HOME


  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

 

 

9

 

»TYSKA ARBETARPARTIET»

 

En dag fick jag av mina överordnade befallning att ta reda på, hur det förhöll sig med en tydligen politisk förening med namnet "Tyska arbetarpartiet", som en av de närmaste dagarna skulle hålla ett möte, vid vilket likaledes Gottfried Feder skulle tala; jag skulle gå dit och titta på föreningen för att sedermera avlägga rapport.

Den nyfikenhet, som på den tiden från härens sida ägnades de politiska partierna, var mer än förklarlig. Revolutionen hade givit soldaten rätt till politisk verksamhet, och härav begagnade sig i all synnerhet just de mest oerfarna i stor utsträckning. Först i det ögonblick, då centern och socialdemokraterna till sin ledsnad måste medge, att soldaternas sympatier började vända sig från de revolutionära partierna och luta åt den nationella rörelsen, såg man sig föranledd att åter beröva militären dess rösträtt och förbjuda den all politisk verksamhet.

Att centern och marxismen tillgrepo en dylik åtgärd var förklarligt, ty om man inte företagit denna beskärning av de "medborgerliga rättigheterna" - som efter revolutionen soldaternas politiska likställighet benämndes - skulle det redan ett par år senare inte längre funnits någon novemberstat, men heller ej längre någon nationell vanära och skam. Hären var på god väg att befria nationen från dess blodsugare och ententehantlangare. Att de s. k. "nationella" partierna. hänförda röstade för denna förändrade uppfattning av novemberförbrytarna och således bidrogo till att oskadliggöra redskapet för en nationell resning, visade återigen, varthän de alltmera dok-

231

trinära föreställningarna hos dessa de menlösaste av alla menlösa kunna leda. Denna borgarklass, som i sanning led av andlig ålderdomssvaghet, var på fullt allvar av den åsikten, att armen åter skulle bli vad den varit, nämligen den tyska tapperhetens borg, under det att centern och marxismen endast tänkte bryta loss den farliga nationella gifttanden, förutan vilken en arme i evighet blott förblir polis och inte soldater, som kunna kämpa mot landets fiender; något som under den följande tiden tillfullo bevisats.

Eller trodde kanske våra "nationella politiker", att armens utveckling kunnat bli annat än nationell? Det vore fördömt likt dessa herrar och kommer sig av att man är pratmakare, alltså parlamentariker under kriget i stället för att vara soldat, och alltså inte har någon aning om, vad som rör sig i de mäns bröst, vilka det ärofulla förflutna påminner om, att en gång ha varit de främsta soldaterna i världen.

Jag beslöt att närvara vid ifrågavarande möte hos detta mig hittills fullständigt obekanta parti.

När jag på aftonen anlände till det längre fram historiskt vordna "Leiberrummet" i förutvarande Sterneckerbryggeriet i München, fann jag där 20 à 25 personer, huvudsakligen ur de lägre folklagren.

Faders föredrag kände jag redan till från min kurs och kunde därför helt ägna min uppmärksamhet åt själva föreningen.

Det intryck, den gjorde på mig, var varken gott eller dåligt; det var en nygrundad sammanslutning som så många andra. På den tiden kände sig vem som helst, som inte var nöjd med den hittillsvarande utvecklingen och inte längre hyste förtroende för de befintliga partierna, kallad att grunda ett nytt parti. Överallt sköta dessa föreningar upp ur marken, för att efter någon tid åter försvinna i all tysthet. Stiftarna hade för det mesta ingen aning om, vad det vill säga att av en förening skapa ett parti eller ens en rörelse. Sålunda kvävdes dessa nygrundade partier nästan alltid i sin linda av sin löjliga kälkborgerlighet.

