München Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

4

MÜNCHEN

Våren 1912 kom jag definitivt till München.

Själva staden var mig så välbekant, som hade jag redan i många år dvalts inom dess murar. Detta berodde på mina, studier, som för varje steg hänvisade mig till denna den tyska i konstens metropol. Man har inte bara ej sett Tyskland, när man inte känner München; man känner framför allt inte den tyska konsten, om man ej sett denna stad.

I varje fall var denna tid före kriget mitt livs lyckligaste och ojämförligt mest harmoniska. Om också mina inkomster fortfarande voro mycket bedrövliga, så levde jag ju inte för att kunna måla, utan målade för att kunna leva, eller, med andra ord, för att kunna studera vidare. Jag var övertygad om att en gång kunna uppnå det mål, jag föresaft mig. Och redan detta kom mig att lätt och obekymrat möta den dagliga tillvarons små bekymmer.

Härtill kommer den innerliga kärlek, varmed jag nästan redan från första stunden omfattade denna stad mer än någon annan plats, jag besökt. En tysk stad!! Vilken skillnad mot Wien. Jag mådde illa bara jag tänkte tillbaka på detta folkrasernas Babylon. Dessutom låg dialekten mig så mycket närmare, att jag - i synnerhet när jag umgicks med niederbayrare - påmindes om min barndom. Där fanns tusen och flera saker som voro eller blevo mig innerligt kära och dyrbara. Vad jag mest kände mig dragen till, var den underbara föreningen av ursprunglig kraft och fin konstnärlig stämning, denna enastående linje från Hofbräuhaus till Odeon, från
141
Oktoberfestplatsen till Pinakoteket o. s. v. Att jag än i dag är mera fästad vid denna stad än vid någon annan plats på denna jorden, torde till stor del bero på detta faktum, att utvecklingen av mitt eget liv är och förblir oskiljaktigt förenad med densamma. Men att jag redan på den tiden kände lyckan av en verklig inre harmoni, kan endast tillskrivas den trollmakt, Wittelsbacharnas underbara residensstad torde utöva på varje människa, som inte bara välsignats med ett klart förstånd utan även med ett känsligt sinne.

Vad som utom mitt dagliga arbete utövade den största dragningskraften, var även här studiet av de politiska tilldragelserna för dagen, och då särskilt de utrikespolitiska händelserna. Jag hade nått fram till de sistnämnda på omvägen över den tyska förbundspolitiken, som jag redan under min österrikiska tid ansåg för avgjort förfelad. Dock hade jag i Wien ännu inte fattat hela vidden av detta rikets självbedrägeri. Jag var på den tiden böjd för att anta - eller kanske intalade mig det som en ursäkt - att man möjligtvis redan visste i Berlin, hur svag och opålitlig bundsförvanten i själva verket var, men av mer eller mindre hemlighetsfulla skäl teg stilla med denna kunskap för att stödja en förbundspolitik, som själva Bismarck en gång lagt grunden till, och vars plötsliga avbrytande icke kunde anses önskvärt redan av det skälet, att därigenom landets påpassliga grannar skulle kunna skrämmas eller dess egna kälkborgare oroas.

Särskilt umgänget med själva folket lät mig inom kort till min förskräckelse förstå, att denna tro var falsk. Till min förvåning måste jag överallt konstatera, att man till och med i annars väl underrättade kretsar inte hade den blekaste aning om Habsburgsmonarkiens väsen. Just bland folket hade man den vanföreställningen, att man kunde anse bundsförvanten som en makt att räkna med, vilken i nödens stund genast skulle visa sig vara karl för sin hatt. Den stora massan räknade alltjämt monarkien som en "tysk" stat och trodde sig kunna lita på den. Man menade, att kraften också här kunde
142
beräknas efter miljonerna såsom i Tyskland självt, och glömde fullständigt, att för det första Österrike redan för länge sedan upphört att vara ett tyskt statsväsen, och att för det andra de inre förhållandena i detta rike från dag till dag alltmer obevekligt drevo det mot upplösningen. Jag hade på den tiden bättre kännedom om denna statsbildning än den officiella "diplomatien", vilken blind som nästan alltid snubblade fram mot sitt öde; ty stämningen bland folket var alltid endast ett utflöde av vad man från högre ort trattade i den offentliga opinionen. Men på högre ort bedrev man en kult med "bundsförvanten" som dansen kring den gyllene kalven. Man hoppades visst att genom älskvärdhet ersätta, vad som brast i uppriktighet. Därvid tog man alltid ordet för kontant.

Redan i Wien greps jag av vrede, när jag tänkte på den skillnad, som gjorde sig gällande mellan de officiella statsmännens tal och innehållet i Wienerpressen. Likväl var Wien fortfarande åtminstone skenbart en tysk stad. Hur annorlunda förhöll det sig inte, när man från Wien eller ännu bättre från Tysk-Österrike kom till rikets slaviska provinser. Man behövde bara kasta en blick i en Pragtidning för att komma underfund med, hur hela det av Trippelalliansen bedrivna sublima gyckelspelet där bedömdes. Där hade man intet annat än blodigt spott och spe för detta "statsmannakonstens mästerverk". Under djupaste fred, när de båda kejsarna just tryckte vänskapskyssen på varandras pannor, gjorde man ingen hemlighet av, att detta förbund skulle vara ur räkningen den dag, man försökte att överföra det från Nibelungen-idealets sagoskimmer till den praktiska verkligheten.

Hur upprörd blev man inte några år senare, när den dag äntligen var inne, då förbundet skulle visa vad det dög till och Italien utträdde ur Trippelalliansen samt lämnade sina båda bundsförvanter åt sitt öde, ja, till sist blev deras fiende. Att man förut över huvud taget en enda minut vågat tro på möjligheten av ett sådant underverk, som att Italien skulle kämpa en gemensam kamp med Österrike, var helt enkelt
143
ofattbart för var och en, som inte var slagen med diplomatisk blindhet. Men det var just fallet med Österrike.

I detta land voro habsburgarna och tyskarna de enda, som uppburo förbundstanken. De förra av beräkning och tvång, de senare av godtrogenhet och politisk - dumhet. Av godtrogenhet, ty de trodde sig genom Trippelalliansen göra Tyska riket en stor tjänst och hjälp till att stärka och säkra detsamma; av politisk dumhet, emedan det förstnämnda inte slog in utan tvärtom bidrog att fastkedja riket vid ett statskadaver, som måste störta dem båda i avgrunden, men framför allt emedan de själva genom detta förbund allt mer hemföllo åt avtyskningen. Ty under det att habsburgarna genom ett förbund med Tyska riket trodde sig kunna vara och tyvärr även med rätta voro säkra för en inblandning från detta håll, kunde de betydligt lättare och med mindre risk genomföra sin inre politik, som gick ut på ett långsamt utträngande av tyskbeten. Det var inte nog med att man tack vare den kända "objektiviteten" inte behövde frukta någon protest från riksregeringens sida, utan man kunde genom att hänvisa till förbundet strax tysta munnen på den näsvisa österrikiska tyskheten, om den eventuellt protesterade mot de skamliga slaviseringsmetoderna.

Vad kunde väl tysken i Österrike göra, när tyskbeten i själva Tyskland uttalade sitt erkännande av och förtroende för den habsburgska regeringen? Skulle han göra motstånd för att inför hela den tyska offentligheten bli brännmärkt som förrädare mot sin egen nationalitet? Han, som sedan decennier gjort de största uppoffringar just för sin nationalitet!

Men vad hade detta förbund för värde, när en gång tyskheten i den habsburgska monarkien blivit utrotad? Var inte betydelsen av Trippelalliansen för Tyskland nästan beroende på upprätthållandet av den tyska hegemonien i Österrike? Eller trodde man verkligen, att man kunde leva i förbund även med ett slaviskt Habsburgsrike?

Den officiella tyska diplomatiens liksom hela den allmänna
144
opinionens inställning till, Österrikes inre nationalitetsproblem var inte längre bara dum utan helt enkelt vanvettig! Man räknade med ett förbund och byggde ett sjuttiomiljonersfolks hela framtid och säkerhet härpå - och åsåg hur den enda förutsättningen för detta förbund hos den andra parten år från år planmässigt och säkert undergrävdes. En vacker dag skulle det inte finnas något annat kvar än ett "fördrag" med diplomatien i Wien, medan den hjälp från hela landets sida, man räknat med, gått förlorat.

I fråga om Italien var detta fallet redan från början. Om man i Tyskland bara studerat litet mera historia och sysslat med folkpsykologi, så hade man väl inte ett ögonblick kunnat tro, att Kvirinalen och Hofburg i Wien någonsin skulle kämpa på en garnensam front. Italien skulle förr ha blivit en vulkan, än en regering skulle ha vågat kommendera en enda italienare ut på slagfältet tillsammans med den så fanatiskt hatade habsburgska staten, såvida det icke varit såsom fiende. Jag har mer än en gång i Wien sett det lidelsefulla förakt och det bottenlösa hat, varmed italienaren var "fästad vid" den österrikiska staten, flamma upp. Huset Habsburg hade under århundradenas lopp i allt för hög grad försyndat sig mot Italiens frihet och oberoende, för att man skulle ha kunnat glömma detta, om man också hade velat. Det ville emellertid varken folket eller den italienska regeringen. För Italien fanns det således endast två möjligheter för samlevnaden med Österrike: antingen förbund eller krig.

Genom att välja det förra kunde man i lugn och ro förbereda sig för det senare.

Särskilt sedan Österrikes förhållande till Ryssland alltmer börjat tillspetsas, var den tyska förbundspolitiken lika meningslös som farlig.

Detta var ett klassiskt exempel på frånvaron av varje stor och rak linje i en tankegång.

Varför slöt man då över huvud taget ett förbund? Naturligtvis för att på så sätt bättre kunna värna om rikets
145
framtid än det varit möjligt, om det stått ensamt. Men rikets framtid var ingenting annat än frågan om bevarandet av tyska folkets existensmöjlighet.

Alltså kunde frågan endast lyda: hur måste den tyska nationens liv gestalta sig under en överskådlig framtid, och hur kan man inom ramen för de allmänna europeiska maktförhållandena garantera denna utveckling det nödvändiga underlaget och den erforderliga säkerheten?

När man nyktert betraktade förutsättningarna för den tyska statskonstens utrikespolitiska verksamhet, måste man komma till följande slutsats:

Tyskland har en årlig folkökning av niohundratusen själar. Svårigheten att föda denna arme av nya medborgare måste bli större år från år och till sist sluta med en katastrof, om man inte lyckas finna medel och vägar att i rätt tid förebygga risken för hungersnöd.

Det fanns fyra vägar, på vilka man kunde undgå dessa fruktansvärda framtidsutsikter.

1. Man kunde efter franskt mönster införa födelsekontroll och på så sätt förhindra en överbefolkning.

Naturen själv brukar ju under tider av stor nöd eller svåra klimatiska förhållanden ävensom under missväxtår skrida till begränsning av folkökningen i vissa länder eller hos vissa raser, och den gör detta enligt en lika vis som hänsynslös metod. Den hindrar inte fruktsamheten i och för sig men väl släktets fortbestånd genom att utsätta det för så svåra prövningar och umbäranden, att , alla, som äro mindre starka och mindre friska, tvingas att återvända till det evigt okändas sköte. De, som överleva tillvarons hårdhet, äro tusenfall prövade, hårda och lämpliga att fortplanta sig, så att det grundliga urvalet på nytt kan börja från början. I det naturen sålunda far brutalt fram mot den enskilda och ögonblickligen återkallar honom, om han inte är vuxen livets stormar, bibehåller den själva rasen och släktet kraftfulla, ja, ökar höggradigt deras livsduglighet.
146
Därigenom blir förminskningen av antalet ett stärkande av den enskilda och alltså i sista hand av släktet.

Annat är det, när människorna ge sig på att själva begränsa sitt antal. De äro inte skurna ur naturens trä utan "humana". De förstå saken bättre än denna vishetens grymma drottning. De inskränka inte livsvillkoren för den enskilda utan snarare själva fortplantningen. Detta synes dem, som ju alltid endast se sig själva och aldrig rasen, mänskligare och rättvisare än det motsatta förfarandet. Tyvärr motsvara följderna inte avsikten:

Under det att naturen friger fortplantningen men likväl underkastar släktets fortbestånd de svåraste prövningar och ur överflödet av enskilda individer utväljer de bästa såsom värda att leva och alltså gynnar endast dem och låter dem fortsätta rasen, begränsar människan barnalstringen men drar å andra sidan krampaktigt försorg om, att varje till världen kommet väsen till varje pris hålles vid liv. Denna korrigering av den gudomliga viljan synes henne lika vis som human, och hon gläder sig att ännu en gång ha övertrumfat naturen, ja, att ha bevisat dess otillräcklighet. Att i själva verket visserligen antalet härigenom begränsats, men i stället den enskildas kvalitativa värdet förminskats, vill Vår Herres lilla apekatt ogärna se eller höra talas om.

Ty så snart fortplantningen som sådan en gång begränsats och nativiteten sjunkit, träder i stället för den naturliga kampen för tillvaron, som endast tillåter den allra starkaste och friskaste att leva, den självförklarliga manien att till varje pris "rädda" även de svagaste, ja, de sjukligaste varelserna, varigenom lägges fröet till en avkomma, som måste bli allt ynkligare, ju längre detta förhånande av naturen och dess vilja varar.

Slutet blir, att ett sådant folk en vacker dag kommer att berövas sin rätt att leva i denna värld; ty människan kan visserligen till en tid trotsa fortplantningsviljans eviga lagar, hämnden kommer dock förr eller senare. Ett starkare släkte
147
skall förjaga de svaga, ty livsdriften i sin yttersta utformning kommer alltid att på nytt spränga alla löjliga bojor, som påläggas av en s. k. humanitet hos de enskilda, för att i dess ställe sätta naturens humanitet, som förintar svagheten för att bereda plats för styrkan.

Den, som alltså vill säkerställa tyska folkets tillvaro genom födelsekontroll, berövar det därmed dess framtid.

2. En andra väg vore den, som vi nu för tiden då och då höra föreslås och prisas: den inre kolonisationen. Detta är ett förslag, som är lika välmenat av många, som det brukar vara missförstått av de flesta, och som på så sätt anställer största tänkbara skada.

Utan tvivel kan jordens avkastningsförmåga höjas upp till en bestämd gräns. Men också bara till en bestämd gräns och inte i det oändliga. En viss tid kan man alltså utan fara för hungersnöd utjämna tyska folkets förökning genom ett ökat utnyttjande av jorden. Häremot talar dock det faktum, att anspråken på livet i allmänhet stiger snabbare än till och med befolkningens antal. Människornas fordringar i fråga om kläder och föda bli större år för år och stå redan nu inte längre i något förhållande till våra förfäders behov för ungefär hundra år sedan. Det är alltså felaktigt att tro, att varje förhöjning av produktionen skapar förutsättning för en ökning av befolkningen. Nej, detta stämmer endast till en viss grad, i det att åtminstone en del av jordens marproduktion användes för att tillfredsställa människornas ökade behov. Till och med om man å ena sidan inskränker sig i allra högsta grad och å andra sidan ådagalägger den mest idoga flit, når man ändå en gång den gräns, som drages av jorden själv. Trots all flit, skall man inte längre lyckas få ut någonting mer av den, och även om det ödesdigra ögonblicket uppskjutas en tid, kommer det likväl. Först blir det hungersnöd gång efter annan, då skörden slår fel. Med det stigande folktalet blir hungersnöden en allt vanligare gäst, som till sist blott uteblir, när sällsynt rika år fylla spannmålsmagasinen. Men äntligen
148
kommer den dag, då nöden inte ens vid sådana tillfällen kan hållas från dörren och hungern har blivit ett sådant folks eviga följeslagare. Nu måste naturen återigen träda hjälpande emellan och utvälja dem, som skola få leva vidare; eller också hjälper människan åter sig själv: d. v. s. hon tillgriper artificiella medel för att hindra folkökningen - med alla de redan antydda ödesdigra följderna för rasen och släktet.

Man skulle kunna invända, att en sådan framtid ändå till sist väntar hela mänskligheten, och att alltså ett enstaka folk icke kan undgå detta öde.

Detta är vid första påseendet utan vidare riktigt. Men man bör emellertid betänka följande:

Säkerligen kommer vid en bestämd tidpunkt hela mänskligheten, när jordens fruktbarhet inte längre räcker till för den alltjämt ökade befolkningen, att tvingas inställa förökningen av det mänskliga släktet och antingen låta naturen åter bestämma eller genom självhjälp - men i så fall på ett riktigare sätt än nu - skapa den nödvändiga kompensationen. Detta kommer i så fall att drabba alla folk, under det att för närvarande blott sådana raser råka i dylik nöd, som inte längre äga kraft och styrka nog att försäkra sig om den nödvändiga jorden här i världen. Ty det förhåller sig ju så, att det här på jorden ännu finns ofantligt stora jordytor, som ligga outnyttjade och endast vänta på bebyggelse. Men det är också riktigt, att dessa jordområden inte av naturen i och för sig reserverats åt en bestämd nation eller ras för framtiden, utan de äro till för det folk, som har nog styrka att ta dem och nog flit att uppodla dem.

Naturen känner inga politiska gränser. Den placerar till att börja med alla levande väsen på detta jordklot och åser krafternas fria spel. Den starkaste och flitigaste tilldelas därefter såsom dess älsklingsbarn husbonderätten i tillvaron.

När ett folk begränsar sig till inre kolonisation, medan andra raser klamra sig fast på allt större jordytor, tvingas det att gripa till självbegränsning redan vid en tidpunkt, då
149
de övriga folken fortfarande ständigt föröka sig. Men en gång blir detta fallet, och desto tidigare, ju mindre den yta är, ett folk har till sitt förfogande. Då det i allmänhet tyvärr endast alltför ofta är de bästa nationerna, eller rättare sagt de enda verkliga kulturraserna, bärarna av allt mänskligt framåtskridande, som i sin pacifistiska förblindelse besluta sig att avstå från förvärv av ny jord och nöja sig med "inre" kolonisation, medan mindervärdiga nationer förstå att försäkra sig om oerhörda områden här på jorden, kommer detta att leda till följande slutresultat:

De kulturellt högre stående men mindre hänsynslösa raserna måste till följd av sitt begränsade jordområde inskränka sin folktillväxt redan vid en tidpunkt, då de kulturellt lågtstående, men av naturen brutalare folken till följd av de större ytor, de ha att leva på, kunna föröka sig i all oändlighet. Med andra ord: världen kommer på detta sätt en vacker dag i händerna på den kulturellt mindervärdigare men handlingskraftigare delen av mänskligheten.

Då finns det inom en, om också ännu avlägsen framtid endast två möjligheter: antingen regeras världen efter vår moderna demokratis föreställningar, och då utfaller varje avgörande till de rasers fördel, som äro siffermässigt starkast, eller behärskas världen enligt den naturliga kraftordningens lagar, och i så fall segrar den brutala viljans folk - således ej heller i detta fall självbegränsningens nation.

Att vår värld en gång kommer att utsättas för hårda strider för mänsklighetens tillvaro, kan ingen tvivla på. När allt kommer omkring, segrar i all evighet endast självbevarelsedriften. Under denna smälter den s. k. humaniteten såsom uttryck för en blandning av dumhet, feghet och inbilsk viktighet som snö för marssolen. I evig strid har mänskligheten vuxit sig stor - i evig fred går den under.

Men för oss tyskar är parollen "inre kolonisation" olycksalig, emedan den genast bestyrker oss i tron att ha funnit ett medel, som i överensstämmelse med de pacifistiska åsikterna
150
tillåter oss att i en behaglig slummertillvaro "arbeta" för vår existens. Om denna lära på allvar blir knäsatt hos oss, betyder den slutet på varje ansträngning att bevara den plats här i världen, som tillkommer också oss. Om genomsnittstysken väl komma till den övertygelsen, att han även på detta sätt kunde säkerställa sitt liv och sin framtid, skulle varje försök till ett aktivt och därmed fruktbärande hävdande av Tysklands livsviktigaste intressen vara omintetgjort. Varje verkligt nyttobringande utrikespolitik skulle genom en dylik nationernas inställning komma att anses som begraven och med den det tyska folkets framtid över huvud taget.

I medvetandet om dessa följder är det inte någon slump att det i första hand alltid är juden, som försöker och förstår att inplanta dylika livsfarliga tankar hos vårt folk. Han känner sina pappenheimare blott alltför väl för att icke ha reda på, att de tacksamt falla offer för varje guldmakare, som lyckas inbilla dem, att han funnit ett medel att överlista naturen och göra den hårda obönhörliga kampen för tillvaron överflödig för att på annat sätt än genom arbete, ofta blott genom att göra ingenting - allteftersom det passar sig - svinga sig upp till herre över hela planeten.

Det kan inte skarpt nog betonas, att varje tysk inre kolonisation i första hand blott skall tjäna till att avlägsna sociala missförhållanden och framför allt undandraga jorden den allmänna spekulationen, men aldrig han vara tillräcklig för att säkerställa nationens framtid utan ny jord.

Handla vi annorlunda, skola vi inom kort inte bara ha förbrukat vår jord utan också vår kraft.

Slutligen må ytterligare följande fastslås:

Den inskränkning till ett bestämt litet jordområde, som den inre kolonisationen innebär, ävensom det resultat av samma slag, som framkallas av fortplantningens begränsning, leder till ett utomordentligt ogynnsamt militärpolitiskt läge för ifrågavarande nation.

I storleken hos ett folks hemvist ligger redan en väsentlig
151
faktor för bestämmandet av dess yttre säkerhet. Ju större det utrymme är, som står till ett folks förfogande, desto större är också dess naturliga skydd; ty allt hitintills ha militära avgöranden uppnåtts på ett snabbare och därigenom också lättare och i synnerhet verksammare och fullständigare sätt, när det gällt folk, som pressats samman på små jordytor, än vad som är möjligt mot territoriellt omfångsrika stater. I statsområdets storlek ligger på så sätt alltjämt ett visst skydd mot lättsinniga angrepp, eftersom en framgång endast kan vinnas genom långa och hårda strider och alltså risken vid ett övermodigt överfall synes för stor, såvida inte alldeles särskilda omständigheter föreligga. Därför innebär statens storlek redan i och för sig en orsak till att folket lättare kan bibehålla sin frihet och sitt oberoende, medan en liten stat nästan utmanar till besittningstagande.

Faktiskt tillbakavisades i rikets s. k. nationella kretsar de båda första möjligheterna att skapa en utjämning mellan den ökade folkmängden och den till storleken oförändrade jorden. Orsakerna till denna position voro visserligen andra än de ovan anförda: till födelsebegränsningen förhöll man sig i första rummet avvisande till följd av en viss moralisk känsla; den inre kolonisationen tillbakavisade man med indignation, emedan man häri vädrade ett angrepp mot godsägareklassen och däri såg början till en allmän kamp mot privategendomen över huvud taget. Av den form, i vilken särskilt denna senare kur rekommenderades, kunde man utan vidare ha rätt till ett dylikt antagande.

I allmänhet var man inte vidare skicklig i att tygla den stora massan och träffade ej heller på något sätt problemets kärna.

Det återstod då endast tvenne vägar att tillförsäkra den stigande folkmängden bröd och arbete.

3. Man kunde antingen förvärva ny jord för att därstädes årligen placera de övertaliga miljonerna och sålunda även för framtiden vidmakthålla nationen på självförsörjningens grundval, eller man kunde övergå till att
152
4. låta industri och handel arbeta för främmande behov för att av vinsten bestrida levnadsomkostnaderna.

Alltså: antingen jord- eller kolonial- och handelspolitik. Dessa båda vägar uppmärksammades, prövades, rekommenderades och bekämpades av de olika partierna, tills man slutligen slog in på den sistnämnda vägen.

Den förstnämnda av de båda hade förvisso varit den sundare.

Förvärvet av ny jord för den överskjutande folkmängdens bosättning äger oändligt många företräden, i synnerhet om man inte tänker på nuet utan på framtiden.

Redan möjligheten att bevara ett sunt bondestånd som fundament kan aldrig uppskattas tillräckligt högt. Många av de nu rådande missförhållandena äro följden av det osunda förhållandet mellan lant- och stadsbefolkning. En fast stam av mindre och medelstora jordbrukare har under alla tider varit det bästa skyddet mot de sociala sjukdomar, man i våra dagar ser runt omkring sig. Detta är det enda sätt, på vilket nationen kan finna det dagliga brödet i det ekonomiska livets kretslopp. Industri och handel frånträda sin osunda ledande ställning och inrangera sig inom ramen av ett nationellt planhushåll. Härigenom bli de inte längre grundvalen för nationens försörjning utan ett hjälpmedel härtill. När de väl ha åstadkommit en utjämning mellan den egna produktionen och efterfrågan på alla områden, göra de hela folkförsörjningen mer eller mindre oberoende av utlandet och bidra alltså till att säkerställa statens frihet och nationens oavhängighet, särskilt i svåra tider.

En dylik jordpolitik kan emellertid inte förverkligas t. ex. i Kamerun, utan numera nästan uteslutande i Europa. Man måste kyligt och nyktert utgå ifrån, att det säkerligen inte kan vara himlens avsikt att ge det ena folket femtio gånger så mycket jord här i världen som det andra. Man får i detta fall inte låta politiska gränser avhålla sia från att söka den eviga rättvisans gränser. Om denna jorden verkligen har utrymme
153
för alla att leva på, må man då ge oss den mark, vi behöva för vårt uppehälle.

Detta skall man förvisso inte göra gärna. Men i så fall träder självbevarelsens rätt i kraft; vad man vägrar att ge oss i godo, måste vi ta med våld. Om våra förfäder en gång hade gjort sina beslut beroende av samma pacifistiska struntprat som i vår tid, skulle vi endast ha ägt en tredjedel av vårt nuvarande område; och ett tyskt folk skulle knappast längre ha någonting att säga till om i Europa. Nej - den naturliga beslutsamheten att kämpa för sin existens ha vi att tacka för rikets båda östliga gränsprovinser och därmed den inre styrka som vårt stats- och folkområdes storlek ger och som vi helt kunna tacka att vi bestått tills nu.

Även av ett annat skäl hade denna lösning varit den riktiga: Många europeiska stater likna för närvarande upp- och nedvända pyramider. Det område, de äga i Europa, är löjligt litet i jämförelse med deras belastning med kolonier, utrikes handel o. s. v. Man kan säga: toppen i Europa och basen i hela världen; till skillnad från den amerikanska unionen, som fortfarande har basen på sin egen kontinent och endast med toppen vidrör den övriga jorden. Därav kommer också denna stats oerhörda inre styrka och de flesta europeiska kolonial makters svaghet.

Ej heller England utgör något bevis på motsatsen, då man på tal om det brittiska väldet blott alltför lätt glömmer den anglosachsiska världen som sådan. Englands ställning kan, till följd av dess språk- och kulturgemenskap med Förenta staterna, inte jämföras med någon annan stat i Europa.

För Tyskland låg följaktligen den enda möjligheten till genomförande av en sund jordpolitik i förvärvandet av nytt land i själva Europa. Kolonier kunna inte tjäna detta ändamål, så länge de inte synas i större utsträckning lämpliga att bebyggas av européer. På fredlig väg kunde man i nittonde århundradet inte längre förvärva dylika kolonialområden. En sådan kolonialpolitik hade endast kunnat genomföras genom
154
en hård kamp, som det i så fall varit ändamålsenligare att utkämpa för att erövra områden på hemmakontinenten i stället för utomeuropeiskt land.

Ett dylikt beslut fordrar emellertid odelad hängivenhet. Det duger inte att genom halvmesyrer eller ens tvekan gripa sig an med en uppgift, vars genomförande synes möjlig blott under uppbjudande av den yttersta energi. Då måste också rikets hela politiska ledning endräktigt ha inriktat sig på detta enda mål; inte ett steg skulle få ledas av andra bevekelsegrunder än medvetandet om denna uppgift och dess förutsättningar. Man skulle ha gjort klart för sig, att detta mål endast kunde uppnås genom kamp, och måste därefter med lugn och fattning ha sett striden an.

Alltså borde man uteslutande ur denna synpunkt ha prövat samtliga förbund och uppskattat dem efter deras användbarhet. Om man ville ha jord i Europa, kunde detta på det hela taget endast ske på Rysslands bekostnad. Då måste det nya riket åter marschera fram på de forna ordensriddarnas stråt, för att med det tyska svärdet ge den tyska plogen en torva och nationen det dagliga brödet.

För en dylik politik fanns det i Europa en enda bundsförvant: England.

Endast tillsammans med England förmådde man att med ryggen fri anträda en ny germanvandring. Vi torde inte haft mindre rätt härtill än våra förfäder. Ingen av våra pacifister vägrar att äta östprovinsernas bröd, ehuru den första plogen hette "svärdet"!

För att vinna Englands bevågenhet hade intet offer varit oss för stort. Det hade betytt uppgivande av kolonier, av sjömakt och av konkurrens med den brittiska industrien.

Endast en obetingat klar inställning kunde ha lett till målet: resignation i fråga om världshandel, kolonier och en tysk krigsflotte, men koncentrering av statens samtliga maktmedel på armen.
155
Resultatet torde ha blivit en tillfällig inskränkning, men en stor och mäktig framtid.

Det fanns en tid, då England låtit tala med sig på denna punkt. Därför att det mycket väl skulle ha förstått, att Tyskland till följd av sin befolkningstillväxt måste söka någon utväg och antingen finna denna med England i Europa eller utan England i världen.

Medvetandet härom torde väl i första hand kunna tillskrivas, att man vid sekelskiftet från själva London sökte närma sig Tyskland. För första gången visade sig då tecken på vad vi på sistone på ett i sanning skrämmande sätt kunnat iaktta. Man var oangenämt berörd vid tanken på att vara tvungen att krafsa kastanjerna ur elden för England - som om det över huvud taget kunde tänkas ett förbund på annan grundval än ömsesidig affär. Med England hade en dylik affär varit tänkbar. Den brittiska diplomatien var tillräckligt klok för att veta, att utan gentjänst kan man inte räkna med någon tjänst.

Om man föreställer sig, att en klok tysk utrikespolitik övertagit Japans roll år 1904., kan man knappast tänka sig, vilka följder detta skulle ha haft för Tyskland.

Det skulle aldrig ha blivit något "världskrig".

Blodet från år 1904. skulle ha sparat det tiodubbla från 1914 till 1918.

Och vilken ställning skulle inte Tyskland nu ha intagit i världen!

I vilket fall som helst var förbundet med Österrike rena vanvettet.

Ty denna mumie till stat gick i förbund med Tyskland, inte för att genomkämpa ett krig utan för att upprätthålla en evig fred, som sedan på ett klokt sätt kunde användas till ett långsamt men säkert utrotande av tyskbeten i monarkien.

Förbundet var en omöjlighet redan av det skälet, att man inte kunde vänta sig något aktivt försvar för nationella tyska intressen från en stat, som inte ens hade nog kraft och beslut-
156
samhet att göra slut på avtyskningsprocessen alldeles utanför sina gränser. När Tyskland inte ägde så mycket nationell besinning och hänsynslöshet, att det kunde frånrycka den omöjliga habsburgska staten förfoganderätten över tio miljoner stamförvanters öde, kunde man sannerligen inte ha rätt att vänta, att det någonsin skulle räcka handen till sådana vittutseende och oförvägna planer. Det gamla rikets inställning till den österrikiska frågan var en prövosten för dess förhållande i hela nationens ödeskamp.

I varje fall borde man inte lugnt ha sett på, hur tyskbeten år för år trängdes tillbaka, eftersom värdet av förbundet med Österrike uteslutande bestämdes av det tyska elementets vidmakthållande.

Men man beträdde över huvud taget inte denna väg. Ingenting fruktade man så mycket som striden, och ändå måste man slutligen tvingas till den i det ogynnsammaste ögonblicket.

Man ville undfly ödet men upphanns av detta. Man drömde om världsfredens upprätthållande och hamnade i ett världskrig.

Och detta var huvudorsaken till att man inte ens observerade denna tredje väg till den tyska nationens framtid. Man visste, att förvärvandet av ny jord endast kunde ske i öster såg den i så fall oundvikliga striden och önskade ändå fred till varje pris. Ty den tyska utrikespolitikens paroll löd ej längre: den tyska nationen måste på allt sätt bevaras, utan snarare: världsfreden måste med alla medel bevaras. Hur detta lyckades känner var och en.

Jag skall sedermera återkomma härtill.

Så återstod alltså blott den fjärde möjligheten: industri och världshandel, sjömakt och kolonier.

Man kunde - till en början - lättare och väl också snabbare komma fram till en dylik utveckling. Bebyggelsen av nya jordområden är en långsam process, som ofta varar i sekler; ja, dess inre styrka ligger just däri, att det inte rör sig om
157
ett plötsligt uppflammande utan om ett sakta men grundligt och ihållande uppväxande till skillnad från en industriell utveckling, som under loppet av några få år kan blåsas upp för att mera likna en såpbubbla än fullödig kraft. Det går fortare att bygga en flotta än att under hårt arbete anlägga bondgårdar och skaffa dit nybyggare; men den kan också snabbare förintas än de sistnämnda.

När Tyskland ändå beträdde denna väg, borde man åtminstone ha gjort klart för sig, att också denna utveckling en vacker dag skulle utmynna i strid. Endast barn kunde inbilla sig, att man genom att vara snäll och väluppfostrad samt oupphörligt betona sina fredliga avsikter kunde skörda frukterna av sitt arbete i "fredlig tävlan mellan folken", som den vackra och salvelsefulla frasen löd; alltså utan att någonsin vara tvungen att gripa till vapen.

Nej: om vi beträdde denna väg, måste England en dag bli vår fiende. Det var minst sagt meningslöst att bli upprörd däröver - det motsvarade ju helt och hållet vår egen menlöshet - att England tog sig friheten att ingripa mot vårt fredliga arbete med den egoistiske våldsverkarens råhet.

Så skulle vi naturligtvis aldrig ha handlat.

Om europeisk jordpolitik endast kunde bedrivas mot Ryssland och i förbund med England, var å andra sidan kolonial- och världshandelspolitik tänkbar blott mot England och med Ryssland. Då borde man också här hänsynslöst ha tagit konsekvenserna - och framför allt snarare låtit Österrike löpa.

Ur alla synpunkter sett var detta förbund med Österrike ' vid sekelskiftet rena vansinnet.

Men man tänkte ju ej heller på att sluta förbund med Ryssland mot England lika litet som med England mot Ryssland, ty i båda fallen hade det slutat med krig. För att förhindra detta beslöt man sig i alla fall först för en handels- och industripolitik. Man ägde nu i den "ekonomiskt-fredliga" erövringen av världen en bruksanvisning, som en gång för alla skulle bryta nacken av den hittillsvarande våldspolitiken.
158
Ibland var man kanske inte riktigt säker på den saken, i synnerhet när helt obegripliga hotelser förnummos från England; därför beslöt man sig också för att bygga en flotta, dock ingalunda för att angripa och förinta England, utan till "försvar" för "världsfreden" och den "fredliga" erövringen av världen. Därför blev den också i allo av något blygsammare proportioner, inte bara vad antalet beträffar utan även i fråga om de olika fartygens tontal och armering, för att därigenom i alla fall de "fredliga" avsikterna skulle framskymta.

Pratet om en "ekonomiskt-fredlig" erövring av världen var den största dårskap, som någonsin kunde upphöjas till ledande princip för statens politik. Denna dårskap förstorades ytterligare genom att man inte drog sig för att anropa England som kronvittne för möjligheten av en dylik prestation. Vad härvid våra professorer i historia och deras historiska uppfattning gjort sig medskyldiga till, kan knappast åter gottgöras och är endast ett slående bevis på, hur många människor "lära sig" historia utan att förstå eller ens begripa dess innebörd. Just England har fullständigt vederlagt denna teori; ty intet folk har med svärdet bättre förberett och sedan med större hänsynslöshet försvarat sina handelspolitiska erövringar än det engelska. Är det inte rentav ett kännetecken för brittisk statskonst att dra ekonomisk vinning av politisk kraft och genast åter förvandla varje ekonomisk förstärkning i politisk makt? Vilket misstag är det inte att tro, att England personligen skulle vara för fegt att våga även sitt eget blod för sin handelspolitik! Att det engelska folket inte ägde någon "värnplikt" bevisade på intet sätt motsatsen; ty härvidlag kommer det inte an på den militära form, försvaret för tillfället har, utan långt mera på viljan och beslutsamheten att våga vad som finns. England har alltid ägt den rustning, det behövt. Det har alltid kämpat med de vapen, framgången krävde. Det stred medelst legosoldater, så länge intet annat behövdes; men det lät också nationens dyrbaraste blod rinna i strömmar, när endast ett sådant offer kunde bringa seger; alltid förblevo
159
kampviljan, uthålligheten och det hänsynslösa genomförandet av striden oförändrade.

I Tyskland uppodlade man genom skola, press och skämttidningar en föreställning om engelsmannens och i nästan ännu högre grad hans lands psyke, som måste leda till ett svårt självbedrägeri. Ty av detta fånen smittades alla efter hand, och följden blev en underskattning, som bittert hämnade sig. Denna förfalskning var så grundlig, att man blev övertygad om, att engelsmannen var en lika slipad som personligen otroligt feg affärsman. Att man inte utan vidare kunde plocka åt sig och svindla ihop ett världsrike av det engelskas omfattning, begrepo tyvärr inte våra sublima lärare i den teoretiska vetenskapen. Man teg ihjäl eller slog dövörat till för de få, som läto höra sin varnande röst. Jag kommer ännu tydligt ihåg, hur förvånade mina kamrater såga ut, när vi i Flandern personligen mötte de engelska Tommies. Redan efter de första dagarna på slagfältet hade det säkerligen börjat gå upp för litet var, att dessa skottar inte precis motsvarade dem, man ansett lämpligt måla ut för oss i skämttidningar och presstelegram.

Då anställde jag mina första betraktelser över ändamålsenligheten av denna form av propaganda.

Denna förfalskning förde emellertid en god sak med sig för sina utbredare: man kunde med detta, om också oriktiga exempel demonstrera det berättigade i en ekonomisk erövring av världen. Vad som kunde lyckas för engelsmännen, måste också kunna lyckas för oss, varvid man som ett alldeles särskilt plus räknade vår betydligt större ärlighet och avsaknaden av den speciellt engelska "bakslugheten". Man hoppades därigenom lättare kunna vinna såväl de stora som framför allt de mindre nationernas förtroende.

Att vår ärlighet var en fasa för de andra, gick alls inte upp för oss redan av det skälet, att vi på fullt allvar själva trodde på allt detta, medan den övriga världen ansåg ett sådant beteende som uttryck för en synnerligen durkdriven lögnaktighet, tills slutligen till allas förvåning revolutionen gav en dju-
160
pare inblick i den obegränsade dumheten i vår uppriktigä karaktär.

Redan av meningslösheten i denna "ekonomiskt-fredliga erövring" av världen framgår det meningslösa i Trippelalliansen. Vilken stat kunde man väl annars ha slutit förbund med? Tillsammans med Österrike kunde man i varje fall inte ge sig ut på krigisk erövring ens i Europa. Just häri bestod redan från början den inre svagheten hos detta förbund. En Bismarck kunde tillåta sig denna nödfallsutväg, men inte varje klåpare till efterträdare, allra minst vid en tidpunkt, då inte längre de väsentliga förutsättningarna ens för det bismarckska förbundet voro för handen; ty Bismarck trodde sig ännu i Öster-. rike se en tysk stat. Med det successiva införandet av den allmänna rösträtten hade emellertid detta land sjunkit ned till ett parlamentariskt regerat, otyskt virrvarr.

Förbundet med Österrike var även raspolitiskt fördärvbringande. Man fann sig i, att det vid rikets gräns uppväxte en ny slavisk stormakt, som förr eller senare måste få en helt annan inställning till Tyskland än t. ex. Ryssland. Allteftersom de enda representanterna i monarkien för denna förbundstanke förlorade sitt inflytande och undanträngdes från de inflytelserika posterna, måste förbundet för varje år bli allt ihåligare och svagare.

Redan vid sekelskiftet hade förbundet med Österrike inträtt i precis samma stadium som Österrikes förbund med Italien.

Även här fanns det endast två möjligheter: antingen var man den habsburgska monarkiens bundsförvant, eller måste man protestera mot tyskbetens tillbakaträngande. Men när man först börjar med något dylikt, brukar detta för det mesta sluta med öppen strid.

Värdet av Trippelalliansen var redan ur psykologisk synpunkt obetydligt, då styrkan hos ett förbund avtar i samma mån som det inskränker sig till att bevara status quo. Ett förbund blir däremot starkare, ju mera de olika kontrahenterna
161
kunna hoppas på, att därigenom uppnå vissa gripbara, expansiva mål. Som alltid ligger styrkan också här inte i försvaret utan i angreppet.

Detta förstod man redan då på olika håll, men tyvärr inte bland de "sakkunniga". Dåvarande överste Ludendorff, officer i stora generalstaben, påvisade i en promemoria av år1912 särskilt dessa brister. Naturligtvis tillerkändes saken från "statsmännens" sida inte någon betydelse; liksom över huvud taget sunt förnuft förefaller ändamålsenligt blott för vanliga dödliga, men principiellt kan sättas ur spelet, när det är fråga om "diplomater".

Det var en lycka för Tyskland, att kriget år 1914 bröt ut i Österrike och habsburgarna alltså måste vara med; hade det varit tvärtom, skulle Tyskland ha stått ensamt. Aldrig skulle . den habsburgska staten kunnat eller ens velat delta i en strid, som uppstått genom Tysklands förvållande. Vad man sedermera klandrade i så hög grad i fråga om Italien, skulle i så fall redan ha inträffat i Österrike: man hade förblivit "neutral" för att därigenom åtminstone i början rädda staten från en revolution. Den österrikiska slavismen skulle redan år I9I4 hellre ha styckat monarkien, än den tillåtit någon hjälp till Tyskland.

Det var på den tiden mycket få personer som kunde fatta , hur stora faror och komplikationer förbundet med Donau monarkien förde med sig.

För det första ägde Österrike alltför många fiender, som spekulerade på att få ärva den skröpliga staten, för att inte med tiden ett visst hat skulle uppstå mot Tyskland, som alla ansågo som orsaken till, att monarkiens av alla emotsedda och efterlängtade sammanbrott förhindrades. Man kom till den övertygelsen, att Wien till sist endast kunde nås på omvägen över Berlin.

Därigenom förlorade Tyskland för det andra sina bästa och mest lovande förbundsmöjligheter. Ja, i dess ställe trädde en allt större spänning i förhållandet till Ryssland och till och
162
med Italien. Och dock var den allmänna stämningen i Rom tyskvänlig, medan hatet mot Österrike slumrade i varje italienares hjärta och ofta flammade upp i ljusan låga.

Eftersom man nu en gång givit sig in på handels- och industripolitik, fanns inte längre den minsta anledning till en strid med Ryssland. Endast de båda nationernas fiender kunde ännu ha ett levande intresse därav. Faktiskt var det också i första rummet judar och marxister, som med alla medel underblåste och hetsade till krig mellan de båda staterna.

Slutligen måste för det tredje detta förbund innebära en oändlig fara för Tyskland, eftersom när som helst en stormakt, som var fientligt sinnad mot det bismarckska riket, med lätthet kunde lyckas mobilisera en hel rad stater mot Tyskland, genom att ställa i utsikt för var och en att kunna sko sig på den österrikiska bundsförvantens bekostnad.

Hela Östeuropa kunde bringas i uppror mot Donau-monarkien, i synnerhet Ryssland och Italien. Aldrig skulle den världskoalition, till vilken konung Edward lagt grunden, ha fullbordats, om inte Österrike som Tysklands bundsförvant utgjort ett så lockande arv. Blott så var det möjligt att samla stater med annars heterogena önskningar och mål på en enda anfallsfront. Vid ett allmänt angrepp på Tyskland kunde var och en hoppas på en bit ur Österrikes skinn. Att också Turkiet tycktes vara passiv delägare i detta olycksförbund, ökade faran i utomordentlig grad.

Den internationella judiska världsfinansen behövde detta lockmedel för att kunna genomföra planen på den efterlängtade förintelsen av Tyskland, som inte ville foga sig i den internationella kontrollen av finanserna och näringslivet. Endast härigenom kunde man smida samman en koalition, som stark och modig i medvetandet om de marschberedda miljonhärarna, var beredd att äntligen rycka den behornade Siegfried inpå livet. .

Förbundet med den habsburgska monarkien, som redan i Österrike alltid fyllt mig med missmod, började nu bli en or-
163
sak till långa inre analyser, som för framtiden ännu mer styrkte mig i min förutfattade mening.

Jag gjorde redan på den tiden i de trängre kretsar, i vilka jag umgicks, ingen hemlighet av min övertygelse, att detta olycksaliga fördrag med en till undergång dömd stat skulle leda till ett katastrofalt sammanbrott också för Tyskland, om man inte förstods att i rätt tid göra sig fri. Jag vacklade heller inte ett ögonblick i denna min klippfasta övertygelse, när slutligen världskrigets stormar syntes ha bortsopat varje förnuftig eftertanke och hänförelsens yra ryckt med sig även dem, som bort se på verkligheten med kalla ögon. Även under den tid, jag själv befann mig vid fronten, hävdade jag, närhelst dessa problem komma på tal, min åsikt, att förbundet måste upplösas, ju snarare dess bättre för den tyska nationen, och att prisgivandet av den habsburgska monarkien inte var något offer, om Tyskland därigenom kunde uppnå en inskränkning av sina motståndares antal; ty dessa miljoner människor hade inte anlagt stålhjälmen för att slå vakt kring en förfallen dynasti, utan för att rädda den tyska nationen.

Före kriget såg det ett par gånger ut, som om åtminstone på ett håll ett stilla tvivel på riktigheten av den inslagna förbundspolitiken höll på att dyka upp. Tysk-konservativa kretsar började gång på gång att varna för alltför stor godtrogenhet, men för detta liksom för allt annat förnuftigt tal slog man dövörat till. Man var övertygad om att befinna sig på den rätta vägen till en "erövring" av världen, vars framgång skulle bli oerhörd, men offren så gott som inga.

De "obehöriga" hade intet annat att göra än att tigande åse, varför och huru de "sakkunniga" marscherade raka vägen i fördärvet och drogo efter sig det goda folket liksom råttfångaren i Hameln.
*
Den djupare liggande orsaken till möjligheten att framställa denna vanvettiga "ekonomiska erövring" som en prakt-
164
tisk politisk väg, och upprätthållandet av "världsfreden" som ett politiskt mål för ett helt folk, ja, att till och med göra detta begripligt, var att finna i det allmänna försvagandet av vårt politiska tänkande i dess helhet.

Med den tyska teknikens och industriens segertåg och den tyska handelns uppmuntrande framgångar glömde man småningom bort, att allt detta var möjligt endast under förutsättningen av en stark stat. Man gick tvärtom på vissa håll så långt, att man hävdade, att staten själv hade dessa omständigheter att tacka för sin existens, att den själv i första rummet utgjorde en ekonomisk institution, som borde regeras enligt ekonomiska intressen, och till följd därav också för sitt bestånd var beroende av näringslivet. Detta tillstånd prisades följaktligen som det allra sundaste och naturligaste.

Staten har emellertid inte det minsta att skaffa med en viss ekonomisk lära eller utveckling.

Den är icke en sammanfattning av ekonomiska kontrahenter inom ett visst begränsat område till uppfyllande av ekonomiska uppgifter, utan en organisation av en gemenskap av fysiskt och psykiskt närbesläktade varelser för att bättre kunna möjliggöra släktets fortbestånd och uppnå de mål, försynen satt för deras tillvaro. Detta och intet annat är ändamålet och meningen med en stat. Näringslivet är endast ett av de många hjälpmedel, som erfordras för att uppnå detta mål. Det är aldrig en stats orsak eller ändamål, såvida inte denna redan från början är uppbyggd på en onaturlig och således oriktig grund. Endast härigenom kan det förklaras, att staten som sådan inte ens behöver ha en territoriell begränsning som förutsättning. Detta behövs blott i fråga om de folk, som själva vilja säkerställa sina medbröders uppehälle, d. v. s. äro beredda att genom eget arbete utkämpa striden för tillvaron. De folk, som liksom drönare smyga sig in bland den övriga mänskligheten för att under alla möjliga förevändningar få denna att arbeta för sin räkning, kunna bilda stater till och med utan eget, bestämt begränsat område. Detta gäller i första hand det
165
folk, under vars parasiterande hela den hederliga mänskligheten lider i våra dagar: judarna.

Den judiska staten har aldrig varit begränsad till rummet utan universiellt obegränsad, endast sammanhållen av rasen. Därför har detta folk alltid bildat en stat i staten. Det tillhör de mest geniala knep, som någonsin uttänkts, att låta denna stat segla under "religionens" flagg och därmed tillförsäkra den samma tolerans, som ariern alltid är beredd att bestå varje religiös bekännelse. Ty den mosaiska religionen är i själva verket ingenting annat än en lära om hur den judiska rasen skall bevaras. Den omfattar därför också nästan alla områden inom det sociologiska, politiska och ekonomiska vetandet, som över huvud kunna räknas dit.

Driften att vidmakthålla släktet är den första orsaken till bildandet av mänskliga samhällen. Till följd härav är staten en nationell organism och inte en ekonomisk organisation. Detta är en skillnad, som är lika stor som den förblir; obegriplig, särskilt för våra dagars "statsmän". Därför tro sig dessa också kunna uppbygga staten med ekonomiens hjälp, medan den i själva verket i evighet är resultatet av yttringarna av de egenskaper, som höra samman med viljan att bevara släktet och rasen. Men dessa äro alltid hjältemodiga dygder och aldrig krämaraktig egoism, medan vidmakthållandet av ett släkte förutsätter beredvilligheten att offra den enskilda. Betydelsen av skaldens ord:

"Och den som ej vågar sitt liv därför,
honom ej heller hans liv tillhör"

är just den, att det är nödvändigt att offra sin personliga existens för rasens bestånd. Alltså är den väsentligaste förutsättningen för bildandet och upprätthållandet av en stat en bestämd samhörighetskänsla på grundvalen av fysisk och psykisk släktskap ävensom beredvilligheten att med alla medel arbeta för den. Hos folk på egen mark alstrar detta hjältedygder, men hos snyltgäster förljuget hyckleri och bakslug grymhet, om inte dessa egenskaper kunna påvisas redan som
166
förutsättning för deras till formen så olikartade statliga existens. Bildandet av en stat kan, åtminstone ursprungligen, endast ske genom insatsen av dessa egenskaper. I kampen för tillvaron skola alltid de folk vara underlägsna, d. v. s. bli underkuvade och därigenom förr eller senare dö ut, vilka i den ömsesidiga striden visa minst hjältedygder eller inte äro vuxna den fientliga parasitens lögnaktiga list. Men även i detta fall kan detta mindre tillskrivas bristen på klokhet, än bristen på beslutsamhet och mod, som söker dölja sig under ett humant tänkesätts mantel.

Hur litet de statsbildande och statsbevarande egenskaperna ha att göra med näringslivet, visar tydligast den omständigheten, att en stats inre styrka endast ytterst sällan sammanfaller med en s. k. ekonomisk blomstring, medan denna däremot i oändligt många fall synes visa hän på statens nära förestående förfall. Om nu bildandet av mänskliga samhällen i första rummet kunde tillskrivas ekonomiska krafter eller pådrivare, måste den största ekonomiska blomstringen också samtidigt betyda den största styrkan hos staten och inte tvärtom.

Tron på näringslivets statsbildande eller statsbevarande kraft förefaller särskilt obegriplig i fråga om ett land, som i varje avseende klart och tydligt uppvisar den historiska motsatsen. Just Preussen bevisar med underbar skärpa att inte materiella egenskaper utan endast ideella dygder förmå bilda en stat. Först i deras skygd kan näringslivet blomstra upp, tills det sjunker tillbaka i och med de rent statsbildande egenskapernas sammanbrott; en process, som vi just nu kunna se ett så fruktansvärt sorgligt exempel på. Människans materiella intressen trivas bäst, så länge de hålla sig i hjältedygdernas skugga. Så snart de försöka träda i förgrunden av tillvaron, förstöra de förutsättningarna för sitt eget bestånd.

Närhelst ett maktpolitiskt uppsving ägde rum i Tyskland, började också näringslivet leva upp; men alltid, när näringslivet blev det enda innehållet i vårt folks liv och de ideella
167
dygderna förkvävdes, bröt staten åter samman och drog inom kort näringslivet med sig i fallet.

Om man nu gör sig den frågan, vilka de statsbildande eller blott statsbevarande krafterna i själva verket ära, så kan man sammanfatta dem under en enda beteckning: förmåga och vilja hos den enskilda att uppoffra sig för det hela. Att dessa dygder inte ha det ringaste att göra med ekonomien, framgår av det nakna faktum, att människan aldrig uppoffrar sig för den, d. v. s.: man dör inte för affärer utan endast för ideal. Intet bevisade bättre engelsmannens psykologiska överlägsenhet, när det gällde att förstå folkets själ, än den motivering, han förstod att ge för sin strid. Under det att vi stredo för brödet, kämpade England för "friheten", och inte ens för sin egen, nej, för de små nationernas. Hos oss skrattade man åt eller förargade man sig över denna fräckhet, och bevisade därmed, hur tanklöst dum Tysklands s. k. statskonst blivit redan före kriget. Man hade inte längre den blekaste aning om beskaffenheten av den kraft, som förmådde män att av egen fri vilja gå i döden.

Så länge det tyska folket år 1914. ännu trodde sig strida för idealen, höll det stånd; men när man lät det kämpa endast för det dagliga brödet, gav det hellre upp spelet.

Våra snillrika "statsmän" förvånade sig över detta omslag i tänkesättet. Det gick aldrig upp för dem, att en människa från det ögonblick, då hon kämpar för ett ekonomiskt intresse, om möjligt försöker undgå döden, eftersom denna för alltid skulle beröva henne möjligheten att njuta stridens lön. Även den bräckligaste mor kan bli en hjältinna, när det för henne gäller att rädda sitt eget barn; och endast kampen för att bevara släktet och den stat, som skyddar det, har i alla tider förmått driva männen mot fiendens spjutspetsar.

Följande sats kan uppställas som en alltid giltig sanning:

Aldrig har en stat uppbyggts på det fredliga näringslivets grund, utan alltid på rasbevarande instinkter, antingen nu dessa bestått i hjältedygder eller listig förslagenhet; det förra
168
resulterar i ariska arbets- och kulturstater, det senare i judiska snyltgästkolonier. Så snart hos ett folk eller en stat ekonomien börjar ta överhand över dessa drifter, blir det självt en ' lockande orsak till underkuvande och förtryck.

Förkrigstidens tro, att man genom handels- och kolonialpolitik på fredlig väg kunde öppna eller erövra världen för det tyska folket, var ett klassiskt tecken på, att de verkligt statsbildande och statsbevarande dygderna och den därav följande insikten, viljestyrkan och handlingskraften gått förlorade; det naturnödvändiga kvitterandet härav var världskriget med dess följder.

För den, som inte forskar på djupet, kunde denna den tyska nationens inställning - den var nämligen så gott som allmän - endast framstå som en olöslig gåta: just Tyskland var ju ett alldeles enastående exempel på ett rike som uppstått på rent maktpolitisk grund. Preussen, rikets groddcell, blev till genom strålande hjältemod och inte genom finansoperationer eller handelstransaktioner, och riket självt var intet annat än den härligaste belöning för maktpolitisk ledning och militärt dödsförakt. Hur kunde just det tyska folket så försvagas i sin politiska instinkt? Ty här rörde det sig inte om en enstaka företeelse utan om tecken på förfall, som i verkligt skrämmande mängd än flammade upp som irrbloss och fladdrade fram och åter över folkkroppen, än som giftiga bölder angrep nationen både här och där. Det såg ut, som om en aldrig sinande giftström av en hemlighetsfull makt drivits ända in uti de yttersta blodkärlen på denna forna hjältekropp för att alltmer förlama det sunda förnuftet och den rena självbevarelsedriften.

I det att jag otaliga gånger lät dessa - av mitt ställningstagande till den tyska förbunds- och handelspolitiken under åren 1912 till 1914 betingade - frågor dra förbi min inre syn, framstod allt klarare som gåtans lösning den makt jag redan förut lärt känna i Wien, ehuru där från helt andra syn-
169
punkter: marxismens lära och världsåskådning samt dess organisatoriska tillämpning.

För andra gången i mitt liv borrade jag mig in i denna förstörelselära - och denna gång inte längre ledd av intryck och påverkningar från min dagliga omgivning, utan hänvisad därtill genom iakttagandet av de allmänna tilldragelserna i det politiska livet. I det jag på nytt fördjupade mig i den teoretiska litteraturen rörande denna nya värld och sökte föreställa mig dess möjliga verkningar i praktiken, jämförde jag dessa med de faktiska utslagen av anhängarnas verksamhet i det politiska, kulturella och ekonomiska livet.

För första gången riktade jag nu min uppmärksamhet på försöken att bli herre över denna världspest.

Jag studerade Bismarcks undantagslagstiftning och dess avsikter, strid och seger. Så småningom fick jag en nästan granitfast grund för min egen övertygelse, så att jag sedan dess aldrig nödgats ändra mina åsikter i denna fråga. Likaså underkastade jag förhållandet mellan marxismen och judendomen en ytterligt grundlig prövning..

I Wien hade särskilt Tyskland stått för mig som en orubblig koloss; men nu började onda aningar inställa sig. Jag förargade mig i tysthet och i min lilla bekantskapskrets över den tyska utrikespolitiken ävensom över det, som det syntes mig, otroligt lättsinniga sätt, på vilket man behandlade det viktigaste problem, som över huvud taget fanns för Tyskland, marxismen. Jag kunde faktiskt inte förstå, hur man så blint kunde rusa rakt i armarna på en fara, vars yttringar i enlighet med marxismens egen avsikt en gång måste bli oerhörda. Redan på den tiden varnade jag min omgivning - på samma sätt som jag i dag gör det i stort - för alla fega stackares lugnande valspråk: "Oss kan ingenting hända!" En liknande förgiftning av tänkesätten hade en gång förstört ett jätterike. Skulle Tyskland ensamt icke vara underkastat precis samma lagar som alla andra mänskliga samfund?

Under åren 1913 till 1914 uttalade jag också för första
170
gången i olika kretsar, vilka numera delvis äro trofast anslutna till den nationalsocialistiska rörelsen, den. övertygelsen, att frågan om den tyska nationens framtid är frågan om marxismens tillintetgörande.

I den olycksaliga tyska förbundspolitiken såg jag endast en av de genom denna läras upplysningsarbete framkallade följdföreteelserna; ty det förfärliga var just, att detta gift nästan omärkligt förstörde samtliga grundvalar för en sund ekonomisk och politisk åskådning, utan att de, som angrepos därav, i regel själva anade, i hur hög grad deras görande och låtande redan var ett utslag av denna världsåskådning, som de eljest på det skarpaste avvisade.

Det tyska folkets inre tillbakagång hade redan för länge sedan börjat, utan att människorna, som så ofta i livet, kommit på. det klara med vem som ödelade deras tillvaro. Ibland plåstrade man om den sjuke en smula, men förväxlade sjukdomens yttringar med dess upphov. Eftersom man icke kände eller ville lära känna detta senare, hade kampen mot marxismen inte mer värde än en kvacksalvarkur.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!