HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

När jag i slutet av denna del skildrar vår rörelses första utvecklingstid och därvid berör en del närliggande frågor, så sker detta inte för att ge en avhandling om rörelsens andliga mål. Den nya rörelsens mål och uppgifter äro så väldiga, att de kräva sin egen volym. Således skall jag i andra delen ingående behandla rörelsens programmatiska principer och försöka teckna en bild av vad vi mena med ordet "stat". Med "vi" menar jag i detta fall alla de hundratusen, som i grund och botten längta efter detsamma utan att i detalj kunna finna ord att skildra det, som föresvävar dem. Ty det är det anmärkningsvärda med alla stora reformer, att de till en början ofta äga bara en enda förfäktare men likväl flera miljoner meningsfränder. Deras mål är ofta sedan sekler tillbaka hundratusendens hetaste längtan, tills någon gör sig till talesman för en dylik allmän önskan och som banerförare hjälper den till seger under en ny form.

Men att miljoner i sina hjärtan längta efter en genomgripande förändring av de nuvarande förhållandena, bevisas av det djupa missnöje, varunder de lida. Det tar sig uttryck på tusen olika sätt, hos den ene som klenmod och hopplöshet, hos en annan som motvilja, förargelse och vrede, hos en tredje som likgiltighet, hos en fjärde återigen som översvallande ilska. Till bevisen på denna inre otillfredsställelse torde man kunna räkna

347

såväl de valtrötta som de många, vilka luta åt den yttersta vänsterns fanatiska idéer.

Till dessa borde den unga rörelsen i första hand vända sig. Den bör inte utgöra en organisation för de mätta och belåtna - den bör omfatta de plågade och fredlösa, de olyckliga och missnöjda. Framför allt får den inte stanna på gatan - den måste slå rot i samhällskroppens hjärta.

Rent politiskt sett företedde året 1918 följande bild: Ett folk är sönderslitet i två delar. Den avgjort mindre omfattar den nationella intelligensens lager med uteslutande av alla kroppsarbetare. Den är utåt sett nationell, men kan under detta begrepp inte tänka sig något annat än ett ynkligt företrädande av s. k. statliga intressen, vilka åter synas identiska med dynastiens. Den söker förfäkta sina idéer och mål med andliga vapen, som äro lika bristfälliga som ytliga och strax komma till korta geni emot motståndarens brutalitet. Med ett enda fruktansvärt slag slås denna nyss regerande klass till marken och finner sig feg och darrande i varje förödmjukelse från den hänsynslöse segrarens sida.

Gentemot denna klass står den kroppsarbetande befolkningens stora massa. Den är sammansluten i mer eller mindre radikalmarxistiska partier, som äro beslutna att med våldets makt bryta varje andligt motstånd. Den vill inte vara nationell utan vägrar medvetet att på något sätt befordra nationella intressen, samtidigt som den gynnar varje främmande förtryck. Den är siffermässigt den starkaste och omfattar framför allt de element av nationen, utan vilka en nationell pånyttfödelse är otänkbar och omöjlig.

Ty redan år 1918 borde man haft klart för sig följande: Den enda vägen till återupprättande av tyska folket är återvinnandet av den yttre makten. Förutsättningarna härför äro emellertid inte - som våra borgerliga "statsmän" alltid snattra om - vapen utan viljestyrka. Vapen hade det tyska folket en gång mer än tillräckligt. De förmådde inte värna friheten, emedan uttrycket för den nationella självbevarelsedriftens

348

energi saknades. Även det bästa vapen är ett dött, värdelöst material, så länge den anda saknas, som är beredd, villig och besluten att föra det. Tyskland blev värnlöst, inte av brist på vapen utan av brist på vilja att hantera dem till skydd för det nationella fortbeståndet.

När särskilt våra vänstermän nu bemöda sig att utåt hänvisa till vapenlösheten som den . tvingande orsaken till deras viljelösa och efterlåtna, i själva verket svekfulla politik, kan man bara ge ett svar härpå: nej, det förhåller sig tvärtom! Genom er antinationella, skurkaktiga politiks uppgivande av de nationella intressena ha ni en gång utlämnat vapnen. Nu försöka ni anföra bristen på vapen som skälet till er eländiga uselhet. Detta är, liksom allt vad ni gör, lögn och förfalskning.

Men detta klander träffar i lika hög grad politikerna på den högra flygeln. Ty tack vare deras jämmerliga feghet blev det judiska pack, som år 1918 kom till makten, i stånd att stjäla vapnen från nationen. Ej heller dessa ha således anledning eller rätt att åberopa vår nuvarande vapenlöshet som ursäkt för sin kloka försiktighet (uttalas "feghet"), utan vapenlösheten är följden av deras feghet.

Således lyder frågan om återvinnandet av Tysklands makt inte: Hur fabricera vapen? utan: Hur skapa den anda, som sätter ett folk i stånd att bära vapen? Om denna anda behärskar ett folk, finner viljan tusen vägar, av vilka var och en slutar med vapen! Man kan däremot ge en pultron tio pistoler, han skall ändå inte bli i stånd att avfyra ett enda skott, om han blir angripen. De äro värdelösare för honom än en vanlig knölpåk för den modige mannen.

Frågan om återvinnandet av vårt folks politiska makt är därför i första hand en fråga om vår nationella självbevarelsedrifts tillfrisknande, enär varje förberedande utrikespolitik liksom varje värdering av en stat, enligt vad erfarenheten visat, mindre rättar sig efter de förefintliga vapnen, än efter den erkända eller åtminstone förmodade moraliska motståndskraften. Ett folks värde som bundsförvant bestämmes långt mindre

349

av den döda vapenmängden än av den påtagliga, brinnande nationella viljan till självbevarelse och heroiskt dödsförakt. Ty man sluter inte ett förbund med vapen, utan med människor. Sålunda skall det engelska folket gälla som världens värdefullaste bundsförvant, så länge dess ledning och den anda, som råder bland folkets breda massa, synes besitta den hänsynslöshet och uthållighet, som är fast besluten att med alla medel, utan hänsyn till tid och offer, föra varje en gång påbörjad strid till ett segerrikt slut. Ögonblickets militära rustning behöver däremot inte stå i någon proportion till de andra staternas.

Men om man inser, att den tyska nationens återhämtning är liktydig med frågan om återvinnandet av vår politiska självbevarelsevilja, är det klart och tydligt, att det inte räcker med att vinna de element, som redan ha viljan att vara nationella, utan att man måste nationalisera den medvetet antinationella massan. ' En ung rörelse, som ställer som sitt mål återupprättandet av en tysk stat med egen suveränitet, måste helt inrikta sin kamp på att vinna de breda lagren för sin sak. Så ynkligt som vårt "nationella borgarstånd" i allmänhet är, och så föga tillfredsställande som dess nationella inställning förefaller, kan man säkerligen inte från detta håll vänta sig ett allvarligt motstånd mot en kraftfull nationell in- och utrikespolitik. Även om det tyska borgarståndet - av kända inskränkta och kortsynta skäl - i befrielsens timme skulle framhärda i passivt motstånd, liksom det en gång gjorde geni emot en Bismarck, så behöver man dock med tanke på dess till ett ordstäv vordna feghet, aldrig befara ett aktivt motstånd.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om massan av våra internationellt inriktade landsmän. De äro i sin primitiva ursprunglighet inte bara mera förtroliga med tanken på våld, utan deras judiska ledning är också brutalare och hänsynslösare. De komma att slå ned varje tysk resning precis på samma sätt som de en gång knäckte ryggraden på den tyska

350

hären. Men framför allt skola de - i kraft av sin majoritet inte bara förhindra varje nationell utrikespolitik i denna parlamentariskt regerade stat, utan även omöjliggöra varje högre uppskattning av den tyska kraften och därmed varje förbundsmöjlighet. Vi äro inte ensamma om att se det svaghetsmoment, som ligger i våra femton miljoner marxister, demokrater, pacifister och centermän - det ligger i ännu mera öppen dag för utlandet, som mäter värdet av ett eventuellt förbund med oss efter vikten av denna belastning. Man sluter inte förbund med en stat, vars aktiva del av befolkningen ställer sig passiv mot varje fast utrikespolitik.

Härtill kommer det faktum, att ledningen av dessa landsförrädiska partier av ren självbevarelsedrift måste och kommer att ställa sig fientlig mot varje resning. Det är helt enkelt historiskt otänkbart, att det tyska folket skulle kunna återta sin tidigare position utan att göra upp räkningen med dem, som boro skulden till det oerhörda sammanbrott, som hemsökte vår stat. Ty inför eftervärldens domarbord skall november1918 inte stämplas som hög- utan landsförräderi.

Sålunda är varje återvinnande av den tyska självständigheten utåt i första hand knutet vid återvinnandet av en inre koncentration av vårt folks vilja.

Även rent tekniskt sett förefaller tanken på en tysk befrielse utåt absurd, så länge inte också den stora massan är beredd att träda i denna frihetstankes tjänst. Ur rent militär synpunkt skall framför allt varje officer vid den ringaste eftertanke inse, att man inte kan föra en strid utåt med studentbataljoner, utan att man härtill utom ett folks hjärnor också behöver deras knytnävar. Man får ej heller förglömma, att ett nationellt försvar, som endast stöder sig på de s. k. intellektuella kretsarna, bedriver en verklig rovdrift med oersättliga värden. Den unga tyska intelligensen, som hösten 1914. i krigsfrivilliga regementena mötte döden på Flanderns slätter, saknades sedermera bittert. Den var det bästa nationen ägde, och förlusten av densamma kunde inte ersättas under krigets fortgång. Men det

351

är inte bara själva striden som är ogenomförbar, när de stormande bataljonerna inte se arbetarmassorna i sina led; även den tekniska förberedelsen är otänkbar utan en inre enhetlig vilja hos vår folkkropp. Just vårt folk, som måste framlava sitt liv utan vapen med de tusende blickarna från fredsfördraget i Versailles riktade på sig, kan träffa de tekniska förberedelserna för att uppnå frihet och mänskligt oberoende först när horden av inre spioner minskats ned till dem, vilkas medfödda karaktärslöshet tillåter dem att förråda vad som helst för de bekanta trettio silverpenningarna. Dem kan man i alla fall få bukt med. Däremot tyckas de miljoner vara oövervinnliga, vilka av politisk övertygelse motsätta sig den nationella resningen - oövervinnliga så länge som inte orsaken till deras motstånd, den internationella marxistiska världsåskådningen, bekämpas och tyckes ut ur deras hjärtan och hjärnor.

