9
JUDARNA
OCH
KONCENTRATIONSLÄGREN:
ETT FAKTISKT ERKÄNNANDE GENOM RÖDA
KORSET
Det finns en
översikt över den judiska frågan
i Europa under andra världskriget och
tillstånden i de tyska
koncentrationslägren, som nästan
är unik i sin ärlighet och
objektivitet, nämligen den tre band
omfattande Report of the International Committee
of the Red Cross on its Activities during the
Second World War (Geneva, 1948). Denna
innehållsrika rapport från en
fullständigt neutral källa innefattade
och utökade resultaten av två
tidigare verk: Documents sur l'activité
du CICR en faveur des civils detenus dens les
camps de concentration en Allemagne 1939-1945
(Geneva 1946) och Inter Arma Carltas: the Work
of the ICRC during the Second World War (Geneva
1947. Författarlaget under ledning av
Frédéric Siordet förklarade i
inledningen till rapporten, att syftet med den i
enlighet med Röda Korsets tradition varit
att bevara strikt politisk neutralitet, och i
detta ligger dess stora värde.
RKIK åberopade
framgångsrikt militärkonventionen i
Genève av 1929 för att få
tillträde till de civila fångarna,
som hölls internerade av de tyska
myndigheterna i Central- och Västeuropa. I
motsats därtill var kommittén ur
stånd att få tillträde till
Sovjetunionen, som vägrat ratificera
konventionen. De miljoner civila och
militära fångarna i Sovjetunionen,
vilkas livsvillkor var kända som de allra
sämsta, var fullständigt avskurna
från varje internationell kontakt eller
insyn.
Röda Korsrapporten
är framför allt av värde, emedan
den först klargör de legitima
förhållanden, varunder judarna var
internerade i koncentrationslägren,
nämligen som fientliga utlänningar.
Vid beskrivningen av de två kategorierna
civila fångar urskiljer rapporten den
andra typen som "civila, som av administrativa
skäl deporterats (på tyska:
"Schutzhäftlinge"), vilka arresterats
på politiska eller rasliga grunder,
eftersom deras närvaro betraktades som en
fara för staten eller ockupationsstyrkorna"
(vol. III, s.73). Dessa personer,
fortsätter rapporten,
"jämställdes med sådana som
arresterats eller fängslats enligt
allmän lag av säkerhetsskäl"
(s.74).
Rapporten medger, att
tyskarna först var ovilliga att
tillåta kontroll från Röda
Korsets sida av fångar, som av
säkerhetsskäl hölls i förvar
men under senare delen av 1942 erhöll RKIK
denna viktiga koncession från Tyskland.
Den fick tillåtelse att fördela
matpaket i stora koncentrationsläger i
Tyskland från aug. 1942, och "från
och med 1943 utvidgades tillståndet till
alla andra läger och fängelser." (vol.
III, s.78). RKIK etablerade snart kontakt med
lägerkommendanter och påbörjade
ett förnödenhetsprogram, som fortsatte
att fungera till de sista månaderna av
år 1945. Tackbrev strömmade in
från judiska interner.
JUDAR VAR
MOTTAGARE AV
RÖDAKORSGÅVOR
Rapporten
fastslår, att "det dagligen packades
ända till 9.000 paket. Från
hösten 1943 till maj 1945 skickades
samanlagt 1.112.000 paket med en totalvikt av
4.500 ton till koncentrationslägren". (vol.
111, s 80). Utöver livsmedel innehöll
dessa kläder och medikament. "Paket
sändes till Dachau, Buchenvald,
Sangerhausen, Sachsenhausen, Oranienburg,
Flossenburg, Landsberg-am-Lech, Flöha,
Ravensbrück, Hamburg-Neuengamme,
Mauthausen, Theresienstadt, Auschwitz,
Bergen-Belsen, till läger nära Wien
och till dem i Central- och Sydtyskland.
Huvudmottagarna var belgier, holländare,
fransmän, greker, italienare, norrmän,
polacker och statslösa judar". (vol. III,
s.83). Under krigets lopp var "kommittén
i stånd att sända och fördela i
form av förnödenheter över 20
milj. schw.fr., som samlats in genom judiska
välfärdsorganisationer i hela
världen särskilt genom American Joint
Distribution Comittee i New York", (vol I,
s.611). Tyska regeringen tillät
sistnämnda organisation att hålla
byråer i Berlin ända till Amerikas
inträde i kriget. RKIK besvärade sig
över att hindret för dess
vidsträckta hjälpprogram till
förmån för judiska interner inte
kom från tyskarna utan från den
kompakta allierade blockaden av Europa. De
flesta inköpen av förnödenheter
företogs i Rumänien, Ungern och
Slovakien.
