No hate. No violence
Races? Only one Human race
United We Stand, Divided We Fall
Radio Islam
Know Your enemy!
No time to waste. Act now!
Tomorrow it will be too late

English

Franç.

Deutsch

Arabic

Sven.

Español

Portug.

Italian

Russ.

Bulg.

Croat.

Czech

Dansk

Finn.

Magyar

Neder.

Norsk

Polski

Rom.

Serb.

Slov.

Indon.

Türk.

汉语

 

  Den Trettonde Stammen

av

Arthur Koestler

 

 

Appendix

 

1. Stavning

2. Källor

3. "Den kazariska brevväxlingen"

4. Israel och diasporan

Noter

 

I

Stavning

 

Stavningen i denna bok är konsekvent inkonsekvent. Den är konsekvent såtillvida att jag i citat av andra författare har behållit deras egen stavning av egennamn (vad kan man annat göra?). Detta har lett till den skenbara inkonsekvensen att samma person, stad eller folk ofta stavas olika i olika passager. Därav kazar, khazar, chozar och så vidare, men också Ibn Fadlan och ibn Fadlan, Al Masudi och al Masudi. I min egen text har jag använt den stavning som har synts mig minst förvirrande för dem som inte är professionella orientalister.

T. E. Lawrence var en lysande orientalist men han var lika hänsynslös i sin stavning som han var när det gällde att härja turkiska garnisoner. Hans bror A.W. Lawrence förklarar i sitt förord till Vishetens sju pelare:

Stavningen av arabiska namn varierar kraftigt i alla utgåvor, och jag har inte gjort några ändringar. Det bör förklaras att arabiskan endast har tre vokaltecken och att några av konsonanterna inte har några motsvarigheter på engelska. På senare tid har orientalisterna i allmänhet använt något av de olika serierna konventionella tecken för bokstäverna och vokaltecknen i det arabiska alfabetet och transkriberat Mohamed som Muhammad, muezzin som mu'edhdhin och Koran som Qur'an eller Kuran. Metoden är användbar för dem som vet vad den innebär, men denna bok följer det gamla sättet att skriva de bästa fonetiska approximationerna i enlighet med vanlig engelsk stavning.

Han återger därpå en lista med frågor från förläggaren om stavning och T. E. Lawrences svar, till exempel:

Fråga : Spalt [korrektur] 20. Nuri, emir av Ruwalla, tillhör
238
"Ruallas hövdingafamilj". Spalt 23 "Ruallahäst" och spalt 38, "dödade en Rueli". "Rualla" i alla följande spalter.

Svar: "Borde också ha skrivit Ruwala och Ruala."

Fråga: Spalt 47. Jedha, honkamelen, hette Jedhah på spalt 40.

Svar: Det var ett magnifikt djur.

Fråga: Spalt 78. Sherif Abd el Mayin på spalt 68 blir el Main, el Mayein, el Muein, el Mayin och el Mueyn.

Svar: Utmärkt. Det tycker jag är sinnrikt.

 

Om svårigheterna med att transkribera modern arabiska är av den digniteten blir förvirringen ännu värre då orientalisterna övergår till medeltida texter, som vållar ytterligare problem på grund av slarviga skrivares stympningar. Den första engelska översättningen av "Ebn Haukal" (eller ibnHawkal) gavs ur år 1800 av sir William Ouseley.* I förordet uppger den framstående orientalisten Ouseley följande hjärtesuck:

Över de svårigheter som uppstår av en felaktig kombination av bokstäver, förväxlingen av ett ord med ett annat och ett totalt utelämnande i vissa rader av de diakritiska tecknen skalljag inte klaga, ty vana och ihärdig uppmärksamhet har gjort det möjligt för mig att övervinna dem i allmänt beskrivande avsnitt eller i meningar av gängse konstruktion, men i namnen på personer eller platser, som jag aldrig förr sett eller hört talas om och vilka sammanhanget inte bidrog till att dechiffrera, kunde jag bara gissa mig till dem där de diakritiska tecknen var utelämnade, eller jämföra med ett mer komplett manuskript.

Trots det jag just har sagt och trots att de mest lärda auktoriteter på hebreisk, arabisk och persisk litteratur har gjort samma iakttagelser om samma ämne, är det


*Ibn Hawkal skrev sin bok på arabiska men Ouseley översatte den från en persisk översättning.

238
kanske nödvändigt att med ett exempel visa hur enastående viktiga dessa diakritiska tecken är som ofta utelämnas av kopisterna.

Ett exempel får räcka. Låt oss anta att de tre bokstäver som bildar namnet Tibbet berövas sina diakritiska tecken. Den första bokstaven kan göras till ett N genom att man placerar en punkt ovanför. Med två punkter blir den ett T, med tre punkter ett TH eller ett S. Om en punkt placeras under blir den ett B, med två punkter ett Y och med tre punkter ett P. På liknande sätt påverkas den andra bokstaven, och den tredje kan alltefter tillfogandet av diakritiska tecken göras till ett B, P, T, och TH eller S.*


*Originalet till detta citat livas upp av persiska bokstäver som jag har utelämnat av omtanke om förläggaren.

239

 

II

Källor

 

 

(A) Gamla källor

Våra kunskaper om kazarernas historia bygger huvudsakligen på arabiska, bysantinska, ryska och hebreiska källor med bekräftande uppgifter av persiskt, syrianskt, armeniskt, georgiskt och turkiskt ursprung. Jag kommenterar endast några av de viktigare källorna.

 

1
Arabiska källor

De äldsta arabiska historikerna skiljer sig från alla andra i sina skrifters unika form. Varje händelse återges i ögonvittnens eller samtidas ord, överförda till den slutlige berättaren genom en kedja av rapportörer som var och en har vidarebefordrat den ursprungliga uppgiften till sin efterträdare. Samma skildring förekommer ofta i två eller flera lätt skiljaktiga former, som har förts vidare genom olika berättarkedjor. En händelse eller en viktig detalj återges också ofta på flera sätt på grundval av flera samtida påståenden överförda till den slutlige berättaren genom klart åtskilda traditionslinjer . ... Principen är ändå att det som har uttryckts väl en gång inte behöver återges på nytt i andra ordalag. Därför håller sig författaren så nära han kan till sina källors formuleringar så att en skribent sent i kedjan inte sällan citerar den förste berättarens ord exakt.