Det är alltså fullkomligt likgiltigt, ur vilken synpunkt man undersöker möjligheten att återerövra vårt statliga och nationella oberoende. Vare sig det gäller den utrikespolitiska förberedelsen, den tekniska rustningen eller själva striden, alltid kvarstår som förutsättningen för det hela, att vi först måste vinna vårt folks stora massa för tanken på vår nationella självständighet.

Men utan den yttre frihetens återupprättande betyder varje inre reform även i gynnsammaste fall blott ökningen av vår räntabilitet som koloni. Behållningen av varje s. k. ekononomiskt uppsving kommer våra internationella kontrollherrar tillgodo, och varje social förbättring ökar i bästa fall arbetsresultatet för dessa. Några kulturella framsteg komma över huvud inte att beskäras den tyska nationen; de äro alltför intimt knutna till en nations politiska oberoende och värdighet.

*

Om alltså Tysklands lyckosamma framtid är beroende av att vi vinna vårt folks breda massa för den nationella saken, då måste detta också vara den största och väldigaste uppgiften

352

för en rörelse, vars verksamhet inte får begränsas till ögonblickets tillfredsställelse, utan måste pröva allt sitt görande och låtande med hänsyn till de sannolika följderna för framtiden.

Redan år 1919 voro vi på det klara med, att den nya rörelsen som sitt förnämsta mål måste sätta nationaliseringen av massorna.

Härur uppstod i taktiskt hänseende en hel rad fordringar. i. För att vinna massorna för den nationella resningen är intet socialt offer för stort.

Vilka ekonomiska medgivanden man i våra dagar än gör arbetarna, stå de likväl inte i någon proportion till den vinst, hela nationen gör, om de bidraga till att återskänka nationen de breda lagren. Endast kortsynt inskränkthet, som man tyvärr alltför ofta påträffar i våra företagarekretsar, kan betvivla, att det i längden inte kan ges något ekonomiskt uppsving för dem och därmed ej heller någon ekonomisk vinst, om den inre nationella solidariteten hos vårt folk inte blir återställd.

Om de tyska fackföreningarna under kriget hänsynslöst tillvaratagit arbetarnas intressen; om de till och med under kriget genom strejk avpressat de profitlystna företagarna uppfyllandet av arbetarnas krav; om de lika fanatiskt bekänt sig till sin tyskhet, när det gällde det nationella försvarets intresse; och om de med samma hänsynslöshet givit fosterlandet, vad fosterlandet tillkommer, så skulle vi inte ha förlorat kriget. Hur löjligt små skulle inte alla, till och med de största ekonomiska medgivanden ha varit i jämförelse med den oerhörda betydelsen av att ha vunnit kriget!

Sålunda måste en rörelse, som har för avsikt att återge det tyska folket den tyske arbetaren, göra klart för sig, att ekonomiska offer över huvud taget inte spela någon roll i detta sammanhang, så länge ej det nationella näringslivets bestånd och oberoende därigenom hotas.

2. Den nationella uppfostran av den stora massan kan endast äga rum med hjälp av ett socialt uppsving, då uteslutande

353

härigenom de allmänna ekonomiska förutsättningar kunna skapas, vilka tillåta den enskilda att få del av nationens kulturella värden.

3. Nationaliseringen av den stora massan kan aldrig ske genom halvhet, genom att svagt betona en s. k. objektivitetsståndpunkt, utan genom hänsynslös och fanatiskt ensidig inriktning mot det mål, man föresaft sig att eftersträva. D. v. s. man kan inte göra ett folk "nationellt" i den betydelse, ordet har hos våra dagars borgarstånd, alltså med så och så många inskränkningar, utan blott nationalistiskt med hela den våldsamhet, som ligger i ytterligheter. Gift kan endast fördrivas med motgift, och blott ett borgerligt sinnes jolmighet kan inbilla sig, att medelvägen leder till himmelriket.

Ett folks stora massa består varken av professorer eller diplomater. Det ringa abstrakta vetande, den äger, visar att dess mottaglighet snarare ligger på känslans område. Därpå är dess antingen positiva eller negativa inställning grundad. Den är blott mottaglig för en kraftyttring i en av dessa båda riktningar, och aldrig för en halvhet, som svävar mellan båda. Dess känslomässiga inställning är samtidigt en förutsättning för dess utomordentliga stabilitet. Tron är svårare att rubba än vetandet, kärleken är mindre ombytlig än aktningen, hatet är varaktigare än avogheten, och drivkraften till de våldsarnmaste omstörtningar här på jorden har i alla tider mindre legat i en vetenskaplig uppfattning, som behärskat massorna, än i en fanatism, som besjälat dem, och ofta i ett hysteri, som jagat dem framåt.

Den, som vill vinna den stora massan, måste känna till den nyckel, som öppnar dörren till dess hjärta. Den heter inte objektivitet, alltså svaghet, utan vilja och kraft.

4. Att vinna ett folks själ kan blott lyckas, när man vid sidan av den positiva kampen för de egna målen tillintetgör motståndaren till dessa mål.

I det hänsynslösa angreppet på en vedersakare har folket i alla tider sett beviset på, att den angripande har rätt; att avstå

354

från att tillintetgöra motståndaren uppfattas däremot som tvivel på den egna rätten, ja, som ett tecken på egen orätt.

Massan är endast ett stycke natur, och den förstår inte, att två människor kunna trycka varandras händer, när de påstå, att de vilja tvärtom. Vad den önskar är den starkares seger och den svages tillintetgörande eller ovillkorliga underkastelse. Nationaliseringen av massorna kan endast lyckas oss, när vid den positiva kampen om vårt folks själ de internationella giftspridarna blivit utrotade.

5. Alla tidens stora frågor äro ögonblickets frågor och utgöra endast följderna av bestämda orsaker. Bland dem alla har endast en orsaksbetydelse, nämligen frågan om bevarandet av nationens ras. Såväl människornas kraft som deras svaghet har sin upprinnelse endast i blodet. De folk, som inte inse och beakta betydelsen av sitt rasbiologiska ursprung, likna människor, som vilja lära mopsar vinthundens egenskaper utan att begripa, att varken vinthundens snabbhet eller pudelns läraktighet är någon inlärd egenskap utan ligger i rasen. De folk, som avstå från att hålla sin ras ren, avstå därmed också från sin själs enhetlighet i alla dess yttringar. Splittringen i deras väsen är den naturnödvändiga följden av söndringen av deras blod, och förändringen av deras andliga och produktiva kraft är blott verkningen av deras förändrade rasegenskaper.

Den, som vill befria det tyska folket från dess ursprungligen väsensfrämmande yttringar och oarter av i dag, måste först frälsa det från den främmande upphovsmannen till dessa yttringar och oarter.

Utan ingående kännedom om rasproblemet, och därmed även om judefrågan, skall den tyska nationen aldrig kunna återuppstå.

Rasfrågan ger inte bara nyckeln till världshistorien utan till den mänskliga kulturen över huvud.

6. Inordnandet av vårt folks breda lager, som för närvarande tillhöra det internationella lägret, i en nationell folkgemenskap, betyder inte att avstå från tillvaratagandet av berät-

355

tigade ståndsintressen. Skiljaktiga stånds- och yrkesintressen äro inte liktydiga med klasskillnad utan äro naturliga följdföreteelser av vårt ekonomiska liv. Yrkesgrupperingen står på intet sätt i vägen för en verklig folkgemenskap, ty denna består i nationens enhet i alla de f rågar, som röra nationen som sådan.

Inordnandet av ett stånd, som blivit klass, i folkgemenskapen i staten försiggår inte genom att högre klasser stiga nedåt utan genom att de undre höjas. Denna procedur kan aldrig genomföras av en högre klass utan av den undre, som kämpar för likaberättigande. Det nuvarande borgarståndet blev inte införlivat med staten till följd av åtgärder från adelns sida utan genom egen handlingskraft under egen ledning.

Den tyske arbetaren kommer inte att upptas i den tyska folkgemenskapen med hjälp av ynkliga förbrödringsscener utan genom medveten höjning av sin sociala och kulturella nivå, intill dess en bro blivit slagen över de största klyftorna. En rörelse, som sätter denna utveckling som sitt mål, måste i första hand hämta sina anhängare ur arbetarlägret. Den får ta sin tillflykt till intelligensen, endast i den mån denna redan fullkomligt fattat det eftersträvade målet. Denna förvandling, och detta närmande kan inte genomföras på tio eller tjugo år, utan erfarenheten har visat, att processen omfattar flera decennier.

Det svåraste hindret för, att våra dagars arbetare skola kunna närma sig den nationella folkgemenskapen, ligger inte i hans ståndsmässiga bevakande av sina intressen utan i hans internationella folk- och fosterlandsfientliga ledning och inställning. Samma fackföreningar skulle under en fanatiskt nationell ledning kunna göra miljoner arbetare till högeligen värdefulla medlemmar av nationen utan hänsyn till de enstaka striderna i rent ekonomiska angelägenheter.