232

Efter att ha hört på i två timmar var mitt omdöme om "Tyska arbetarpartiet" inte annat än vad jag ovan sagt. Jag var glad, när Feder äntligen slutade. Jag hade sett tillräckligt och stod redan i begrepp att gå, när man meddelade, att det skulle bli diskussion, vilket föranledde mig att stanna. Men även nu syntes allt bli lika betydelselöst, tills slutligen en "professor" fick ordet, vilken först betvivlade riktigheten av Feders idéer för att sedan - efter en fyndig replik från denne - plötsligt ställa sig på "verklighetens mark", dock inte utan att anständigt rekommendera det nya partiet att som en särskilt viktig programpunkt uppta kampen för Bayerns "frigörelse" från "Preussen". Mannen var nog fräck att påstå, att särskilt Tysk-Österrike i så fall genast skulle ansluta sig till Bayern, att freden skulle bli mycket fördelaktigare jämte en hel del andra dumheter. Då kunde jag inte låta bli att likaledes begära ordet och säga den lärde herrn min mening på denna punkt - vilket hade till resultat, att han, innan jag ännu hunnit tala till punkt, lämnade lokalen som en våt hund. Man hade med förvånad uppsyn hört på mitt tal, och först - när jag stod i begrepp att ta farväl av mötet, kom en man springande efter mig, presenterade sig (jag uppfattade inte riktigt namnet) och tryckte ett litet häfte, synbarligen en politisk broschyr, i handen på mig med en enträgen begäran att läsa den.

Detta var mig mycket kärkommet, ty nu kunde jag hoppas att lättare lära känna den tråkiga föreningen, utan att ytterligare behöva besöka liknande ointressanta möten. För övrigt gjorde denne man, som tydligen var en arbetare, ett gott intryck på mig.

Jag bodde på den tiden ännu i andra infanteriregementets kasern i ett litet krypin, som fortfarande bar mycket tydliga spår av revolutionen. Jag var borta hela dagen, för det mesta hos 41 jägarregementet eller också på sammanträden, på föredrag hos något annat regemente o. s. v. Jag endast sov i min bostad. Eftersom jag varje morgon brukade vakna redan före

233

klockan fem, hade jag hittat på den leken att lägga ett par hårda brödkanter på golvet till mössen, som sprungo omkring i det lilla rummet, och titta på, huru de putslustiga små djuren jagade omkring efter dessa läckerbitar. Jag hade själv upplevat så mycken nöd, att jag blott alltför väl kunde föreställa mig de små livens hunger och därför också deras glädje.

Även på morgonen efter det ovannämnda mötet låg jag vid femtiden vaken i sängen och såg på, huru mössen slogos om brödkanterna. Eftersom jag inte kunde somna igen, kom jag plötsligt att tänka på föregående kväll, och nu erinrade jag mig också häftet, som arbetaren givit mig. Jag tog det och började läsa. Det var en liten broschyr, i vilken författaren, just denne arbetare, skildrade, hur han ur de marxistiska fraserna och fackföreningssvamlet åter kommit till ett nationellt tänkesätt; härav också titeln "Mitt politiska uppvaknande". Då jag väl börjat, läste jag intresserad den lilla broschyren till slut; ty den avspeglade detsamma, som jag själv tolv år, tidigare måst genomgå. Ovillkorligen stod min egen utveckling åter levande framför mig. Under dagens lopp tänkte jag flera gånger över saken och ville så åter skjuta den åt sidan; efter inte fullt en vecka fick jag så till min förvåning ett brevkort, som meddelade, att jag invalts i Tyska arbetarpartiet: man anhöll om min bekräftelse och att jag av denna anledning nästa onsdag skulle komma till ett kommittesammanträde hos partiet.

Jag var faktiskt mer än förvånad över detta sätt att "värva" medlemmar, och visste inte om jag skulle bli förargad eller skratta åt det hela. Jag hade ju inte en tanke på att ansluta mig till något färdigt parti utan ville grunda mitt eget. Denna begäran kunde jag verkligen inte reflektera på.

Jag hade redan beslutat att skriftligen sända herrarna ett svar, när nyfikenheten segrade, och jag beslöt att på den utsatta dagen infinna mig för att muntligen framlägga mina skäl.

