Av det föregående tycks det, som om siffran 6 milj. mördade judar inte innebär något annat än en diffus kompromiss mellan flera helt grundlösa beräkningar. Det finns inte en skymt av bevis att den är trovärdig. Ibland reducerar skribenten denna siffra för att därmed ge intryck av en avväpnande vederhäftighet. Lord Russell of Liverpool hävdar t.ex. i sin bok The Scourge of the Swastika (London, 1954), att "inte mindre än 5 milj." judar dog i de tyska koncentrationslägren. Därmed har han försäkrat sig om att han befann sig någonstans mellan den som räknade med sex miljoner och dem som föredrog fyra miljoner. Men han medgav, att "det verkliga antalet aldrig torde bli känt." Om det är så, är det svårt att förstå, hur han kunde ha hävdat "inte mindre än 5 milj." Joint Distribution Committee föredrar 5.012.000 men den judiske "experten" Reitlinger antar ett romantal av 4.192.200 "saknade" judar, av vilka en beräknad tredjedel dog en naturlig död. Därmed skulle antalet avsiktligt "förintade" judar reduceras till 2.796.000. Men Dr M, Perlzweig, som var New Yorks delegat på en presskonferens, som hölls vid en judisk världskongress i Genève 1948 uppgav: "Priset för krossandet av nationalsocialismen och fascismen var faktiskt, att sju milj. judar miste sina liv genom den grymma antisemitismen." I pressen och annorstädes höjs den siffran ofta till åtta milj. eller till och med nio milj. Som vi bevisat i det tidigare kapitlet är ingen av dessa siffror på långt när plausibel utan inbjuder i stället till löje.

Så vitt vi vet, riktades den första anklagelsen mot tyskarna för massmord på judar i krigets Europa av den polska juden Rafael Lemkin i hans bok Axis Rule in Occupied Europe, publicerad i New York 1943. Som något av ett sammanträffande var det Lemkin, som senare utarbetade den s.k. folkmordskonventionen inom FN, som försöker kriminalisera "rasismen". Hans bok hävdade, att nazisterna förintat miljoner judar. Kanske så mycket som sex milj. Detta som skrevs redan 1943, skulle faktiskt ha varit anmärkningsvärt, eftersom aktionen enligt uppgift börjat först sommaren 1942, Under sådana förhållanden skulle jordens totala judiska befolkning ha varit utplånad 1945.

Efter kriget drevs propagandasiffrorna upp till ännu mer fantastiska höjder. Kurt Gerstein, en antinazist, som hävdade, att han infiltrerat SS, berättade för den franske förhörsledaren Raymond Cartier, att han visste, att inte mindre än 40 milj. koncentrationslägerfångar gasats ihjäl. I sitt första undertecknade memorandum den 26 april 1945 reducerade han siffran till 25 milj. men även det var för starkt för den franska underrättelsetjänsten, och i sitt andra memorandum, som skrevs under i Rottweil den 4 maj 1945, närmade han sig de sex miljoner, som accepterades under Nürnbergprocesserna. Systern till Gerstein led av medfödd sinnessjukdom, vilket också kanske kan tyda på en mental defekt hos Gerstein själv. Han hade 1936 fällts för att ha sänt excentriska brev med posten. Efter sina "skuldbekännelser" hängde han sig i Parisfängelset Cherche Midi.

Gerstein hävdade, att han under kriget lämnat informationen om mord på judar till svenska regeringen via en tysk baron. Men av oförklarliga skäl "lades hans rapport till handlingarna och glömdes bort." Likaså uppgav han, att han i aug. 1942 underrättade det påvliga sändebudet i Berlin om hela "förintelseprogrammet" men den behörige tjänstemannen skulle ha bett honom att "ge sig iväg". Gersteindeklarationerna är fulla av påståenden om att han varit vittne till de mest gigantiska exekutioner - 12.000 på en enda dag i Belsac -, medan hans andra memorandum beskriver ett besök av Hitler i ett koncentrationsläger den 6 juni 1942. Men det är känt, att detta aldrig varit fallet.