En rörelse, som på ärligt sätt vill återföra den tyske arbetaren till hans folk och rycka honom ur den internationella villfarelsen, måste på det kraftigaste protestera mot en fram

356

för allt i företagarkretsar rådande uppfattning, som med folkgemenskap förstår arbetstagarens motståndslösa ekonomiska utlämnande åt arbetsgivaren, och som i varje försök att tillvarata arbetstagarens även berättigade ekonomiska existensintressen vill se ett angrepp på folkgemenskapen. Att företräda denna uppfattning är detsamma som att försvara en medveten lögn; folkgemenskapen ålägger ju inte bara den ena utan även den andra parten sina förpliktelser.

Lika säkert som en arbetare syndar mot en sann folkgemenskaps anda, när han, utan hänsyn till det gemensamma bästa och ett nationellt näringslivs bestånd, stödd på sin makt söker genomdriva orimliga krav, lika säkert bryter en företagare denna gemenskap, när han genom en omänsklig och utsugande drift missbrukar den nationella arbetskraften och roffar åt sig miljoner ur andras svett. Under sådana omständigheter har han ingen rätt att beteckna sig som nationell eller att tala om folkgemenskap, utan han är en egoistisk slyngel, som genom att skapa socialt missnöje provocerar fram strider, vilka nödvändigtvis måste lända nationen till skada.

Den reservoar, ur vilken den unga rörelsen skall hämta sina anhängare, blir alltså i första hand den stora massan av arbetstagare. Det gäller att rycka dem ur den internationella villfarelsen, befria dem ur deras sociala nöd och kulturella elände och överföra dem till folkgemenskapen som en värdefull, enig, nationellt kännande och tänkande faktor.

Om det i de nationella intelligenskretsarna finns människor, som känna varmt för sitt folk och dess framtid, och som äro uppfyllda av den djupaste insikt om betydelsen av striden om denna massas själ, äro de hjärtligt välkomna i denna rörelses led som en värdefull andlig ryggrad. Att vinna den borgerliga valboskapen får däremot aldrig vara målet för denna rörelse. Den skulle i så fall belasta sig själv med en massa, som i enlighet med hela sitt väsen skulle förlama propagandan bland de breda lagren. Tanken att sammanföra folkets olika skikt inom rörelsens ram må teoretiskt vara aldrig så vacker - häremot

357

talar likvisst det faktum, att man genom psykologisk påverkan av borgerliga massor vid allmänna demonstrationer väl kan framkalla stämningar, ja, till och med sprida upplysning, men inte får sådana karaktärsegenskaper eller rättare sagt oarter att försvinna, som behövt århundraden för sin tillkomst och utveckling. Skillnaden i fråga om den ömsesidiga kulturella nivån och den ömsesidiga ställningen till frågor av ekonomiskt intresse är för närvarande så stor, att den genast skulle inverka hämmande, så snart demonstrationsruset förflyktigats.

Slutligen är inte målet att företa en omvälvning inom det nationella lägret utan att vinna det antinationella.

Och denna synpunkt är, när allt kommer omkring, den utslagsgivande för hela rörelsens taktiska inställning.

7. Detta ensidiga, men därigenom klara och tydliga ställningstagande måste ta sig uttryck i rörelsens propaganda och blir å andra sidan självt befrämjat av propagandaskäl.

Om propagandan för rörelsen skall bli effektiv, måste den vända sig blott åt ett håll, då den i annat fall, på grund av den olika andliga utbildningen i de båda lägren, antingen blir oförstådd av den ena parten eller av den andra anses självklar och därmed alltför ointressant.

Själva uttryckssättet och tonen kan inte verka lika övertygande på två så extrema skikt. Om propagandan avstår från kärnfullhet i uttryckssättet, kan den inte finna vägen till den breda publikens känslor. Använder den däremot i ord och åthävor en plumphet, som motsvarar massans känsloliv och dess uttryck, blir den avvisad av den s. k. intelligensen såsom rå och ordinär. Bland hundra s. k. talare finns det knappt tio, som skulle vara i stånd att med samma effekt i dag tala för en publik av gatsopare, smeder, rörläggare o. s. v. och i morgon hålla ett föredrag med absolut samma tankegång inför ett auditorium av universitetsprofessorer och studenter. Bland tusen talare ges det kanske en enda, som är i stånd att samtidigt tala till smeder och professorer i en form, som inte bara motsvarar båda parternas uppfattningsförmåga utan också har

358

lika gynnsam inverkan på båda eller rentav rycker dem med sig till en brusande bifallsstorm. Man får aldrig förlora ur sikte, att även den vackraste tanken i en sublim teori i de flesta fall endast kan utbredas av de små och de minsta andarna. Det kommer inte an på vad den geniale skaparen av en ide haft i sikte, utan vad, i vilken form och med vilken effekt förkunnarna av denna ide meddela den breda massan.

Den starka reklamkraften hos socialdemokratien, ja, hos hela den marxistiska rörelsen över huvud, berodde till stor del på enhetligheten av och därmed ensidigheten hos den publik, den vände sig till. Ju märkbart enfaldigare, ja, inskränktare, dess tankegång var, desto lättare mottogs och uppfattades den av en folkmassa, vars andliga nivå stod i jämnhöjd med vad som serverades.

Härur framgick en enkel och klar linje för den nya rörelsen: Propagandan bör till innehåll och form vara avpassad för den stora massan, och dess riktighet bör uteslutande bedömas af ter dess verkan.

På ett folkmöte med de breda lagren talar inte den talare bäst, som andligen står mest i jämnhöjd med den närvarande intelligensen, utan den, som förstår att erövra massans hjärta.

När någon av intelligensen är närvarande vid ett dylikt möte och denne trots talarens synbara inverkan på de undre skikt, han vill erövra, likväl småaktigt kritiserar talets andliga nivå, bevisar han därmed, att han är fullkomligt inkompetent att tänka, och att hans person är utan värde för den unga rörelsen. Denna har användning endast för sådana intellektuella, som förstått så mycket av rörelsens uppgift och mål, att de kunna bedöma även propagandans verksamhet uteslutande efter dess framgång och inte efter de intryck, den gör på honom själv. Ty propagandan bör inte verka som underhållning för redan i och för sig nationellt sinnade människor, utan skall söka vinna vår nations fiender, för såvitt de äro av vårt blod.

I allmänhet skulle nu inom den unga rörelsen den tanke

359

gång, jag redan i korthet sammanfattat på tal om krigspropagandan, bli bestämmande och utslagsgivande för sättet och genomförandet av dess eget upplysningsarbete.

Att den var riktig, har dess framgång bevisat.

8. Målet för en politisk reformrörelse kommer aldrig att uppnås genom upplysningsarbete eller genom påverkan av de maktägande, utan endast genom erövrandet av den politiska makten. Varje världsomfattande ide har inte bara rätt utan även plikt att försäkra sig om de medel, som möjliggöra genomförandet av dess principer. Framgången är den enda jordiska domaren rörande det berättigade eller ej i ett dylikt, förehavande, varvid med framgång inte, som under år 1918, menas erövrandet av makten i och för sig, utan de för nationen välsignelserika verkningarna härav. Sålunda kan man inte anse en statskupp lyckad - som tanklösa åklagare i våra dagars Tyskland tro - när revolutionärerna lyckats ta statsmakten i besittning, utan först när genom förverkligandet av de avsikter och mål, som lagts till grund för en dylik revolutionär handling, mer välsignelse uppstår för nationen än under den föregående regeringen. Något som inte precis kan sägas om den "tyska revolutionen", som bovstrecket hösten 1918 kallas av sina gärningsmän.

Men om erövrandet av den politiska makten utgör förutsättningen för det praktiska genomförandet av reformatoriska avsikter, då måste en rörelse med reformatoriska avsikter från första dagen av sin tillvaro känna sig som en rörelse för massan och inte som ett litterärt tesällskap eller en kälkborgerlig kägelklubb.

9. Den unga rörelsen är till sitt väsen och sin inre organisation antiparlamentarisk, d. v. s. den tar både i allmänhet och i fråga om sin inre uppbyggnad avstånd från en majoritetsprincip, som degraderar ledaren till enbar verkställare av andras vilja och åsikter. Rörelsen hävdar i stort som smått grundsatsen om ledarens ovillkorliga auktoritet parad med största ansvar.

360

De praktiska följderna av denna grundsats äro nedanstående:

Ordföranden för en lokalavdelning tillsättes av sin närmast överordnade ledare och blir själv den ansvarige ledaren av lokalavdelningen. Samtliga kommittéer stå under hans befäl och inte tvärtom. Det finns inga valutskott, endast arbetsutskott. Arbetet fördelas av den ansvarige ledaren, ordföranden. Samma princip gäller för den närmast högre organisationen, distriktet, kretsen eller provinsen. Ledaren tillsättes alltid uppifrån och erhåller samtidigt oinskränkt fullmakt och auktoritet. Blott ledaren av partiet i sin helhet väljes av stadgeenliga skäl på generalkongressen. Han är rörelsens absoluta ledare. Samtliga utskott äro underordnade honom, och inte han utskottet. Det är han, som bestämmer, och som således också bär ansvaret på sina axlar. Det står anhängarna av rörelsen fritt att vid ett nytt val ställa honom till ansvar och fråntaga honom hans ämbete, för såvitt han förbrutit sig mot rörelsens principer eller illa tjänat dess intressen. I hans ställe träder då en dugligare, ny man, med samma auktoritet och samma ansvar.

Det är en av rörelsens viktigaste uppgifter att göra denna princip till ledande, inte bara inom sina egna led utan också för staten i dess helhet.

Den, som vill vara ledare, har samtidigt den högsta oinskränkta auktoriteten och det yttersta och tyngsta ansvaret. Den, som inte är i stånd härtill eller är för feg att bära följderna av sina handlingar, duger inte till ledare. Blott hjälten är kallad därtill.

Mänsklighetens kultur och framåtskridande är inte en produkt av majoriteten utan beror uteslutande på genialiteten och handlingskraften hos personligheten.

Att uppodla dylika och insätta dem i deras rättigheter är en av förutsättningarna för, att vårt folk skall återvinna sin storhet och sin makt.

Men därmed är rörelsen antiparlamentarisk, och till och med

361

dess deltagande i en parlamentarisk institution kan endast innebära en avsikt att förstöra och avlägsna denna inrättning, i vilken vi se ett av mänsklighetens svåraste förfallssymtom.

10. Rörelsen avböjer varje ställningstagande till frågor, som antingen ligga utom ramen för dess politiska arbete eller som äro utan principiell betydelse för densamma. Dess uppgift är inte att vara en religiös reformation utan en politisk reorganisation av vårt folk. Den ser i båda de religiösa bekännelserna lika värdefulla stöd för vårt folks bestånd och bekämpar därför de partier, som vilja nedsätta denna grundval för en sedligt religiös och moralisk norm för vår folkkropp till att bli ett redskap för deras partiintressen.

Rörelsen ser inte sin uppgift i återställandet av en viss bestämd statsform och i kampen mot en annan, utan i skaparidet av de principiella fundament, utan vilka varken republik eller monarki i längden kan bestå. Dess mission ligger inte i att grunda en monarki eller befästa en republik utan i att skapa en germansk stat.

Frågan om denna stats yttre utformning är inte av principiell betydelse utan bestämmes endast av frågan om den praktiska ändamålsenligheten.

Hos ett folk, som väl en gång förstått de stora problemen i och uppgifterna för sin tillvaro, skola frågorna om de yttre formaliteterna inte längre ge upphov till inre strider.

11. Rörelsens inre organisation är en ändamålsenlighets- och inte en principfråga.

Den bästa organisationen är inte den, som inskjuter det största utan det minsta antalet förmedlare mellan en rörelses ledning och dess enskilda anhängare. Ty organisationens uppgift är att förmedla en viss ide - som ursprungligen alltid härstammar från en enda människas hjärna - till ett flertal människor ävensom att kontrollera dess tillämpning i praktiken.

Organisationen är således i alla avseenden endast ett nöd-

362

vändigt ont. I bästa fall är den ett medel för ändamålet, i sämsta fall självändamål.

Eftersom världen frambringar fler mekaniska naturer än ideella, bruka formerna för organisationen ha lättare att ta gestalt än idéerna själva.

Vägen för varje ide, särskilt med reformatorisk karaktär , som strävar efter att förverkligas, är i stora drag följande:

En genial tanke uppstår hos en människa, som känner sig kallad att meddela sin upptäckt till den övriga mänskligheten. Han predikar sin lära och vinner så småningom en bestämd krets av anhängare. Detta sätt att direkt och personligt sprida sina idéer till sina medmänniskor är det mest idealiska och naturliga. Allteftersom antalet av den nya lärans anhängare ökas, blir det så småningom omöjligt för idéens upphovsman att i fortsättningen personligen utöva direkt inflytande på sina otaliga anhängare, att föra dem och leda dem. I samma mån, som till följd av församlingens tillväxt den direkta och kortaste kommunikationen avkopplas, inträder nödvändigheten av en förmedlande länk: det ideala tillståndet tar därmed slut och ersättes med den tyvärr oundvikliga organisationen. Mindre underavdelningar bildas, vilka i den politiska rörelsen t. ex. som lokalavdelningar komma att utgöra groddcellerna för den senare organisationen.

Denna uppdelning får likväl - om inte lärans enhetlighet skall gå förlorad - alltid äga rum först när den andliga grundläggarens auktoritet och den av honom upprättade skolan kunna anses som obetingat erkända. Den geopolitiska betydelsen av en central medelpunkt för en rörelse kan härvid inte överskattas. Redan blotta existensen av en dylik, med det magiska skimret av ett Mecka eller Rom omgiven plats, kan i längden förläna en rörelse den kraft, som ligger i den inre enhetligheten och i erkännandet av en toppunkt, som representerar denna enhet.

Därför får man vid bildandet av de första organisatoriska groddcellerna aldrig glömma att inte bara slå vakt om den

363

plats' betydelse, varifrån idéen ursprungligen utgått, utan höja den till skyarna. Denna höjning av rörelsens utgångspunkt och operationsbasis till en moralisk och ideellt dominerande nivå måste äga rum i samma mån, som de otaliga lägsta groddcellerna kräva nya sammanslutningar i organisatoriska former.

Ty liksom de enskilda anhängarnas växande antal och omöjligheten av en fortsatt direkt kommunikation med dem leder till bildandet av underavdelningar, tvingar den slutliga oerhörda ökningen av dessa understa organisationsformer å sin sida till grundandet av överavdelningar, vilka man politiskt kan beteckna som krets- eller distriktsföreningar.

Lika lätt, som det måhända ännu är att upprätthålla den ursprungliga centralens auktoritet geni emot de understa lokalavdelningarna, lika svårt kommer det att bli att bevara denna ställning geni emot de högre organisationsformer, som nu bildas. Detta är emellertid förutsättningen för en rörelses enhetliga bestånd och därmed för genomförandet av en ide.

När slutligen även dessa stora förmedlande länkar sammanslutas till nya organisationsformer, växer ytterligare svårigheten att gentemot dem säkerställa den ursprungliga hemortens och dess skolas absolut ledande karaktär.

Därför böra de mekaniska formerna av en organisation utökas endast i samma mån, som centralens andligt ideella auktoritet synes garanterad. I fråga om politiska skapelser kan denna garanti ofta anses säkrad genom den praktiska makten.

Härur uppstodo följande riktlinjer för rörelsens inre uppbyggnad:

a) Koncentrationen av hela arbetet till en enda ort: München. Grundandet av en församling av absolut pålitliga anhängare samt en skola för idéens vidare utbredning. Uppnående av erforderlig auktoritet för framtiden genom största möjliga påtagliga framgång på denna enda plats.

För att göra rörelsen och dess ledare kända var det nödvändigt att inte bara rubba tron på den marxistiska lärans oöver-

364

vinnlighet på en för alla synlig plats, utan också att bevisa möjligheten av en rörelse med motsatta syften.

b) Bildandet av lokalavdelningar först när centralledningens i München auktoritet kan anses som obetingat erkänd.

c) Bildandet av krets-, provins- eller landsföreningar följer likaledes inte närmast efter behov utan efter vunnen säkerhet för ett obetingat erkännande av centralen.

Vidare är organisationsarbetets genomförande beroende på vilka personer, som kunna tänkas lämpliga som ledare. Härvid kan man gå två vägar:

a) Rörelsen förfogar över de nödiga penningmedlen för värvande och utbildning av personer lämpliga att sedermera bli ledare. Det härigenom erhållna materialet insättes därefter systematiskt efter taktiska och övriga ändamålsenlighetssynpunkter.

Denna väg är den lättaste och snabbaste; den kräver emellertid stora penningmedel, emedan detta ledarematerial är i stånd att arbeta för rörelsen endast om det är avlönat.

b) Rörelsen är till följd av brist på penningmedel inte i stånd att insätta avlönade ledare, utan är till en början hänvisad till sådana, som göra det för ärans skull.

Denna väg är långsammare och besvärligare.

Rörelsens ledning måste låta stora områden ligga i lägervall, såvida inte ur medlemmarnas krets någon framträder, som är kompetent och villig att ställa sig till ledningens förfogande för att organisera och leda rörelsen på ifrågavarande distrikt.

Det kan inträffa, att inom stora distrikt ingen lämplig person kan uppdrivas, under det att på andra platser däremot två eller till och med tre synas nästan lika lämpliga. Den svårighet, en dylik utveckling innebär, är stor och kan endast efter mariga ar övervinnas.

Men alltid är och förblir förutsättningen för den taktiska organisationen, att man lyckas finna den man, som är lämplig att leda denna.

365

Lika värdelös som en arme trots all sin organisation är utan officerare, lika värdelös är en politisk organisation utan motsvarande ledare.

Det är bättre för rörelsen att avstå från att bilda en lokalavdelning än att en organisation misslyckas, därför att en viljekraftig och framåtdrivande ledarepersonlighet saknas.

För att bli ledare fordras inte bara vilja utan också förmåga, varvid likväl vilje- och handlingskraft måste tillmätas en större betydelse än genialiteten som sådan, och det värdefullaste är en förening av förmåga, beslutsamhet och uthållighet.

12. En rörelses framtid betingas av den fanatism, ja, intolerans, varmed dess anhängare hävda den som den enda riktiga och genomdriva den geni emot andra sammanslutningar av liknande slag.

Det är ett stort fel att tro, att en rörelses styrka ökas genom sammanslagning med andra av likartad natur. Varje utvidgning på denna väg betyder visserligen till en början en ökning av det yttre omfånget och därigenom i en ytlig betraktares ögon också av makten, men i verkligheten övertar den blott fröna till ett sedermera verksamt inre försvagande.

Ty man kan prata hur mycket som helst om två rörelsers samhörighet; den existerar i alla fall inte. Eljest skulle det i praktiken inte ges två utan endast en rörelse. Och det är ganska likgiltigt, vari skillnaden består; om den också bara låga i den olika kompetensen hos ledningen - den finns där i alla fall. Den naturliga lagen för all utveckling tillåter inte, att man kopplar samman två olikartade skapelser, utan den starkares seger och den därav föranledda striden kan ensamt förmå öka segrarens kraft och styrka.

