framgång skulle sannolikt ha betytt den österrikiska statens vidmakthållande men också en genom den språkliga gemenskapen frambringad sänkning av den tyska nationens rasnivå. Under århundradenas lopp hade väl en viss hjordkänsla utkristalliserats, även om hjorden som sådan hade blivit mindervärdig. Ett statstolk hade möjligen blivit till, men ett kulturfolk hade gått förlorat.

För den tyska nationen var det bättre, att denna blandningsprocess uteblev, även om det inte skedde genom någon ädel insikt utan till följd av Habsburgarnas kortsynta inskränkthet. Hade det gått annorlunda, hade man nu knappast längre kunnat tala om det tyska folket som en kulturfaktor.

Men inte endast i Österrike utan också i Tyskland voro och äro de s. k. nationella kretsarna offer för dylika falska tankegångar. Den polska politik, som så många krävde, med en germanisering av de östliga provinserna som mål, vilade nästan alltid på ett liknande felslut. Även här menade man sig kunna åstadkomma en germanisering av det polska elementet genom en rent språklig förtyskning. Även här skulle resultatet ha blivit olyckligt: ett folk av främmande ras, som på tyskt språk hade uttryckt sina främmande tankar och som genom sin egen mindervärdighet hade komprometterat vårt eget folks höjd och värde.

Tänk endast, hur förfärlig redan den skada är, som på indirekt väg tillfogas tyskbeten, därigenom att judarna, när de beträda amerikansk mark, prata sin ghettotyska, och till följd av många amerikaners bristande kännedom därför skrivas på vårt tyska konto. Men det kan väl inte falla någon in att se ett bevis för deras tyska härstamning och samhörighet med det tyska folket endast i den yttre omständig-

28

heten, att denna nedlusade folkvandring från Östeuropa för det mesta talar tyska.

Gagnelig var den historiska germaniseringen av den mark, som våra förfäder vunna med svärdet i hand och koloniserade med tyska bönder. I den mån de därvid till förde vår folkkropp främmande blod, bidraga de dock till denna olyckliga splittring av vårt inre väsen, som tar sig uttryck i vår - tyvärr många gånger till och med beprisade - överdrivna individualism.

Även för denna tredje grupp är staten fortfarande i viss mening självändamål och dess upprätthållande följaktligen den mänskliga tillvarons högsta uppgift.

I korta drag kan man konstatera: alla dessa åskådningar ha inte sina djupaste rötter i kunskapen om, att de kultur- och värdeskapande krafterna i väsentlig grad bero av rasbiologiska förutsättningar och att staten därför måste betrakta vidmakthållandet och utvecklingen av rasen, detta grundvillkor för all mänsklig kulturutveckling, som sin högsta uppgift.

Den yttersta slutsatsen av dessa falska uppfattningar och åskådningar om en stats väsen och ändamål kunde sedan dragas av juden Marx: i och med att den borgerliga världen löste statsbegreppet från rasens förpliktelser utan att kunna nå fram till någon annan på samma sätt erkänd formulering, jämnade den själv vägen för en lära, som förnekar staten som sådan.

Redan på detta område måste därför den borgerliga världens kamp mot den marxistiska internationalen fullständigt misslyckas. Den har för länge sedan offrat själva grundvalarna, som voro nödvändiga för att stödja dess egen idévärld. Den förslagna motståndaren har insett svagheterna i byggnaden och stormar nu an emot den med de vapen, som borgerligheten själv, om än ofrivilligt, givit honom.

Det första åliggandet för en på en folklig världsåskådnings grund vilande, ny rörelse blir därför att draga försorg om

29

att uppfattningen om statens väsen och ändamålet med dess existens erhåller en enhetlig och klar form.

Den principiella uppfattningen är därvid den, att staten 'icke är något mål utan ett medel. Den är förutsättningen för skapandet av mänsklig kultur, men den är ingalunda dess grund. Denna består fastmer uteslutande i förhandenvaron av en därtill begåvad ras. Det kunde finnas hundratals mönstergilla stater på jorden - om de ariska kulturbärarna doge ut, skulle ändå ingen kultur finnas, som motsvarade nutidens högst stående folks andliga nivå. Man kan gå ännu längre och säga, att förefintligheten av mänskliga statsbildningar icke det minsta skulle utesluta möjligheten av människosläktets förintande, för så vitt andlig begåvning och spänst girige förlorade genom frånvaron av dessa egenskapers högrasiga bärare.

Om t. ex. jordytan till följd av någon tektonisk tilldragelse skulle komma i oro och ett nytt Himalaja höja sig ur världshavets vågor, så skulle genom en enda ohygglig katastrof mänsklighetens kultur vara utplånad. Ingen stat skulle längre äga bestånd, upplösta vore all ordnings band, i spillror dokumenten av en tusenårig utveckling, allt ett enda stort vatten- och slambemängt dödens fält. Men om endast några få människor av en bestämd kulturskapande ras bevarats ur detta fasans kaos, så skulle jorden - om också efter tusenårig väntan - när lugnet återinträtt, undfå bevis på mänsklig, skapande kraft. Endast förintandet av den sista kulturrasen och dess enskilda medlemmar skulle slutgiltigt ödelägga jorden. Omvänt se vi av exempel i samtiden, att statsbildningar på stammens begynnelsestadium icke förmå skydda från undergång de högrasiga individer, som uppbära dem, om dessa sakna den nödvändiga begåvningen. Liksom forntidens väldiga djurarter tvingades vika för andra och fullständigt gingo under, så måste även människan vika, om hon saknar den bestämda andliga kraft, som ensam låter henne finna på de nödiga medlen för hennes självbevarelse.

30

Det är inte staten som sådan, vilken skapar en bestämd kulturell nivå, den kan endast bevara den ras, som betingar den.

Å andra sidan kan själva staten oförändrad bestå århundraden igenom, medan den kulturskapande förmågan hos folket och den därav beroende allmänna livsföringen till följd av att staten icke förhindrar en rasblandning, för länge sedan börjat undergå djupgående förändringar. Den modärna staten kan exempelvis mycket väl som formell mekanism fortsätta sin skentillvaro en så eller så lång tid, vår folkkropps rasbiologiska förgiftning medför ändå en kulturell tillbakagång, som redan är förskräckande tydlig.

Därför är förutsättningen för tillvaron av en högre mänsklighet icke staten utan existensen av folk, som äro skickade att uppbära den.

En sådan förmåga kommer djupast alltid att vara förhanden, och den behöver endast väckas till handling genom yttre omständigheter. Nationer eller bättre raser med kulturell begåvning och skaparkraft bära dessa gagnerika egenskaper latenta inom sig, även om ogynnsamma yttre omständigheter för tillfället icke tillåta en utlösning av dessa anlag. Fördenskull är det också ett otroligt ofog att framställa den förkristna tidens germaner som "kulturlösa", som barbarer. De ha aldrig varit det. Det var endast deras nordiska hemlands kärvhet, som pressade dem med levnadsvillkor, vilka förhindrade dem utveckla sina skapande krafter. Hade de - utan någon antik värld - kommit till söderns gynnsammare marker och hade de från lägre stående folk erhållit de första tekniska hjälpmedlen, så skulle den i dem slumrande kulturskapande förmågan växt upp till en lika lysande blomma, som fallet exempelvis var med hellenerna. Men denna kulturskapande urkraft springer ingalunda fram endast ur sitt nordiska luftstreck. Lappen skulle, om han kom till södern, lika litet verka kulturbildande som t. ex. eskimån. Nej, denna härliga, skapande förmåga har förlänats just ariern, vare sig han ännu bär den slumrande inom sig eller skänker den till det vak-

31

nande livet, allteftersom gynnsamma omständigheter tillåta eller en ogästvänlig natur förhindrar det. Därav ger sig följande slutsats:

Staten är ett medel att uppnå målet. Dess mål är att bevara och befordra en gemenskap av fysiskt och psykiskt likartade organismer. Denna bevarande uppgift omfattar för det första det renrasiga elementet och möjliggör därigenom den fria utvecklingen av alla i denna ras slumrande krafter. Av dem skall alltid en del i första rummet tjäna det fysiska livet och befordrandet av en fortsatt andlig utveckling. I själva verket skapar emellertid alltid det ena förutsättningen i för det andra.

Stater, som icke tjäna detta ändamål, äro odugliga företeelser, rentav missfoster. Det faktum, att de existera, ändrar lika litet härutinnan som ett piratfartygs framgång kan rättfärdiga röveriet.

'Som förfäktare av en ny världsåskådning kunna vi nationalsocialister aldrig ställa oss på "de verkliga - falska - förhållandenas mark". I så fall vore vi inte längre förfäktare av en ny stor idé utan kulis åt dagens förljugenhet. Vi ha att på det skarpaste skilja mellan staten som höljet och rasen som innehållet. Detta hölje har en mening endast om det kan bevara och skydda innehållet; i annat fall är det värdelöst.

Följaktligen är folkstatens förnämsta ändamål omsorgen om 'bevarandet av dessa högrasiga beståndsdelar, vilka som kulturskapande alstra en högre mänsklighets skönhet och värde. Vi arter kunna alltså med en stat förslå endast en levande folkorganism, som inte blott tryggar detta folks fortbestånd utan också, genom att vidare utbilda dess andliga och ideella krafter, för det till den största frihet.

Vad man nu försöker tränga på oss som stat är endast ett utslag av den djupaste mänskliga villfarelse med outsägligt lidande som följdföreteelse.

Vi nationalsocialister veta, att vi med denna uppfattning stå som revolutionärer i den nuvarande världen och även

32

brännmärkas som sådana. Men vårt tänkande och handlande skall förvisso till ingen del bestämmas av vår tids bifall eller avböjande utan av den bindande plikten mot en sanning, som vi bekänt oss till. Då kunna vi vara övertygade, att eftervärldens högre insikt inte blott skall förstå vårt uppträdande utan även erkänna det som riktigt och ge det sitt riddarslag.

*

Detta är också för oss nationalsocialister normen för värdesättningen av en stat. Detta värde kommer att bli relativt, sett ur det enskilda folkets synpunkt; absolut, ur hela mänsklighetens. Det vill med andra ord säga:

En stats värde kan icke bedömas efter dess kulturella nivå eller dess makt och betydenhet inom den övriga världen utan uteslutande efter värdet hos det för tillfället ifrågakommande folket.

En stat kan betecknas som mönstergill, när den inte blott motsvarar levnadsbetingelserna för det folk, som den skall företräda utan också i praktiken just genom sin egen existens håller detta folk vid liv - likgiltigt, vilken allmänt kulturell betydelse, som tillkommer denna statsbildning inom ramen av den övriga världen. Ty statens uppgift är inte alls att frambringa kvalifikationer utan endast att skapa fria utvecklingsmöjligheter åt redan existerande krafter. Omvänt kan alltså en stat betecknas som dålig när den, trots en hög kulturell ståndpunkt, prisget bärarna av sin kultur åt undergången i rashänseende. Ty den förstör därmed praktiskt taget förutsättningen för fortbeståndet av denna kultur, vilken den ju inte skapat, utan som är frukten av det genom den levande statliga enheten till sitt fortbestånd säkrade, kulturskaparide folket. Staten representerar nämligen icke ett innehåll utan en form. Ett folks förhandenvarande kulturståndpunkt ger alltså icke värdemätaren för den stats kvalitet, i vilken det lever. Det är mycket begripligt, att ett kulturellt högtbenå-

33

det folk uppvisar en bild av högre värde än en negerstam; trots detta kan det förstnämndas statsorganism, betraktad efter det sätt, på vilket den fyller sitt ändamål, vara sämre än negerns. Ehuru den bästa stat och den bästa statsform inte äro i stånd att hos ett folk frammana förmågor, vilka helt enkelt saknas och som aldrig funnits, så är en dålig stat säkerligen i stånd att genom ett av den tillåtet eller till och med underlättat förintande av den rasrena kulturbäraren, så småningom utrota ursprungligen förefintliga kulturegenskaper.

Följaktligen kan omdömet om en stats värde i första hand blott fällas med hänsyn till den relativa nytta, som den medför för ett visst folk och ingalunda efter den betydelse, som tillkommer den i och för sig i världen.

Detta relativa omdöme kan fällas raskt och väl; omdömet om det absoluta värdet blott med största svårighet, emedan detta egentligen bestämmes icke blott med tanke på staten utan snarare med avseende på det ifrågavarande folkets värde och nivå.

När man talar om en högre mission för staten får man därför aldrig glömma, att den högre missionen väsentligen ligger hos folket, för vilket staten genom sin inneboende organiska kraft blott har att möjliggöra en fri utveckling.

Fråga vi alltså, hur den stat skall vara beskaffad, som vi tyskar behöva, måste vi först göra klart för oss, vilka människor den skall omfatta och vilket ändamål den skall tjäna.

Vår tyska folkenhet äger tyvärr inte längre en i rashänseende enhetlig kärna. De olika urbeståndsdelarnas sammansmältningsprocess har inte heller fortskridit så långt, att man skulle kunna tala om en därigenom nybildad ras. Tvärtom, de förgiftningar av blodet, som drabbat vår folkkropp särskilt efter 30-åriga kriget, förde till en försämring icke blott av vårt blod utan även av vår själ. Vårt fosterlands öppna gränser, kontakten med icke-germanska folkelement längs dessa gränsområden, men framför allt det starka, oupphörliga tillflödet av främmande blod till det inre av riket, lämnar ingen tid

34

övrig för en absolut sammansmältning. Ingen ny ras utkristalliseras, utan rasbeståndsdelarna endast anhopas, med det resultatet, att det tyska folket särskilt i kritiska ögonblick, då annars en hjord brukar sluta sig samman, löper åt alla fyra väderstrecken. De rena grundelementen ha inte blott sin huvudsakliga utbredning i särskilda delar av riket utan äro också blandade inom vart område för sig. Bredvid nordiska människor östtyska, bredvid östtyska dinariska, bredvid båda västtyska och däremellan blandraser. Detta är å ena sidan en stor nackdel: tyska folket saknar denna säkra hjordinstinkt, som har sin grund i ett enhetligt blod och som särskilt i ögonblick, då faran hotar, bevarar nationer från undergång, emedan alla mindre inre skiljaktigheter hos dylika folk genast försvinna då och den gemensamma fienden mötes av en enhetlig hjords slutna front. I det förhållandet, att våra alltjämt oblandade raselement, av den mest olikartade beskaffenhet, existera jämsides med varandra, ligger grunden till det, som man hos oss betecknar med ordet överindividualism. Under fredliga tidsskeden kan denna mången gång göra goda tjänster, men när allt kommer omkring, är det den, som berövat oss världsherraväldet. Hade tyska folket i sin historiska utveckling ägt denna "hjordenhet" liksom andra folk, vilka dragit nytta av den; då skulle väl Tyska riket i dag varit herre över jordklotet. Världshistorien skulle ha gestaltat sig annorlunda, och ingen människa kan avgöra, om inte då på denna väg inträffat, vad så många förblindade pacifister i dag hoppas kunna tigga sig till genom jämmer och veklagan: en fred, hägnad icke av tårdrypande pacifistiska gråterskors palmkvistar utan grundad på det segerrika svärdet, fört av ett herrefolk, som sätter världen i en högre kulturs tjänst.

Det förhållandet, att vi inte äro ett verkligt folk med enhetligt blod, har tillfogat oss outsägliga lidanden. Det har givit många tyska potentater små privata furstendömen, men det tyska folket har det berövat rätten till herravälde.

Än i denna dag lider vårt folk under denna inre söndersliten

35

het men måhända kan det, som i förgången och i närvarande tid bragt oss olycka, i framtiden bli oss till välsignelse. Ty lika olyckligt, som det å ena sidan var, att en fullständig blandning av våra ursprungliga rasbeståndsdelar uteblev och därigenom bildandet av en enhetlig folkkropp förhindrades, lika lyckligt var det å andra sidan, då härigenom åtminstone en del av vårt bästa blod bevarades rent och undgick rasförsämring.

Säkerligen skulle en enhetlig folkkropp ha uppstått vid en fullständig sammansmältning av våra ursprungliga raselement, men, som varje raskorsning visar, skulle den som kulturbärare blivit mindre duglig, än den högst stående av de ursprungliga beståndsdelarna. Detta är välsignelsen med den uteblivna fullständiga hopsvetsningen: att vi ännu i denna dag i vår tyska folkkropp äga stora tillgångar av nordiskt-germanska människor, som förblivit oblandade, och i vilka vi böra se den värdefullaste skatten för vår framtid. Under den bedrövliga tid, när man svävade i okunnighet om alla raslagar och den ena individen ansågs lika värdefull som den andra, var det naturligt, att insikten om de skilda raselementens olika värde saknades. I dag veta vi, att en fullständig sammansättning av beståndsdelarna i vår folkkropp måhända skulle ha skänkt oss den yttre makten till följd av den därigenom uppståndna enheten, men vi veta även, att mänsklighetens högsta mål skulle ha blivit ouppnåeligt, därför att den, som ödet uppenbarligen ensam utsett att nå denna fulländning, skulle gått under i det allmänna hopkok av raser, varav enhetsfolket skulle bestått.

Det som emellertid förhindrades genom ödets lyckliga skickelse utan vårt görande och låtande, det ha vi i dag att utforska och utnyttja enligt vår nu vunna kunskap.

Den, som talar om en det tyska folkets mission på jorden, han måste veta, att en sådan blott han bestå i bildandet av en stat, som ser sin högsta uppgift i att uppehålla och understödja de i oangripet skick kvarvarande ädlaste beståndsdelarna av vårt folk, ja, av hela mänskligheten.

36

För första gången erhåller staten därigenom ett högsta mål. Gentemot den löjliga parollen om ett säkrande av lugn och ordning för att göra det möjligt att i fred och ro skoja upp sina medmänniskor framstår som en i sanning hög mission statens uppgift att vidmakthålla och befordra den högsta mänsklighet, som genom den Allsmäktiges nåd förlänats denna världen.

Av en död mekanism, som gör anspråk på att vara till för sin egen skull, skall en levande organism formas, som har det enda ändamålet att tjäna en högre ide.

Tyska riket skall som stat omfatta alla tyskar med den uppgiften att icke blott samla och vidmakthålla detta folks värdefullasta tillgångar av högrasiga beståndsdelar utan även långsamt och säkert föra dem fram till dominerande ställning.

*

Därmed träder, i stället för ett djupast sett stelnat tillstånd, en period av kamp. Men som alltid här i världen besannas även nu ordet, att "den som rastar - han rostar" och vidare, att segern alltid ligger i angreppet. Ju större det hägrande målet för kampen är och ju mindre den stora massans förståelse för detta mål just nu visar sig, desto oerhördare äro emellertid enligt världshistoriens erfarenheter framgångarna liksom även betydelsen av dessa framgångar, om målet rätt fattas och kampen genomföres med orubblig ihärdighet.

Det kan . visserligen vara så, att det för många av våra nuvarande auktoriserade statsmän kan kännas lugnare att verka för upprätthållandet av ett givet tillstånd än att behöva kämpa för ett kommande. De komma alltid att finna det lättare att i staten se en mekanism, som helt enkelt är till för att hålla sig själv vid liv, på samma sätt som deras liv också "tillhör staten" - som de bruka uttrycka sig. Liksom det som sprungit fram ur folkdjupet logiskt skulle kunna tjäna något annat än just folket, eller människan skulle kunna verka för

37

något annat än människan. Det är, som sagt, naturligtvis lättare att i statsauktoriteten blott se den formella mekanismen för en organisation än folktankens suveräna förkroppsligande på jorden. Ty i det ena fallet är för dessa svaga andar staten såväl som statsauktoriteten redan i sig själva ett ändamål, i det andra fallet åter blott det mäktiga vapnet för den stora, eviga livskampen för tillvaron, ett vapen, som var och en har att underkasta sig, emedan det icke är formellt mekanistiskt utan ett uttryck för en gemensam vilja till livets vidmakthållande.

I kampen för vår nya uppfattning, som helt motsvarar tingens djupaste mening, skola vi därför blott finna få stridskamrater i ett samhälle, som lider av ålderdomssvaghet inte endast till kroppen utan tyvärr alltför ofta även till själen. Endast undantagen, gubbar, som bevarat hjärtat ungt och sinnet friskt, skola komma till oss från sådana samhällsskikt, aldrig de, som se sin livsuppgifts innersta mening i vidmakthållandet av ett givet tillstånd.

Mot oss står den oändliga härskara, som består inte så mycket av medvetet illasinnade som tanklöst likgiltiga och naturligtvis av dem, som äro intresserade av, att det nuvarande tillståndet upprätthållas. Men just i denna skenbara hopplöshet för vår väldiga kamp ligger storheten i vår uppgift och även möjligheten till framgång. Det stridsrop, som antingen från början skrämmer bort de svaga själarna eller snart kommer dem att tappa modet, blir till en de verkliga kampnaturernas samlingssignal. Och ett måste man göra klart för sig: när ur ett folk framstår ett koncentrat av största energi och handlingskraft, inriktat mot ett mål och följaktligen undandraget den stora massans tröghet, så ha de få procent, detta koncentrat utgör, höjt sig till herrar över hela antalet. Minoriteterna göra världshistoria, när antalets minoritet förkroppsligar viljans och beslutsamhetens majoritet.

Det, som i dag för många kan gälla som en försvårande omständighet, är därför i själva verket förutsättningen för

38

vår seger. Just i storheten och svårigheten i vår uppgift ligger sannolikheten, att blott de bästa kämparna skola infinna sig till striden. I detta urval ligger just borgen för framgången.

*

I allmänhet plägar naturen själv träffa vissa korrigerande anstalter i fråga om jordevarelsernas rasrenhet. Den hyser ingen särdeles stor kärlek till bastarder. I synnerhet de första produkterna av sådana korsningar, intill tredje, fjärde och femte led, få utstå bittra lidanden. De berövas icke blott den kvalitet, som den ädlaste beståndsdelen ägde i korsningen, den bristande enheten i blod medför bristande enhet i vilje- och beslutkraft till liv över huvud taget. I alla kritiska ögonblick, när den rasbiologiskt enhetliga varelsen fattar riktiga, d. v. s. enhetliga beslut, då blir den i rashänseende disharmoniske osäker eller förmår genomföra en sak endast till hälften. Allt som allt betyder detta icke endast en viss underlägsenhet hos den disharmoniske gentemot den enhetliga utan i praktiken även risken för en snabbare undergång. I otaliga fall, där rasen står bi, bryter bastarden samman. I detta förhållande kan man se naturens botemedel. Den inskränker möjligheten till fortplantning. Därigenom förhindrar den längre gående korsningars fruktsamhet över huvud taget och bringar den sålunda till utdöende.

Om alltså till exempel inom en bestämd ras en enstaka individ inginge en förbindelse med en ur rasens synpunkt mera lågtstående, så bleve resultatet närmast en sänkning av nivån i och för sig men dessutom också ett försvagande av avkomman gentemot den i rashänseende alltjämt oblandade omgivningen. Om ytterligare blodtillsats från den högre rasen fullständigt förhindrades, skulle en fortsatt ömsesidig korsning medföra, att bastarden antingen doge ut till följd av sin enligt naturens visa ordning minskade motståndskraft, eller också, skulle de under loppet av flera årtusenden bilda en ny blandning, vars ursprungliga grundbeståndsdelar vore fullständigt

39

blandade genom tusenfaldig korsning, kanske t. o. m. inte längre påvisbara. Ett nytt enhetsfolk hade därmed uppstått, som komma att ha en viss hjordbestämd motståndskraft men som ändock gentemot den vid den första korsningen medverkande högsta rasen vore väsentligt försvagad till sin andligt-kulturella betydelse. Men också i detta sista fall skulle blandprodukten duka under i den ömsesidiga kampen för tillvaron, så länge en högre stående, alltjämt oblandad rasenhet ännu är tillfinnandes som motståndare. All den hjordkänsla den inre slutenhet, som under årtusendena bildats hos denna nya folkkropp, skulle till följd av rasnivåns allmänna sänkning och den därav betingade minskningen av andlig elasticitet och skaparkraft ändock icke räcka till för att segerrikt bestå i kampen mot en lika enhetlig men andligt och kulturellt överlägsen ras.

På den grund kan man uppställa följande sats:

Varje raskorsning leder obönhörligen förr eller senare till blandproduktens undergång, så länge den högre beståndsdelen i denna korsning själv alltjämt förefinnes i en ren, så att säga rasenlig enhet. Faran för blandprodukten är undanröjd först i det ögonblick, den siste rasrena individen "bastardiserats".

Detta förhållande innebär en, låt vara långsam, naturlig regenerationsprocess, vilken så småningom åter skiljer ut rasliga förgiftningar, så länge ännu en grundfond av rasrena element är förhanden och en vidare bastardisering inte mera äger rum.

En sådan process kan äga rum av sig själv hos varelser med stark rasinstinkt, vilka endast på grund av särskilda omständigheter eller något särskilt tvång avlägsnats från den rasrena förökningens väg. Så snart detta tvångsläge upphört kommer den alltjämt rena delen att genast åter sträva efter parning bland likar och sätter därmed en gräns för ytterligare uppblandning. Bastardiseringens produkter träda därmed

40

automatiskt åter i bakgrunden, såvida de icke redan förökat sig så ofantligt i antal, att ett allvarsamt motstånd från de återstående renrasigas sida icke längre kan komma i fråga. Den människa, som en gång blivit utan instinkt och icke längre känner den förpliktelse som naturen ålagt henne, kan dock i allmänhet icke hoppas på en sådan naturens rättelse, förrän hon ersatt sin förlorade instinkt med faktisk insikt; på den har man sedan att bygga den erforderliga reorganisationen. Dock är faran mycket stor, att den människa, som en gång blivit blind, allt mer och mer river rasskrankorna, tills slutligen den sista resten av hennes bästa del går förlorad. Då kvarstår i själva verket blott ett sammelsurium av det slag, som föresvävar våra dagars dråpliga världsförbättrare som ett ideal; det skulle emellertid inom kort förjaga idealen från denna världen. Det är sant: en stor hjord kunde bildas på det sättet, ett flockdjur kan man konstruera, men en människa som kulturbärare eller ännu bättre som kulturgrundare och kulturskapare frambringar en sådan blandning aldrig. Mänsklighetens mission skulle därmed kunna anses avslutad.

Den som inte vill, att världen skall gå emot detta tillstånd, måste omvända sig till den nya uppfattningen, att det framför allt är de germanska staternas uppgift att principiellt sätta en gräns för ytterligare bastardisering.

Våra dagars generation av notoriska stackare kommer naturligtvis genast att uppgiva ett anskri och jämra sig och klaga över ingrepp i människans heligaste rättigheter. Nej, människans heligaste rättighet är blott en och denna rättighet är samtidigt en helig förpliktelse, nämligen att sörja för att blodet bevaras rent så att bevarandet av människans bästa egenskaper möjliggör en ädlare utveckling av dessa varelser.

En folkets stat har därför i första hand att höja äktenskapet från dess ställning som en ständig skam för rasen och giva det helgden av en institution, avsedd att frambringa Guds beläten och icke missfoster mellan människa och apa.

Att protestera mot detta av så kallade humana bevekelse-

41

grunder anstår fördömt illa en tid, som å ena sidan ger varje avsigkommen, degenererad varelse möjlighet att fortplanta sig och därmed påbörda avkomlingarna själva liksom deras samtida outsägliga lidanden, medan å andra sidan droghandlare och t. o. m. gatuförsäljare saluföra medel, som hjälpa de sundaste föräldrar att förhindra barnalstring. I denna lugnets och ordningens stat, är det alltså enligt åsikten hos dess talesman, den tappra borgerligt-nationella världen, en förbrytelse att förstöra fortplantningsförmågan hos syfilispatienter, tuberkulösa, ärftligt belastade, krymplingar och kretiner, däremot betraktas det inte som något orätt att faktiskt förkväva fortplantningsmöjligheten hos miljoner av de allra bästa. Något sådant bryter ej mot god sed i detta skenheliga samhälle men tjänar desto mera den kortsynta tankelättjan. Ty i annat fall skulle man ständigt vara tvungen att bry sin hjärna med vilka förutsättningar som kunna finnas att skaffa bröd och uppehälle åt de varelser, vilka som sunda bärare av folkstaten en gång skola fylla samma uppgift mot det kommande släktet.

Hur gränslöst oideellt och oädelt är inte hela detta system! Man bemödar sig inte längre att frambringa det bästa åt eftervärlden utan låter allting löpa som det kan. Att även våra kyrkor därvid försynda sig mot Herrens avbild, vars värde de ändock på det högsta betona, är fullkomligt i stil med deras uppträdande, som alltid ordar om Anden men låter dess bärare, människan, degenereras till en avsigkommen proletär. Sen iakttar man med förvånade och försagda ansikten den ringa framgång, tron har i det egna landet, den förfärliga "gudlösheten" hos detta lekamligen hunsade och givetvis även andligen i lumpor höljda, eländiga följe och så söker man med framgång hålla sig skadelös genom kyrkans segrar bland hottentotter och zulukaffrer. Medan våra europeiska folk, Gud vare tack och lov, sjunka ned till ett lekamligt och moraliskt avskums nivå, beger sig den fromme missionären till Centralafrika och upprättar negermissioner, till dess vår

42

"högre kultur" även där skapat en skämd bastardras av sunda, om också primitiva och lågtstående människobarn.

Det skulle mera motsvara vår världs ädlaste tankar, att våra två kristna kyrkor i stället för att besvära negrerna med en missionsverksamhet, som de varken önska eller förstå, undervisade vår europeiska mänsklighet, milt men med största allvar, att om föräldrarna icke äro friska, så är det en gudi behagligare gärning att förbarma sig över ett friskt stackars litet hittebarn och ge det fader och moder än att själv sätta ett sjukt barn till världen, vilket kommer att bringa sig själv och samhället enbart olycka och lidande.

Det som i dag från alla håll försummas på detta område har folkstaten att taga igen. Den har att göra rasen till medelpunkt i det allmänna livet. Den har att sörja för, att den bibehållas ren. Den har att förklara barnet för ett folks dyrbaraste egendom. Den måste draga försorg om, att endast den som är frisk, skaffar barn till världen; att det endast finnes en verklig skam: att om man själv är sjuk och bristfällig ändå alstra barn, liksom en högsta ära: att avstå därifrån. Omvänt måste det också anses förkastligt att undanhålla nationen friska barn. Staten måste här uppträda som beskyddare av en tusenårig framtid, gentemot vilken den enskildas önskan och egennytta framstå som ett intet och in för vilken de ha att böja sig. Det har att ställa läkarvetenskapens modernaste hjälpmedel till förfogande för kunskapen på detta område. Den har att förklara för oduglig till fortplantning, var och en som på något sätt är uppenbart sjuk och ärftligt belastad, ävensom vidtaga de praktiska åtgärderna med anledning därav. Den har omvänt att sörja för, att den friska kvinnans fruktsamhet icke begränsas genom den finansiella skurkhushållningen hos en statsmakt, som förvandlat den välsignelse, barnen medföra, till en förbannelse för föräldrarna. Med denna lättjefulla, ja, brottsliga likgiltighet, med vilken man nu för tiden behandlar de sociala förutsättningarna för en barnrik familj, har den att röja upp och i stället måste den

43

känna sig som skyddsherre för denna ett folks kostbaraste välsignelse. Dess omsorger tillhöra mera barnet än de vuxna.

Den som inte är frisk och fullödig till kropp och själ får ej föreviga sitt onda i ett barns kropp. Folkstaten har här att utföra ett oerhört uppfostringsarbete. Det kommer dock en dag att framstå som ett större dåd än vad vår nuvarande borgerliga tidsålders segerrikaste krig ha utfört. Genom uppfostran av den enskilda bör den inpränta, att det inte är någon skam utan en beklagansvärd olycka att vara sjuk och svag, men att det är en förbrytelse och därför samtidigt en skam att vanära denna olycka med sin egen egoism, när man ånyo påbördar livet ett oskyldigt väsen; att det däremot vittnar om adel i djupaste mening och om den beundransvärdaste mänsklighet, när den oskyldigt sjuke, med avstående från egna barn, ger sin kärlek och ömhet åt ett stackars obekant ungt skott på sitt folks stam, vilket genom sin sundhet lovar att en gång bli en kraftfull medlem av en kraftfull gemenskap. Och staten har att i detta sitt uppfostringsarbete fullfölja sin praktiska verksamhet på det rent andliga området. Utan hänsyn till förståelse eller bristande förståelse, bifall eller ogillande har den att verka i denna anda.

Ett endast sexhundraårigt förhindrande av fortplantningsförmågan och skaparmöjligheterna för sådana kroppsligt degenererade och själsligen sjuka skulle inte endast befria mänskligheten från en omätlig olycka utan även medföra ett tillfrisknande, som nu knappast synes möjligt att fatta. När så det medvetna, planmässiga befordrandet av fruktsamheten hos de friskaste av dem, som uppbära folkstaten, har förverkligats, skall resultatet bli en ras, som åtminstone i det närmaste åter har rensat ut fröet till vårt nuvarande kroppsliga och därmed även andliga förfall.

Ty, om ett folk och en stat bara en gång ha beträtt denna väg, kommer uppmärksamheten att av sig själv riktas just på folkets i rashänseende värdefullaste kärna och på att öka dess

44

fruktsamhet för att till slut låta hela folket bli delaktigt av välsignelsen i en fast tuktad rasmassa.

Vägen, som leder till detta mål, är framför allt, att en stat icke överlämnar bebyggandet av nyvunnen odlingsmark åt slumpen utan fastställer särskilda regler därför. Enkom bildade raskommissioner skola utge tillståndsbevis för bosättning åt den enskilda; denne i sin tur förbindas till en fastställd, bestämd reslig renhet. På den vägen kunna i allmänhet randkolonier grundas, vilkas invånare äro bärare av uteslutande den högsta rasrenhet och samtidigt högsta raskvalitet. De utgöra därmed en hela folkets kostbara nationella skatt; deras tillväxt måste fylla varje enskild folkkamrat med stolthet och glad tillförsikt, ty i dem finnas gömda fröet till en sista stor framtida utveckling för det egna folket, ja, för hela mänskligheten.

Det måste slutligen lyckas för den folkliga världsåskådningen att i folkstaten nå fram till den bättre tidsåldern, när människorna inte mer lägga ned sina omsorger på förädling, av hundar, hästar och kattor utan på att höja människan själv, en tidsålder, då den ene i medvetande om sin svaghet tigande resignerar och den andra glatt offrar och ger.

Att detta är möjligt, kan man inte förneka i en värld, där hundratusentals och åter hundratusen människor frivilligt ålägga sig celibat, därtill förpliktade och bundna endast av ett kyrkligt påbud.

Skulle inte samma uppoffring vara möjlig, om i det kyrkliga påbudets ställe träder en maning att äntligen hejda rasförgiftningens ständigt fortlevande arvsynd och skänka den allsmäktige Skaparen varelser, sådana han själv en gång skapat dem?

Det är visserligen sant, att vår ömkliga här av nutida kälkborgare aldrig kommer att förstå det. De skola skratta eller skaka på sina skeva axlar och stöna sitt eviga: "Det vore för all del ganska gott, men det låter sig ju i alla fall inte göra!" Med er låter det sig förvisso inte längre göra, er värld är inte lämpad för något sådant! Ni ha endast ett be-

45

kymmer: ert privata liv, och en Gud: era pengar! Men, vi vända oss inte heller till er, utan till den stora armen av sådana, som äro för fattiga för att deras privata liv skulle kunna betyda världens högsta lycka, till sådana, som inte i guldet se härskaren över sin tillvaro utan tro på andra gudar. Framför allt vända vi oss till vår väldiga här av tysk ungdom. Den växer i en stor brytningstid, och det, som deras fäders tröghet och likgiltighet förvånade, skall tvinga den till kamp. Den tyska ungdomen skall antingen en gång stå som byggherre av en ny folkstat eller också som sista vittne uppleva den borgerliga världens fullständiga sammanbrott och ände.

Ty om en generation är behäftad med fel, som den själv känner till och t. o. m. erkänner och ändå, som vår borgerliga värld nu gör, ger sig till tåls med den billiga förklaringen, att det ju i alla fall inte går att göra något åt saken, ja, ett sådant släkte det är dömt till undergång. Men det karakteristiska för vår borgerliga värld är just, att den inte längre kan förneka sina brister. Den måste tillstå, att mycket är ruttet och dåligt, men den kan ej längre besluta sig för att resa sig mot det onda, med sammanbiten energi snabbt samla ihop ett sextio- eller sjuttiomiljonersfolks kraft och bygga bålverk mot faran. Tvärtom! Om det sker på någon annan väg, så kastar man bara ömkliga glosor över företaget och försöker åtminstone på avstånd påvisa dess teoretiska omöjlighet och förklara varje framgång som otänkbar. Intet argument är därvid för enfaldigt att tjäna som stöd för den egna dvärgaktigheten och dess andliga inställning. När t. ex. en hel kontinent tar upp kampen mot alkoholförgiftningen för att frigöra ett folk ur denna förhärjande last, så har vår europeiska borgerliga värld intet annat till övers än ett intetsägande stirrande och skakningar på huvudet, ett överlägset hånlöje - som gör sig särskilt bra i detta enfaldiga sällskap. Men om alltsammans inte tjänar till någonting, om åtminstone på något ställe av jorden man reser sig mot den upphöjda,

46

oantastliga slentrianen och gör det med framgång, ja, då måste, som sagt, i varje fall framgången betvivlas och förringas, varvid man inte ens drar sig för att anlägga borgerligtmoraliska synpunkter på en kamp, som söker göra rent hus med den grövsta amoral.

Nej, i den frågan ska vi ej hänge oss åt några falska föreställningar: vår nuvarande borgerlighet har redare blivit värdelös för varje mänsklighetens högre uppgift, helt enkelt därför att den är utan kvalitet, för dålig. Och den är för dålig, mindre på grund av avsiktlig ondska än till följd av en otrolig indolens och allt, som följer därmed. Därför äro dessa politiska klubbar, som existera under den gemensamma beteckningen "borgerliga partier", också sedan länge ingenting annat än bestämda yrkesgruppers och stånds intressens sammanslutningar, och deras mest upphöjda uppgift endast att på bästa möjliga sätt företräda egoistiska intressen. Att ett sådant politiserande "bourgeois"-gille passar till vad som helst utom att göra en kamp, ligger i öppen dag; särskilt tydligt blir det, om man betänker, att den motsatta sidan ingalunda består av försiktiga kryddkrämare utan av proletära massor, som äro upphetsade till det yttersta och besluta att tillgripa den sista utvägen.

*

Om vi erkänna, att statens första uppgift i folkets tjänst och till dess väl är att bevara, vårda och utveckla de bästa raselementen, så är det tydligt, att denna omsorg inte bör sträcka sig endast till den lille folk- och raskamratens födelse, utan att den också måste uppfostra den avkomlingen till en värdefull individ för den senare fortplantningen.

Och eftersom förutsättningen för andlig prestationsförmåga i allmänhet ligger i det givna människomaterialets rasrena kvalitet, så måste uppfostran även i varje enskilt fall allra först ha den kroppsliga sundheten för ögonen och befordra den; ty på det hela taget skall man nog hitta en frisk och

47

stark själ endast i en frisk och stark kropp. Den omständigheten, att genier många gånger äro kroppsligen dåligt utrustade eller till och med sjuka varelser, betyder ingenting. Det rör sig härvidlag endast om undantag, vilka - som överallt - endast bekräfta regeln. Om ett folks massa består av fysiskt degenererade, kommer mycket sällan en verkligt stor ande att höja sig ur denna dy. Och denne kommer nog under inga omständigheter att beskäras någon framgång i sin gärning. Det avsigkomna bykel kommer antingen över huvud taget inte att förstå honom, eller också är dess viljekraft så försvagad, att det inte längre kan följa en sådan örn i hans flykt mot höjden.

I medvetande om detta bör ej folkstaten i främsta hand inrikta hela sitt upp fostringsarbete på att blott och bart pumpa in vetande utan på att fostra kärnfriska kroppar, först i andra hand kommer sedan utbildandet av de andliga färdigheterna. Och då först och främst utvecklingen av karaktären, särskilt stärkandet av viljekraften och beslutsamheten i förening med en uppfostran av den redobogna ansvarskänslan. Först i sista hand kommer den vetenskapliga skolningen.

Folkstaten måste då utgå från den förutsättningen, att en, vetenskapligt visserligen dåligt bildad, men kroppsligen sund människa med god och fast karaktär, fylld av glad beslutsamhet och viljekraft, betyder mera för folket i sin helhet än en andligen väl utrustad vekling. Ett folk av lärda skall, om dessa äro degenererade, viljesvaga och fega pacifister, aldrig erövra himlen, det skall ej ens vara i stånd att säkra sin existens på denna jorden. I Ödets bistra lek är det sällan den, som vet minst, som ligger under utan alltid den, som drar de svagaste konsekvenserna av sitt vetande och ömkligast omsätter dem i handling. En försoffad kropp blir ej ett grand mer estetisk genom en strålande intelligens, en högsta själsodling skulle inte ens rättfärdiga sig, om dess bärare samtidigt vore vacklande och fega subjekt, kroppsligen

48

avsigkomna och förkrympta, med viljesvaga karaktärer. Det som gör det grekiska skönhetsidealet odödligt, är den underbara föreningen av härligaste kroppsliga skönhet med strålande snille och ädlaste själ.

Om Moltkes ord: "Endast den duglige har i längden tur" äga någon giltighet, så ha de det säkerligen i fråga om förhållandet mellan kropp och själ: även själen bor, om den är frisk, i regel och i längden endast i en sund kropp.

Den fysiska härdningen är därför inom folkstaten inte den enskildas ensak eller en angelägenhet, som i första hand angår föräldrarna och först i andra eller tredje hand intresserar det allmänna, den är det av staten företrädda och skyddade folkets självbevarelsekrav. Liksom staten redan nu, vad det gäller den vetenskapliga utbildningen, ingriper i den enskildas självbestämmanderätt och bevakar det allmännas intresse gentemot honom, då den utan att fråga efter föräldrarnas önskan ålägger barnet skoltvång, på samma sätt, fast i ännu mycket större utsträckning, måste folkstaten en gång göra sin auktoritet gällande gentemot den enskildas okunnighet och brist på förståelse i frågor, som röra folkstammens fortbestånd. Den bör indela sitt uppfostringsarbete på ett sådant sätt, att de unga kropparna redan i den spädaste barndomen erhålla ändamålsenlig behandling och den nödvändiga härdningen för sitt kommande liv. Staten måste framför allt draga försorg om att en generation av stugsittare aldrig får uppstå.

Detta vård- och uppfostringsarbete måste börja redan med den unga modern. På samma sätt som det lyckades att genom årtiondens omsorgsfulla arbete uppnå infektionsfri renlighet, vid födelser och inskränka barnsängsfebern till högst få fall så måste det och skall det bli möjligt att med en grundlig utbildning av systrar och modern själv redan under barnets första år utforma en behandling, som skapar bästa möjliga grund för den senare utvecklingen.

Skolan som sådan måste i en folkstat avdela oerhört

49

mycket mera tid för den fysiska uppfostran. Det går ej an att belasta de unga hjärnorna med en kunskap, som de enligt all erfarenhet behålla endast till en bråkdel, och till och med för det mesta de onödiga bisakerna i stället för det väsentliga, eftersom det unga människobarnet inte alls är i stånd att göra en sovring av det kunskapsstoff, man trattet i det. När man än i denna dag till och med i de högre allmänna läroverkens timplaner tänker på gymnastiken med knappa två timmar i veckan och går så långt att man ger var och en rättighet att efter gottfinnande deltaga i den som icke obligatorisk, så innebär detta i jämförelse med den övriga undervisningen ett grovt missförhållande. Icke en dag skulle få förgå, utan att den unga människan finge kroppslig skolning åtminstone en timme morgon och afton och detta i varje gren av gymnastik och idrott. Här är det särskilt en sport, som man ej får glömma, fast den just i många "folkligas" ögon förefaller rå och ovärdig: boxningen. Det är otroligt vilka falska föreställningar, som äro utbredda i så kallade "bildade" kretsar om denna sport. Att den unge mannen lär sig fäkta och sedan slåss vitt och brett, det anses som självklart och aktningsvärt, men att han boxar, det skulle vara rått! Varför? Det finns ingen sport som på samma sätt befordrar anfallsmodet, fordrar blixtsnabb beslutkraft och utvecklar kroppen till stålets smidighet. Det är inte råare, att två unga män avgöra en meningsskiljaktighet med knytnävarna än med ett stycke slipat järn. Det är heller inte mindre ädelt, att en angripen värjer sig mot angriparen med knytnäven, än att han springer och ropar på polis. Men framför allt skall den unga, friska pojken lära sig tåla ett slag. Det kommer givetvis att förefalla våra andliga stridsmän av i dag som vilt. Men folkstaten har alldeles icke till uppgift att skapa en koloni av fridsamma esteter och kroppsligt degenererade. Den ser ej sitt människoideal i den duglige kälkborgaren och den sedesamma gamla

50

jungfrun utan i det trotsiga förkroppsligandet av manlig kraft och i kvinnor, som åter kunna bringa män till världen.

Därför är sporten över huvud taget inte till blott och bart för att göra den enskilda stark, smidig och djärv, utan den skall också härda och lära människor att tåla ödets slag.

Om inte hela vårt bildade, övre skikt en gång hade fått sin uppfostran så enbart riktad på konsten att skicka sig och i stället genomgående hade lärt sig boxning, så skulle en tysk revolution igångsatt av alfonser, desertörer och liknande pack, aldrig ha varit möjlig; ty det, som skänkte dem framgång, var inte djärv, modig dådkraft hos revolutionsmakarna utan den fega, eländiga bristen på beslutsamhet hos dem, som ledde staten och voro ansvariga för den. Men hela vårt andligen ledande skikt hade fått en enbart "andlig" uppfostran och måste bli försvarslöst i samma stund, som massans verktyg komma till användning i stället för andliga vapen på motståndarsidan. Men allt detta möjliggjordes endast därigenom, att vår högre skolbildning principiellt icke uppfostrade män utan så mycket mera tjänstemän, ingenjörer, tekniker, kemister, jurister, litteratörer och, för att denna andliga odling inte skulle dö ut, även professorer.

Vår kulturella ledning har alltid åstadkommit glänsande ting, medan arbetet på folkkaraktärens daning varit under all kritik.

Säkerligen skall man inte genom uppfostran kunna göra en modig människa av en, som har medfödda anlag för feghet, men lika säkert förlamas en i och för sig icke modlös människa i utvecklingen av sina egenskaper, om hon genom brister i sin uppfostran på förhand är underlägsen de övriga i kroppslig kraft och färdighet. Hur mycket övertygelsen om kroppslig duglighet befordrar modet och till och med väcker kamplustan, därom vittna bäst erfarenheterna från hären. Även där bestod materialet från början inte endast av hjältar utan av det vanliga genomsnittet. Men den tyska soldatens överlägsna utbildning i fredstid inympade på hela jätteorganismen denna

51

suggestiva tro på den egna överlägsenheten till en grad, som inte ens våra motståndare hade hållit för möjlig. Ty vad de framträngande tyska arméerna lade i dagen av odödlig kamplust och mod under högsommar- och höstmånaderna 1914, det var framfött av denna outtröttliga uppfostran, som under långa, långa fredsår lockade fram de otroligaste prestationer från ofta kroppsligt svaga och på så sätt skapade det självförtroende, som ej gick förlorat ens i de största slagens fasor.

Just vårt tyska folk, som i dag ligger nedbrutet, prisgivet åt den övriga världens förtrampning, behöver denna suggestiva kraft, som ligger i självförtroendet. Men detta själv förtroende måste genom uppfostran bibringas den unga folkkamraten redan från barndomen. Hela upp fostran och utbildningen måste läggas an på att giva denna övertygelse, att han är avgjort överlägsen alla andra. Med sin kroppsliga kraft och färdighet måste han återvinna tron på hela sitt folks oövervinnelighet. T y det, som en gång förde den tyska armén till seger, var det förtroende, som var och en hyste till sig själv och alla gemensamt till ledningen. Det som åter kommer att upprätta det tyska folket, är övertygelsen om möjligheten att återerövra friheten. En övertygelse, vilken endast en likartad känsla hos miljoner enskilda kan ge upphov till.

Även i detta fall bör man akta sig för att hänge sig åt någon falsk förhoppning.

Oerhört var vårt folks sammanbrott, lika oerhörd måste ansträngningen bli att en dag göra slut på detta elände. Den som tror att det moderna borgerliga uppfostringsarbetet för lugn och ordning skall ge vårt folk kraften att en gång bryta ned den nuvarande världsordningen, som betyder vår undergång, och slå våra motståndare i ansiktet med slaveriets kedjor, han far bittert vilse. Endast ett övermått av nationell viljekraft, av frihetslängtan och den största lidelse skall återge oss det, som en gång f artades oss.

*

52

Efter detta ändamål skall även ungdomens klädedräkt avpassas. Det är verkligen bedrövligt att tvingas åse hur även vår ungdom är underkastad ett modevansinne, som hjälper till att ge en omvänd och fördärvlig betydelse åt det gamla ordspråket: "Kläderna göra mannen".

Just i fråga om ungdomen måste klädedräkten ställas i uppfostrans tjänst. En pojke, som hela sommaren springer omkring med långbyxor och påklädd ända upp till halsen, förlorar redan genom sina kläder ett pådrivningsmedel till fysisk fostran. Ty även äregirigheten och, vi kunna lugnt säga det, fåfängan måste eggas. Inte fåfängan efter vackra kläder, som inte var och en kan köpa sig, utan fåfängan efter en vacker välbyggd kropp, som var och en själv kan hjälpa till att utforma.

Detta är ändamålsenligt även för kommande år. Flickan skall lära känna sin riddare. Hade inte den kroppsliga skönheten trängts i bakgrunden genom vårt slappa modeväsen, så skulle hundratusentals flickors förförelse genom krumbenta, vedervärdiga judebastarder aldrig ha varit möjlig. Det ligger också i nationens intresse, att de vackraste kropparna komma fram och bidraga till att skänka folket ny skönhet.

Just för närvarande vore allt detta som allra nödvändigast, därför att den militära uppfostran fattas och därmed den enda möjlighet rensats bort, vilken under fredstid åtminstone delvis reparerade det, som försummats i vår vanliga uppfostran. Och även i detta fall var framgången inte att söka enbart i den enskildas uppfostran utan också i det inflytande; som den utövade på de båda könens inbördes förhållande. Den unga flickan föredrog soldaten framför den civile.

Inte endast under den officiella skoltiden bör staten genomföra sina åtgärder för kroppskulturen och övervaka den. Även efter skoltiden måste den draga försorg om att, så länge en pojke befinner sig under kroppslig utveckling, denna blir honom till välsignelse. Det är en dumhet att tro, att statens rätt till uppsikt över sina unga medborgare upphör med skol-

53

tidens utgång för att plötsligt komma tillbaka med militärtiden. Denna rätt är en plikt och som sådan alltid befintlig i samma utsträckning. Staten av i dag, som inte har något intresse för friska människor, har bara på ett brottsligt sätt lämnat denna plikt åsido. Den låter dagens ungdom förgås på gator och i bordeller i stället för att fatta den vid tyglarna och fullfölja dess fysiska fostran, tills en dag en frisk man och en frisk kvinna växt upp.

I vilken form staten ger denna fortsatta fostran, kan i dag vara likgiltigt, det väsentliga är, att den gör det och söker de vägar, som äro till nytta. Folkstaten kommer att f å betrakta efterskoltidens fysiska utbildning, lika väl som den andliga, som en statlig uppgift, vilken den får lösa med statliga inrättningar. Denna utbildning kan då i stora drag få utgöra en förskola för den senare militärtjänsten. Hären skall då inte längre liksom förr behöva bibringa den unge mannen exercisreglementets enklaste grundbegrepp, den kommer ej heller att tillföras rekryter i nuvarande betydelse. Den skall i stället endast så mycket effektivare förvandla den fysiskt redan oklanderligt skolade unge mannen till soldat.

I folkstaten skall alltså hären inte längre lära den enskilda , hur man går och står, utan den skall gälla som den sista och högsta skolan i fosterländsk uppfostran. Den unge rekryten skall i armen erhålla den nödiga vapenutbildningen men han skall samtidigt utformas vidare för sitt senare liv i övrigt. I toppen av den militära utbildningen skall stå det, som måste räknas redan som den gamla armens högsta förtjänst: i denna skola skall ynglingen förvandlas till man; och i denna skola skall han ej enbart lära sig lyda utan därigenom även förvärva förutsättningen att utöva betallandets konst. Han skall lära sig att tiga, ej blott, när han klandras med rätt, utan han skall också lära sig att, om det blir nödvändigt, tigande tåla även en orätt.

Vidare skall han, styrkt genom tron på sin egen kraft, gripen

54

av styrkan i den gemensamt kända kårandan, vinna övertygelsen om sitt folks oövervinnelighet.

Efter militärtjänstens slut skall åt honom utfärdas två dokument: statsborgardiplomet som den rättsurkund, vilken tillåter honom att hädanefter taga del i det offentliga livet, och sundhetsbetyget som bekräftelse på hans fysiska lämplighet för äktenskapet.

Analogt med pojkarnas fysiska fostran kan även flickornas ledas ur samma synpunkter. Även i detta fall skall huvudvikten framför allt läggas vid den kroppsliga utbildningen, först sedan på att befordra de andliga och sist de kulturella värdena. Målet för kvinnans fostran skall oföränderligt vara den blivande modern.

*

I andra hand först kommer för folkstaten uppgiften att på varje sätt befordra karaktärens utbildning.

Säkerligen är den enskilda människans oväsentliga karaktärsegenskaper konstitutionella: den egoistiskt lagda är och förblir så en gång för alla, liksom idealisten i grund och botten alltid kommer att vara idealist. Men mellan de strikt utpräglade karaktärerna stå miljoner, som synas konturlösa och oklara. Den födde förbrytaren kommer att vara och förbli förbrytare; men talrika människor, hos vilka endast en viss böjelse för brottet förefinnes, kunna genom en riktig uppfostran ändock bli värdefulla medlemmar av folkgemenskapen. Omvänt kan till följd av en dålig uppfostran ur svaga karaktärer uppstå verkligt dåliga element.

Hur mycket klagade man inte under kriget över, att vårt folk så litet förstod att tiga! Hur svårt var det ej att till följd därav undanhålla fienden till och med mycket viktiga hemligheter. Men då kan man ställa den frågan: vad har den tyska uppfostran före kriget gjort för att lära den enskilda förtegenhet? Var det inte tyvärr så, att redan i skolan den lille angivaren mången gång föredrogs framför sina mera för-

55

tegna kamrater? Ansågs inte och anses fortfarande angiveriet som berömvärd "öppenhet" och förtegenheten som skamlig halsstarrighet? Har man över huvud taget bemödat sig att framställa förtegenheten som en manligt värdefull dygd? Nej, ty för vår moderna skoluppfostran framstår detta som bagateller. Men dessa bagateller kosta staten otaliga miljoner i rättegångskostnader, ty 90 procent av alla ärekränkningsmål och liknande ha kommit till endast på grund av bristande förtegenhet. Lättsinnigt gjorda utsagor föras lika lättsinnigt vidare, vår folkhushållning skadas beständigt genom lättsinnigt prisgivna fabrikationshemligheter o. s. v., ja, till och med försiktiga förberedelser till landets försvar göras illusoriska, på grund av att folket ej lärt sig tiga utan för allting vidare. I ett krig kan denna pratsjuke få så vittgående följder, som att man förlorar slag, och på så sätt väsentligt bidraga till stridens olyckliga utgång. Också i detta f all kan man vara övertygad om, att det man inte lärde som ung, det kan man ej heller som äldre. Hit hör t, ex. även. att en lärare principiellt inte bör skaffa sig upplysningar om dumma pojkstreck genom att uppamma angiveri. Ungdomen har sin stat för sig; den intager gentemot de vuxna en viss sluten solidaritet och detta är alldeles självklart. 'Tioåringens sammanhållning med sin jämnårige kamrat är naturligare och av ett fastare slag än med den vuxne. En pojke, som anger sina kamrater, bedriver förräderi och ådagalägger därmed ett sinnelag, som, kärvt uttryckt och överflyttat till större förhållanden, fullkomligt motsvarar fosterlandsförrädarens. En sådan pojke kan på intet sätt anses som ett "snällt och välartat" barn utan som en pojke med ganska tvivelaktiga karaktärsegenskaper. För läraren kan det ju vara bekvämt att stärka sin auktoritet med utnyttjande av sådana oarter men i det unga hjärtat lägges därmed fröet till en uppfattning, vilken senare kan medföra mycket olyckliga konsekvenser. Mer än en gång har det blivit en stor skurk av en liten skvallerbytta!

Detta taget endast som ett exempel bland många. För när-

56

varande är det medvetna utbildandet av goda; ädla karaktärsegenskaper i skolorna lika med noll. En gång i framtiden skall man komma att tillmäta detta en helt annan betydelse. Trohet, offervillighet, tystlåtenhet äro dygder, vilka ett stort folk med nödvändighet behöva. Att skapa och utveckla dem i skolan är viktigare än mycket av det, som för närvarande utfyller våra läroscheman. Att bortarbeta gnällighet och pjoskighet hör också till detta område. Om man i uppfostringsarbetet glömmer, att man en gång stillatigande måste kunna tåla även lidanden och oförrätter, får man ej förvåna sig, om i ett senare kritiskt ögonblick, t. ex. när mannen ligger vid fronten, hela postförbindelsen endast kommer att tjäna till att befordra ömsesidiga gråt- och jämmerbrev. Om man hade trattet i vår ungdom litet mindre vetande i skolorna och i stället lärt den litet mera självbehärskning, så hade detta rikligen belönats under åren 1915-1918.

Därför måste folkstaten i sitt uppfostringsarbete jämte fysisk uppfostran lägga största vikt vid karaktärsdaningen. Medelst en så inriktad uppfostran kunna talrika svagheter, som vidlåda vår folkorganisation för närvarande, om icke helt övervinnas så dock i avsevärd grad mildras.

*

Av största vikt är odlandet av viljekraften och beslutsamheten liksom även vården av den beredvilliga ansvarskänslan.

Den princip, som en gång inom armen hette, att en befallning alltid är bättre än ingen, måste beträffande ungdomen formuleras ungefär så: ett svar är alltid bättre än intet. Om man på grund av rädsla för att säga något oriktigt underlåter att svara, måste det anses vara mera att skämmas över, än om man ger ett oriktigt svar. Utgående från denna primitiva grund har man att driva ungdomens uppfostran vidare till mod och handlingskraft.

Man har så ofta beklagat sig över, att alla syeko under de kritiska dagarna i november-december 1918, att ingen enda,

57

från monarkerna och ned till den siste fördelningschefen, förmådde mobilisera kraft nog att fatta ett självständigt beslut. Detta fruktansvärda förhållande är ett menetekel för vårt uppfostringsarbete, ty det var endast en allmänt förefintlig svaghet, som tog sig uttryck i denna ohyggliga katastrof, fast i jättelikt förstorad skala. Det är denna bristande viljekraft och inte bristen på vapen, som för närvarande gör oss oförmögna till varje allvarligt motstånd. Den finnes innerst inne hos hela folket och förhindrar varje beslut, som kunde medföra någon risk, som om inte storheten i en handling just låga i det vågsamma i den. Utan att veta det har en tysk general lyckats finna den klassiska formeln för denna viljelöshet: "Jag handlar endast, när jag kan räkna med femtioen procents säkerhet för framgång." I dessa "femtioen procent" ligger det tragiska i det tyska sammanbrottet; den som först fordrar borgen för framgång av ödet, han avstår därmed frivilligt från storheten i en heroisk gärning. Ty denna består just i, att man i full övertygelse om det livsfarliga i en belägenhet tar det steg, som möjligen kan leda till framgång. En kräftsjuk, som i annat fall går en säker död till mötes, behöver inte tänka på femtioen procent, innan han vågar underkasta sig en operation. Om denna så med endast en halv procents sannolikhet talar för tillfrisknande, skall en modig man ändå våga den, i annat fall skall han inte gnälla efter livet.

Men viljelöshetens och obeslutsamhetens grasserande epidemi är, när allt kommer omkring, endast ett resultat av vår principiellt förfelade ungdomsuppfostran, vars förhärjande verkningar sträcka sig till livets kommande skeden och nå sin sista avslutning och fulländning i de ledande statsmännens brist på personligt mod.

På samma plan ligger även den nu så vanliga rädslan för ansvar. Också i detta fall ligger felet redan i ungdomens uppfostran, ett fel som sedan genomgår hela det offentliga livet och når sin odödliga fullkomning i det parlamentariska styrelseskicket.

58

Redan i skolan sätter man tyvärr större värde på den lille syndarens "botfärdiga" bekännelse och "förkrossade avsvärjande av synden" än på ett frimodigt tillstående. Det senare synes till och med mången nutida folkuppfostrare som ett tydligt tecken på ett oförbätterligt fördärv och mången pojke förespeglas på det otroligaste sätt galgen för egenskaper, vilka skulle vara av oskattbart värde, om de utgjorde ett helt folks gemensamma egendom.

Liksom folkstaten en gång måste ägna den största uppmärksamhet åt odlandet av viljan och beslutsamheten, så måste den redan från den tidigaste barndomen grunda ansvarskänsla och bekännelsemod i ungdomens hjärtan. Endast om folkstaten förstår den fulla betydelsen i denna nödvändighet, skall den till slut, efter århundradens uppfostringsarbete, som resultat erhålla en folkorganisation, vilken inte kommer att lida av de svagheter, som nu så ödesdigert bidragit till vår undergång.

*

Den vetenskapliga skolbildningen, som ju egentligen är det nutida statliga uppfostringsarbetets a och o, kommer folkstaten att kunna övertaga med endast obetydliga förändringar. Dessa ligga på tre områden.

För det första skall den unga hjärnan i allmänhet icke belastas med kunskaper som den till nittiofem procent inte behöver och därför också glömmer bort. I synnerhet utgör folk- och elementarskolornas läsplaner en halvmesyr; i många fall har läroämnenas kunskapsstoff svällt ut till den grad, att eleven blott kan behålla en bråkdel av det i huvudet och för övrigt också kan få användning endast för en bråkdel, medan å andra sidan kunskapsstoffet icke räcker till för den som skall arbeta i ett särskilt fack och där förtjäna sitt bröd. Tag e. ex. en vanlig statstjänsteman med genomgången gymnasium eller högre realläroverk vid trettiofem eller möjligen fyrtio års ålder och pröva hans en gång mödosamt inpluggade skolkunskaper. Hur litet av den ipumpade lärdomen har han inte

59

behållit! Man skall visserligen komma med svaret: "Ja, men den stora mängden inhämtat kunskapsstoff har icke endast till ändamål att lämna en fond av mångsidiga kunskaper för det kommande livet utan även att öka den andliga mottagligheten, tankeskärpan och isynnerhet registreringsförmågan hos hjärnan." Detta är delvis riktigt. Men ändock ligger det en f era i, att den unga hjärnan översvämmas med en flod av intryck, vilka den i högst få fall förstår att bemästra eller sålla och värdera efter vikt och värde; ofta blir det nog så, att man glömmer och offrar det väsentliga och bevarar det oväsentliga. Så går i alla fall den huvudsakliga nyttan av det myckna pluggandel förlorad, ty denna kan väl ändå ej bestå i att med ett omättligt hopande av kunskapsmaterial göra hjärnan i och för sig själv läraktig. Nyttan med det skulle väl fastmera vara att för kommande dagar lämna en skatt av vetande, som den enskilda behöver och som genom honom sedan kommer den stora allmänheten till godo. Men denna nytta blir alldeles illusorisk, om det senare visar sig, att människan till följd av den alltför stora mängd kunskaper, som i ungdomen blevo henne påtvingade, icke lyckats behålla någonting därav eller i varje fall ej det väsentliga. Det är t. ex. icke lätt att inse, varför miljoner människor under årens lopp skola nödgas lära sig två eller tre främmande språk, vilka de sedan endast till en ringa del kunna finna användning för och därför för det mesta glömma bort. Av hundratusen lärjungar, som exempelvis läsa franska, komma nämligen knappast tvåtusen 'att senare ha någon verklig användning för dessa kunskaper, medan nittioåttatusen aldrig mer i hela sitt liv få tillfälle att använda vad de en gång lärde sig. De ha på det sättet i sin ungdom ägnat tusentals timmar åt en sak, som senare saknar varje värde och betydelse för dem. Även den invändningen, att denna kunskapsmängd tillhör allmänbildningen, är oriktig, eftersom man skulle kunna påstå något sådant endast under förutsättning, att människorna förfogade över det en gång inlärda under hela sitt liv. För de tvåtusen

60

människors skull, som ha nytta av kunskapen i detta språk måste alltså nittioåttatusen plågas till ingen nytta och uppoffra värdefull tid.

I detta f all rör det dessutom ett språk, om vilket man inte en gång kan påstå att det utvecklar det skarpa, logiska tänkandet, vilket är fallet med latinet. Därför skulle det vara mycket mera ändamålsenligt, att man lärde en ung studerande ett sådant språk endast i stora drag eller ännu hellre dess grundstomme, alltså bibringade honom kunskap om språkets i fråga mest påfallande särdrag, möjligen även om det grundläggande i dess grammatik samt behandlade uttal och satsbildning o. s. v. i några exempel. Detta vore fullt tillräckligt för det allmänna behovet och eftersom det vore lättare att överblicka och inprägla, så skulle det ha större värde än den nuvarande metoden att proppa in hela språket, som man ändå ej lär sig behärska och senare glömmer. Faran för att endast enstaka, tillfälliga och osammanhängande brottstycken av det överväldigande materialet skola fastna i minnet, skulle man också kringgå, om den unga eleven finge endast det värdefullaste att lära sig och materialets sållning redan vore gjord.

Den sålunda meddelade allmänna grunden kunde vara tillfyllest för de flesta även för framtiden, medan de övriga ha möjlighet att, om de verkligen behöva språket, bygga vidare på den givna grunden och efter fritt val ägna sig åt språkets grundliga inhämtande.

Man vinner därigenom i läsplanen den tid, som behövs för den fysiska fostran i stället för att tillfredsställa de stegrade fordringarna på de berörda områdena.

I synnerhet måste en förändring vidtagas i de vid historieundervisningen tillämpade metoderna. Det finns väl knappast något folk, som kan lära mera av sin historia än det tyska knappast torde det heller givas något folk som sämre än vårt använder den. Om politik är historia i vardande, så är vår historieundervisning given genom arten av vår politiska verksamhet. Även i detta fall passar det sig inte att vara sur över

61

de jämmerliga resultaten av vår politiska verksamhet, såframt man inte är besluten att sörja för en bättre uppfostran i politiska ting. Resultatet av vår existerande historieundervisning är i nittionio fall av hundra beklagligt. Det brukar ej fattas många data, födelseår och namn, medan man förgäves söker efter stora klara linjer. Allt väsentligt, det enda egentliga nödvändiga, det lär man sig över huvud taget icke, utan det överlämnas åt den enskildas mer eller mindre geniala läggning att klarlägga de inre motiven i floden av data, i följden av händelser. Man må förneka denna bittra sanning hur mycket som helst; man kan bara uppmärksamt läsa igenom de tal, som våra herrar parlamentariker under en enda period hållit över politiska problem, eventuellt utrikespolitiska frågor! Man må då betänka att det här - bör man åtminstone antaga rör sig om eliten av den tyska nationen och att i varje fall en stor del av dessa människor slitit bänkarna i våra elementarläroverk och en del t. o. m. erhållit högskolebildning. Den läsningen skall få en att inse, hur fullkomligt otillfredsställande dessa människors historiska bildning är. Det skulle vara till mycket större nytta för nationen, om de icke hade studerat någon historia alls utan endast ägde sin sunda instinkt.

Just i fråga om historieundervisningen måste man företaga en avkortning av kurserna. Huvudvärdet ligger i kännedom om de stora utvecklingslinjerna. Ju mera undervisningen inskränkes till grunddrag, desto större hopp kan man hysa, att den enskilda sedan ur sitt vetande kan utvinna någon nytta och att dessa enskildas sammanlagda erfarenheter kan komma även den stora allmänheten till godo. Man läser nämligen inte historia endast för att lära känna det, som en gång hänt, historia läser man för att få en värdemätare på framtiden och det egna folkets fortbestånd. Detta är ändamålet och historieundervisningen är endast medlet. Men nu har även på detta område medlet blivit ett ändamål, medan det ursprungliga ändamålet fullkomligt försvunnit. Man skall inte påstå, att ett grundligt studium i historia kräver, att man sysslar med

62

alla dessa enskilda data, eftersom man endast med dessa som utgångspunkt kan dra upp de stora linjerna. Detta är fackvetenskapens uppgift. Men den vanliga genomsnittsmänniskan är igen historieprofessor. För henne är historien först och främst till för att ge henne den historiska inblick, hon behöver för att kunna taga ställning till sitt folks politiska angelägenheter. Den som vill bli historieprofessor, kan senare ägna sig åt detta studium hur grundligt som helst. Det är självklart, att han måste sysselsätta sig med alla detaljer, även de obetydligaste. Men för ett sådant ändamål räcker icke heller vår nuvarande historieundervisning till; ty den är för omfångsrik för den vanliga genomsnittsmänniskan men i alla fall mycket för beskuren för fackmannen.

Till en folkstats uppgifter hör för övrigt att draga försorg om att det äntligen skrives en världshistoria, där rasfrågan upphöjas till dominerande ställning.

*

I kort sammandrag: folkstaten måste ge den allmänna vetenskapliga undervisningen en ny form, avkortad men omfattande det väsentliga. Därutöver skall givas möjlighet till en grundlig fackvetenskaplig utbildning. Det är nog, om den vanliga människan erhåller ett allmänt, i stora drag hållet vetande som grund och får en grundlig fack- och detaljutbildning endast på det område, som senare skall bli hennes eget. Allmänbildning i alla fack borde vara obligatorisk och den särskilda utbildningen förbli överlämnad åt den enskildas eget avgörande.

Den härigenom ernådda förkortningen av läsplanen och minskningen av timantalet kommer utbildningen av kroppen, karaktären och viljekraften samt beslutsamheten till godo.

Hur betydelselös den nuvarande skolundervisningen, särskilt de högre allmänna läroverkens, är för det framtida yrkesvalet, bevisas bäst av det förhållandet, att personer från tre skolor av fullkomligt skilda slag kunna erhålla samma sorts

63

anställning. Men är det - som jag redan påpekat - nödvändigt med verkliga specialkunskaper, ja, då kan man inte få dem inom ramen av våra högre allmänna läroverks scheman.

Med sådana halvheter måste folkstaten en gång göra rent hus.

*

Den andra ändring, som folkstaten vidtager i studieordningen, måste bli följande:

Till vår egen materialistiska tids karaktärsdrag hör, att vår vetenskapliga utbildning alltmera vänder sig till de rena realämnena, således matematik, fysik, kemi o. s. v. Hur nödvändigt detta än kan vara i en tid, där teknik och kemi regera och sätta de åtminstone ytligt sett märkbaraste spåren i tiden, så är det ändock farligt om en nations allmänbildning inriktas uteslutande på dessa ämnen. Allmänbildningen måste tvärtom ständigt vara av ideell art. Den skall mera gå in på det humanistiska området och endast lägga grunden för en senare fackvetenskaplig utbildning. I annat fall avstår man från kraftkällor, vilka äro ännu viktigare för nationens bestånd än tekniskt och annat kunnande. I synnerhet skall man vid historieundervisningen inte låta sig föras bort från studiet av antiken. Romersk historia, inhämtad i stora drag, är och förblir den bästa läromästaren icke blott för vår utan för alla tider. Även det hellenska kulturidealet skall hållas levande i all sin förebildliga skönhet. Man skall inte låta skiljaktigheterna mellan de enskilda folken avskilja en från den större rasgemenskapen. Den strid, som nu står, gäller mycket höga mål: en kultur kämpar för sin tillvaro, binder samman årtusendena med varandra och omsluter i förening den grekiska och den germanska världen.

Mellan allmänbildning och fackkunskaper skall en bestämd skillnad upprätthållas. Då den senare alltmera hotar att komma i tjänst hos den rena Mammon, måste allmänbildningen, åtminstone i sin mera ideella inriktning, vidmakthål-

64

las som motvikt. Även här måste man oryggligt hamra in den grundsatsen, att industri och teknik, handel och näringar kunna blomstra, endast så länge en idealisk folkgemenskap bjuder de nödvändiga förutsättningarna. En sådan består emellertid icke i materialistisk egoism utan i glad offervillighet.

*

Den nutida ungdomsuppfostran har på det hela taget föresatt sig, som första mål, att pumpa i den unga människan det vetande, hon sedan behöver på levnadens stig för att skaffa sig sin egen utkomst. Man uttrycker sig så här: "Pojken måste en gång bli en nyttig medlem i det mänskliga samhället". Med det syftar man emellertid endast på hans förmåga att en gång på hederligt sätt förtjäna sitt dagliga bröd. Den ytliga medborgerliga bildning, som också löper jämsides, står från början på svaga fötter. Då staten som sådan endast är en form, är det också mycket svårt att uppfostra människor efter denna och ställa dem i pliktförhållande till den. En form kan alltför lätt brytas sönder. Men begreppet stat äger inte - som vi redan sett - för närvarande något klart innehåll. Därför återstår intet annat än den landsförrädiska "patriotiska" uppfostran. I det gamla Tyskland lades dennas huvudvikt vid ett ofta ganska oklokt och alltid särdeles innehållslöst förhärligande av små och ännu mindre potentater, vilkas antal från början uteslöt varje möjlighet till en mera allmän uppskattning av vårt folks verkligt stora gestalter. Resultatet blev en mycket otillfredsställande kännedom om den tyska historien hos de breda lagren av vårt folk. Även här fattades de stora linjerna.

Att man på den vägen inte kunde uppamma någon stark och varaktig nationalkänsla, ligger i öppen dag. Vår uppfostran ägde icke förmågan att draga fram några få namn ur vårt folks historiska utveckling och göra dem till hela det tyska folkets gemensamma egendom för att på den vägen

65

genom likformighet i tro och nationell hänförelse slå ett enande band omkring hela nationen. Man förstod icke att låta vårt folks verkligt betydande män framstå för samtidens ögon som hjältar, huvudet högre än de andra, att koncentrera uppmärksamheten på dem och därigenom alstra en sluten stämning. Man förmådde ej draga fram de för nationen ärorika episoderna ur det skiftande undervisningsmaterialet och höja dem över den enbart sakliga framställningens nivå för att med sådana lysande exempel upptänds nationalstoltheten. Något sådant skulle ha förefallit den tiden som den grövsta chauvinism, för vilken man i denna form icke skulle ha hyst något nämnvärt gillande. Den hederliga dynastiska patriotismen föreföll betydligt angenämare och mera uthärdlig än den högt spända nationella stolthetens brusande lidelse. Den förra var alltid beredd att tjäna, den senare kunde en vacker dag komma att uppträda som herre. Den monarkistiska patriotismen mynnade ut i veteranföreningar; hur en stark nationalism skulle slutat, hade varit svårt att räkna ut. Den är som en ädel häst, som icke tål vilken sadel som helst. Det var väl intet under, om man hellre aktade sig för någonting, som var så farligt. Att det en vacker dag kunde komma ett krig och företaga en grundlig prövning av det patriotiska sinnelagets inre hållfasthet med trumeld och gasanfall, det tycktes ingen anse möjligt. När det sedan kom, hämnade sig bristen på nationell hänförelse på det fruktansvärdaste sätt. Att dö för sina kejserliga och kungliga herrar hade människorna ganska liten lust till övers för, och "nationen", den var för de flesta någonting okänt.

Sedan revolutionen hållit sitt intåg i Tyskland och den mo narkistiska patriotismen därmed slocknade av sig själv, har ändamålet med historieundervisningen blivit det rena inhämtandet av vetande. Någon nationell hänförelse kan denna stat icke ha användning för, och det som den i stället önskar sig, det kan den aldrig få. Ty om det icke kunde existera någon verkligt motståndskraftig dynastisk patriotism i en tid, när

66

nationalitetsprincipen regerar, så kan det ännu mindre finnas någon speciellt republikansk nationalkänsla. Det torde väl icke vara tvivel underkastat att det tyska folket ej skulle stanna några fyra och ett halvt år på slagfältet under mottot:

"För republiken". Allraminst skulle de göra det, som ha skapat detta underverk.

I själva verket har denna republik att tacka för sitt orubbade bestånd endast den åt alla håll försäkrade beredvilligheten att frivilligt taga på sig varje tributplikt och underteckna varje landavträdelse. Den är sympatisk för den övriga världen, liksom varje svag stackare anses trevligare av dem, som vilja utnyttja honom, än en vresig karl. Förvisso innebär denna tendens sympati för just denna, bestämda stats form den mest förintande kritiken av den. Man tycker om den tyska republiken och låter den bestå, därför att man ej kan hitta någon bättre bundsförvant vid förslavningen av vårt folk. Endast detta faktum har detta underbara beläte att tacka för sin existens i dag. Därför kan den strunta i all verkligt nationell uppfostran och nöja sig med hurraropen från "Reichsbanner"-hjältar, vilka för övrigt skulle springa sin kos som harar, om det skulle bli fråga om att skydda detta baner med sitt blod.

Folkstaten kommer att få kämpa för sin tillvaro. Men den kan varken uppstå eller säkra sitt fortbestånd genom Dawes-underskrifter. För sin existens och sitt skydd kommer den i stället att behöva just det, man nu tror sig kunna vara förutan. Ju makalösare och värdefullare den blir till form och innehåll, desto större kommer antagonisternas avund och motstånd att bli. Sitt bästa skydd kommer den då inte att ha i sina vapen utan i sina medborgare; fästningsvallor skola ej bli dess värn utan levande murar av män och kvinnor, uppfyllda av glödande fosterlandskärlek och fanatisk nationalkänsla.

Som tredje punkt måste därför den vetenskapliga uppfostran taga fasta på följande:

67

Även i vetenskapen har folkstaten att se ett hjälpmedel till att stärka nationalstoltheten. I såväl världshistorien som hela kulturhistorien måste undervisningen givas med detta för ögonen. En uppfinnare får ej blott anses stor som uppfinnare utan ännu större som folkkamrat. Beundran för varje stor gärning måste formas om till stolthet över, att den som utfört den tillhörde ens eget folk. Av den tyska historiens otaliga stora namn måste man draga fram de största och framställa dem för den tyska ungdomen med en sådan intensitet, att de bliva pelare i en orubblig nationalkänsla.

Kunskapsstoffet måste planmässigt ordnas enligt dessa synpunkter, planmässigt måste uppfostran ordnas så, att den unga människan, när hon lämnar sin skola, inte är till hälften pacifist, demokrat eller vad som helst utan helt och hållet tysk.

För att denna nationalkänsla skall bli äkta redan från början och icke enbart ett tomt sken, måste man redan i ungdomen hamra in en järnhård grundsats i de ännu bildbara huvudena: Den som älskar sitt folk, bevisar det endast genom de offer, han är beredd att bringa det. En nationalkänsla, som ser endast till egen vinning, finns det icke. Nationalism, som omfattar endast klasser, finns det lika litet. Hurrarop bevisa och ge ingen rätt att kalla sig nationell, om icke bakom dem står den stora, kärleks f ullo omsorgen om bevarandet av en allmän, sund folkgemenskap. Anledning till stolthet över sitt folk finnes först, när man ej längre behöver skämmas över någon av dess grupper. Men ett folk, vars ena hälft är eländig, sorglig eller fullkomligt förfallen, bjuder en så sorglig anblick, att ingen kan få känna stolthet över det. Först när ett folk är friskt till alla sina lemmar, till kropp och själ, kan glädjen över att tillhöra det rätteligen hos alla stegras till den upphöjda känsla, som vi kalla nationalstolthet. Men också endast den, som känner sitt folks storhet, kommer att förnimma denna stolthet.

Den innerliga förmätningen mellan nationalism och social

68

rättfärdighetskänsla måste inpräntas i hjärtat, ännu medan det är ungt. Då kommer det en gång att växa fram ett folk av medborgare, förenade med varandra och sammanlänkade av en gemensam kärlek till en gemensam stolthet, orubblig och oövervinnelig för all framtid.

Vår tids rädsla för chauvinism är inseglet på dess impotens. När den icke blott saknar denna översvallande kraft, varom vi talat, utan t. o. m. f inner den oangenäm, då är den inte längre av ödet utsedd till några stordåd. De största omvälvningarna på vår jord skulle varit otänkbara, om deras pådrivande krafter varit endast lugnets och ordningens borgerliga dygder i stället för fanatisk, ja, hysterisk lidelse.

Med all säkerhet går emellertid världen mot en stor omvälvning. Och den enda frågan är, huruvida den skall bli till välsignelse för den ariska mänskligheten eller till nytta för den evige juden.

Folkstaten måste draga försorg om att genom en lämplig upp f ostren av ungdomen en gång frambringa ett släkte, moget för de betydelse fullasta avgöranden.

Det folk, som först beträder denna väg, kommer att hemföra segern.

*

Folkstatens hela bildnings- och uppfostringsarbete måste krönas med, att den bränner in en instinkt- och förståndsmässig raskänsla i hjärta och hjärna hos den ungdom, som blivit den anförtrodd. Varken gosse eller flicka kommer att lämna skolan utan en fullständig kunskap om det rena blodets betydelse. Därmed skapas förutsättningarna för bevarandet av grundvalarna för vårt folks rasrenhet, vilket återigen säkrar betingelserna för den kommande kulturutvecklingen.

Ty all denna fysiska och intellektuella utbildning skulle i grund och botten förbli värdelös, för såvitt den icke komma

69

en individ till godo, som är fast besluten att bevara sig själv och sin särart.

I annat fall skulle det inträffa någonting, som vi tyskar i stort måste beklaga redan nu, fastän detta tragiska olycksöde måhända inte insetts till hela sin omfattning ännu: att vi tyskar även för framtiden förbli endast ett kulturens gödselmedel, detta icke uppfattat så enkelt som den borgerliga åskådningen i våra dagar gör det - att en förlorad enstaka folkkamrat endast är en förlorad medborgare, nej, det blir det smärtsamma konstaterandet, att vårt blod, trots allt vårt vetande och all vår kunskap, ändock är dömt att sjunka tillbaka. När vi åter och åter para oss med andra raser, höja vi visserligen dessa från deras hittillsvarande kulturnivå men sjunka själva för alltid tillbaka från vår egen höjd.

För övrigt bör även denna uppfostran ur rasens synpunkt få sin sista avputsning i och med militärtjänsten. På samma sätt, som värnpliktstiden över huvud taget skall gälla som avslutningen på genomsnittstyskens uppfostran.

*

Lika stor betydelse som utformningen av fysisk och intellektuell upp fostran kommer att få i folkstaten, lika viktigt blir för den själva människourvalet. I allmänhet är det barn till välsituerade föräldrar ur de högre samhällslagren som anses värdiga en högre utbildning. Begåvning spelar här en underordnad roll. Begåvningen kan i och för sig alltid bedömas endast relativt. En bondpojke kan ha mycket större begåvning än ett barn till föräldrar, vilka sedan många generationer haft en högre levnadsställning, även om han står borgarbarnet efter i fråga om allmänna kunskaper. Men dessa kunskaper ha i och för sig ingenting med större eller mindre begåvning att skaffa, utan ha sin grund i den väsentligt större mängd intryck, som barnet oavbrutet mottager till följd av sin mångsidigare uppfostran och sin rikare omgivning. Hade den begåvade bondpojken från barndomen likaledes växt upp i en sådan omgiv-

70

ning, skulle hans andliga prestationsförmåga vara en helt annan. För närvarande finns det möjligen ett enda område, där verkligen härkomsten mindre än den medfödda begåvningen fäller utslaget: konsten. Här, där det inte räcker med att endast "lära sig" utan allt måste vara ursprungligt och medfött och först i andra hand beror på en mer eller mindre gynnsam utveckling, d. v. s. en klok utbildning av de förefintliga anlagen, här kommer föräldrarnas gods och guld nästan inte med i räkningen. Därför visar det sig också bäst på detta område, att genialiteten icke på något sätt är knuten till en högre samhällsställning eller rikedom. De största konstnärerna komma inte sällan från de fattigaste hemmen. Och mången liten bondpojke blev med tiden en firad mästare.

Det skvallrar inte om något större tankens djup hos tiden , att man inte utnyttjar en sådan erfarenhet för hela bildnings livet. Man menar, att det som inte kan förnekas i fråga om konsten, det stämmer ej beträffande de s. k. verkliga vetenskaperna. Utan tvivel kan man genom uppfostran bibringa en människa vissa mekaniska färdigheter, liksom det är möjligt för en skicklig dressör att få en läraktig pudel att göra de otroligaste konststycken. Men vid denna djurdressyr är det inte djurets eget förstånd, som tar sig uttryck i dessa övningar, och likadant är det med människan. Man kan lära även henne vissa vetenskapliga konststycken utan hänsyn till begåvning i övrigt, men tillvägagångssättet blir då lika livlöst och full ständigt själlöst, som i fråga om djuret. Man kan t. o. m. genom en bestämd drill pumpa i en genomsnittsmänniska ett vetande över genomsnittet; men det blir också ett dött och i grunden ofruktbart vetande. Så erhållas den människa, som visserligen kan vara ett levande lexikon, men som trots detta kom mer jämmerligen till korta i utomordentliga lägen och avgörande ögonblick; hon kommer alltid att behöva drillas sär skilt för varje det enklaste krav, som ställs på henne, men kommer däremot aldrig att av sig själv kunna lämna något bidrag till mänsklighetens utveckling. Ett sådant mekaniskt

71

indrillar vetande räcker på sin höjd till för att bekläda nutida statsämbeten.

Det är självklart, att man kan hitta begåvningar för det dagliga livets alla tänkbara områden bland en nations samlade befolkningstal. Likaledes är det självklart, att kunskapens värde blir större, ju mer den döda kunskapen besjälas av en motsvarande begåvning hos den enskilda. Skapande insatser kunna över huvud taget göras endast, när begåvning och vetande ingå förening.

Hur gränslöst mycket dagens mänsklighet syndar i det avseendet, vill jag låta ännu ett exempel visa. Från tid till annan meddelade de illustrerade tidningarna för den tyske kälkborgaren, att här eller där en neger för första gången blivit advokat, lärare eller pastor, ja, hjältetenor eller något sådant. Medan de enfaldiga borgarna med förvåning låta sig berätta om en så underbar dressyr och uppfyllas av beundran över den moderna uppfostringskonstens fabulösa resultat, förstår juden att mycket slugt framhålla detta som ett nytt bevis för riktigheten av den teori, han söker slå i mänskligheten, om människans likvärdighet. Det går inte upp för denna avsigkomna borgerliga värld, att det här verkligen rör sig om ett brott mot varje förnuft; att det är ett brottsligt vansinne att dressera en född halvapa, tills man tror, att man gjort en advokat av henne, medan miljoner, som tillhöra den högsta kulturrasen, måste förbli i fullkomligt ovärdiga situationer, att det är en försyndelse mot den avige Skaparens vilja att låta hundratusentals och åter hundratusentals av hans mest begåvade väsen omkomma i den proletära sumpen, samtidigt som man dresserar hottentotter och zulukaffrer till intellektuella yrken. Ty en dressyr är det fråga om i detta fall, precis som med pudeln, och inte om en vetenskaplig "utbildning". Samma möda och omsorg, använd på intelligenta raser, skulle göra var och en tusen gånger mera skickad för sådana värv.

Lika odrägligt som detta tillstånd vore, ifall det rörde sig om annat än undantag, lika odrägligt är det, när inte begåvning

72

och anlag motivera en högre utbildning. Ja, det är verkligen odrägligt att behöva tänka sig att varje år hundratusentals fullkomligt obegåvade människor kostas på en högre utbildning, medan samtidigt andra hundratusen med utpräglad begåvning få reda sig utan någon skolning alls. Den förlust, som nationen därigenom tillfogas, kan icke värderas. När under de senaste årtiondena överflödet på uppfinningar tilltagit utomordentligt, särskilt i Nordamerika, så har detta skett icke minst på den grund, att väsentligt många fler begåvningar från de understa skikten där finna möjlighet till högre utbildning, än vad som är fallet i Europa.

För att göra uppfinningar är inte något inhamrat vetande till fyllest utan endast det, som besjälats av begåvningen. Men den tillmäter man ej så stort värde hos oss; ett gott betyg är det enda avgörande.

Folkstaten måste ingripa uppfostrande även här. Den har icke till uppgift att säkra det bestämmande inflytandet åt en bestående samhällsklass, utan den har till uppgift att av samtliga folkkamrater hämta fram de dugligaste huvudena och giva dem ämbeten och värdigheter.

Den är icke blott förpliktad att ge genomsnittsbarnet en bestämd uppfostran i folkskolan utan även att föra begåvningen in på den bana, där den hör hemma. Framför allt har den att betrakta som sin största uppgift att öppna portarna till de högre statliga läroanstalterna för varje begåvning, likgiltigt från vilka kretsar den kommer. Den måste fylla denna sin uppgift, ty endast på den vägen kan nationens geniala ledning växa upp ur skiktet av representanter för ett dött vetande.