Onsdagen kom. Den restaurang, på vilken nämnda samman-

234

träda skulle äga rum, var "Gamla Rosenbad" i Herrnstrasse; en mycket torftig lokal, till vilken ytterst sällan någon brukade förirra sig. Detta var inte så underligt år 1919, då också de största värdshusens matsedlar voro synnerligen enkla och föga lockande. Den här restaurangen var mig hittills fullkomligt obekant.

Jag passerade den dåligt upplysta, folktomma matsalen öppnade dörren till ett angränsande rum och hade så "sammanträdet" framför mig. I den dunkla belysningen från en trasig gaslampa sutto fyra yngre män runt ett bord, däribland även författaren till den lilla broschyren; han hälsade mig synnerligen hjärtligt och bjöd mig vara välkommen som ny medlem i "Tyska arbetarpartiet".

Nu var jag likväl något förbluffad. Då man meddelade mig, att den egentlige "riksledaren" snart skulle komma, beslöt jag vänta med min förklaring till dess. Slutligen anlände denne. Det var samme man, som lett mötet i Sterneckerbryggeriet, när Feder höll föredrag.

Jag hade åter blivit nyfiken och avvaktade vad som skulle ske. Nu fick jag åtminstone reda på vad de olika herrarna hette. Ordföranden i "riksorganisationen" var en herr Harrer och i München Anton Drexler.

Protokollet från föregående sammanträde upplästes och justerades. Sedan följde kassaförvaltarens berättelse - i föreningens ägo funnos inalles 7 mark och 50 pfennig - var- efter kassören enhälligt beviljades ansvarsfrihet. Detta togs till protokollet. Så föredrog ordföranden de svar, han avlåtit på ett brev från Kiel, ett från Düsseldorf och ett från Berlin, vilka samtliga godkändes. Därefter övergick man till de inkomna skrivelserna: ett brev från Berlin, ett från Düsseldorf och ett från Kiel, vilkas ankomst syntes mottagas med stor tillfredsställelse. Man förklarade denna ökade brevväxling såsom det bästa och säkraste beviset på "Tyska arbetarpartiets" vittfamnande betydelse, och så - vidtog en lång överläggning om hur man skulle avfatta svaren på de nya skrivelserna.

235

Det hela var förfärligt. Det var ju föreningsfjanten av allra värsta slag. Och i en sådan klubb skulle jag bli medlem?

Nästa punkt gällde inval av nya medlemmar, d. v. s. nu skulle man behandla mitt infångande.

Jag började fråga - men utom ett principutkast fanns ingenting, inte något program, inga flygskrifter, över huvud taget ingenting i tryckväg, inga medlemskort, ja, inte ens en futtig stämpel, synbarligen bara god tro och god vilja.

Leendet hade stelnat på mina läppar, ty vad var detta annat än det typiska tecknet på total rådlöshet och fullständig misströstan inför alla hittillsvarande partier, deras program, avsikter och verksamhet? Vad som drivit dessa unga män samman till så ytterst löjliga förehavanden var ingenting annat än ett utlopp av en inre röst, som väl snarare instinktivt än medvetet lät hela det hittillsvarande partiväsendet förefalla dem ej längre ägnat att återupprätta den tyska nationen och bota dess inre skador. Jag läste flyktigt genom grundprinciperna som förelågo maskinskrivna, och såg även här, att det mera var fråga om ett sökande än ett vetande. Mycket var rörigt eller oklart, en hel del saknades, men det fanns ingenting, som inte kunde tydas som tecken på en kämpande insikt.

Vad dessa människor kände, det kände också jag: det var längtan efter en ny rörelse, som skulle vara förmer än ett parti i ordets hittillsvarande betydelse.

När jag samma kväll vände åter till kasernen, hade jag redan bildat mig en åsikt om föreningen.

Jag stod inför den måhända svåraste frågan i mitt liv: skulle jag gå in som medlem, eller skulle jag avböja?

Förnuftet kunde inte annat än avråda mig, men känslan lämnade mig ingen ro, och ju oftare jag försökte tänka på, hur meningslös hela denna klubb var, desto oftare motsade mig min känsla. Jag fick ingen ro under de närmaste dagarna.