Så skriver de båda klassiska auktoriteterna på området, H. A. R. Gibb och M. J. de Goeje, i sin gemensamma artikel om arabisk historiografi i tidigare upplagor av Emyclopaedia Britannica.l Den förklarar de otroliga svårigheterna med att spåra en originalkälla som ofta har gått förlorad genom de på varandra följande versionerna skrivna av se-

240

nare historiker, kompilatorer och plagiatorer. Det blir inte sällan omöjligt att datera en händelse eller en beskrivning av tillståndet i ett visst land, och ovissheten i dateringen kan sträcka sig över ett helt sekel i avsnitt där författaren skriver i presens utan att klart ange att han citerar någon urgammal källa. Till detta kommer svårigheterna att identifiera pesoner, stammar och platser beroende på alla olika stavningar plus avskrivarnas slarv och fel, och resultatet blir ett pussel där hälften av bitarna saknas, andra som inte alls hör dit finns med och endast konturerna av bilden går att urskilja.

De viktigaste arabiska beskrivningarna av Kazarien, som oftast citeras i denna bok, är avfattade av Ibn Fadlan, al Istakhri, Ibn Hawkal och al Mastidi. Endast några få av dem kan dock kallas för "primärkällor", till exempel Ibn Fadlan som berättar det han själv har sett. Ibn Hawkals redogörelse skrevs omkring 977 och bygger nästan helt på Istakhris som är från omkring 932. Den i sin tur är antagligen byggd på ett förlorat verk av geografen el Balkhi som skrev omkring år 921.

Om dessa lärda mäns liv och om kvaliteten i deras lärdom vet vi mycket litet. Det är diplomaten och den skarpögde iakttagaren Ibn Fadlan som framträder tydligast. När vi rör oss genom kedjan genom 900-talet kan vi ändå observera successiva etapper i utvecklingen av den unga historiografiska vetenskapen. El Balkhi, den förste i kedjan, inleder den klassiska arabiska geografiska skolan där tyngdpunkten ligger på kartor och den beskrivande texten är av sekundär betydelse. Istakhri höjer kvaliteten kraftigt i och med att han ger större vikt åt texten. (Vi vet ingenting om hans liv, och det som finns bevarat av hans skrifter tycks endast vara en sammanfattning av ett större verk.) Med Ibn Hawkal (om vilken vi bara vet att han var en kringresande köpman och missionär) kommer ett avgörande framsteg: texten är inte längre en kommentar till kartorna (som hos Balkhi och alltjämt delvis hos Istakhri) utan blir en fristående skildring.

Hos Yakut (1179 1229) når vi slutligen tvåhundra år senare kompilatorernas och encyklopedisternas tidsålder. Om

241

honom vet vi åtminstone att han var född i Grekland och som pojke såldes på slavmarknaden i Bagdad till en köpman, som behandlade honom väl och utnyttjade honom som ett slags handelsresande. Efter sin frigivning reste han omkring och sålde böcker och slog sig till sist ned i Mosul, där han skrev sin stora geografiska och historiska encyklopedi. Detta viktiga verk omfattar både Istakhris och Ibn Fadlans skildring av kazarerna. Tyvärr tillskriver Yakut av misstag Ibn Fadlan även Istakhris berättelse. Eftersom de båda redogörelserna skiljer sig på viktiga punkter ledde det till diverse absurditeter då de påstods vara skrivna av samma person, med den påföljd att Ibn Fadlan tappade en del av sin trovärdighet i moderna historikers ögon.

Situationen ändrades emellertid då den fullständiga texten till Ibn Fadlans redogörelse upptäcktes i ett urgammalt manuskript i Meshhed i Persien. Upptäckten, som vållade sensation bland orientalisterna, gjordes 1923 av dr Zeki Validi Togan (vi återkommer till honom). Den bekräftade inte bara autenticiteten i de avsnitt av Ibn Fadlans skildring av kazarerna som Yakut citerat utan innehöll också passager som Yakut utelämnat och alltså varit okända. Dessutom stod det nu klart, efter den förvirring som Yakut ställt till, att Ibn Fadlan och Istakhri/Ibn Hawkal var självständiga källor som bekräftade varandra.

Samma bekräftande värde tillmäts uppgifterna av Ibn Rusta, al Bekri eller Gardezi, som jag har haft föga anledning att citera just därför att deras innehåll i stort sett stämmer överens med huvudkällorna.

En annan, till synes oberoende källa var al Masudi (död omkring år 956), känd som "den arabiske Herodotos". Han var en rastlös och osläckligt nyfiken resenär, men moderna arabiska historiker förhåller sig mycket avvaktande till honom. Encyclopaedia of Islam uppger att han drevs att resa omkring "av ett starkt men ytligt kunskapsbegär. Han gick aldrig till originalkällorna utan nöjde sig med ytliga förfrågningar och godtog berättelser och sägner okritiskt."

just detta kan lika gärna sägas om andra medeltida historiografer, kristna eller araber.

242

 

2
Bysantinska källor

Bland de bysantinska källorna är den utan jämförelse mest värdefulla Konstantin vill Porfyrogenitus De Administrando Imperio, skriven omkring 950. Den är viktig inte endast på grund av den information den innehåller om kazarerna själva (och särskilt om deras relationer till magyarerna) utan även för dess uppgifter om ruserna och folken på stäpperna i norr.

Forskaren kejsaren Konstantin "den purpurfödde" (904-59) var en fascinerande gestalt. Det är inte underligt att Arnold Toynbee sade sig ha "förlorat sitt hjärta" till honom, 2 en kärlekshistoria med det förflutna som började då Toynbee var student. Frukten blev Toynbees monumentala Constantine Porphyrogenitus and his World. utgiven 1973 då författaren var åttiofyra år. Som titeln anger ligger tyngdpunkten lika mycket på Konstantins personlighet och verk som på förhållandena i den värld han och kazarerna levde i.

Ändå förleddes Toynbee inte av sin beundran för Konstantin att blunda för kejsarens begränsningar som forskare: "Uppgifterna i De Administrando Imperio har samlats in vid olika tidpunkter från olika källor och slutresultatet är inte en bok där materialet har smälts och samordnats av en enda författare, utan en samling dossierer som endast har redigerats pliktskyldigast."3 Längre fram: "De Administrando Imperio och De Caeromoniis , i det skick som Konstantin skänkte dem till eftervärlden, ter sig för de flesta läsare som ett beklagligt virrvarr."4 (Konstantin själv var rörande förvissad om att De Caeromoniis var ett "tekniskt mästerstycke" Srutom att det var "ett monument av exakt vetenskap och ett verk av hängiven kärlek" 5) Liknande kritik hade tidigare framförts av Buryl och av Macartney, som försökte reda ut Konstantins motsägelsefulla uttalanden om de magyariska vandringarna:

"Vi bör hålla kompositionen av De Administrando Imperio i minnet en samling anteckningar från de mest skiftande källor som ofta upprepar varandra, ofta motsäger varandra

243

och är hophäftade av en mycket bristfällig redigering."7

Men vi måste också se upp med det gamla vanliga badvattnet som barnet brukar kastas ut med, så som lärda kritiker ibland har lätt för att göra. Konstantin hade som ingen annan historiker förmånen att kunna studera kejsardömets arkiv och få förstahandsuppgifter från sina ämbetsmän och sändebud som återvände från färder utomlands. När De Administrando hanteras med försiktighet och i kombination med andra källor sprider den mycket och värdefullt ljus över denna mörka period.

 

3
Ryska källor

Förutom muntligt överförda sägner och ballader (till exempel Igorkvädet) är den äldsta skrivna källan på ryska Povezt Vremennich Let, ordagrant "Berättelse om svunna år", av olika författare omväxlande kallad Nestorskrönikan, Den ryska Primära krönikan, Den gammalryska krönikan, Den ryska krönikan, Den falska Nestarskrönikan och Annaler. Det är en kompilation från första hälften av 1100-talet av de redigerade versionerna av äldre krönikor som går tillbaka till början av 1000-talet men som införlivar även äldre traditioner och dokument. Som Vernadskij 8 säger kan den därför "innehålla fragment av autentisk information även om perioden från 600 till 900-talet", en period som är av största vikt för kazarernas historia. Den främste kompilatorn och redaktören var förmodligen den lärde munken Nestor (född 1056) i Kryptans kloster i Kiev, även om detta är omtvistat bland experterna (därav "Den falska Nestorskrönikan"). Bortsett från frågor kring författarskapet är Povezt en ovärderlig (dock inte ofelbar) handledare till den period den täcker. Tyvärr upphör den med år 1112, just då kazarerna så mystiskt försvinner.

De medeltida hebreiska källorna om Kazarien diskuteras i Appendix III

244

 

B
Modern litteratur

Det vore förmätet att kommentera de ansedda moderna historiker som citeras i boken, bland andra Toynbee, Bury, Vernadskij, Baron och Macartney, som har skrivit om någon aspekt av kazarernas historia. Följande anmärkningar begränsas till de författare vilkas skrifter är av central betydelse för problemet men som är kända endast för en speciellt intresserad del av allmänheten.

Den främste av dessa är professor Paul E. Kahle och hans lärjunge Douglas Morton Dunlop, som när detta skrivs är professor i Mellanösterns historia vid Columbia University.

Paul Eric Kahle (1875-1965) var en av Europas ledande orientalister och experter på den version av Gamla testamentet som kallas Masorah. Han var född i Ostpreussen, prästvigdes i den evangelisk lutherska kyrkan och tillbringade sex år som präst i den tyska församlingen i Kairo. Därefter undervisade han vid olika tyska universitet och blev 1923 chef för den berömda institutionen för orientaliska studier vid universitetet i Bonn, ett internationellt forskningscentrum som drog till sig orientalister från hela världen. "Det kan inte råda något tvivel om att den internationella karaktären hos institutionen och hos dess personal, forskare och gäster var det bästa skyddet mot det nazistiska inflytandet och tillät oss att fortsätta ostört med vårt arbete under nästan sex år av nazistiskt styre i Tyskland", skriver Kahle.9 "1 flera år var jag den ende professor i Tyskland som hade enjude, en polsk rabbin, som assistent."

Inte underligt att Kahle slutligen tvingades utvandra 1938 trots sin fläckfria ariska härkomst. Han slog sig ned i Oxford där han avlade ytterligare två doktorsexamina (i filosofi och teologi). År 1963 återvände han till sitt älskade Bonn där han avled 1965. British Museums katalog innehåller tjugosju titlar av hans hand, bland dem The Cairo Geniza och Studies of the Dead Sea Scrolls.

En av Kahles elever i Bonn före kriget var den unge orientalisten D. M. Dunlop.

Kahle var djupt intresserad av kazarernas historia. Då

245

den belgiske historikern professor Henri Gregoire i en artikel 1937 ifrågasatte äktheten i "den kazariska brevväxlingen"l0 fick han en tillrättavisning av Kahle: 'Jag påpekade för Cregoire ett antal punkter där han omöjligt kunde ha rätt, och jag hade tillfälle att diskutera samtliga problem med honom då han besökte mig i Bonn i december 1937. Vi beslöt göra en stor gemensam utgivning, men den politiska utvecklingen satte stopp för våra planer. jag vände mig då till en före detta elev till mig i Bonn, D. M. Dunlop, och föreslog att han skulle överta uppgiften i stället. Han var en forskare förmögen att hantera både hebreiska och arabiska källor, han kunde många andra språk och hade den kritiska träningen för en så svår uppgift."ii Resultatet av denna transaktion mellan lärda män blev Dunlops The History of the Jewish Khazars , utgiven 1954 av Princeton University Press. Förutom att det är en oskattbar källa till kazarernas historia ger den nya bevis för brevväxlingens äkthet (se Appendix III ), som Kahle oreserverat ställde sig bakom. 12 I förbigående sagt är professor Dunlop, född 1909, son till en skotsk präst och som hobbies anger han i Who's Who "bergsvandringar och skotsk historia". Vår tids båda främsta försvarare av den kazariska judendomen var alltså goda protestanter med en kyrklig, nordeuropeisk bakgrund.

En annan lärjunge till Kahle med en helt annan bakgrund var Ahmed Zeki Validi Togan, som i Meshhed upptäckte manuskriptet till Ibn Fadlans skildring av sin färd kring Kazarien. Ett citat ur Kahles memoarer är bästa sättet att göra denna pittoreska person rättvisa:13

Flera andra framstående österlänningar arbetade vid institutionen i Bonn. Bland dem kan jag nämna dr Zeki Validi, speciell protegé till sir Aurel Stein, en basjkir som hade studerat vid Kazans universitet och redan före första världskriget forskat vid Petersburgsakademin. Under kriget och därefter hade han varit aktiv som ledare för die Bashkir-Armée [lierad med bolsjevikerna], som han i stort sett byggt upp själv. Han hade varit medlem av den ryska duman och en tid tillhört Sexmannakommittén som bestod av bland andra Lenin, Stalin och Trotskij. Så
246
småningom råkade han i konflikt med bolsjevikerna och undkom till Persien. Som expert på turkiska basjkiriskan är ett turkiskt språk blev han 1924 rådgivare vid Mustafa Kemals utbildningsministerium i Ankara och längre fram professor i turkiska vid Istanbuls universitet. Efter sju år blev han liksom de andra professorerna i Istanbul anmodad att lära ut att all civilisation i världen härstammar från turkarna, varpå han tog avsked och begav sig till Wien där han studerade medeltidshistoria under professor Dopsch. Efter två år vann han sin doktorsgrad med en utmärkt avhandling om 1bn Fadlans resa till nordbulgarerna, turkarna och kazarerna, vars arabiska text han hade upptäckt i ett manuskript i Meshhed. Jag publicerade senare detta verk i "Abhandlung en fur die Kunde des Morgenlandes". Från Wien anställde jag honom som lektor och längre fram honorärprofessor i Bonn. Han var en sann forskare med stora kunskaper, alltid ivrig att lära, och samarbetet med honom var mycket fruktbart. År 1938 återvände han till Turkiet och blev återigen professor i turkiska vid universitetet i Istanbul.

Ännu en imponerande figur, om än på ett annat sätt, var Hugo Freiherr von Kutschera (1847-1910), en av de tidigaste företrädarna för teorin om att östjudarna härstammade från kazarerna. Han var son till en högt uppsatt österrikisk ämbetsman och förutbestämd för en diplomatkarriär. Han studerade vid den orientaliska akademin i Wien där han lärde sig turkiska, arabiska, persiska och andra österländska språk till fulländning. Efter att ha tjänstgjort som attaché vid dubbelmonarkins ambassad i Konstantinopel blev han 1882 förvaltningschef i Sarajevo för provinserna BosnienHercegovina, då nyligen ockuperade av Österrike Ungern. Tack vare att han var väl bekant med den orientaliska livsstilen blev han populär bland Bosniens muslimer och bidrog till att provinsen (någorlunda) pacificerades. Han belönades med friherretiteln och diverse andra utmärkelser. Efter sin pensionering 1909 ägnade han sig åt sin livslånga hobby, sambandet mellan Europas judar och kazarerna.

247

Redan som ung hade han frapperats av olikheten mellan sefarder och askenazijudar i Turkiet och på Balkan, och hans studier av de gamla källorna till kazarernas historia övertygade honom allt mer om att de gav åtminstone en partiell lösning av problemet. Han var amatörhistoriker (dock nästan professionell som lingvist) men hans kunskaper var imponerande: knappast en enda arabisk källa som var känd före 1910 saknas i hans bok. Tyvärr dog han innan han hann färdigställa bibliografin och referenserna till den, och Die Chasaren - Historische Studie gavs ut postumt 1910. Den kom snart i en andra upplaga men nämns sällan av historikerna.

Abraham N. Poliak föddes 1910 i Kiev och kom med sina anhöriga till Palestina 1923. Han var professor i judisk medeltidshistoria vid Tel Avivs universitet och har skrivit talrika böcker på hebreiska, bland andra History of the Arabs; Feudalism in Egypt 1250-1900), Geopolitics of Israel and the Middle East med flera. Hans uppsats om "The Khazar Conversion to judaism"trycktes 1941 i den hebreiska tidskrifter Zion och föranledde livliga kontroverser, hans bok Khazaria ännu mer. Den kom ut 1944 i Tel Aviv (på hebreiska) och mottogs kanske förståeligt nog med kyla, betraktad sona ett försök att undergräva den heliga traditionen om att judarna härstammar från Bibelns tolv stammar. Hans teori nämns inte i 1971-72 års upplaga av Encylopaedia judaica.

Mathias Mieses, vars teorier om ursprunget till östjudarna och jiddisch jag har citerat, åtnjuter däremot hög akademisk aktning. Han var född 1885 i Galizien, studerade lingvistik och blev en pionjär i jiddischfilologi (men skrev mestadels på tyska, polska och hebreiska). Han spelade en framträdande roll vid den första konferensen om jiddisch som hölls i Czernovitz 1908, och hans båda böcker, Die Entstehungsuhrsache der judischen Dialekte (1915) och Die jiddische Sprache (1924) anses vara klassiker på sitt område.

Mieses tillbringade sina sista år i Krakow, deporterades 1944 till Auschwitz och dog på vägen dit.

248

 

III

"Den kazariska brevväxlingen"

 

1
Breven mellan den spanske statsmannen Hasdai ibn Shaprut och kung Josef av Kazarien har länge fascinerat historikerna. Som Dunlop skriver kan visserligen "betydelsen av den kazariska brevväxlingen överskattas. Numera är det möjligt att rekonstruera den kazariska historien i viss detalj utan att gå till Hasdais och Josefs brev."1 Ändå är läsaren måhända intresserad av en kortfattad redogörelse för vad som är känt om dessa dokuments historia.