Det må vara, att man genom sammanslagning av två likartade politiska partiskapelser uppnår vissa fördelar för ögonblicket; men i längden är varje på sådant sätt vunnen framgång orsaken till sedermera framträdande inre svagheter.

En rörelses omfattning säkerställas uteslutande genom den ohämmade utvecklingen av dess inre kraft och genom dess

366

ständiga tillväxt intill den slutliga segern över alla konkurrenter.

Ja, man kan säga, att dess inre styrka och därmed hela existensberättigande endast så länge är stadd i ökning, som den erkänner stridens princip som förutsättning för sin utveckling, och att den överskridit höjdpunkten för sin förmåga i samma ögonblick som den fullständiga segern lutar åt dess håll.

Det är alltså bara nyttigt för en rörelse att eftersträva denna seger i en form, som inte leder till ögonblicklig framgång, utan som genom en av hårdnackad ofördragsamhet förorsakad långvarig strid i stället skänker en långvarig växttid.

Rörelser, som för sin tillväxt uteslutande ha att tacka den s. k. sammansmältningen med liknande bildningar och alltså grunda sin styrka på kompromisser, likna drivhusplantor. De skjuta i höjden, men sakna kraft att trotsa århundraden och utstå svåra stormar.

Storheten hos varje mäktig organisation, som förkroppsligar en ide här i världen, ligger i den religiösa fanatism, med vilken den hävdar sig, intolerant mot alla andra och fanatiskt övertygad om att själv ha rätt. När en idé i och för sig är riktig och på så sätt rustad, tar upp kampen här på jorden, är den oövervinnlig, och varje förföljelse skal,l endast leda till att stärka den inåt.

Kristendomens storhet låg inte i några försök till förlikningshandlingar med likartade filosofiska åskådningar under antiken, utan i den obönhörliga, fanatiska förkunnelsen och hävdandet av den egna läran.

Det skenbara försprång, som rörelsen uppnår genom sammanslagning, uppvägas mer än väl genom den ständiga krafttillväxten hos den lära, som förblir oberoende och förfäktar sig själv och sin organisation.

13. Rörelsen skall principiellt uppfostra sina medlemmar så, att de i striden inte se några lösa linjer utan det, de själva eftersträva. De skola alltså inte frukta motståndarnas fiendskap utan uppfatta den som förutsättningen för sitt eget exi-

367

stensberättigande. De skola inte sky, utan tvärtom längta efter det hat, som fienderna till vår nationalitet och vår världsåskådning och dess yttringar skall bestå dem. Till yttringarna av detta hat hör också lögn och förtal.

Den, som inte blir bekämpad i de judiska tidningarna, alltså förtalad och smädad, är inte någon anständig tysk och inte någon sann nationalsocialist. Den bästa gradmätaren för värdet av hans sinnelag, uppriktigheten i hans övertygelse och kraften hos hans vilja är den fiendskap, som visas honom från vårt folks dödsfiendes sida.

Anhängarna av rörelsen, och i vidare bemärkelse hela befolkningen, måste om och om igen göras uppmärksamma på, att juden alltid ljuger i sina tidningar, och att till och med om någon gång en sanning skulle förekomma, den i så fall endast tjänar till att täcka en större förfalskning och således i sin tur är en medveten osanning. Juden är lögnens store mästare, och lögn och bedrägeri äro hans vapen i striden.

Varje judiskt förtal och varje judisk lögn är ett hedrande ärr på våra kämpars kroppar.

Den, som blir mest förtalad, står oss närmast, och den, de ägna sitt dödligaste hat, är vår bäste vän.

Den, som på morgonen öppnar en judisk tidning utan att finna, att han själv blivit förtalad däri, har inte använt den föregående dagen på nyttigt sätt; ty om så varit fallet, skulle han ha förföljts, smädats, förtalats, förolämpats och smutskastats av juden. Och endast den, som verksamt inskrider mot denne dödsfiende till vår nationalitet och varje arisk mänsklighet och kultur, kan vänta sig få se denna ras' förtal och därmed detta folks strid riktat också mot sig.

När dessa principer gått våra anhängare i blodet, skall rörelsen bli orubblig och oövervinnlig.

14.. Rörelsen skall med alla medel befordra aktningen för personligheten; man får aldrig glömma, att i det personliga värdet ligger värdet av allt mänskligt, att varje ide och varje prestation är resultatet av en människas skapande kraft, och

368

att beundran för det stora inte bara utgör en tacksamhetsbetygelse mot detta utan också slingrar ett enande band kring de tackande.

Personligheten kan inte ersättas; i all synnerhet när den inte förkroppsligar det mekaniska utan det kulturskapande elementet. Lika litet som en berömd mästare kan ersättas genom att en annan åtar sig fullbordandet av hans halvfärdiga målning, lika litet kan den store diktaren och tänkaren, den store statsmannen och den store fältherren ersättas. Ty deras verksamhet ligger alltid på konstens område; den är inte mekaniskt inlärd utan av gudomlig nåd medfödd.

De största omvälvningarna och landvinningarna här på jorden, de största kulturella prestationerna, de odödliga stordåden på statskonstens område o. s. v., alla äro de för evigt och oskiljbart förknippade med ett namn och representeras genom detta. Att avstå från att hylla en stor ande är liktydigt med förlusten av den ofantliga kraft, som strömmar ur namnen på alla stora män och kvinnor.

Detta vet juden allra bäst. Just han, vars stora män blott äro stora i att tillintetgöra mänskligheten och dess kultur, sörjer för deras avgudiska beundran. Andra folks vördnad för sina egna stora andar söker han däremot framställa som något ovärdigt och stämplar den som "personkult".

Så snart ett folk blir så fegt, att det faller offer för denna judiska fräckhet och förmätenhet, avstår det från den väldigaste kraft det äger; ty denna beror inte på aktningen för massan, utan på vördnaden för geniet och på upphöjandet av och uppbyggandet på detta.

När människohjärtan brista och människosjälar förtvivla, då blicka ur det förgångnas dunkel de stora män, som övervunnit nöd och sorg, vanära och elände, andlig ofrihet och kroppsligt tvång, ned på dem och räcka sina eviga händer åt de misströstande dödliga!

Ve det folk. som blys för att fatta dem!

369

Under första tiden av vår rörelses tillkomst pinade oss ingenting så mycket, som att vårt namn var betydelselöst och okänt, varigenom vår framgång äventyrades. På den tiden, då ofta blott sex, sju eller åtta personer komma samman för att lyssna till talarens ord, var det svårt att i denna lilla krets väcka och vidmakthålla tron på rörelsens mäktiga framtid.

Man må betänka, att sex eller sju man, idel namnlösa, fattiga satar, sammanslutit sig i avsikt att bilda en rörelse, som en gång skulle lyckas med det, som hittills hade misslyckats för väldiga masspartier, nämligen att återupprätta ett tyskt rike med ökad makt och härlighet. Om man på den tiden hade angripit oss, ja, om man också bara hade skrattat ut oss, så skulle vi i bägge fallen ha varit lyckliga. Ty det nedslående låg i att man fullständigt ignorerade oss. Och härav led jag på den tiden allra mest.

När jag kom in i denna fåtaliga krets, kunde man inte tala om något parti och ännu mindre om en rörelse. Jag har redan skildrat mina intryck från mitt första sammanträffande med denna lilla förening. Jag hade under de därpå följande veckorna tid och tillfälle att studera dess till en början omöjliga "parti"-skapelse. Gudarna ska veta, att bilden var beklämmande. Där fanns ingenting, absolut ingenting att ta på. Ett parti till namnet, vars arbetsutskott praktiskt taget utgjorde hela medlemsantalet, var det i verkligheten detsamma, som det försökte bekämpa: ett parlament i smått. Också här var det omröstningar; och om de stora parlamenten i månadtal kunde skrika sig hesa över större problem, så kunde man i denna lilla cirkel hålla en ändlös palaver angående besvarandet av ett lyckligen anlänt brev!

Allt detta hade allmänheten naturligtvis inte reda på. I München kände inte en människa ens namnet på detta parti, utom de fåtaliga anhängarna och deras tunnsådda bekanta.

Varje onsdag hölls på ett kafé ett s. k. utskottsmöte, och en gång i veckan var det diskussionsafton. Eftersom "rörelsens" hela medlemsantal var representerat i utskottet, voro perso-

370

nerna naturligtvis alltid desamma. Det var nödvändigt att äntligen spränga den lilla kretsen, vinna nya anhängare och framför allt till varje pris göra rörelsens namn känt.

Vi använde därvid följande teknik:

Varje månad, sedermera var fjortonde dag, försökte vi hålla ett "möte". Inbjudningarna härtill skrevas på maskin eller delvis för hand på små lappar och utdelades, resp. utburos, de första gångerna av oss själva. Var och en vände sig till sin bekantskapskrets för att övertala en eller annan att besöka dessa sammankomster.

Resultatet var bedrövligt. Jag erinrar mig ännu, hur jag s älv under denna första tid en gång bar ut ända till åttio dylika lappar, och hur vi så på kvällen väntade ps de folkmassor, som skulle komma.

Med en timmes försening måste slutligen "ordföranden" för klara "mötet" öppnat. Vi voro åter sju man, samma gamla sju. Nästa gång läto vi en pappershandel i München maskinskriva och duplicera inbjudningarna. Resultatet utgjordes vid nästa sammanträde av några åhörare till. Så steg antalet långsamt från elva till tretton, därefter till sjutton, till tjugotre och till trettiofyra åhörare.

Genom små penninginsamlingar i kretsen av oss fattiga satar skaffade vi ihop så mycket pengar, att vi slutligen i den på den tiden neutrala "Münchener Beobachter" kunde annonsera om ett sammanträde. Resultatet var denna gång i sanning förvånansvärt. Vi hade förlagt mötet till Münchener Hofbräuhauskeller (inte att förväxla med Hofbräuhaus-Festsaal), en liten sal, som på sin höjd kunde rymma etthundratrettio personer. Mig föreföll detta rum som en jättehall, och var och en av oss undrade ängsligt, om det skulle lyckas oss att denna afton fylla den "mäktiga" byggnaden med folk.