Jag överlade hit och dit. Jag hade för länge sedan beslutat mig för att bli politiskt verksam; likaledes stod det klart för mig, att detta endast kunde ske i en ny rörelse, men hittills

236

hade jag saknat impulsen att handla. Jag hör inte till de människor, som börja på någonting i dag för att i morgon upphöra med det och om möjligt övergå till något annat. Just medvetandet härom var en av huvudorsakerna, varför jag hade så svårt att besluta mig för en dylik nyskapelse, som antingen måste bli allt eller intet. Jag visste, att det för mig gällde ett beslut utan återvändo. För mig var det inte något tillfälligt tidsfördriv utan blodigt allvar. Redan på den tiden kände jag alltid en instinktiv motvilja mot människor, som börja med allting utan att kunna slutföra någonting. Dessa pajasar voro mig förhatliga. Jag ansåg sådana människors verksamhet vara sämre än att inte göra någonting alls.

Ödet självt syntes nu lämna mig en fingervisning. Jag skulle aldrig ha gått in i ett av de bestående stora partierna och skall sedermera närmare utveckla mina skäl härför. Denna löjliga lilla sammanslutning syntes mig ha det företrädet att ännu inte ha stelnat till en "organisation" utan lämna möjlighet för en verkligt personlig verksamhet från den enskildas sida. Här kunde man ännu arbeta, och ju mindre rörelsen var, desto lättare var det att forma den efter önskan. Innehållet, målet och vägen kunde ännu bestämmas, något som redan från början var omöjligt i fråga om de bestående stora partierna.

Ju längre jag tänkte på saken, desto starkare blev min övertygelse, att nationens resning kunde förberedas just med utgångspunkt från en sådan liten rörelse - men aldrig mer från de politiska parlamentspartierna, som alltför mycket hängde fast vid gamla fördomar eller till och med gingo den nya styrelsens ärenden. Ty vad som här måste förkunnas, var en ny världsåskådning och inte en ny valparoll.

Det var oändligt svårt att besluta sig för att förverkliga denna avsikt.

Vilka förutsättningar hade jag väl själv för denna uppgift? Att jag var fattig och medellös syntes mig vara det minsta hindret; värre var emellertid att jag tillhörde de namnlösa, var en bland miljoner, som ödet låter leva eller dö, utan att

237

ens den närmaste omgivningen bekymrar sig därom. Härtill kom det handikap, som min bristfälliga skolunderbyggnad måste utgöra.

Den s. k. intelligensen ser ju alltid med oändligt nedlåtande på var och en, som inte fått genomgå de oumbärliga skolorna och trumfat i sig de nödvändiga kunskaperna. Man frågar aldrig: "Vad kan den där mannen?" utan "Vad har han lärt?". Dessa "bildade" anse den största dumskalle, om den bara är invirad i de erforderliga betygen, förmer än det skarpaste huvud, som saknar denna dyrbara strut. Jag kunde alltså lätt föreställa mig, hur denna "bildade" värld skulle bemöta mig, och jag bedrog mig härvidlag endast såtillvida, som jag på den tiden ännu trodde människorna vara bättre, än de tyvärr i den nyktra verkligheten till stor del voro. Sådana de nu en gång ära, lysa undantagen här som överallt desto klarare. Jag lärde mig härigenom att skilja mellan de eviga lärlingarna och de verkliga mästarna.

Efter att i två dagar ha grubblat hit och dit, beslöt jag mig äntligen för att ta det avgörande steget.

Detta var det mest betydelsefulla beslutet i mitt liv.

Det kunde och fick inte finnas någon väg tillbaka.

Alltså anmälde jag mig som medlem i Tyska arbetarpartiet och fick ett provisoriskt medlemskort med mitt nummer: sju.

   

Index


HOME


MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
English
Deutsch
German
French
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER
French
French
English
English
Deutsch
German
Italian
Italian
Spanish
Spanish.
Norsk
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!

Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!



Judaism =Racism, Domination, Dccupation
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

The Protocols of Zion
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |