Föräldrarhemmet Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

FÖRÄLDRAHEMMET

Numera förefaller det mig som en ödets skickelse, att jag råkade födas just i Braunau Am Inn, ty denna lilla stad ligger precis på gränsen mellan de två tyska stater, vilkas återförening synes åtminstone oss yngre vara en livsuppgift, som med alla medel måste genomföras.
Det tyska Österrike måste tillbaka till det stora tyska moderlandet och detta inte av några handelspolitiska skäl. Nej, nej: även om denna förening ur nationalekonomisk synpunkt vore likgiltig, ja, till och med om den vore skadlig, måste den dock äga rum. Samma blod hör hemmet i ett gemensamt rike. Det tyska folket äger ingen moralisk rätt till kolonialpolitisk verksamhet, så länge det inte ens förmår samla sina egna söner till en gemensam stat. Först när rikets gränser innesluta även den siste mannen av tysk börd utan att längre kunna erbjuda garanti för hans försörjning, uppstår ur det egna folkets nöd den moraliska rätten till förvärv av främmande mark. Svärdet blir då plogen, och för eftervärlden kommer det dagliga brödet att spira ur krigets tårar. Så synes mig denna lilla gränsstad som en symbol för en stor uppgift. Men även i ett annat hänseende står den manande för vår egen tid. För mer än hundra år sedan fick denna oansenliga avkrok - som skådeplats för en tragisk olycka, vilken grep hela den tyska nationen - tillfälle att för alltid inskriva sitt namn i åtminstone den tyska historiens annaler. I en tid av vårt fosterlands djupaste förnedring föll där för sitt även i olyckan högt älskade Tyskland bokhandlaren Johannes Palm
14
från Nürnberg, förstockad "nationalist" och franskfiende. Han hade hårdnackat vägrat ange de medskyldiga eller rättare huvudansvariga. Precis som Leo Schlageter. Han blev också, liksom denne, förrådd till Frankrike av en representant för regeringen. En polismästare i Augsburg skaffade sig på så sätt herostratisk ryktbarhet och skapade därigenom förebilden för nyryska myndigheter i herr Severings rike.

I denna lilla stad vid Inn, förgylld av en tysk martyrglorias strålar, bayersk till blodet och österrikisk till namnet, bodde i slutet av åttiotalet mina föräldrar. Min far var en plikttrogen statstjänsteman, min mor gick upp i sitt hushåll och ägnade framför allt oss barn sin ständigt lika kärleksfulla omsorg. Från denna tid har mycket litet stannat kvar i mitt minne, ty redan efter ett par år måste min far lämna den kära lilla gränsstaden för att flytta nedåt Inn och tillträda en ny plats i Passau, alltså i själva Tyskland.

På den tiden var det en österrikisk tulltjänstemans lott att "vandra" ofta. Redan en kort tid därefter kom min far till Linz och blev slutligen också pensionerad där. Men detta var för honom inte liktydigt med att slå sig till ro. Han var son till en fattig torpare och hade redan som barn inte trivts med att sitta hemma. Han hade ännu inte fyllt tretton år, när han snörde sin ränsel och rymde från den skogstrakt, där han hade sitt hem. Mot "erfarna" byinvånares råd vandrade han till Wien för att där lära sig ett hantverk. Detta var någon gång i mitten av förra århundradet. Inte illa att med tre gulden på fickan ge sig ut på landsvägen, ovissa öden till mötes! Men när trettonåringen blivit sjutton, hade han avlagt sitt gesällprov utan att därför känna sig mera belåten. Snarare motsatsen. Den dåvarande långa nödtiden, det eviga eländet och jämmern stärkte honom i beslutet att ge hantverket på båten och bli något "finare". Liksom prästen en gång förefallit den fattige bypojken inbegripa det högsta en människa kunde nå upp till, så syntes honom nu, sedan storstaden vidgat hans synkrets ordentligt, en statstjänstemans värdighet vara
15
det mest eftersträvansvärda. Med hela ihärdigheten hos den, som genom nöd och fattigdom blivit gammal i förtid, gick sjuttonåringen upp i sitt nya beslut - och blev tjänsteman. Efter nära tjugotre år, tror jag, hade han nått sitt mål. Nu hade han också uppfyllt det heliga löfte, den fattige gossen en gång givit sig själv, nämligen att inte återvända till sin kära fäderneby, förrän han blivit något.

Nu hade han nått sitt mål; men i byn fanns det ej längre någon; som kom ihåg den forne lille pojken, och för honom själv hade den också blivit främmande.

När han slutligen blev pensionerad vid femtiosex års ålder , skulle han likväl icke ha förmått tillbringa en enda dag i sysslolöshet. Han köpte en gård i närheten av den österrikiska köpingen Lambach, slog sig på lantbruk och återvände så efter ett långt och på arbete rikt liv till sina fäders kall.

Under denna tid torde mina första ideal ha tagit form. Det myckna friluftslivet, den långa vägen till skolan och umgänget med riktiga vildbasare, vilket särskilt vållade min moder bitter sorg, kom mig att bli allt annat än en stugsittare. Om jag alltså då knappast hade någon allvarlig tanke på vad jag skulle bli, låga redan från början mina intressen åt helt annat håll än min faders. Jag tror, att jag redan då uppövade min talarbegåvning genom mer eller mindre ingående diskussioner med mina kamrater. Jag hade blivit en liten upprorsledare, som hade lätt för att lära i skolan och på den tiden också lärde någonting, men som annars var tämligen svår att tas med. Då jag på lediga stunder fick sångundervisning i klostret i Lambach, hade jag utmärkta tillfällen att titt och tätt tjusas av den festliga ståten vid de ytterst praktfulla kyrkliga högtiderna. Vad var naturligare, än att abboten syntes mig vara ett högst eftersträvansvärt ideal, liksom en gång byprästen var för min fader. Åtminstone tidvis var detta fallet, men då min far av begripliga skäl inte i så hög grad uppskattade sin stridslystne sons talarbegåvning, att han av densamma drog några gynnsammare slutsatser för den unge telningens framtid, kunde han
16
naturligtvis ej heller hysa någon förståelse för dennes ungdomliga tankar. Säkerligen betraktade han min dubbelnatur med sorg.

Faktiskt försvann också rätt snart min längtan efter detta yrke för att lämna plats åt framtidsdrömmar, som bättre motsvarade mitt temperament. När jag rotade i min fars bibliotek, hade jag träffat på åtskilliga böcker med militäriskt innehåll, däribland en populär framställning av fransktyska kriget 1870-71. Det var två band av en illustrerad tidskrift från dessa år, som nu blev min älsklingslektyr. Det dröjde inte länge, förrän den stora hjältemodiga kampen blivit min största inre upplevelse. Från och med nu svärmade jag mer och mer för allt, som på något sätt hörde samman med krig eller åtminstone med militärväsen.

Men även i annat hänseende skulle detta komma att bli av betydelse för mig. För första gången trängde sig den frågan på mig, om också till att börja med endast som en oklar föreställning, om det var någon skillnad, och i så fall vilken, mellan de tyskar, som deltogo i dessa strider, och de övriga? Varför hade inte Österrike kämpat med i detta krig, och varför hade ej far och alla andra deltagit?

Voro vi då olika alla andra tyskar?

Hörde vi icke alla samman? Detta problem började för första gången rinna upp i min unga hjärna. Med inre avund mottog jag på mina försiktiga frågor svaret, att inte alla tyskar hade lyckan tillhöra Bismarcks rike.

Det kunde jag inte förstå.
*
Jag skulle studera.

Av hela min läggning och ännu mera mitt temperament trodde sig min far kunna dra den slutsatsen, att latingymnasiet skulle utgöra en motsägelse till mina anlag. Realskolan tycktes honom bättre motsvara dessa. I denna sin åsikt stärktes han ytterligare genom min påtagliga fallenhet för teckning, ett ämne, som enligt hans övertygelse försummades i de österri-
17
kiska skolorna. kanske bidrog också hans egen strävsamma kamp för tillvaron till att han mindre uppskattade de humanistiska studierna, som i hans ögon föreföllo opraktiska. Emellertid var han fullt och fast övertygad om, att hans son naturligtvis skulle, ja, måste, bli statstjänsteman som han själv. Hans bittra ungdomstid kom honom helt naturligt att anse det, han sedermera uppnådde, så mycket större, som detta uteslutande var resultatet av hans egen flit och energi. Det var stoltheten hos den, som själv arbetat sig upp i världen, vilken förmådde honom att vilja skaffa sin son samma, eller om möjligt ännu bättre levnadsställning, och detta så mycket mer, som han genom sin egen flit blivit i stånd att i hög grad jämna vägen för sonen.

Tanken på att jag skulle sätta mig emot det, som en gång utgjort hela hans livsinnehåll, föreföll honom orimlig. Min fars beslut var enkelt, bestämt och klart, och i hans egna ögon självfallet. Slutligen skulle det varit fullkomligt otänkbart för hans i en enda lång och bitter existenskamp styvnade sinne att i sådana frågor lägga avgörandet i händerna på sin oerfarne och därigenom ännu icke ansvarige son. En dylik förkastlig svaghet i utövandet av den honom tillkommande faderliga myndigheten och ansvaret för barnets framtid skulle omöjligen ha låtit sig förenas med hans uppfattning av pliktuppfyllelse.

Och ändå skulle det icke gå som han hade tänkt sig. För första gången i mitt liv blev jag, knappt elva år gammal, tvingad att opponera mig, Lika fast och beslutsam som min far kunde vara i genomförandet av de planer och avsikter, han en gång fått i sitt huvud, lika envis och motspänstig var hans son, när det gällde att värna sig mot en tanke, som föga eller icke tilltalade honom.

Jag ville inte bli tjänsteman.

Varken vackra ord eller "allvarliga" förmaningar förmådde ändra något ifråga om detta motstånd. Jag ville inte bli tjänsteman, nej och återigen nej. Alla försök att genom
18
skildringar ur min fars eget liv väcka kärlek och lust till detta yrke resulterade i motsatsen. Jag mådde illa bara vid tanken på att behöva sitta fastkedjad på ett kontor och inte kunna vara herre över sin egen tid, utan känna sig nödsakad att tränga in ett helt livs innehåll i formulär, som skulle ifyllas.

Och vilka tankar förmådde inte detta väcka hos en gosse , som verkligen var allt annat än "snäll" i gängse bemärkelse! Jag hade löjligt lätt för att lära i skolan och fick därigenom så mycket tid över, att solen såg mera till mig än mitt rum gjorde. När numera mina politiska motståndare med kärleks full uppmärksamhet nagelfara mitt liv ända tillbaka till den tiden, för att slutligen med en lättnadens suck konstatera, vilka fasliga saker denne "Hitler" gjorde sig skyldig till redan som barn, så tackar jag himlen att den även nu har några minnen att skänka mig från denna lyckliga tid. Skog och mark voro på den tiden de tummelplatser, där de alltid förhandenvarande "motsättningarna" sökte sig utlopp.

Även den därpå följande tiden vid realskolan ändrade föga härutinnan.

Till på köpet måste även en annan strid nu utkämpas.

Så länge min fars avsikt att låta mig bli tjänsteman endast mötte min principiella motvilja mot detta yrke, kunde man knappas tala om någon konflikt. Jag kunde ju hålla tyst med mina innersta tankar och behövde icke genast säga emot. Mitt eget fasta beslut att aldrig i världen bli tjänsteman, var tillräckligt att skapa fullständigt lugn i mitt inre. Ty detta beslut stod orubbligt fast. Frågan blev betydligt mera komplicerad, när min fars planer kolliderade med mina egna. Detta inträffade redan när jag var tolv år. Jag kommer inte längre själv ihåg, hur det gick till, men en vacker dag stod det klart för mig, att jag skulle bli målare, konstnär. Mina anlag för teckning voro visserligen ett faktum och hade till. och med utgjort ett skäl för min far att skicka mig i realskolan, men aldrig någonsin hade han tänkt sig möjligheten att
19
låta mig få yrkesutbildning i den riktningen. Tvärtom. När jag första gången, efter att ånyo ha tillbakavisat min fars älsklingsidé, blev tillfrågad, vad jag egentligen själv tänkt mig att jag skulle bli, och tämligen oförberett kläckte ur mig mitt allt fastare vordna beslut, blev min far först alldeles mållös. "Målare? Konstnär?"

Han tvivlade på mitt förnuft, trodde kanske också, att han hört fel eller missförstått mig. Men när han fick bekräftelse på saken, och särskilt när han märkte, att mina avsikter voro allvarliga, motsatte han sig dem med hela den för honom betecknande ihärdigheten. Det var helt enkelt hans fasta föresats, och han funderade inte ett ögonblick på att ta i övervägande om jag ägde några anlag åt det hållet.

"Konstnär, nej, aldrig så länge jag lever." Då emellertid hans son, jämte åtskilliga andra egenskaper, också måtte ärvt en liknande envishet, så fick han ett liknande svar tillbaka. Fast naturligtvis av motsatt innebörd.

Båda parterna stodo fast vid sina föresatser. Min far ändrade inte sitt "aldrig", och jag förstärkte mitt "i alla fall". Detta hade givetvis inga vidare glädjande följder. Min far var förbittrad och - hur mycket jag än höll av honom jag också. Min far förklarade, att det inte fanns den minsta förhoppning att jag någonsin skulle få lov att utbilda mig till målare. Jag gick ett steg längre och svarade, att i så fall ville jag över huvud taget icke lära mig någonting alls. Men då jag naturligtvis med dylika "förklaringar" drog det kortaste strået såtillvida, som min far förstod att hänsynslöst hävda sin faderliga myndighet, teg jag hädanefter men omsatte min hotelse i handling. Jag trodde, att när min far upptäckte, att jag inte längre gjorde några framsteg i realskolan, så skulle han låta udda vara jämnt och ge mig lov att få drömma om min lycka.

Jag vet ej om denna uträkning stämde. Men en sak var absolut säker, mitt påtagliga misslyckande i skolan. Jag brydde mig bara om att lära det, som intresserade mig, och framför
20
allt sådant, som enligt min åsikt kunde vara till nytta senare, när jag blev målare. Vad som däremot ur denna synpunkt föreföll mig betydelselöst eller i övrigt inte tilltalade mig, nonchalerade jag fullkomligt. Mina betyg från denna tid uppvisade, allt efter min uppskattning av de olika ämnena, alltid ytterligheter. Vid sidan om A och a förekomma B och Bc. Ojämförligt bäst voro mina kunskaper i geografi och i synnerhet i världshistoria. Dessa voro de båda ämnen, i vilka jag var klassens ljus.

När jag nu efter så många år tänker efter, vad denna tid betytt för mig, så anser jag två omständigheter ha varit särskilt betydelsefulla.

För det första: jag blev nationalist.

För det andra: jag lärde mig förslå och begripa historiens inre sammanhang.

Det gamla Österrike var en stat av flera nationaliteter. Medborgarna i Tyska riket kunde i själva verket åtminstone på den tiden inte alls fatta, vilken betydelse detta faktum hade för den enskildas dagliga liv i en sådan stat. Efter den hjältemodiga härens underbara segertåg i fransktyska kriget hade man så småningom blivit alltmer främmande för tyskbeten i utlandet och delvis inte alls förstått att längre uppskatta densamma eller kanske inte längre vetat, vad den innebar. Man förväxlade särskilt beträffande tysk-österrikaren blott alltför lätt den deklinerade dynastin med det kärnfriska folket.

Man förstod ej, att om tysken i Österrike inte haft så sunt blod i sina ådror, skulle han aldrig ägt förmågan att i så hög grad sätta sin prägel på en femtiotvåmiljonersstat, att just i Tyskland till och med den felaktiga meningen kunde uppstå, att Österrike var en tysk stat. Det var en dumhet med de svåraste följder, men i alla fall ett glänsande betyg åt de tio miljoner tyskarna i Ostmark. Få tyskar i hemlandet hade någon aning om den eviga, obevekliga kampen om tyska språket, tysk skola och tysk kultur. Först nu, då samma sorgliga
21
situation är påtvingad många miljoner av vårt eget folk, som under främmande herravälde drömma om det gemensamma fosterlandet och, medan de längta efter det, söka att åtminstone göra sitt heligaste anspråk på modersmålet gällande, förstår man i vida kretsar vad det betyder att vara tvungen kämpa för sin nationalitet. Numera inser kanske också en och annan den storslagna tyskbeten i det gamla Ostmark, som, helt och hållet hänvisat till sig självt, under flera århundraden skyddade riket mot öster, för att slutligen under förödande fejder hålla den tyska språkgränsen, i en tid då riket visserligen intresserade sig för kolonier men inte för sitt eget kött och blod utanför sina portar.

Som överallt och alltid i varje strid fanns det också i det gamla Österrikes språkstrid tre kategorier: de stridande, de likgiltiga och förrädarna.

Redan i skolan började denna uppdelning, ty det är det märkvärdiga med all språkstrid över huvud, att dess vågor kanske gå högst i skolan, där den kommande generationen utvecklas. Denna kamp rör sig om barnet, och till detta riktas stridens första appell: "Tyska pojke, glöm ej att du är tysk", och "lilla flicka, tänk på, att du en gång skall bli en tysk mor".

Den som känner ungdomens psyke förstår, att just denna med glädje lånar sitt öra åt ett sådant stridsrop. I hundratals former brukar sedan ungdomen föra denna strid på sitt sätt och med sina vapen. Den vägrar att sjunga otyska sånger, svärmar ivrigare för tysk hjältestorhet, ju mer man försöker göra den främmande, och offrar sina fickpengar till de vuxnas kampfond. Den uppfattar otroligt snabbt om en lärare är otysk och sätter sig samtidigt på tvären mot honom, bär den egna nationens förbjudna emblem och är lycklig om den fördenskull blir straffad eller till och med får utstå hugg och slag. Ungdomen är alltså i smått en trogen spegelbild av de stora, ofta bara mycket bättre och uppriktigare.

Även jag hade en gång i tiden tillfälle att vid jämförelsevis unga år deltaga i det gamla Österrikes nationalitetsstrid. Vi
22
gjorde en insamling för Südmark och skolföreningen, buro som föreningsmärke en blåklint och de svart-röd-gyllene färgerna, hälsade med "Heil" och sjöngo i stället för kejsarsången hellre "Deutschland über alles", trots alla varningar och bestraffningar. En pojke blev på så sätt politiskt skolad under en epok, då den, som tillhörde en s. k. nationalstat, för det mesta kände föga av sin nationalitet mer än språket. Att jag redan på den tiden inte tillhörde "de likgiltiga" förstår var och en. Inom kort hade jag blivit en fanatisk "tysknationen", vilket emellertid ej är identiskt med det nuvarande partibegreppet.

Denna utveckling gjorde hos mig så snabba framsteg, att jag redan vid femton års ålder förstod att skilja på kejsartrogen "patriotism" och folklig "nationalism"; för mig existerade redan då endast den sistnämnda.

För den, som aldrig gjort sig besvär att studera de inre förhållandena i den habsburgska monarkien, kanske en dylik utveckling inte förefaller fullt förklarlig. Redan skolundervisningen i världshistoria måste bli ett frö till en dylik utveckling, eftersom den rent österrikiska historien ju har så liten omfattning. Sagda stats öden äro så nära förknippade med hela den tyska nationens liv och tillväxt, att en uppdelning av historien i en tysk och en österrikisk över huvud taget inte är tänkbar. Ja, när äntligen Tyskland började delas i två maktområden, blev denna delning tysk historia.

De i Wien förvarade kejsarinsignierna från rikets svunna storhetstid synas fortsätta att verka med magisk kraft som ett tecken på evig samhörighet.

Det tysk-österrikiska folkets impulsiva rop på förening med det tyska moderlandet, när den habsburgska staten föll sönder, var ju blott resultatet av en djupt i hela folkets hjärta slumrande längtan efter detta återvändande till det aldrig glömda fadershuset. Detta skulle emellertid aldrig kunna förklaras, om inte den historieundervisning, den enskilda tysk-österrikaren åtnjutit, varit orsak till en dylik allmän längtan. Denna utgör en källa, som aldrig sinar, som särskilt under perioder av
23
glömska ständigt likt en stilla maning får en att glömma ögonblickets vällevnad genom att minna om det förgångna och på samma gång viska om en ny framtid.

Historieundervisningen i de s. k. mellanskolorna är säkerligen än i dag mycket försummad. Få lärare förstå, att just denna undervisnings mål aldrig i livet kan bestå i att lära sig rabbla upp historiska årtal och tilldragelser utantill, och att det ej betyder någonting, om en pojke inte så noga har reda på, när det och det slaget ägde rum, en fältherre föddes eller en (för det mesta mycket obetydlig) kung fick sina förfäders krona tryckt på sin hjässa. Nej, det är sannerligen inte detta, det kommer an på.

Att "läsa" historia betyder att söka och finna de krafter, vilka som orsaker leda till de verkningar, vi sedan se för våra ögon som historiska tilldragelser.

Konsten, såväl att läsa som lära, består också här i att komma ihåg det väsentliga, glömma det oväsentliga.

Det blev kanske avgörande för hela mitt senare liv, att jag hade lyckan att vid denna tidpunkt just i historia få en lärare vilken som ingen förstod att göra denna synpunkt till ledande vid undervisningen och i examen. Dåvarande adjunkten vid realskolan i Linz, dr Leopold Pötsch, var i sanning det förkroppsligade idealet för en dylik lärare. Han var en äldre man med lika vänligt som bestämt uppträdande. Genom sin glänsande vältalighet förstod han icke blott att väcka utan även helt fånga vårt intresse. Jag kan ännu i dag bli rörd, när jag tänker på den gråhårige mannen, som med sin levande framställning ofta kom oss att helt glömma nuet, trollade oss tillbaka till förgångna tider och ur årtusendenas dimslöjor formade torra historiska fakta till levande verklighet. Vi kunde sitta där alldeles röda av hänförelse och ibland till och med rörda till tårar.

Vår lycka var så mycket större, som denne lärare förstod att jämföra vår tid med den svunna och dra konsekvenserna av det närvarande ur det förgångna. Mer än någon annan var
24
han också i stånd att skänka oss förståelse för alla de dagens problem, som på den tiden höllo oss i spänning. Vår lilla nationella fanatism blev honom ett medel till vår uppfostran, i det han mer än en gång, bara genom att vädja till vår nationella hederskänsla, fortare fick ordning på oss pojkslynglar än det skulle varit möjligt med andra medel.

Det var denne lärare, som gjorde historia till mitt älsklingsämne.

Jag blev säkerligen, ehuru från hans sida alldeles ofrivilligt redan då en ung revolutionär.

Men vem skulle också kunnat studera tysk historia under en sådan lärares ledning utan att bli fiende till staten, som genom sitt kejsarhus utövade ett så skadligt inflytande på nationens öden?

Och vem kunde slutligen bevara sin undersåtliga trohet mot en dynasti, som både förr och nu gång på gång förrådde tyska folkets heligaste intressen för egen vinnings skull?

Visste vi då inte redan som barn, att denna österrikiska stat inte hyste, ja, över huvud taget aldrig kunde hysa någon kärlek till oss tyskar?

Den historiska kunskapen om det habsburgska husets verksamhet kompletterades genom den dagliga erfarenheten. I norr och söder frätte det främmande folkgiftet på vår nations kropp, och till och med Wien blev synbarligen mer och mer en otysk stad. Den ärkehertigliga familjen visade sig alltmer tjeckisk vid varje tillfälle, och det var den eviga rättens och obevekliga vedergällningens gudinna, vars hand lät den österrikiska tyskbetens dödligaste fiende, ärkehertig Franz Ferdinand, falla just för de kulor, han själv hjälpte till att stöpa. Han var ju skyddspatron för Österrikes slaviserande uppifrån och ner!

Ofantliga voro de bördor, man begärde av det tyska folket, oerhörda dess offer i form av skatter och blod, men trots detta måste var och en, som inte var alldeles blind, begripa, att alltsammans skulle vara förgäves. Vad som härvid smärtade oss
25
mest var den omständigheten, att hela systemet moraliskt skyddades genom förbundet med Tyskland, varigenom det långsamma utrotandet av tyskheten i den gamla monarkien i viss mån till och med sanktionerades av Tyskland självt. Det habsburgska hyckleri, med vilket man förstod att utåt ge ett sken av att Österrike alltjämt vore en tysk stat, stegrade hatet mot kejsarhuset till öppen vrede och förakt på samma gång.

Endast i själva riket såga de redan då "initierade" intet av allt detta. Som slagna med blindhet vandrade de vid sidan av ett lik och trodde sig till och med i de första tecknen på förruttnelse upptäcka symtom av "nytt" liv.

I det unga Tyska rikets olycksaliga förbindelse med den österrikiska skenstaten låg fröet till det kommande världskriget, men också till sammanbrottet.

Jag skall sedermera i denna bok få tillfälle utförligare syssla med detta problem och nöjer mig här med att konstatera, att jag i grund och botten redan under min tidigaste ungdom kom till en insikt, som aldrig lämnade mig utan tvärtom fördjupades, nämligen:

att tyskhetens säkerställande förutsatte Österrikes förintande, vidare att nationalkänsla i intet hänseende är identisk med kejsartrogen patriotism; och att framför allt den habsburgska ärkehertigliga familjen var förutbestämd att bli den tyska nationens olycka.

Jag hade redan då dragit konsekvenserna av detta mitt vetande: glödande kärlek till min tysk-österrikiska hembygd och djupt hat mot den österrikiska staten.
*
Den form av historiskt tänkande, som på så sätt bibringades mig i skolan, har jag sedermera aldrig övergivit. Världshistorien blev mig alltmer en outtömlig källa till förståelse av nutidens historiska handlande, alltså av politik. Jag vill inte "lära mig" historien, den skall lära mig.
26
Om jag sålunda redan tidigt blev "revolutionär" i politiskt hänseende, blev jag det inte mindre tidigt även i konstnärligt.

Det övre Österrikes huvudstad ägde på den tiden en teater som efter förhållandena inte var så dålig, och där man spelade så gott som allting. Vid tolv års ålder såg jag där för första gången "Wilhelm Tell" och några månader senare mitt livs första opera, "Lohengrin". Jag blev eld och lågor. Min ungdomliga hänförelse för mästaren i Bayreuth kände inga gränser. Jag drogs oupphörligen till hans verk, och känner det nu som en särskild lycka, att det landsortsmässiga framförandet sedermera gav mig möjlighet till stegrad njutning.

Allt detta stärkte min djupa inre motvilja mot ett sådant yrke, som det min far valt åt mig, särskilt sedan jag kommit över slyngelåren (vilket minsann inte skedde utan smärta). Jag kom alltmer till den övertygelsen, att jag aldrig skulle bli lycklig som tjänsteman, och sedan jag även i realskolan fått erkännande för mina anlag i teckning, blev mitt beslut så mycket orubbligare.

Varken böner eller hotelser förmådde längre ändra någonting i detta hänseende.

Jag ville bli målare, och på inga villkor i världen tjänsteman.

Det var därför besynnerligt, att jag med åren blev alltmer intresserad av arkitektur.

Då ansåg jag detta för den naturliga kompletteringen av mina målartalanger och gladde mig i mitt inre åt denna utvidgning av mina konstnärliga möjligheter.

Jag anade ej, att det med tiden skulle bli helt annorlunda.

Frågan om min framtid skulle emellertid bli fortare löst, än jag någonsin kunnat drömma om.

När jag var tretton år gammal, dog plötsligt min far. Ett slaganfall drabbade den hittills livskraftige mannen, avklippte smärtfritt hans jordiska vandring och försänkte oss alla i dju-
27
pasta sorg. Vad han mest strävat efter, nämligen att hjälpa sin son till en existens för att därigenom skydda honom mot en lika bitter kamp som den han själv fått genomgå, ansåg han väl knappast ha lyckats då. Han hade blott, om också alldeles ofrivilligt, lagt grunden till en framtid, som varken han eller jag skulle ha förstått på den tiden.

Till att börja med inträffade inga yttre förändringar. Min mor kände sig tydligen förpliktigad att leda min uppfostran enligt min fars önskan, d. v. s. låta mig studera för att kunna vinna inträde i statens tjänst. Men i samma mån mellanskolan ifråga om läroämnen och undervisningsmetoder avlägsnade sig från mina ideal, kände jag mig allt likgiltigare till sinnes. Då kom plötsligt en sjukdom till min hjälp och avgjorde på ett par veckor den ständiga tvistefrågan i hemmet. På grund av mina svårt angripna lungor rådde läkaren på det enträgnaste min mor att under inga förhållanden låta mig sitta på kontor i framtiden. Min skolgång måste likaledes inställas under minst ett års tid. Det som jag så länge i mitt stilla sinne längtat efter och alltid kämpat för, hade härigenom på en gång förverkligats av sig självt.

Under intrycket av min sjukdom gick min mor slutligen med på att sedermera låta mig sluta realskolan och komma till akademien.

Det var lyckliga dagar, vilka nästan syntes mig som en vacker dröm; det skulle inte heller bli mer än en dröm. Två år senare satte min mors död tvärt stopp för mina planer.

Det var slutet på en lång och smärtsam sjukdom, som ända från början lämnat föga hopp om tillfrisknande, och ändå träffade mig slaget med oerhörd kraft. Jag hade vördat min far, men älskat min mor.

Den hårda verkligheten tvingade mig nu att fatta ett snabbt beslut. De blygsamma tillgångar, far lämnat efter sig, hade till största delen förbrukats under min mors svåra sjukdom, och den pension, vilken tillkom mig som för-
28
äldrelös, var inte så stor, att jag kunde leva på den, varför jag nu var hänvisad till att på något sätt själv förtjäna mitt bröd.

Med en väska kläder och linne samt en okuvlig vilja for jag därpå till Wien. Vad min far lyckats med för femtio år sedan, hoppades även jag kunna avvinna ödet; jag ville också "bli någonting", men - i varje fall inte tjänsteman.

Index

HOME