Klockan sju voro etthundraelva personer närvarande, och mötet förklarades öppnat.

En Münchenprofessor höll huvudanförandet, och som andre talare skulle jag för första gången uppträda offentligt.

371

Partiets dåvarande ordförande, herr Harrer, ansåg det hela som ett stort vågspel. Denne i övrigt präktige man hade nu en gång fått för sig, att jag visserligen kunde åtskilligt, bara inte tala. Även sedermera var det omöjligt att rubba denna hans åsikt.

Men det gick inte, som han hade tänkt sig. Jag hade fått tjugo minuter att tala på vid detta mitt första offentliga uppträdande.

Jag talade i trettio minuter, och vad jag förut, utan att veta det, likväl haft en inre känsla av, bevisades nu genom verkligheten: jag kunde tala! Efter trettio minuter voro människorna i den lilla salen elektriserade, och hänförelsen yttrade sig först och främst däri., att min vädjan till de närvarandes offervilja ledde till, att vi fingo in trehundra mark. Härigenom voro vi befriade från ett stort bekymmer. Vårt finansiella betryck var på den tiden så stort, att vi inte hade råd att låta trycka rörelsens programpunkter eller ens att ge ut flygblad. Nu var grundplåten lagd till en liten fond, ur vilken åtminstone det nödtorftigaste och nödvändigaste kunde bestridas.

Men också i ett annat hänseende var resultatet av detta första stora möte betydande.

Jag hade vid den tiden börjat tillföra arbetsutskottet ett antal unga friska krafter. Under min mångåriga militärtjänstgöring hade jag lärt känna en hel mängd trogna kamrater, som nu så småningom, till följd av min övertalning, gingo med i rörelsen. Det var idel handlingskraftiga unga män, vana vid disciplin och från sin soldattid uppvuxna i principen: ingenting är omöjligt, och man kan allt vad man vill.

Hur nödvändig en dylik tillförsel av nytt blod var, kunde jag redan efter ett par veckor konstatera.

Partiets dåvarande ordförande, herr Harrer, var egentligen journalist och som sådan säkerligen allsidigt utbildad. Likväl hade han en för en partiledare utomordentligt allvarlig brist:

372

han var ingen mötestalare. Hur pinsamt samvetsgrant och noggrant hans arbete än var, så saknade det likväl - kanske just på grund av att han inte hade någon större talartalang - all högre flykt. Herr Drexler, den dåvarande ordföranden för avdelningen i München, var en enkel arbetare och som talare likaledes obetydlig, och dessutom inte soldat. Han hade ingen värnplikt bakom sig, hade ej heller varit soldat under kriget, så att han, som till hela sin läggning var svag och osäker, saknade den enda skola, som kunde göra män av villrådiga och vakliga naturer. Således voro de båda herrarna inte gjorda av ett virke, som satte dem i stånd inte bara att i sina hjärtan hysa en fanatisk tro på rörelsens seger utan också att med orubblig energi och, om nödvändigt, med brutal hänsynslöshet övervinna de hinder, som kunde ställa sig i vägen för den nya idéens frammarsch. Härtill passade blott sådana naturer, hos vilka kropp och själ hade tillägnat sig de militära dygderna, och vilka man måhända bäst kan beteckna sålunda: snabba som vinthundar, sega som läder och hårda som stål.

Själv var jag på den tiden fortfarande soldat. Mitt yttre och inre hade under nära sex år blivit så präglat därav, att jag till en början torde ha verkat främmande i denna krets. Jag hade glömt bort sådana talesätt som: "Det går inte" eller "Det kommer aldrig att gå"; "Det vågar man inte", "Det är för riskabelt" o. s. v.

Det var naturligtvis en farlig sak. I 1920 års Tyskland kunde man i många trakter inte drömma om ett nationellt möte, som vågade appellera till den stora massan och offentligen inbjuda till besök. Deltagarna i ett sådant möte blevo slagna blodiga och bortjagade. D. v. s. det fordrades inte så mycket härför: ty även det största "borgerliga massmöte" brukade skingras av en handfull kommunister och springa som harar för hunden. Lika litet som de röda togo notis om en dylik borgerlig pratmakarklubb, vars inre harrolöshet och ofarlighet de hade bättre reda på än medlemmarna själva, lika beslutna voro de att med alla medel krossa den rörelse, som syn-

373

tes dem farlig - det verksammaste i dylika fall har i alla tider varit terrorn, våldet.

Mest förhatlig för de marxistiska folkbedragarna måste den rörelse bli, vars bestämda mål var att vinna den massa, som hittills uteslutande stått i tjänst hos de internationella, marxistiska jude- och börspartierna. Redan titeln "Tyska arbetarpartiet" verkade utmanande. Man kunde därför lätt föreställa sig, att vid första lämpliga tillfälle bråket med de då ännu segerdruckna, marxistiska pådrivarna skulle komma i gång.

I den dåvarande rörelsens lilla krets hyste man också en viss rädsla för en dylik strid. Man ville så litet som möjligt uppträda offentligt av fruktan för stryk. Man såg i andanom det första stora mötet sprängt och rörelsen därmed satt ur spelet för alltid. Jag hade en svår ställning, eftersom jag hyste den uppfattningen, att man inte skulle undvika denna kamp, utan tvärtom gå den tillmötes och i denna avsikt iföra sig den enda rustning som skyddar mot våldet. Terrorn kan inte brytas med andliga vapen, endast med terror. Det första mötets framgång stärkte min ställning i detta hänseende. Man fick mod att anordna ett andra, redan i något större skala.

I oktober 1919 g ägde det andra stora mötet rum i Eberlbräukeller. Ämne: Brest-Litovsk och Versailles. Som talare uppträdde fyra herrar. Jag själv talade nästan en timme, och framgången var ännu större än vid det första mötet. Antalet besökare hade stigit till över etthundratrettio. Ett försök att störa blev av mina kamrater genast kvävt i sin linda. Orosstiftarna fingo stryk och blevo kastade utför trappan med bulor i huvudet.

Fjorton dagar senare hölls ett nytt möte i samma sal. Antalet besökare hade stigit till över etthundrasjuttio - salen var välfylld. Jag talade även nu, och åter var min framgång större än vid föregående möte.

Jag påyrkade, att man skulle ta en större sal. Till sist funna vi en sådan i andra änden av staden i "Deutsches Reich" vid Dachhauer Strasse. Det första mötet i den nya lokalen var

374

mindre besökt än det närmast föregående: knappt etthundrafyrtio personer. Arbetsutskottets mod började åter sjunka, och de eviga tvivlarna trodde, att det ringa deltagandet berodde på våra alltför täta propagandamöten. Det kom till häftiga meningsutbyten, under vilka jag hävdade, att en stad med sjuhundratusen invånare inte bara kunde stå ut med ett möte var fjortonde dag, utan tio i veckan; att man inte finge låta vilseleda sig av tillfälliga motgångar, att den inslagna vägen var den rätta, och att man förr eller senare måste lyckas, om man bara höll ut. Över huvud taget var hela denna tid vintern 1919-1920 en enda kamp för att stärka tilliten till den nya rörelsens segrande makt och stegra den till en fanatism, som likt tron kunde försätta berg.

Redan nästa möte i samma sal gav mig rätt. Antalet åhörare hade stigit till över tvåhundra, och den yttre såväl som den finansiella framgången var obestridlig.

Jag yrkade på, att man genast skulle utlysa ett nytt möte. Detta ägde rum fjorton dagar senare, och åhörarskaran steg till över tvåhundrasjuttio personer.

Fjorton dagar därefter sammankallade vi för sjunde gången den unga rörelsens anhängare och vänner, och samma sal kunde nu knappt rymma dem alla - de voro nu över fyrahundra.

I dessa dagar fick den unga rörelsen sin inre utformning. Härvid förekom i vår lilla krets ofta mer eller mindre häftiga tvister. Liksom nu anmärkte man redan på den tiden från olika håll småaktigt på,, att den unga rörelsen betecknade sig som parti. I en dylik uppfattning har jag alltid endast sett ett bevis för vederbörandes praktiska oduglighet och andliga litenhet. Det var och är alltid de människor, som inte kunna skilja det yttre från det inre, och som försöka mäta en rörelses värde efter de svulstigt klingande beteckningarna, varvid olyckligtvis fädernas ordskatt blir mest lidande.

Det var på den tiden svårt att klargöra för folk, att varje rörelse, så länge den inte uppnått seger för sina idéer och där-

375

med sitt mål, är ett parti, om den också tusen gånger lägger sig till med ett annat namn.

När en människa praktiskt vill genomföra en djärv tanke, vars förverkligande synes ligga i hans medmänniskors intresse, måste han först söka anhängare, som äro beredda att verka för hans avsikter. Och även om han endast hade för avsikt att förinta det nuvarande partiväsendet och göra slut på splittringen, så äro de, som företräda denna åskådning och förkunna detta beslut, själva ett parti, ända tills målet är nått. Det är hårklyverier och spegelfäkteri, när en perukförsedd folklig teoretiker, vars praktiska resultat står i omvänt förhållande till hans vishet, inbillar sig kunna ändra den karaktär, varje ung rörelse äger som parti, genom en ändring av dess beteckning.

Tvärtom.

Om något är ofolkligt, så är det detta bollande med särskilt gammalgermanska glosor, som varken passa i vår tid eller beteckna någonting visst, utan lätt kunna leda till att man ser en rörelses betydelse i dess yttre ordskatt. Det är ett verkligt ofog, som man emellertid i dag kan se otaliga exempel på.

Över huvud måste jag redan då liksom under den följande tiden gång på gång varna för dessa tyskfolkliga vandrarskolarer, vilkas positiva prestationer alltid äro lika med noll, men vilkas inbilskhet knappast torde kunna överträffas. Den unga rörelsen har måst och måste också i framtiden ta sig till vara för ett tillflöde av människor, vilkas enda rekommendation för det mesta ligger i den förklaringen, att de redan ha kämpat trettio eller till och med fyrtio år för samma ide. Men den, som under fyrtio år har gått i bräschen för en s. k. ide utan att kunna åstadkomma det ringaste resultat, ja, utan att ha förhindrat motpartens seger, har i sanning genom sin fyrtioåriga verksamhet bevisat sin egen oduglighet. Det farliga liga ger framför allt däri, att dylika naturer inte vilja infoga sig som länkar i rörelsen utan yra om ledarposter, där de på grund av sin urgamla verksamhet se en passande position för

376

fortsatt handlande. Men ve, om man utlämnar en ung rörelse åt sådana människor! Lika litet som en affärsman, som under en fyrtioårig verksamhet konsekvent förstört en stor affär, duger till att grunda en ny, lika litet passar en nationell Methusalem, som under sagda tidrymd förfuskat en stor ide, till ledare för en ny, ung rörelse!

För övrigt kommer endast en bråkdel av alla dessa människor till den nya rörelsen för att tjäna den och vara till nytta för den nya lärans ide. I de flesta fall är det för att under dess skydd eller genom de möjligheter, den erbjuder, än en gång göra mänskligheten olycklig med sina egna idéer. Men vad det är för idéer, är svårt att säga.

Det är det karakteristiska för dessa naturer, att de svärma för gammalgermanskt hjältemod, för grå forntid, stenyxor, sköldar och spjut o. s. v., men i själva verket äro de största krukor man kan tänka sig. Ty samma människor, som fäkta i luften med gammaltyska, sorgfälligt eftergjorde plåtsvärd och bära en preparerad björnhud med tjurhorn över det skäggiga huvudet, predika för samtiden alltid blott kampen med andliga vapen och fly hals över huvud för varje kommunistisk gummibatong. Eftervärlden skall en gång ha föga anledning att i ett nytt epos förhärliga deras egen hjältetillvaro.

Jag har lärt känna dessa människor alltför väl för att inte hysa den djupaste motvilja för deras eländiga upptåg. Men på den stora massan verka de löjliga, och juden har all anledning att skona dessa folkliga komedianter, ja, föredra dem framför de verkliga förkämparna för en kommande tysk stat. Dessa människor äro fortfarande så omåttligt inbilska, att de, trots alla bevis på sin fullkomliga inkompetens, tro sig förstå allting bättre och därigenom bli till en verklig plåga för alla rätlinjiga och ärliga kämpar, för vilka hjältemodet synes aktningsvärt, inte bara under en gången tid, utan vilka också bemöda sig att ge eftervärlden samma bild genom sina egna handlingar.

377

Det är också ofta svårt att avgöra, vilka bland dessa människor, som handla av inre dumhet eller inkompetens, och vilka som av vissa skäl blott låtsa göra det. I synnerhet i fråga om de s. k. religiösa reformatorerna på gammalgermansk grundval har jag alltid en känsla av, att de blivit sända av de makter, som inte önska vårt folks pånyttfödelse. Hela deras verksam het avlägsnar ju folket från den gemensamma striden mot den gemensamma fienden, juden, för att i stället låta det bortslösa sina krafter på lika meningslösa som olycksbringande inre religionstvister. Just av dessa skäl är upprättandet av en stark centralmakt nödvändig, så att rörelsens ledning erhåller en obetingad auktoritet. Endast därigenom kan man sätta stopp för dylika fördärvliga elements framfart. Förvisso äro av detta skäl de största fienderna till en enhetlig, med fast hand ledd rörelse att finna i dessa folkliga Ahasverers kretsar. De hata i rörelsen den makt, som hejdar deras ofog.

Inte för ingenting har den unga rörelsen bundit sig vid ett bestämt program och därvid inte använt ordet "folklig". Begreppet folklig är, till följd av sin lätt insedda mångtydighet ingen tänkbar grundval för en rörelse och erbjuder ingen måttstock för medlemskap i en sådan. Ju odefinierbarare detta begrepp är i praktiken, ju flera och mera omfattande tydningar det tillåter, desto större blir också möjligheten att åberopa sig på det. Att införa ett dylikt obestämbart och mångtydigt begrepp i den politiska kampen leder till upphävande av varje kraftig kampgemenskap, eftersom denna inte tillåter den enskilde att själv bestämma sin tro och vilja.

Det är också skamligt att se hur många som för närvarande gå omkring med den påklistrade etiketten "folklig", och hur många, som ha sin egen uppfattning om detta begrepp. En bekant professor i Bayern, en berömd kämpe med andliga vapen och rik på lika andliga marschprestationer till Berlin, likställer begreppet folklig med monarkistisk inställning. Detta lärda huvud har visserligen hittills glömt att närmare förklara våra forna tyska monarkers identitet med våra dagars folkliga upp-

378

fattning. Jag fruktar, att detta svårligen skulle lyckas honom. Ty något ofolkligare än de flesta tyska monarkistiska statsbildningarna kan man helt enkelt inte föreställa sig. Förhölle det sig annorlunda, så skulle de aldrig ha försvunnit, eller också skulle deras försvinnande ha erbjudit beviset för oriktigheten av en folklig världsåskådning.

Sålunda tyder var och en detta begrepp efter sitt eget förstånd. Men som grundval för en politisk kamprörelse kan en dylik mångfaldighet i åsikter inte komma i fråga.

Men dessa, det tjugonde århundradets folkliga Johannes'ars obekantskap med världen och i synnerhet med folksjälen, vill jag helt bortse från. Den illustreras tillräckligt genom det åtlöje, den göres till föremål för från vänsterhåll. Man låter dem prata strunt och skrattar ut dem.

Men den, som här i världen inte lyckas bli hatad av sina motståndare, synes mig inte vara mycket värd som vän. Sålunda var också dessa människors vänskap inte bara värdelös för vår unga rörelse utan därtill direkt skadlig, och det var också huvudskälet, varför vi för det första valde namnet "parti" - vi ansågo oss ha anledning hoppas, att redan härigenom en hel svärm av dessa folkliga sömngångare skulle bli bortskrämda - och varför vi för det andra betecknade oss som Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Genom det första uttrycket höllo vi forntidssvärmarna från livet på oss, likaså ordkonstnärerna och den "folkliga idéens" ytliga pratmakare, det andra befriade oss från hela följet av riddarna med det "andliga" svärdet, alla dessa eländiga stackare, som hålla fram det "andliga vapnet" som sköld för sin faktiska feghet.

Det faller av sig självt, att vi för framtiden blevo föremål för angrepp, särskilt från dessa sistnämnda, naturligtvis inte handgripligen utan blott med pennan, ty man kan ju inte vänta sig någonting annat av en dylik folklig gåspenna. För dem innebar förvisso vår grundsats "den som begagnar våld mot oss, betala vi med samma mynt" någonting fruktansvärt. De

379

förevitade oss på det kraftigaste inte endast den råa tillbedjan av gummibatongen utan också avsaknad av förnuft. Att en Demosthenes kan bringas till tystnad på ett folkmöte, om bara femtio idioter med tillhjälp av munläder och knytnävar hindra honom att tala, inverkar inte det ringaste på en dylik kvacksalvare. Den medfödda fegheten låter honom aldrig råka ut för en sådan fara. Ty han arbetar aldrig "larmande" och "påträngande" utan i "stillhet".

Jag kan än i dag inte nog varna vår unga rörelse för att fastna i dessa s. k. "stilla arbetares" nät. De äro inte bara ynkryggar utan också dumsnutar och latmaskar. En människa, som vet en sak, känner en given fara och med egna ögon ser en möjlighet att avhjälpa den, har den fördömda plikten och skyldigheten att inte arbeta i "stillhet" utan i allas åsyn uppträda mot det onda och verka för dess botande. Gör han inte det, är han en pliktförgäten, eländig krake, som antingen ger vika av feghet eller av lättja och oförmåga. Största delen av dessa "stilla arbetare" låtsar sig veta all världens ting. De kunna ingenting, men försöka narra hela världen med sina konster; de äro lata, men göra med sitt påstådda "stilla" arbete intryck av en lika enorm som flitig verksamhet, kort och gott, de äro svindlare, politiska jobbarnaturer, som hata de andras ärliga arbete. Så snart en sådan folklig nattsvärmare åberopar sig på "stillhetens" värde, kan man hålla tusen mot ett, att han inte producerar något, utan stjäl frukterna av andras arbete.

Härtill kommer den arrogans och den inbilska fräckhet, varmed detta lättjefulla, ljusskygga pack kastar sig över andras arbete, söker kritisera det sönder och samman och därmed i grund och botten hjälper vår nations dödsfiende.

Varje agitator, som har mod att mitt bland sina motståndare stiga upp på värdshusbordet och manligt och öppet hävda sin åskådning, uträttar mer än tusen av dessa lögnaktiga, bakstuga hycklare. Han skall säkert kunna omvända en och annan och vinna dem för rörelsen. Man skall pröva hans prestation och

380

av framgången kunna konstatera verkan av hans arbete. Endast de fega svindlare, som prisa sitt arbete i "stillheten" och hölja sig i en föraktlig anonymitets skyddsmantel, duga ingenting till och kunna i ordets sannaste bemärkelse gälla som drönare vid arbetet på vårt folks återupprättande.

*

I början av året 1920 yrkade jag på, att man skulle avhålla det första verkligt stora massmötet. Meningarna voro mycket delade. Några ledande partimedlemmar ansågo tanken för tidigt väckt och därför riskerna alltför stora. Den röda pressen hade börjat sysselsätta sig med oss, och vi voro lyckliga nog att så småningom tillkämpa oss deras hat. Vi hade börjat uppträda som diskussionstalare på andra möten. Naturligtvis blev var och en av oss genast nedtystad. Men vi uppnådde dock något. Man lärde känna oss, och i samma mån som denna kännedom fördjupades, stega motviljan och raseriet mot oss. Vi kunde alltså hoppas på att vid vårt första stora massmöte få mottaga ett talrikt besök av våra vänner från det röda lägret.

Även jag var på det klara med, att sannolikheten för en sprängning var stor. Men kampen måste i alla fall utkämpas, om inte nu, så några månader senare. Det berodde helt och hållet på oss att redan på första dagen föreviga rörelsen genom att blint och hänsynslöst gå i bräschen för den. Jag kände de rödas mentalitet alltför väl för att inte förstå, att man genom ett motstånd till det yttersta inte bara gör intryck utan också vinner anhängare. Just till detta motstånd måste man vara besluten.

Den dåvarande ordföranden i partiet, herr Harrer, trodde sig inte kunna ansluta sig till mina åsikter beträffande den valda tidpunkten och trädde som en ärlig, uppriktig man tillbaka från ledningen av rörelsen. På hans plats ryckte herr Anton Drexler fram. Jag själv hade förbehållit mig organise-

381

randat av propagandan och genomförde den nu också hänsynslöst.

Som dag för hållandet av detta, den ännu obekanta rörelsens första stora folkmöte bestämdes den 24 februari 1920.

Förberedelserna ledde jag personligen. De voro mycket korta. Över huvud inriktades hela apparaten på att kunna träffa blixtsnabba avgöranden. Till dagens frågor skulle man inom tjugofyra timmar ta ställning på massmöten. Utlysandet av sådana skulle ske genom affischer och flygblad, vilkas tendens bestämdes enligt de synpunkter, jag redan i stora drag behandlat i avsnittet om propaganda. Verkan på den stora massan, koncentration på några få punkter, ideligt upprepande av dessa, självsäker och självmedveten avfattning av texten i form av ett ovederläggligt påstående, största ihärdighet i utdelandet och tålamod i avvaktan på resultatet.

Som färg valdes principiellt rött, den är den mest upphetsande, måste mest utmana och reta våra motståndare och därigenom ovillkorligen göra oss påminda hos dem.

Under den följande tiden uppenbarade sig den invärtes förbrödringen mellan marxismen och centern som politiskt parti klarast i den omsorg, med vilken det regerande bayerska folkpartiet sökte försvaga och förkväva verkan av våra affischer på de röda arbetarmassorna. Om polisen inte kunde finna på något annat medel att inskrida, måste man skylla på "trafikhänsyn", tills man slutligen, för att behaga den inre, stilla, röda bundsförvanten, med bistånd av ett s. k. tysknationellt folkparti helt och hållet förbjöd dessa affischer, som hade återgivit den tyska nationen hundratusentals internationella, upphetsade och förförda arbetare. Dessa affischer - vilka som bilagor medföljde första och andra upplagan av denna bok på originalspråket - utgöra det bästa belägg för den väldiga kamp, som den unga rörelsen utkämpade i denna tid. De skola också för eftervärlden bära vittnesbörd om viljan och uppriktigheten av våra avsikter och om godtycket hos s. k. nationella myndigheter, när det gällde hindra en för dem obekväm

382

nationalisering och därmed återvinnandet av vårt folks breda lager.

De skola också hjälpa oss att tillintetgöra den åsikten, att det fanns en nationell regering i Bayern, och inför eftervärlden dokumentera, att det nationella Bayern av åren 1919, 1920, 1921, 1922 och 1923 inte var något resultat av en nationell regering, utan att denna endast nödtvunget tog hänsyn till ett så småningom nationellt kännande folk.

Regeringarna själva gjorde allt för att hindra denna tillfriskningsprocess och omöjliggöra den.

Två män utgjorde härvid undantag:

Dåvarande polispresidenten Ernst Pöhner och hans trogne rådgivare, oberamtmann Frick, voro de enda högre statstjänstemän, som redan på den tiden hade mod att i första rummet vara tyskar och i andra tjänstemän. Ernst Pöhner var den ende man i ansvarig ställning, som inte friade till massans gunst utan kände sitt ansvar inför nationen och var beredd att sätta allt på spel och offra allt, till och med sin egen existens, för det av honom över allt annat älskade tyska folkets återupprättande. Han var också alltid en nagel i ögat på de mutbars kreatur till tjänstemän, vilkas handlingssätt inte bestämmes av deras folks intressen och dess nödvändiga frihetskamp, utan av arbetsgivarens befallningar, utan hänsyn till de nationella värden, som blivit dem anförtrodda.

Men framför allt tillhörde han de naturer, som till skillnad från de flesta väktarna av vår s. k. statsauktoritet inte frukta folk- och landsförrädarnas fiendskap utan längta efter den som en självklar gåva åt en hederlig man. Judars och marxisters hat, hela deras lögn- och förtalskampanj var hans enda lycka mitt i vårt folks elände.

En man av bergfast redlighet, antikens enkelhet och tysk rätlinjighet, för vilken uttrycket "hellre död än slav" inte utgjorde någon fras utan inbegreppet av hela hans väsen.

Han och hans medarbetare, dr Frick, äro i mina ögon de

383

enda män i statsställning, som ha rätt att räknas som medhjälpare vid återupprättandet av ett nationellt Bayern. -

Innan vi nu begåva oss till vårt första massmöte, måste inte bara det nödvändigaste reklammaterialet göras i ordning, utan också programmets huvudpunkter tryckas.

I andra delen skall jag grundligare utveckla de riktlinjer, som särskilt föresvävade oss vid programmets avfattande. Jag vill här endast konstatera, att det kom till inte bara för att ge den unga rörelsen form och innehåll utan för att göra dess mål begripliga för den breda massan.

I s. k. intellektuella kretsar har man skämtat med detta program, gjort narr av det och sökt kritisera det. Riktigheten av vår dåvarande uppfattning har emellertid framgått ur detta programs verksamhet.

Jag har under dessa år sett dussintals nya rörelser uppstå, vilka alla åter spårlöst försvunnit och blåst bort. En enda kvarstår: det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Och i dag hyser jag mer än någonsin den övertygelsen, att man kan bekämpa det, att man kan försöka lamslå det, att små partiministrar kunna förbjuda oss att yttra oss, men våra tankars seger skola de aldrig mer kunna förhindra.

När man en gång skall ha glömt till och med namnen på den nutida statsuppfattningens representanter, skola grundvalarna för det nationalsocialistiska programmet utgöra fundamenten för en kommande stat.

Våra fyra månaders mötesverksamhet före januari 1920 hade så småningom skänkt oss de medel, vi behövde för att kunna trycka vår första flygskrift, vår första affisch och vårt program. När jag som avslutning på denna del tar vår rörelses första stora massmöte, så sker det, emedan partiet i och med detta sprängde den trånga ramen för en liten förening och för första gången inverkade bestämmande på vår tids mäktigaste faktor, den allmänna opinionen.

384

Jag själv hade vid det tillfället ett enda bekymmer: skall salen bli fylld, eller skola vi få tala för ett gapande tomrum? Jag hade den klippfasta inre övertygelsen, att om det kom folk, så skulle dagen bli en stor framgång för den unga rörelsen. Med ängslan motsåg jag aftonen.

Klockan 7,30 skulle mötet öppnas. Kl. 7,15 trädde jag in i festsalen i Hofbräuhaus - och hjärtat höll på att sprängas av glädje. Den väldiga salen - ty väldig syntes den mig ännu på den tiden - var överfylld av människor, huvud vid huvud, en folkmassa på nära tvåtusen personer. Och framför allt hade just de infunnit sig, till vilka vi ville vända oss. Betydligt mer än hälften av salen var besatt med kommunister och oavhängiga socialdemokrater. Vår första stora demonstration var av dem bestämd att få ett snart slut.

Men det gick annorlunda. När den första talaren slutat, tog jag till orda. Några minuter senare haglade det fyrop, det uppstod häftiga slagsmål i salen, och en handfull av mina trognaste krigskamrater och övriga anhängare komma i handgemäng med fridstörarna och kunde först efter hand något så när återställa ordningen, så att jag kunde fortsätta tala. Efter en och en halv timme började bifallet så småningom överrösta skriken och vrålet.

Och nu tog jag programmet och började för första gången utlägga det.

För varje kvart blevo fyropen mer och mer överröstade av bifallsyttringar. Och när jag slutligen punkt för punkt föredrog de tjugofem teserna för massan och bad dem att själva säga vad de tänkte om dessa, blevo de en för en under allt större jubel enhälligt och återigen enhälligt antagna, och när den sista tesen så hade funnit vägen till massans hjärta, hade jag framför mig en sal, fylld av människor, vilka förenats i en ny övertygelse, en ny tro och en ny vilja.

När efter nära fyra timmar rummet började utrymmas och massan huvud vid huvud som en långsam ström vältrade mot utgången, knuffades och trängdes, då visste jag att grundsat-

385

serna för en rörelse, vilken inte längre skulle kunna bringas till glömska, voro på väg ut till tyska folket.

En eld hade tänts, ur vars glöd en gång det svärd måste komma, som skall återskänka den germanska Siegfried friheten och den tyska nationen livet.

Och vid sidan om den kommande resningen såg jag som i en vision den gudomliga hämnden för menedsdådet den 9 november 1918.

Långsamt utrymdes salen.

Men rörelsen tog fart.

 

Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---