RKIK lovordade
särskilt de liberala
förhållanden, som rådde i
Theresienstadt ända till dess sista
besök i april 1945. Detta läger, "dit,
ungefär 40.000 judar från olika
länder deporterats, var ett relativt
privilegierat ghetto", (vol. III, e.75). Enligt
rapporten "var det möjligt för de
delegerade i kommittén att inspektera
lägret i Theresienstadt (Terezin). Det
användes uteslutande för judar och
förvaltades på särskilda
villkor. Genom informationer, som samlades av
kommittén, hade detta läger startat
som ett experiment av vissa Riksledare". Dessa
önskade ge judarna möjlighet till eget
kommunalt liv i en stad under egen
förvaltning och med nästen
fullständig autonomi.. Två delegater
hade möjlighet att besöka lägret
så sent som den 6 april 1945. De
bekräftade det angenäma intrycket, som
de fick vid sitt första besök". (vol.
1, s.642).
RKIK lovordade
också den fascistiska Rumäniens regim
under ledning av lon Antonesco, som gav den
möjlighet att utsträcka sitt speciella
bistånd till 183.000 rumänska judar
ända till tiden för den sovjetiska
ockupationen. Sedan upphörde hjälpen,
och RKIK beklagade bittert, att den aldrig
lyckades "sända något alls till
Ryssland" (vol. II, s,62). Samma situation
gällde också för många
läger i Tyskland, sedan de "befriats" av
ryssarna. RKIK erhöll en stor mängd
post från Auschwitz ända till tiden
för den ryska ockupationen, då
många av internerna evakuerades
västerut. Men Röda Korsets
bemödanden att ge bistånd till de
interner, som blev kvar i Auschwitz under
sovjeternas kontroll var dömd att
misslyckas. Man fortsatte emellertid att skicka
livsmedelspaket till f.d. Auschwitzfångar,
som förts till andra läger såsom
Buchenwald eller Oranienburg.
INGET BEVIS
FÖR FOLKMORD
En av de viktigaste
aspekterna i Rödakors-rapporten är att
den klarlägger den verkliga orsaken till de
dödsfall, som otvivelaktigt inträffade
i lägren vid slutet av kriget. Rapporten
säger:
"Under det
kaotiska tillståndet i Tyskland de
sista krigsmånaderna, erhöll
lägren inte några leveranser av
livsmedel, och svälten krävde ett
stigande antal offer. Den tyska regeringen,
som själv alarmerats av denna situation,
informerade slutligen RKIK den 1 febr. 1945..
1 mars 1945 gav samtal mellan presidenten i
RKIK och SS-generalen Kaltenbrunner mer
avgörande resultat. Bistånd kunde
hädanefter lämnas av RKIK och en
delegat bemyndigades stanna i varje
läger." (vol. III, s.83).
Tyska myndigheterna
bemödade sig tydligt om att
förbättra det svåra läget,
så vitt det var möjligt. Röda
Korset bekräftar klart och tydligt, att
livsmedelsleveranserna vid denna tid
upphörde till följd av de allierade
flygangreppen på det tyska
trafiknätet, och i de internerade judarnas
intresse hade det protesterat den 15 mars mot
'de allierades barbariska luftkrig'. (Inter Arma
Caritas, s.78), Den 2 okt. 1944 varnade RKIK
tyska UD för det tyska transportsystemets
hotande sammanbrott och förklarade, att
svältsituationen höll på att bli
oundviklig i Tyskland.
Vid behandlingen av
denna rapport är det viktigt att
understryka, att delegaterna i RKIK inte fann
något som helst bevis för en politik,
som avsåg att likvidera judarna i de
läger, som lydde under det av Axeln
ockuperade Eurapa. På alla sina 1600 sidor
antyder rapporten inte ens något
sådant som en gaskammare. Den
erkänner, att judar liksom många
andra nationaliteter i krigstid underkastades
stränga bestämmelser och utstod
umbäranden men den fullständiga
tystnaden beträffande en planerad
förintelse är ett vederläggande
av Sex Miljonerslegenden. Liksom
företrädarna för Vatikanen, med
vilken det samarbetade, var Röda Korset ur
stånd att instämma i de oansvariga
anklagelserna om folkmord, som hade blivit
ordningen för dagen.
Vad den verkliga
dödssiffran beträffar framhåller
rapporten, att de flesta judiska läkarna i
lägren sattes in för att bekämpa
tyfusepidemin på ostfronten, så de
var inte tillgängliga, när
tyfus-epidemierna bröt ut i lägren
1945 (vol. I, s.204 ff). I
förbigående hävdas det ofta, att
massavrättningar ägde rum i gaskamrar,
vilka listigt nog kamouflerats som duschar.
Även med den anklagelsen gör rapporten
rent hus. "Inte bara tvättställena
utan även anläggningarna för bad,
duschar och tvätt inspekterades av
delegaterna. Ofta ingrep de för att
förbättra, reparera eller utöka
anläggningarna," (vol. III,
s.594).
INTE ALLA VAR
INTERNERADE
Vol. III av Röda
Korsets rapport, kap. 3 (I. Jewish Civilian
Population - Judisk civilbefolkning) handlar om
den "hjälp, som gavs till den judiska
sektionen av den fria befolkningen", och det
kapitlet gör det helt klart, att ingalunda
alla europeiska judar placerades i
fångläger utan förblev,
fastän underkastade vissa restriktioner,
del av den fria civila befolkningen. Detta
står i direkt strid med "grundligheten" i
det förmodade "likvideringsprogrammet' och
med påståendet i de förfalskade
Haess-memoarerna att Eichmann var besatt av att
gripa 'varje enskild jude han kunde lägga
hand på'. I Slovakien t.ex., där
Eichmanns assistent förde befälet,
fastslår rapporten, att 'en stor del av
den judiska minoriteten hade tillåtelse
att stanna på landet, och under vissa
perioder betraktades Slovakien som en relativ
tillflyktsort för judar, speciellt för
dem son kom från Polen. De som stannade
kvar i Slovakien tycks ha varit i relativ
säkerhet till aug. 1944, då en revolt
ägde rum mot de tyska styrkorna. Det
är sant, att lagen av den 15 maj 1942
medförde internering av flera tusen judar.
Dessa människor hölls i läger,
där livsmedelstillgången och
bostäder var drägliga och där
internerna tilläts arbeta mot betalning
under villkor, som nästan var
likvärdiga den på fria
arbetsmarknaden." (vol. I, s.646).
Inte endast undgick ett
stort antal av cirka tre miljoner europeiska
judar internering utan emigrering av judar
fortsatte under kriget i allmänhet via
Ungern, Rumänien och Turkiet. Ironiskt nog
underlättades också den judiska
efterkrigsutvandringen från tyskockuperade
territorier av Riket som i fallet med de polska
judarna, som undkommit till Frankrike före
ockupationen. "Judarna från Polen, som
under uppehållet i Frankrike hade
erhållit emmigrationstillstånd till
USA, behandlades som amerikanska medborgare av
de tyska ockupationsmyndigheterna, som
ytterligare samtyckte till att erkänna
giltigheten av omkring tre tusen pass, som
utställdes på judar av konsulaten i
sydamerikanska länder." (vol. 1, s.645).
Som framtida amerikanska medborgare hölls
dessa judar i lägret Vittel i södra
Frankrike i egenskap av amerikanska
främlingar.
Utvandring av
europeiska judar från Ungern i synnerhet
försiggick under kriget utan hinder
från de tyska myndigheterna. 'Till mars
1944', säger Rödakors-rapporten, "stod
det judar fritt att lämna Ungern, om de
hade förmånen att ha visa till
Palestina." (vol. I, s.648). Även sedan
Horthys regering 1944 ersatts (efter
försöket att ingå vapenvila med
Sovjetunionen) med en regering, som var ner
beroende av tyskarna, fortsatte emigrationen av
judar. IKRK försäkrade sig om
löften från både Brittanninen
och USA "att ge stöd i varje hänseende
till emigration av judar från Ungern," och
från amerikanska regeringen mottog IKRK
ett budskap, som förklarade, att
"Förenta staternas regering... nu speciellt
upprepar sin försäkran, att den ska
vidtaga åtgärder till
förmån för alla judar, som under
nuvarande omständigheter har
tillåtelse att utvandra." (vol. I,
s.649).
|