Gersteins fantastiska överdrifter har bara bidragit till att betvivla alla påståenden om massförintelse. Och faktiskt avfärdade den evangeliska biskopen i Berlin Wilhelm Oibelius hans memoranda som "icke trovärdiga". (H. Rothfels: "Augenzeugenbericht zu den Massenvergasungen" i Vierteliahrshefte für Zeitgeschichte, april 1953). Det är emellertid ett otroligt faktum, att tyska förbundsregeringen trots denna vederläggning utgav den "andra Gersteindeklarationen" 1955 för distribution till de tyska skolorna. (Dokumentation zur Massenveroasuna, Bonn, 1955). I den förklarades, att Dibelius hade ett speciellt förtroende för Gerstein och att Gersteins förklaringar var "otvivelaktigt äkta". Det är ett typexempel på det sätt, som den grundlösa anklagelsen om massförintelser, nationalsocialister skulle ha gjort sig skyldiga till, sprids i Tyskland och framför allt serveras ungdomen.

Historien om de under kriget förintade sex miljoner judarna blev slutgiltigt lagfäst vid Nürnbergråttegången genom Dr Wilhelm Hoettls vittnesutsaga, Han hade varit medhjälpare till Eichmann men i verkligheten var han en ganska sällsam person, som samarbetat med den amerikanska underlättelsetjänsten och som skrivit flera böcker under pseudonymen Walter Hagen. Hoettl arbetade likaså för det sovjetiska spionaget tillsammans med två judiska emigranter från Wien, Perger och Verber, vilka tjänstgjorde som amerikanska officerare under förundersökningarna till Nürnbergprocesserna. Det är anmärkningsvärt, att vittnesmålet från denna mycket suspekta person säges utgöra det enda "beviset" för mordet på de sex milj. judarna. I sin sanningsförsäkran den 26 nov. 1945 förklarade han, att han inte visste det, men att Eichmann "berättat för honom" i Budapest i aug. 1944, att ett totalt antal av sex milj. judar förintats.

Det behöver inte särskilt understrykas, att Eichmann aldrig bekräftade detta under sin process. Under hela sista krigsperioden arbetade Hoettl som amerikansk spion. Det är därför mycket underligt, att han under hela denna tid aldrig gav amerikanarna den minsta vink om morden på judar, trots att han arbetade direkt under Heydrich och Eichmann.

Det måste betonas från början, att det inte finns ett enda dokunemt som bevisar att tyskarna planerade eller avsiktligt begick mord på judar. I Poliakovs och Wulf's Das Dritte Reich und die Juden: Dokumente und Aufsätze (Berlin, 1955) föreligger uttalanden, som efter kriget avpressats personer som Hoettl, Ohlendorf och Wisliceny, av vilka den senare utsattes för tortyr i ett sovjetiskt fängelse. I brist på bevis är Poliakov därför tvungen att skriva: "De tre eller fyra personer, som huvudsakligen drog upp riktlinjerna för total förintelse, är döda och inga dokument finns kvar." Det tycks vara mycket fördelaktigt, Alldeles tydligt är både planen och de "tre eller fyra" personerna ingenting annat än dimmiga förmodanden från skribentens sida och fullständigt obevisbara.

De dokument som föreligger, nämner naturligtvis ingenting om någon förintelse, varför skribenter som Paliakov och Reitlinger ständigt för fram det bekväma påståendet, att sådana order i allmänhet var "mutliga". Ehuru dokumentära bevis saknas, antager de, att en plan att mörda judarna existerat 1941 samtidigt med angreppet på Ryssland. Fas ett säges ha innefattat massakern på sovjetiska judar, ett påstående som vi senare ska vederlägga. Återstående delen av programmet anses ha börjat i mars 1942 med deporteringen och sammanförandet av europeiska judar i de östra lägren av det Polska generalguvernementet såsom det gigantiska industrikomplexet i Auschwitz utanför Krakau. Det fantastiska och helt grundlösa antagandet alltigenom är, att transporten österut, som övervakades av Eichmanns avdelning, faktiskt innebar omedelbar förintelse i ugnarna efter ankomsten.

Enligt Manvell och Frankl (Heinrich Himmler, London, 1965) tycks "folkmordspolitiken ha slagit igenom efter hemliga samtal" mellan Hitler och Himmler (s.178), fastän de misslyckas i sin bevisföring. Reitlinger och Poliakov arbetar efter liknande "muntliga" hypoteser och tillägger, att ingen annan fick närvara vid dessa samtal och inga protokoll förelåg, Allt detta är idel påfund, ty det finns ingen skymt av bevis, att dylika märkvärdiga möten har ägt rum. William Shirer förblir likaledes tyst beträffande frågan om dokumentärt bevis i sin genomgående förryckta och oansvariga bok The Rise and Fall of the Third Reich. Han förklarar vanmäktigt, att Hitlers påstådda order om mord på judar "synbarligen aldrig sattes på pränt - ty ingen kopia har ännu bragts i dagen, Den gavs sannolikt muntligt till Göring, Himmler och Heydrich, som sedan vidarebefordrade den,.." (s.1148).

Ett typiskt exempel på bevis för stöd åt förintelselegenden ges av Manvell och Frankl. De citerar ett memorandum av den 31 juli 1941, som skickats av Göring till Heydrich, vilken ledde rikssäkerhetstjänsten och var Himmlers ställföreträdare. Betecknande nog börjar detta memorandum på följande sätt: "Som tillägg till den uppgift, som anförtroddes Er den 24 jan, 1939 att i enlighet med nuvarande förhållanden på bästa sätt lösa den judiska frågan genom utvandring och evakuering..". Den kompletterande uppgiften, som anförtroddes i detta memorandum är en "total lösning (Gesamtlösung) av den judiska frågan inom området för det tyska inflytandet i Europa", vilken författarna medger betyder koncentration österut och den kräver förberedelser för de "organisatoriska finansiella och materiella frågorna", som berörs. Detta memorandum fordrar sedan en framtidplan för den "önskade slutliga lösningen" (Endlösung), som klart hänvisar till det idealiska och slutgiltiga arrangemanget för utvandring och utrymning, som nämnts i början av direktivet. Det finns ingen som helst antydan om mord på människor. Men Manvell och Frankl försäkrar oss, att det är detta innehållet i nämnda memorandum handlar om. Naturligtvis "meddelades Heydrich muntligt av Göring" om den "sanna innebörden" av den slutliga lösningen till skillnad från den totala (jbid. s.118). Ändamålet med dessa "muntliga" direktiv, som ges godtyckligt" är tydligt.

De slutgiltiga detaljerna beträffande förintelsen av judarna förmodades ha utarbetats på en konferens vid Gross Wannsee i Berlin den 20 jan. 1942, som leddes av Heydrich, (Poliakov: Das Dritte Reich und die Juden, s 120 ff; Reitlinger: The Final Solution, s,95 ff). Ämbetsmän från alla tyska ministerier var närvarande. Muller och Eichmann representerade Gestapo. Reitlinger, Manvell och Frankl betraktar dessa punkter på dagordningen som sitt triumfkort, då det gäller att bevisa existensen av en mordplan. Men sanningen är den, att en sådan inte ens omnämndes, och vad mer är, medger de detta öppet, Manvell och Frankl bortförklarar detta ganska lamt genom att skriva, att "dagordningspunkterna kläs i kanslispråkets form, som döljer den verkliga betydelsen av orden och terminologin, som brukas", (The Incomoarable Crime" London, 1967, s.46), vilket i verkligheten innebär, att de avser att tolka dem efter eget skön. Vad Heydrich verkligen yttrade stod i överensstämmelse med det memorandum, som citerats, att han bemyndigats av Göring att planera lösningen av den judiska frågan. Han gav en överblick över den judiska utvandringens historia och fastslog därvid, att kriget gjort Madagaskarprojektet ogenomförbart och fortsatte: "Utvandringsprogrammet har nu ersatts med utflyttning av judarna österut som en ytterligare möjlig lösning i överensstämmelse med Führerns tidigare bemyndigande. Här "förklarar han", måste deras arbetskraft sättas in." Allt detta förmodas vara djupt illvilligt och bär fröet till den förtäckta innebörden, att judarna skulle utrotas, men professor Paul Rassinier, en fransman, som var internerad i Buchenwald och presterat ett fullådigt arbete med att vederlägga myten om de sex miljonerna, förklarar, att detta memorandum faktiskt menar vad som står i det, d.v.s. sammanförandet av judarna för arbetsinsats i det väldiga östliga ghettot i det polska generalguvernementet. "Där skulle de vänta till krigets slut på återupptagandet av internationella samtal, som skulle avgöra deras framtid. Detta avgörande nåddes slutligen på den interministriella Berlin-Wannseekonferense"," (Rassinier: Le Yaritable Procas Eichaann, s,20). Manvell och Frankl förblir emellertid oberörda av den totala bristen på hänsyftning på förintelse. På Wannseekonferensen, så skriver de, "undveks direkta anspelningar på mord, enär Heydrich föredrog beteckningen "Arbeitseinsatz im Osten" (arbetsinsats i öster)" (Heinrich Himmler s. 209). Varför vi inte skulle acceptera arbetsinsats i öster som arbetsinsats i öster, förklaras inte.

Enligt Reitlinger och andra utfärdades därefter otaliga direktiv, som faktiskt närmare anger mord, mellan Himmler, Heydrich, Eichmann och lägerkommendanten Hoess under de följande månaderna av 1942 men naturligtvis "fanns inga kvar".

Den fullständiga avsaknaden av dokumentära bevis som stöd för förekomsten av en förintelseplan har lett till sedvänjan att ge existerande dokument en ny innebörd. Det hävdas t.ex., att ett dokument, som gäller deportering, inte alls handlar om deportering utan är ett listigt sätt att tala om utrotning. Manvell och Frankl påstår, att "olika beteckningar användes för att dölja folkmord såsom "Aussiedlung" (förflyttning) och "Abbeförderung" (transpcrt)" (ibid, s, 265). Som vi redan sett antas ord inte längre betyda vad de utger sig för, om de visar sig för abekväma. Detta leder till de mest otroliga ytterligheter såsom tolkningen av Heydrichs order om arbetsinsats i öster. Ett annat exempel är en hänvisning till Hiamlers order att sända deporterade österut "d.v.s. för att döda dem," (ibid, s,251). Eftersom inte heller Reitlinger kan finna bevis, gör han sig skyldig till exakt detsamma, när han påstår, att det tydligt framgår av de "omskrivande" orden vid Wannseekonferensen, att man avsåg "en försåtlig likvidering av en hel ras", (ibid, s,98).

En granskning av hela den dokumentära situationen är viktig, ty den avslöjar konstruktionen av gissningar och grundlösa antaganden, som denna förintelselegend år uppbyggd på. Tyskarna ägde en utomordentlig benägenhet för att protokollföra allt i minsta detalj, men bland de tusentals beslagtagna dokumenten från SD och Gestapo, protokollen från rikssäkerhetstjänsten, handlingarna från Himmlers högkvarter och Hitlers egna krigsdirektiv finns inte en enda order om förintande av judarna eller några andra. Vi skall senare se, att detta medgivits av världscentralen för samtidshistorisk judisk dokumentation i Tel Aviv.

Försök att finna "fördolda anspelningar" på folkmord i anföranden såsom Himmlers tal i Posen till sina SS-Obergruppenführer 1943 är också helt hopplösa. Förklaringar i Nürnberg, som undantagslöst avgetts under tvång efter kriget undersökas i följande kapitel.