Hasdais brev tycks ha skrivits mellan år 954 och 961, ty den beskickning från Östeuropa som han nämner (se III, 3-4) tros ha besökt Cordoba år 954 och kalifen Abd al Rahman, som han nämner som sin härskare, regerade fram till 961. Att brevet verkligen skrevs ut av Hasdais sekreterare Menahem ben Sharuk vars namn förekommer efter Hasdais inarbetat i ett akrostikon har fastslagits av Landau2 med ledning av jämförelser med Menahems övriga bevarade skrivelser. Att Hasdais brev är äkta betvivlas alltså inte längre. Bevisen rörande Josefs svar är ofrånkomligen mer indirekta och komplicerade.

De äldsta kända omnämnandena av brevväxlingen är från 1000 och 1100-talen. Kring år 1100 skrev rabbinen jehudah ben Barzillai i Barcelona på hebreiska sin 'Bok om högtiderna", Sefer ha-Ittim, som innehåller en lång referens med direkta citat till Josefs svar till Hasdai. Avsnittet ifråga i Barzillais verk börjar på följande sätt:

Vi har bland några andra manuskript sett kopian av ett brev som kung Josef, son till den kazariske prästen Aaron, skrev till R. Hasdai bar lsaac.* Vi vet inte om brevet är äkta eller ej och inte heller om det är sant att kazarer na, som är turkar, blev proselyter. Det är inte konstaterat
249
om allt som står i brevet är fakta och sanning eller ej. Det kan förekomma lögner i det, eller också kan andra ha gjort tillägg, eller det kan finnas fel som skrivaren gjort . ... Skälet till att vi behöver skriva i denna vår bok sådant som synes överdrivet är att vi har funnit i brevet fråga denne kung Josef till R. Hasdai att R. Hasdai har frågat honom vilken släkt han tillhörde, om kungens tillstånd, hur hans fader hade samlats under Närvarons vingar [omvänts tilljudendomen] och hur stort hans kungarike och välde var. Han svarade honom på varje punkt och skrev alla detaljerna i brevet. 3

Barzillai citerar eller parafraserar fler avsnitt ur Josefs svar, och lämnar alltså inget tvivel om att svaret fanns redan år 1100. En speciellt övertygande touche är hans forskarskepsis. Där han bodde i det provinsiella Barcelona visste han uppenbarligen föga eller inget om kazarerna.

Vid ungefär den tid då Barzillai skrev hörde den arabiske krönikören Ibn Hawkal också rykten om att Hasdai hade något med kazarerna att göra. En gåtfull anteckning finns kvar som Ibn Hawkal klottrade på en manuskriptkarta daterad Hegiras år 479, alltså 1086. Den lyder:

Hasdai ibn Ishaq* tror att detta höga långa berg [Kaukasus] är förbundet med Armeniens berg och går igenom grekernas land till Khazaran och Armeniens berg. Han var väl upplyst om dessa delar ty han besökte dem och träffade deras kungar och ledande män.

Det förefaller högst osannolikt att Hasdai verkligen besökte Kazarien, men vi minns att han erbjöd sig att göra det i sitt brev och att Josef entusiastiskt välkomnade utsikten i svaret. Den flitige Hawkal kanske hade hört något skvaller om brevväxlingen och själv fortsätter från denna utgångspunkt,


** På hebreiska var Hasdais namn bar Isaac bar Shaprut. R:et (rabbi) är en artighetstitel.

* Den arabiska versionen av Hasdais namn.

250

vilket inte var ovanligt bland den tidens krönikeskrivare.

Ungefär femtio år senare (år 1140) skrev jehuda Halevi sin filosofiska skrift "Kazarerna" (Kuzri). Som redan nämnts innehåller den föga faktiska uppgifter, men hans beskrivning av hur kazarerna omvändes till judendomen stämmer i stort sett med den som Josef ger i svaret. Halevi anspelar inte uttryckligen på brevväxlingen, men hans skrift sysslar mestadels med teologiska spörsmål och lämnar historiska uppgifter och fakta därhän. Han hade antagligen läst en avskrift av brevväxlingen liksom den mindre lärde Barzillai hade gjort före honom, men det kan inte bevisas.

Det står däremot alldeles klart att Abraham ben Daud (se It, 8) kände till kazarernas omvändelse. Hans populära Sefer ha-Kubbalah, skriven år 1161, innehåller följande passage:

Man finner Israelförsamlingar spridda från staden Sala vid Maghribs yttersta gräns ända till Tahart vid dess början, Afrikas bortersta del [Ifriqiyah, Tunisien], i hela Afrika, Egypten, sabaeanernas land, Arabien, Babylonien, Elam, Persien, Dedan, girgasjiternas land som kallas jurjan, Tabaristan, ända till Daylam och floden Itil där de kazariska folken bor som blev proselyter. Deras kung Josef sände ett brev till R. Hasdai, fursten bar Isaac benShaprut och upplyste honom om att han och hela hans folk iakttog den rabbinska läran. Vi har i Toledo träffat några av deras avkomlingar, lärjungar till de vise, och de berättade för oss att återstoden av dem följde den ralr binska tron. 5

 

2
Den första tryckta versionen av den kazariska brevväxlingen förekommer i en hebreisk pamflett, Kol Mebasser, "De goda nyheternas budbärares röst".* Den gavs ut i Kon-


*Två exemplar av pamfletten från två olika utgåvor förvaras i Bodlcian Libnuy.

251

stantinopel år 1577 eller däromkring av Isak Abraham Akrish. I företalet berättar Akrish att han under sina resor i Egypten femton år tidigare hade hört rykten om ett själv ständigt judiskt kungarike (ryktena gällde förmodligen Falasha i Abessinien) och att han senare förvärvade "ett brev som hade skickats till kazarernas kung och kungens brev". Därpå beslöt han publicera denna brevväxling för att inge mod i sina judiska landsmäns hjärtan. Om han trodde att Kazarien alltjämt existerade framgår inte. Hur som helst följs förordet av texten till de båda breven, utan vidare kommentarer.

Men brevväxlingen förblev inte begravd i Akrishs obskyra lilla pamflett. Ungefär sextio år efter utgivningen fick den lärde kalvinistiske forskaren Johannes Buxtorf den yngre ett exemplar av den från en bekant. Buxtorf var en mycket skicklig hebreist som gav ut en stor mängd studier i biblisk exeges och rabbinlitteratur. Då han läste Akrishs pamflett var han först lika skeptisk till äktheten i brevväxlingen som rabbinen Barzillai hade varit femhundra år tidigare. År 1660 lät Buxtorf slutligen trycka texten till båda breven på hebreiska och i en latinsk översättning som tillägg till Halevis bok om kazarerna. Det tedde sig kanske självklart men var ingen god ide, ty att Halevis sägenartade skildring fanns med inom samma pärmar gjorde historikerna obenägna att ta brevväxlingen på allvar. Det var först på 1800-talet som deras inställning förändrades då mer blev känt om kazarerna ur oberoende källor.

 

3
Den enda handskrivna version som innehåller både Hasdais brev och Josefs svar ligger i biblioteket på Christ Church College i Oxford. Enligt Dunlop och den ryske experten Kokovtsov6 visar manuskriptet "en påfallande likhet med den tryckta texten" och "tjänade direkt eller indirekt som källa till den tryckta texten". 7 Det är förmodligen från 1500-talet och tros ha tillhört dekanus vid Christ Church, John Fell.

Ett annat manuskript som innehållerjosefs svar men inte

252

Hasdais brev förvaras i Leningrads bibliotek. Det är betydligt längre än den text som Akrish tryckte och manuskriptet på Christ Church. Därför kallas det för långa versionen till skillnad från Akrish Christ Church versionen, den korta, som tycks vara en förkortning av den. Den långa versionen är också betydligt äldre och förmodligen från 1200-talet, den korta från 1500-talet. Den sovjetiske historikern Ribakovs har en trovärdig teori om att den långa versionen eller en ännu äldre text har redigerats och komprimerats av medeltida spanska kopister som en förberedelse för den korta versionen av Josefs svar.

Här avleds vår uppmärksamhet ett ögonblick. Den långa versionen ingår i den så kallade Firkovitj samlingen av hebreiska manuskript och epitafier i Leningrads bibliotek. Den kom förmodligen från Kairos geniza, där en stor del av manuskripten i samlingen hade sitt ursprung. Abraham Firkovitj var en färgrik 1800-talsforskare som skulle förtjäna ett alldeles eget appendix. Han var en stor auktoritet på sitt område men också en ivrig karait, som ville bevisa för tsarens regering att karaiterna skilde sig från de ortodoxa judarna och inte borde bli diskriminerade av de kristna. I detta lovvärda syfte friserade han en del av sina autentiska gamla manuskript och epitafier genom att foga in eller tillägga några ord som gav dem en karaitisk anstrykning. Den långa versionen, som hade gått genom Firkovitjs händer, rönte följaktligen en viss misstro då den påträffades efter hans död i en bunt andra manuskript i samlingen av den ryske historikern Harkavij. Denne hade inga illusioner om Firkovitjs tillförlitlighet, ty han hade själv tidigare tagit bestämt avstånd från några av dennes falska tillägg. 9 Han betvivlade dock inte att manuskriptet var gammalt utan gav ut det på originalspråket hebreiska 1879 och även i rysk och tysk översättning. l Han godtog det som en tidig version av Josefs brev och som grunden för den korta versionen. Harkavijs kollega (och rival) Chwolson höll med om att hela dokumentet var skrivet av samma hand och att det inte innehöll några tillägg av något slag. ll Slutligen publicerade den ryska akademin år 1932 Paul Kokovtsovs auktoritativa

253

verk Den hebreisk-kazariska brevväxlingen på 900-talet,12 med faksimiler av den långa versionen av svaret i Leningrads bibliotek och den korta versionen på Christ Church och i Akrishs pamflett. Efter en kritisk analys av de tre texterna kom han fram till att både den långa och den korta versionen bygger på samma originaltext, som i allmänhet, dock inte alltid, år trognare återgiven i den långa versionen.

 

4
Kokovtsovs kritiska genomgång och i synnerhet hans utgivning av manuskripten i faksimil satte punkt för kontroversen, som för övrigt rörde endast den långa versionen men inte Hasdais brev eller den korta versionen av svaret.

Ändå höjdes en protesterande röst från ett oväntat håll. Är 1941 framlade Poliak teorin att den kazariska brevväxlingen var, inte precis en förfalskning men ett fantasialster från 900-talet i syfte att sprida upplysning om eller göra propaganda för det judiska kungariket. 13 (Det kan inte ha skrivits senare än på 1000-talet, ty som vi har sett läste rabbinen Barzillai det omkring 1100 och Ibn Daud citerade ur det år 1161.) Denna teori, trovärdig vid första ögonkastet, demolerades emellertid effektivt av Landau och Dunlop. Landau kunde bevisa att Hasdais brev verkligen var skrivet av hans sekreterare Menahem ben Sharuk, och Dunlop påpekade att Hasdai ställer ett antal frågor i sitt brev om Kazarien som Josef inte besvarar. Det är sannerligen inte så man skall skriva en upplysningsskrift:

Josef svarar inte på frågor om hur han går i procession till sitt tempel och huruvida lagen om sabbaten upphävs av krig . ... Det råder en påfallande brist på överensstämmelse mellan frågorna i brevet och Josefs svar. Det bör antagligen ses som ett tecken på att dokumenten är vad de utger sig för att vara och inget litterärt påhitt.14

Dunlop fortsätter med en relevant fråga:

Varför skrev Hasdai brevet över huvud taget, detta brev som visserligen är betydligt längre än Josefs svar men innehåller mycket litet om kazarerna, om syftet med det
254
och svaret, som Poliak förmodar, helt enkelt var att ge en populär skildring av Kazarien? Ifall brevet är en inledning till uppgifterna om kazarerna i svaret är den förvisso en mycket märklig sådan, fylld av fakta om Spanien och umagaderna som inte har det minsta med Kazarien att göra.15

Dunlop avslutar hela dispyten med ett språkvetenskapligt prov som slutgiltigt bevisar att brevet och svaret var skrivna av olika personer. Beviset består av en egenhet i den hebreiska grammatiken, bruket av vad som på engelska kallas "waw conversive" för att definiera tempus. jag skall inte försöka förklara denna intrikata grammatiska specialitet* enan citerar i stället Dunlops uppställning av de olika metoder som används i brevet och i den långa versionen för att beteckna handling i förfluten tid: 16

Waw conversive
med imperfektum
Enkel waw
med perfektum

Hasdais brev

48
14

Svaret (långa versionen)

1
95

I den korta versionen av svaret används den första metoden (Hasdais) trettiosju gånger, den andra femtio gånger. Den korta versionen använder emellertid den första metoden företrädesvis i avsnitt där formuleringen avviker från den långa versionen. Dunlop tror att detta beror på att senare spanska redaktörer parafraserade den långa versionen. Han påpekar också att Hasdais brev, skrivet i det moriska Spanien, innehåller många arabismer (till exempel alKhazar i stället för Khazar), medan svaret inte har några. Slutligen säger han angående den allmänna tonen i brevväxlingen:

Inget avgörande tycks ha anförts mot faktainnehållet i


* Den intresserade läsaren hänvisas till Weingreen, J., A Practical Grammar for Classical Hebrew, andra upplagan (Oxford 1959).

255
Josefs svar i dess mer ursprungliga form, den långa versionen. Den stilistiska olikheten stöder äktheten. Det är vad man kan vänta sig i dokument som härrör från de vitt skilda delarna av den judiska världen, där även kulturnivån uppvisade stora skillnader. Det må här vara tillåtet att framhålla, för vad det är värt, att svarets språk i allmänhet är mindre konstlat och mer naivt än i brevet. 17

Det är svårt att förstå varför äldre tiders historiker var så obenägna att tro att den kazariske kaganen var i stånd att diktera ett brev, fastän det var känt att han korresponderade med den bysantinske kejsaren (vi minns sigillen med tre solidi), eller att fromma judar i Spanien och Egypten samvetsgrant kopierat och bevarat ett budskap från den ende judiske kungen sedan biblisk tid.

256

 

IV

Israel och diasporan

 

Denna bok handlar om det förflutna men medför ofrånkomligen vissa konsekvenser för nuet och framtiden.

Jag är fullt medveten om faran för att den kan misstolkas som ett förnekande av staten Israels rätt att existera. Denna rätt vilar emellertid inte på det judiska folkets hypotetiska ursprung och inte heller på Abrahams mytologiska förbund med Gud. Den vilar på internationell rätt, det vill säga på Förenta Nationernas beslut 1947 att dela upp Palestina, en gång en turkisk provins och sedan ett brittiskt mandatterritorium, i en arabisk och en judisk stat. Vilket rasursprung de israeliska medborgarna än har och vilka illusioner de än hyser om det, existerar deras stat de jure och de facto och kan inte förintas utom genom folkmord. Utan att gå in på kontroversiella frågor kan man tillägga som ett historiskt faktum att delningen av Palestina var följden av ett århundrades fredlig judisk invandring och pionjärverksamhet, vilket ger det etiska berättigandet för statens lagliga existens. Om dess folks kromosomer innehåller gener av kazariskt eller semitiskt, romerskt eller spanskt ursprung är ovidkommande och kan inte påverka Israels rätt att finnas till, och inte heller någon moralisk förpliktelse för någon civiliserad människa, jude eller ickejude, att försvara denna rätt. Till och med den geografiska härkomsten för den infödde israelens föräldrar eller farföräldrar blir lätt bortglömd i den bubblande smältdegeln av raser. Frågan om det kazariska tillskottet för tusen år sedan är irrelevant för det moderna Israel, hur fängslande den än är.

De judar som bebor Israel, oavsett sitt brokiga ursprung, äger det som behövs för att de skall bilda ett folk: ett eget land, ett gemensamt språk, en regering och en arme. Diasporans judar har ingen av dessa förutsättningar. Det som

257

skiljer ut dem från de ickejudar bland vilka de bor är deras religion, vare sig de utövar den eller inte. Här ligger den grundläggande skillnaden mellan israeler och diasporans judar. De förra har förvärvat en nationell identitet, de senare betecknas som judar enbart efter sin religion, inte efter sin nationalitet, inte efter sin ras.

Detta skapar emellertid en tragisk paradox, ty den judiska religionen antyder medlemskap i en historisk nation, ett utvalt folk, till skillnad från kristendomen, buddhismen och islam. Alla judiska högtider firar minnet av händelser i folkets historia: uttåget från Egypten, mackabeernas revolt, förtryckaren Hamans död, templets förstörelse. Gamla testamentet är först och främst ett folks historia. Det gav världen monoteism, ändå är det en tro för en viss stam och inte för hela världen. Varje bön och rit understryker förrättarens tillhörighet till ett urgammalt folk, vilket automatiskt skiljer juden från det folks härkomst och historia bland vilket han lever. Som tvåtusen års tragiska historia visar är den judiska tron nationellt och socialt självsegregerande. Den placerar juden i en kategori för sig och inbjuder andra att göra det. Den skapar automatiskt fysiska och kulturella getton. Den förvandlade diasporans judar till en pseudonation utan några av en nationstillhörighets attribut och privilegier och hålls löst samman av ett system av traditionella trosuppfattningar, byggda på rasmässiga och historiska premisser som visar sig vara illusoriska.

De ortodoxa judarna är en minoritet på väg att försvinna. De hade sitt fäste i Östeuropa där nazisternas förföljelse kulminerade och nästan helt utplånade dem från jordens yta. De skingrade överlevande i västvärlden har inte längre något större inflytande, och de flesta ortodoxa samhällen i Nordafrika, Jemen, Syrien och Irak drog till Israel. Den ortodoxa judendomen i diasporan är på utdöende, och det är den stora majoriteten upplysta eller agnostiska judar som förevigar paradoxen genom att lojalt hålla fast vid sin pseudonationella status i tron att det är deras plikt att bevara den judiska traditionen.

Det är dock inte lätt att fastställa vad termen "judisk

258

tradition" betyder för denna upplysta majoritet, som förkastar ortodoxins doktrin om det utvalda folket. Frånsett denna doktrin har Gamla testamentets allomfattande budskap att Gud är en och osynlig på sin tron, de tio budorden, de hebreiska profeternas livssyn, Ordspråksboken och Psaltarens psalmer gått in i den judisk hellensk kristna traditionens huvudfåra och blivit judars och ickejudars gemensamma egendom.

Efter jerusalems förstörelse upphörde judarna att ha ett eget språk och en egen profan kultur. Hebreiska som folkspråk gav vika för arameiska före den kristna tideräkningens början, de judiska skalderna och skriftlärda i Spanien skrev på arabiska, andra längre fram på tyska, polska, ryska, engelska och franska. Vissa judiska samhällen utvecklade egna dialekter, till exempel jiddisch och ladino, men ingen av dem gav upphov till verk jämförbara med de imponerande judiska bidragen till tysk, österrikisk ungersk eller amerikansk litteratur.

Diasporans huvudsakliga, specifikt judiska litterära verksamhet var teologisk. Ändå är Talmud, Kabbala och de digra volymerna med biblisk exeges praktiskt taget okända för moderna judar, trots att de jag upprepar det än en gång var de enda lämningarna av en specifikt judisk tradition under de senaste tvåtusen åren, om denna term skall ha en konkret innebörd. Det som kom fram ur diasporan är med andra ord varken specifikt judiskt eller en del av en levande tradition. Enskilda judars filosofiska, vetenskapliga och konstnärliga prestationer består av bidragen till deras värdnationers kultur. De företräder inget gemensamt kulturarv eller en självständig samling traditioner.

Sammanfattningsvis har vår tidsjudar ingen kulturtradition gemensam, endast vissa vanor och beteendemönster som härrör ur det sociala arvet från den traumatiska upplevelsen av gettot och från en religion som de flesta inte utövar eller tror på men som ändå förlänar dem en pseudonationell status. Som jag har hävdat annorstädes kan den långsiktiga lösningen på paradoxen naturligtvis endast vara utvandring till Israel eller en successiv assimilering till

259

värdnationerna. Före förintelsen var denna utveckling i full gång, och 1975 uppgav Time Magazine att amerikanska judar "tenderar att gifta sig med icke judar i stor utsträckning. Nästan en tredjedel av alla äktenskap är blandade."2

Det kvardröjande inflytandet från judendomens rasmässiga och historiska budskap är visserligen byggt på en illusion men fungerar ändå som en mäktig psykologisk broms genom att vädja till stamlojaliteten. Det är i detta sammanhang som den roll den trettonde stammen spelade i förfädernas historia blir relevant för diasporans judar. Men som jag har framhållit är den ovidkommande för det moderna Israel, som har förvärvat en äkta nationell identitet. Det är kanske symboliskt att Abraham Poliak, professor i historia vid Tel Avivs universitet och säkerligen israelisk patriot, lämnade ett viktigt bidrag till våra kunskaper om judarnas kazariska härkomst och därigenom undergrävde legenden om det utvalda folket. Det är måhända också signifikant att den infödde israelen, "sabra", fysiskt och psykiskt står för raka motsatsen till "den typiske juden", född och uppvuxen i gettot.

 

 

Noter

II Källor

1 Vol. II, s 195, 1955 års utgåva.
2 Toynbee (1973), s 24.
3 Ibid, s 465.
4 Ibid, s 602.
5 Loc cit.
6 Byzantinische Zeitschrift XIV, s 511 70.
7 Macartney, op cit, s 98.
8 Vernadsky (1943), s 178.
9 Kahle, P. E. (1945).
10 Cregoire, H. (1937), s 225 66.
11 Kahle (1959), s 33.
12 Ibid.
13 Kahle (1945), s 28.

 

III "Den kazariska brevväxlingen"

1 Dunlop (1954), s 125.
2 Landau (1942).
3 Enligt Kokovtsovs test, citeras av Dunlop (1954), s 132.
4 Citeras av Dunlop (1954), s 154.
5 Citeras av Dunlop, s 127.
6 Kokovtsov, O. (1932).
7 Dunlop (1954), s 230.
8 Citeras i Universal Encyclopaediajudaica , artikel "The Khazar Correspondence". 9 Harkavy, A. E. (1877).
10 Harkavy (1875).
11 Chwolson, D. A. (1882).
12 Kokovtsov, op cit.
13 Poliak (1941).
14 Dunlop (1954), s 143.
15 Ibid, s 137 38.
16 Ibid, s 162.
17 Ibid, s 153.

 

IV Israel och diasporan

1 Koesder (1955).
2 10 mars 1975.

 

 

 
 

(
ZIP-file):
The Thirteenth Tribe
by Arthur Koestler


The Jews Are Not A Race!
by Dr. Alfred M. Lilienthal


New York Times Reveals:

The Jews have no Blood-line to Abraham


Medieval Quotes about Khazar Judaism


An External Link to a Jewish Homepage about Khazar Jews:
The Khazaria Info Center




"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.


Palestine banner
Viva Palestina!

Senaste upplagt


Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

Pravdas intervju med Ahmed Rami     


Talmud unmasked
Talmud: en sionistisk operationsmanual


Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister


Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst


Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson


"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson
















Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick


Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 


Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
Av Ibrahim Alloush

The Founding Myths of Modern Israel
Garaudy: "Den israeliska statens grundläggande myter"


Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

Israel Shahak: Jewish History, Jewish Religion
Shahak: "Judisk historia"


Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer 

Aktivism! - Förena er i kampen!


Down with Zio-Apartheid
 Stop Jewish Apartheid!