Staten måste träffa anstalter i denna riktning av ytterligare en orsak. Våra intellektuella skikt äro särskilt i Tyskland så isolerade och förkalkade, att de sakna varje levande samband nedåt. Detta hämnat sig åt två håll. För det första komma de därigenom att sakna förståelse och känsla för den stora massan. De ha alltför länge varit avskurna från detta samband, för att de längre skulle kunna äga den nödiga psyko-

73

logiska förståelsen för folket. De ha blivit främmande för folket. Dessa högre skikt äro emellertid också i avsaknad av den nödvändiga viljestyrkan. Ty denna är alltid mindre i kastartade intelligenskretsar än hos folkets primitiva massa. Men vetenskaplig bildning har vid Gud aldrig fattats oss; desto mera. beslutsamhet och viljestyrka. Ju mera "intellektuellt lysande" våra statsmän t. ex. varit, desto skröpligare har i allmänhet deras verkliga ledning visat sig. Den politiska förberedelsen för världskriget var liksom den tekniska rustningen inte otillräcklig på den grund, att för få bildade personer regerade vårt folk, utan mycket mera därför att de makthavande voro överbildade människor, fullproppade av vetande och ande, därför att de voro utblottade på varje sund instinkt och fria från all energi och oförvägenhet. Det var ett öde, att vårt folk skulle få utkämpa kampen för sin existens med en filosoferande vekling som rikskansler. Hade vi i stället för en Bethmann-Hollweg haft en robustare man av folket som ledare, skulle den enkle grenadjärens hjälteblod icke ha flutit förgäves. Vårt ledarmaterials överdrivet intellektuella uppfostran var likaledes den bästa tänkbara bundsförvant för de revolutionära novemberkräken. Denna intellektualism undertryckte den åt ledningen anförtrodda nationella kraften på det ömkligaste sätt i stället för att sätta in den med full styrka samt skapade därmed förutsättningen för den andra sidans seger.

Den katolska kyrkan kan ställas upp som förebildligt och lärorikt exempel. Hennes prästerskaps ogifta stånd gör det nödvändigt för henne att ständigt hämta det andliga ståndets förnyelse ur folkets breda lager i stället för ur sina egna led. Men just denna celibatets betydelse erkännes inte av de flesta. Den är orsaken till den otroliga kraft och vitalitet, som bor i denna urgamla institution. Ty därigenom att denna jättehär av andliga dignitärer oavbrutet kompletteras ur folkens understa lager, så både underhåller kyrkans instinkt sambandet med folkets känslovärld och skaffar sig en fond av energi och

74.

dådkraft, som i sådan form alltid kommer att vara tillfinnandes endast hos folkdjupet. Därifrån härrör sig denna jätteorganisms förvånansvärda ungdomlighet, dess andliga smidighet och stålhårda viljekraft.

En folkstats uppgift blir det att i sitt undervisningsväsen draga försorg om, att en ständig förnyelse av de existerande intellektuella skikten äger rum genom tillförsel av friskt blod nedifrån. Staten är förpliktigad att med yttersta omsorg och noggrannhet sikta ifrån det av naturen uppenbart bästa människomaterialet ur folkkamraternas samlade mängd och använda det i det allmännas tjänst. Stat och statsämbeten äro ej till för att möjliggöra utkomsten för enskilda klasser utan för att fullgöra de uppgifter som tillkomma den. Och det blir möjligt endast om till bärare av dess värdigheter principiellt blott särskilt lämpliga och viljestarka personligheter utbildas. Detta gäller för alla ämbetsposter såväl som över huvud taget för nationens intellektuella ledning på alla områden. En faktor för ett folks storhet ligger också däri att det lyckas att utbilda de mest lämpade begåvningarna för varje område och ställa dem i folkgemenskapens tjänst. Om med varandra konkurrera två folk, vilka vart för sig ha lika goda förutsättningar, så kommer det att hemföra segern, som har sina bästa begåvningar företrädda i hela sin ledning, och det att ligga under, vars ledning endast är en stor gemensam foderkrubba för vissa stånd eller klasser utan hänsyn till de enskilda individernas medfödda lämplighet.

Visserligen förefaller detta nästan omöjligt i vår nuvarande värld. Man kommer genast att invända, att man ändå inte kan anmoda t. ex. sonen till en högre statstjänsteman att bli, låt oss säga, hantverkare, därför att en annan, vars föräldrar voro hantverkare, synes lämpligare. Med den nuvarande värdesättningen av hantverket kan detta vara sant. Därför måste det också lyckas folkstaten att få fram en principiellt annan inställning till arbetet. Den måste bryta med ofoget att ringakta arbetet, om det så skall ske genom århundradens fostran.

75

Den skall principiellt värdera den enskilda människan efter prestationens form och kvalitet och inte efter arten av hennes arbete. Detta må förefalla alldeles oerhört för en tid, för vilken den andefattigaste kolumnskrivare betyder mera än den intelligentaste mekaniker, därför att den förre arbetar med pennan. Denna falska värdering grundar sig dock, som sagt, inte på tingens ordning utan har framdrivits på konstlad väg och existerade icke tidigare. Det nuvarande onaturliga tillståndet hör till vår materialistiska världs allmänna sjukdomssymtom.

Principiellt är arbetets värde av två slag: ett rent materiellt och ett ideellt. Det materiella värdet beror på den betydelse, den materiella betydelse, ett arbete har för samfundets liv. Ju flera folkkamrater, som draga nytta av ett bestämt fullbordat arbete, direkt eller indirekt, desto högre bör dess materiella värde räknas. Denna uppskattning finner å sin sida sitt plastiska uttryck i den materiella lön, som den enskilda erhåller för sitt arbete. Mot detta rent materiella värde står så det ideella. Det vilar inte på arbetsprestationens betydelse, materiellt sett, utan på dess nödvändighet i och för sig. Så visst som en uppfinnings materiella nytta kan vara större än en vardaglig hantlangarsysslas, så är samhället lika beroende av denna obetydliga tjänst, som av den större. Materiellt må man göra en åtskillnad i värderingen av det enskilda arbetets nytta för samhället, vilken då kan få sitt uttryck i respektive avlöning; men samhället måste slå fast allt arbetes ideellt lika värde, när var och en bemödar sig om att på sitt område - vilket det vara månde - göra sitt bästa. Detta skall vara grunden för värderingen av det mänskliga arbetet, inte avlöningen.

Eftersom samhällets omsorger i en förnuftig stat skola verka i den riktningen, att den enskilda anvisas den verksamhet, som motsvarar hans förmåga, eller annorlunda uttryckt, att de begåvade hjärnorna skola utbildas till det arbete, som ligger för dem - förmågan får dock principiellt icke framkallas genom uppfostran utan den måste vara medfödd, alltså en naturens gåva och icke ett människoverk - eftersom det alltså bör för-

76

hålla sig så, kan den vanliga borgerliga värderingsmetoden inte heller användas på det arbete, som på sätt och vis direkt anvisats den enskilda. Ty detta arbete kommer på hans födelses konto liksom på den därav föranledda uppfostran, som han erhållit genom det allmännas försorg. Värdesättningen av människan måste grunda sig på det sätt hon löser den uppgift, som det allmänna anförtrott henne. Den verksamhet, som den enskilda utför, är nämligen inte ändamålet med hans tillvaro utan endast medlet. Fastmera skall han som människa utveckla och förädla sig vidare, vilket han kan göra endast inom ramen av sin kulturgemenskap, vilken alltid måste vila på staten som fundament. Han har att lämna sitt bidrag till bevarandet av detta fundament, ett bidrag, vars form naturen bestämmer; på människan själv kommer det endast an att med flit och redlighet återgälda folkgemenskapen, vad denna givit henne. Den som gör detta, förtjänar den högsta värdesättning och den största aktning. Den materiella lönen må beviljas den, vars arbete för samhället med för motsvarande nytta, men den ideella måste ligga i den värdesättning, som var och en kan göra anspråk på, när han ställer i sitt folks tjänst de krafter, som naturen givit honom och folkgemenskapen låtit utbilda. Då är det heller ingen skam längre att vara en vanlig hantverkare men väl att som oduglig tjänsteman stjäla dagen från den gode Guden och brödet från folket. Man kommer då också att anse det för självklart, att man inte anvisar en människa uppgifter, vilka hon på förhand ej är vuxen.

För övrigt ger denna verksamhet den enda måttstocken för rätten till utövandet av de allmänna, för alla lika, medborgerliga funktionerna.

Vår tidsålder river ju själv ned den: den inför en allmän valrätt och pratar om lika rätt men kan ej hitta någon grundval för den. I den materiella lönen ser den uttrycket för en människas värde och splittrar därmed grundvalen för den ädlaste likhet, som över huvud taget kan finnas. Ty likheten beror icke och kan aldrig bero på den enskildas prestationer i och

77

för sig, men den är möjlig i den formen, att var och en fyller sina särskilda förpliktelser. Endast på den vägen utjämnas naturens nyck vid bedömningen av människans värde och den enskilda blir själv den som får avgöra sin betydelse.

För närvarande, när hela människogrupper värdesätta sig själva i förhållande till andra mest efter inkomstklasser, har man ingen förståelse till övers för dessa synpunkter. Men för oss får detta ej vara någon anledning att avstå från att förfäkta våra åsikter. Tvärtom! Den som vill bota denna tid, som är sjuk och svag, i sitt innersta, måste till att börja med uppbringa mod att utreda orsakerna till sjukdomen. Just det skall bli den nationalsocialistiska rörelsens omsorg, att över all kälkborgerlighet samla och ordna de krafter i vårt folk, som kunna bli förkämpar för en ny världsåskådning.

*

Naturligtvis skall man komma med den invändningen, att den ideella värderingen svårligen låter sig skilja från den materiella, och t. o. m. att en lägre värdering av kroppsarbetet just skulle framkallas genom en sämre avlöning. Denna sämre avlöning bleve vidare själv orsak till, att de enskilda människorna mindre loge del av sin nations kulturskatter. Därigenom bleve just människornas ideella kultur föremål för en inskränkning, vilken ej behövde ha något med människans sysselsättning i och för sig att göra. Rädslan för kroppsarbete skulle just ha sin grund i att kroppsarbetarens kulturnivå till följd av den sämre avlöningen med nödvändighet pressas ned och att därmed ett berättigande skulle ges för en allmän lägre värdering.

I detta ligger mycken sanning. Just därför måste man i framtiden akta sig för en alltför stor differentiering i löneförhållandena. Det vore det sorgligaste tecknet på en tids förfall, att driften till högre kulturell verksamhet vore beroende av högre löner. Om denna åsikt hittills varit den enda normgivande på vår jord, skulle mänskligheten aldrig ha uppnått sina högsta vetenskapliga och kulturella rikedomar. Ty de

78

största uppfinningarna, de största upptäckterna, de mest genomgripande vetenskapliga arbetena, den mänskliga kulturens härligaste minnesmärken, ha icke skänkts åt jorden av jakten efter pengar. Deras födelse betydde tvärtom ej så sällan ett avstående från den jordiska lycka, som ligger i rikedomen.

Det må så vara, att guldet blivit tillvarons allenarådande härskare, men en gång kommer människan att böja sig för högre gudar. Många av dagens företeelser kunna tacka jakten efter pengar och förmögenhet för sin tillvaro, men det är nog få av dem, som skulle göra mänskligheten fattigare, om de inte funnes.

En av vår rörelses uppgifter är också att redan nu förkunna en tid, som väl skall giva den enskilda, vad han behöver för livets nödtorft men samtidigt hålla den grundsatsen högt, att människan icke lever uteslutande för att skaffa sig materiella njutningar. Denna skall också taga sig uttryck i en klok och försiktig gradering av förtjänsten, så att varje redligt arbetande under alla omständigheter kan tillförsäkras en hederlig och anständig existens som folkkamrat och människa.

Man skall nu inte komma och säga, att detta innebure ett idealtillstånd, som världen i verkligheten varken skulle stå ut med eller kunna uppnå.

Icke ens vi äro så enfaldiga, att vi tro, att det skall kunna lyckas att en gång skapa en tidsålder utan fel. Men detta löser ej från förpliktelsen att bekämpa erkända fel, övervinna svagheter och sträva efter idealet. Den hårda verkligheten kommer nog att göra sig påmint med tillräckligt många inskränkningar. Men just därför måste mänskligheten riktigt försöka att tjäna det fjärmaste målet och bakslag få lika litet föra den från denna avsikt, som den kan tvivla på före fientligheten av en rättvisa, bara därför att misstag smyga sig in; lika litet som man förkastar läkekonsten, för att det fortfarande existerar sjukdomar.

Man bör taga sig till vara för att underskatta ett ideals

79

verkningskraft. Den som förlorar modet i detta avseende, skulle jag, för såvitt han en gång varit soldat, vilja erinra om den tid, vars hjältemod var den mest överväldigande bekännelse till de ideella motivens styrka. Det som då fick människorna att gå i döden, var ej omsorgen om dagligt bröd utan kärleken till fosterlandet, tron på dess storhet, den allmänna känslan för nationens ära. Och först, när det tyska folket avlägsnade sig från dessa ideal, följde revolutionens mera reella löften och bytte ut vapnet mot ryggsäcken, kom det in, inte i en jordisk himmel, utan i det allmänna föraktets och ej mindre den allmänna nödens skärseld.

Därför är det alldeles nödvändigt att mot den dåvarande reala republikens räknemästare ställa upp tron på ett idealt rike.

 

Index



HOME


MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
English
Deutsch
German
French
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER
French
French
English
English
Deutsch
German
Italian
Italian
Spanish
Spanish.
Norsk
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!

Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!



Judaism =Racism, Domination, Dccupation
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

The Protocols of Zion
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |