6
AUSCHWITZ
OCH DEN POLSKA JUDENDOMEN
Koncentrationslägret
I Auschwitz utanför Krakan i Polen har
förblivit i centrum för den
förmenta förintelsen av miljoner
judar. Senare ska vi se, då det
upptäcktes av ärliga observatörer
i de brittiska och amerikanska zonerna efter
kriget, att inte "några gaskamrar"
existerade i de tyska lägren som t.ex.
Dachau och Bergen-Belsen, hur
uppmärksamheten överfördes
på de östliga särskilt
Auschwitz. Man hävdade, att det absolut
fanns ugnar där. Tyvärr låg de
östliga lägren i den ryskockuperade
zonen, så att ingen kunde bestyrka, om
dessa påståenden var sanna. Ryssarna
vägrade låta någon se Auschwitz
förrän tio år efter kriget,
under vilken tid de kunde ändra dess
utseende och sålunda ge rimligt stöd
till tesen, att miljoner människor bragts
om livet där. Om någon tvivlar
på att ryssarna är kapabla till ett
sådant bedrägeri, borde han erinra
sig de minnesmärken, som upprättades
på platser, där tusentals
människor mördades i Ryssland av
Stalins hemliga polis - men där monumenten
förkunnar, att dessa är offer för
de tyska trupperna under andra
världskriget.
Sanningen om Auschwitz
är den, att det var det största och
viktigaste industriella
koncentrationslägret, som producerade alla
slags materiel för krigsindustrin.
Lägret bestod sig med anläggningar
för framställning av syntetiskt gummi
ur kol, som byggts av I.G. Farben Industrie, som
fångarna försåg ned
arbetskraft. Auschwitz innehöll
likaså en agrikulturell forskningsstation,
plantskolor och djuruppfödningsstationer
liksom Krupps vapenfabriker. Vi har redan
nämnt, att detta slags verksamhet var den
primära uppgiften för alla läger.
Alla större firmor hade filialer där,
och SS öppnade till och med egna fabriker.
Rapporter om Himnlers lägerbesök
visar, att huvudändamålet var att
inspektera och bestämma deras industriella
effektivitet. Då han besökte
Auschwitz i mars 1941 i sällskap med
höga chefer för I.G. Farben, visade
han inte något intresse för
lägret som uppehållsplats för
fångar utan gav blott order om att
lägret skulle utökas, så att det
kunde upptaga l00.000 interner för
betjäning av I.G. Farben. Detta rimmar illa
med en politik, som avsåg att likvidera
miljoner fångar.
FLER OCH FLER
MILJONER
Det var icke desto
mindre i detta enda läger, som cirka
hälften av de sex miljoner judarna
förmodades ha likviderats. Några
skribenter kalkylerar med 4 eller till och med 5
milj. Fyra miljoner var den sensationella
siffra, som offentliggjordes av
Sovjetregeringen, sedan kommunisterna
"undersökt" lägret, samtidigt som de
försökte ge tyskarna skulden för
massakern i Katyn. Reitlinger medger, att
informationen beträffande Auschwitz och
andra läger i öster härrör
från de kommunistiska efterkrigsregimerna
i Östeuropa: "Beviset för de polska
dödslägren levererades huvudsakligen
efter kriget av polska statskommissioner eller
Centrala Judiska Historiekommissionen i Polen
(The Final Solution,
s.631). Men inte
ett enda levande autentiskt ögonvittne till
dessa "gasningar" har någonsin
presenterats och giltigförklarats. Benedikt
Kautsky, som tillbragte sju år i
koncentrationsläger varav tre i Auschwitz,
hävdar i sin bok Teufel und Verdammte
(Zurich, 1946), att "inte mindre än 3,5
milj. judar" dödats där. Det var
förvisso en anmärkningsvärd
förklaring, eftersom han enligt egna
uppgifter aldrig sett en gaskammare. Han
bekände: "Jag var i de stora tyska
koncentrationslägren. Likväl
måste jag fastslå, att jag icke i
något läger eller under någon
tid träffade på en sådan
inrättning som en gaskammare (s.272-73).
Den enda avrättning, som han faktiskt
bevittnade, var när två polacker
avrättades för att ha mördat
två judiska lägerinterner. Kautsky,
som skickades från Buchenwald till
Auschwitz-Buna i okt. 1942 för att arbeta
där, framhäver i sin bok, att
fångarnas arbetsinsats i krigsindustrin
var ett väsentligt drag i
koncentrationslägerpolitiken till krigets
slut. Han underlåter att bringa detta i
samklang med en påstådd
förintelsepolitik gentemot
judarna.
De förmenta
likvideringarna i Auschwitz skall ha ägt
rum mellan mars 1942 och oktober 1944.
Hälften av sex miljoner skulle
därför innebära förintelse
och expediering av 94.000 människor per
månad under trettiotvå månader
- approximativt 3.350 människor dag och
natt under mer än två och ett halvt
år. Detta är så skrattretande,
att det knappast behöver tillbakavisas. Och
trots det hävdar Reitlinger helt
seriöst, att Auschwitz dagligen kunde
göra sig kvitt inte mindre än 6.000
människor.
Reitlingers 6.000 per
dag skulle betyda en total summa av ner än
5 milj. i okt. 1944. Dock förbleknar alla
sådana beräkningar inför de
vilda fantasier, som utmärker Olga Lengyels
bok Five Chimneys (London, 1959). Hon uppger sig
vara en f.d. intern i Auschwitz och
försäkrar, att lägret kremerade
inte mindre än "720 lik i timmen d.v.s.
17.280 per dygn". Hon hävdar också,
att 8.000 människor dessutom brändes i
"dödsgravarna" och att därför "i
runda tal cirka 24.000 lik avlägsnades
varje dag". (s.80-81). Det skulle betyda en
årlig kvot av mer än 8,5 milj.
Sålunda måste alltså Auschwitz
mellan mars 1942 och oktober 1944 ha likviderat
över 21 milj. Människor. 6 milj. mer
än vad hela den judiska
världsbefolkningen uppgick till. Kommentar
överflödig,
Fastän enligt
uppgift åtskilliga miljoner enbart skulle
ha dött i Auschwitz, måste Reitlinger
medge, att bara 363.000 interner var
registrerade i lägret under tiden mellan
jan. 1940 och feb. 1945 (The S.S. Alibi of a
Nation, s.268ff) och alla var ingalunda judar.
Det hävdas ofta, att många
fångar aldrig registrerades men ingen har
lyckats bevisa det. Även om det skulle ha
funnits lika många registrerade son
oregistrerade, skulle det bara innebära
totalt 750.000 fångar - knappast
tillräckligt för eliminering av 3
eller 4 milj. Dessutom frigavs ett stort antal
lägerinterner eller transporterades
någon annanstans under kriget. 80.000
evakuerades västerut i jan. 1945 inför
den ryska anmarschen.
Ett exempel på
det statistiska bedrägeriet
beträffande förlusterna i Auschwitz
torde vara tillräckligt. Shirer
hävdar, att inte mindre än 300.000
ungerska judar bragtes om livet på knappt
46 dagar sommaren 1944 (ibid, s.1156). Det
skulle nästan ha varit hela den judiska
befolkningen i Ungern, som uppgick till cirka
380.000. Men enligt Centrala statistiska
byrån i Budapest fanns det 260.000 judar i
Ungern 1945. Detta överensstämmer i
stort med den siffra, som Joint Distribution
Committee uppger, nämligen 220.000. Endast
120.000 registrerades därför som
saknade. Av dessa hade 35.000 flytt undan den
nya kommunistiska regimen, och ytterligare
25.000 hölls kvar i Ryssland, eftersom de
arbetat i tyska arbetsbataljoner. Därmed
återstår bara 60.000 oredovisade
ungerska judar men M.E. Nanenyi beräknar,
att 60.000 judar återvände till
Ungern från deporteringen i Tyskland.
Reitlinger säger, att denna siffra är
för hög (The Final Solution, s.497).
Möjligen är det så. Men med
hänsyn till den kraftiga utvandringen av
ungerska judar under kriget (Jfr Report of the
ICRC, vol, I, s.649) måste alltså de
ungerska judarnas förluster ha varit mycket
ringa.
AUSCHWITZ: EN
ÖGONVITTNESSKILDRING
Några nya fakta
on Auschwitz kommer nu äntligen i dagen, De
föreligger i en skrift: Die Auschwitz-Luoe:
Ein Erlebnisbericht von Thies Christooherson
(Kritik Verlag, Mohrkirch, 1973), utgiven av den
tyske advokaten Dr Manfred Roeder i tidskriften
Deutsche Burger-Iniative. Det är en
ögonvittnesskildring av Auschwitz av Thies
Christopherson, som sändes till
Bunafabrikens laboratorier i Auschwitz för
att medverka i framställningen av
syntetiskt gummi för Kaiser
Wilhelm-institutet. I maj 1973 inte långt
efter publiceringen av denna skildring skrev den
gamle judiske "Nazistjägaren" Simon
Wiesenthal till Frankfurts advokatkammare, att
utgivaren och författaren till
förordet borde föras inför dess
disciplinnämnd. Förhandlingarna, som
började i juli, utsattes för
hård kritik till och med av pressen, som
frågade: "Är Simon Wiesenthal
Tysklands nye gauledare?" (Deutsche
Wochenzeitunu, den 23 juli, 1973).
Christopherscns
skildring är förvisso en av de
viktigaste dokumenten för en
omvärdering av Auschwitz:. Han tillbragte
hela året där, och under denna tid
besökte han alla enskilda läger i det
stora Auschwitzkomplexet inklusive
Auschwitz-Birkenau, där enligt uppgift
samtliga judemassakrer skall ha ägt rum.
Men Christopherson tvekar inte om att allt detta
är oriktigt. Han skriver: "Jag befann mig i
Auschwitz från jan. 1944 till dec. 1944.
Efter kriget hörde jag om massmorden, som
man antog förövades av SS mot de
judiska fångarna. Jag var mäkta
förvånad. Trots alla
vittnesmålen, alla tidningsartiklarna och
radio- och TV-utsändningar tror jag inte
heller idag på dessa skräckdåd.
Jag har nämnt det ofta och överallt.
Men det är meningslöst. Ingen vill tro
mig," (ibid. S.16).
Utrymmet tillåter
inte att ge någon utförlig
sammanfattning av författarens erfarenheter
i Auschwitz, som också innehåller
fakta om fångarnas dagliga liv och som
står i fullständig kontrast till
förtalspropagandan (s.22-27). Men viktigare
är hans avslöjanden om den
påstådda existensen av ett
förintelseläger: "Under hela min tid i
Auschwitz märkte jag aldrig det ringaste
tecken på massgasningar. Även lukten
av bränt kött, som ofta säges ha
legat över lägret, är ren
lögn. I närheten av huvudlägret
(Auschwitz I) fanns en stor smedja, från
vilken lukten av (inbränning av
hästskor) inte var naturligtvis
angenäm.(s.33-34). Reitlinger
bekräftar, att det fanns fem masugnar och
fem kolgruvor i Auschwitz, som tillsammans med
Bunafabriken bildade Auschwitz III (ibid,
s,452). Författaren stöder
uppfattningen, att det säkerligen
måste ha funnits ett krematorium där,
"ty här levde 200.000 människor, och i
varje storstad med 200.000 invånare skulle
det finnas ett krematorium. Naturligtvis dog
även där människor men inte bara
interner. Hustrun till
Oberstürmbannführer A.
(Christophersons överordnade) dog faktiskt
där också." (s.33). Författaren
förklarar, att det inte fanns några
hemligheter i Auschwitz. I sept. 1944 kom en
kommission från det Internationella
Röda Horset till Auschwitz för
inspektion. De intresserade sig särskilt
för lägret i Birkenau, fastän vi
också hade många inspektioner i
Raisko." (Bunaavd, s.35).
Christopherson
framhåller, att de ständiga
besöken, som främlingar gjorde, inte
rimmar med beskyllningar om massgasningar.
Då han beskriver det besök hans fru
gjorde i lägret i maj, observerar han: "Det
faktum, att det var möjligt att vid vilken
tid som helst mottaga besök av våra
anhöriga, visar öppenheten i
lägerförvaltningen. Hade Auschwitz
varit ett stort förintelseläger, hade
vi bestämt inte kunnat mottaga sådana
besök." (s.27).
Christopherson
hörde efter kriget om den
påstådda existensen av en byggnad
med väldiga skorstenar i närheten av
huvudlägret. "Det förmodades vara
krematoriet. Det gör mig mycket ont, men
när jag lämnade lägret i
Auschwitz i dec. 1944, hade jag inte sett den
byggnaden." (s.37). Finns denna hemlighetsfulla
byggnad kvar? Tydligen inte. Reitlinger
hävdar, att den förstördes och
"brändes ned totalt inför hela
lägret" i okt., fastän Christofferson
inte såg denna offentliga demolering.
Trots att man påstår, att detta
ägde rum "inför allas ögon i
lägret" sågs den enligt uppgift bara
av ett judiskt vittne, en viss Dr Bendel och det
är det enda vittnesbördet om
händelsen. (Reitlinger, ibid. s.457). Hela
historien är typisk. Då det blir
fråga om rigoröst bevis är detta
egendomligt nog illusoriskt.
Byggnaden
"förstördes". Dokumentet har
"gått förlorat". Ordern gavs
"muntligt". Idag visar man besökarna i
Auschwitz en liten ugn, och man säger dem,
att miljoner förintats där. Den
sovjetiska statskommissionen, som
"undersökte" lägret, tillkännagav
den 12 maj 1945: "Medelst korrigerande
relationstal ..konstaterade den tekniska
expertkommissionen, att under den tid,
lägret Auschwitz existerade, de tyska
bödlarna förintade inte mindre än
4 milj. människor i detta läger..."
Men Reitlingers förvånansvärt
uppriktiga kommentar till detta är
fullkomligt riktig: "Världen har blivit
misstrogen gentemot dylika "korrigerade
relationstal". Siffran fyra milj. har blivit
löjeväckande". (ibid,
s.460).
Slutligen riktar
Christophersons redogörelse
uppmärksamheten på en mycket
märklig omständighet. Den ende
åtalade, son inte fanns med vid
Auschwitzprocessen i Frankfurt 1963, var Richard
Baer, Rudolf Hoess, efterträdare som
lägerkommendant i Auschwitz. Fastän
han var i utmärkt vigör, dog han
plötsligt i fängelset. innan processen
hade börjat, under mycket mystiska
omständigheter enligt Deutsche
Wochen-zeitung, 27 juli 1973). Baers
plötsliga död före sitt
vittnesmål är speciellt egendomlig,
eftersom paristidningen Rivarol noterade hans
orubbliga ståndpunkt att "han under hela
den tid han styrde Auschwitz, aldrig såg
några gaskamrar eller trodde, att det
fanns sådana." Ingenting skulle
avskräcka honom från den
förklaringen.
Kort sagt,
Christophersons skildring bidrager till en
växande samling bevis, söm
ådagalägger, att det gigantiska
industriområde i Auschwitz - omfattande
trettio separata anläggningar och skilt av
huvudjärnvägen Wien - Krakau - inte
var något annat ån ett stort centrum
för krigsproduktionen, som förvisso
inte var någon plats för
"masslikvidering" men däremot obestridligen
sysselsatte interner med
tvångsarbete,
WARSCHAVAGHETTOT
Skall man döma
efter siffrorna, antages de polska judarna ha
blivit mest. utsatta för förintelse av
alla inte bara i Auschwitz utan även i en
ändlös lista på nyupptäckta
"dödsläger" sådana som
Treblinka, Sobibor, Belzec, Maidanek, Chelmno
och många andra obskura platser, som
plötsligt tycks ha vunnit ryktbarhet. I
centrum för den påstådda
förintelsen av de polska judarna står
den dramatiska revolten i april 1943 i
Warschavas getto. Denna framställs ofta som
ett uppror mot deporteringen till gasugnarna.
Antagligen hade det påstådda temat
för Hitlers och Himmlers "hemliga
diskussioner" läckt ut och rönt stor
publicitet i Warschava. Fallet med
Warschavaghettot ger en instruktiv inblick i
själva uppkomsten av
förintelselegenden. Man hänvisar ofta
till utrymningen, som tyskarna företog 1943
som en "likvidering av de polska judarna",
fastän det alls inte var fråga om
det. Sagoförtäljare har sökt
omskriva detta i sensationella romaner
såsom John Hersey's The Wall och Leon
Uris' Exodus.
När tyskarna
först ockuperade Polen, förde de av
säkerhetsskäl inte samman judarna i
läger utan i ghetton. Den inre
förvaltningen i ghettonen befann sig i
händerna på självvalda judiska
råd, och dessa skyddades av en egen
oberoende judiska polisstyrka. I ghettonen
infördes specialsedlar för att
förhindra spekulationen. Rätt eller
orätt, var detta system i krigstid fullt
begripligt, och fastän ghettot kanske
är en obehaglig social inrättning,
är det ingalunda barbariskt, Och det
är säkerligen inte någon
organisation för att förinta en ras.
Men givetvis hävdar man ofta, att det var
meningen med gettonen. En nyligen utkommen
publikation om gettot i Warschava konstaterade
helt saklöst, att koncentrationslägren
var "ett substitut för bruket att
hålla judarna kvar i överfulla getton
och prisge dem ät hungerdöden," Vilket
säkerhetssysten tyskarna än
använde eller vilka åtgärder de
än vidtog för att bevara likheten med
ett judiskt samhälle, tycks det, som om de
aldrig kan undgå anklagelse för
"utrotning".
Det är redan
konstaterat, att folkräkningen i Polen 1931
angav antalet judar till 2.732.600. Efter
utvandringen och flykten till Sovjetunionen
återstod inte mer än 1,1 milj. under
tysk kontroll. Dessa ovedersägliga fakta
hindrar likväl inte Manvell och Frankl att
påstå, att "över 3 milj. judar
befunnit sig i Polen, när tyskarna
började sin inmarsch" och att "cirka
två milj. ännu väntade på
sin död" 1942, (ibld. s.140). I
verkligheten sammanfördes till slut av de 1
miljon judarna i Polen cirka 4000.000 i
Warschavas ghetto, ett område på
ungefär 6,5 kvadratkm. Återstoden
hade redan överförts till det pclska
generalguvernementet i sept. 1940. På
sommaren 1942 beordrade Himmler, att alla polska
judar skulle förläggas till läger
för att kunna utnyttja deras arbetskraft,
som var en del av allmänna
koncentrationssystemet" som avsåg
fördelning av arbetskraften inom
generalguvernementet. Sålunda evakuerades
fredligt tre fjärdedelar av
Warschavaghettots invånare mellan juli och
okt. 1942 och transporterades iväg under
överinseende av den judiska polisen. Som vi
sett, skall lägertransparten ha slutat i
"likvidering", aen det råder absolut ingen
tvekan om av tillgängliga vittnesbevis" att
den bara innebar effektiv rekrytering av
arbetskraft och förebyggande av
oroligheter. Vid ett överraskande
besök i Warschava i jan. 1943
upptäckte Himmler, att 24.000 judar, som
var inregistrerade som rustningsarbetare" i
verkligheten arbetade illegalt som
skräddare och körsnärer (Manvell
och Frankl, ibid, s.l40). Ghettot användes
också som bas för subversiva
plundringar i centrala Warschava.
Efter sex
månaders fredlig evakuering, då bara
omkring 60.000 judar stannade kvar i ghettots
bostäder, råkade tyskarna ut för
ett väpnat uppror den 18 jan. 1943. Manvell
och Frankl medger, att "judarna, som var invigda
i motståndsplanen, hade sedan länge
engagerats att smuggla vapen utifrån, och
att kampgrupper sköt på och
dödade SS-och milismän, som
anförde en grupp deporterade."
Terroristernas uppror i ghettot
understöddes också av polska
hemarmén och Polzka Partia Robotnicza,
det kommunistiska arbetarpartiet. Under denna
revolt" som stöddes av partisaner och
kommunister, var det som ockupationsstyrkor
ryckte in för att betvinga terroristerna
och om nödvändigt förstöra
hela bostadsområdet, såsom varje
armé skulle gå till väga under
liknande förhållanden.
Det måste
ännu en gång erinras om att hela
utrymningsprocessen skulle ha förlöpt
fredligt, om inte extremisterna inom
befolkningen planerat ett väpnat uppror,
som till slut var dömt att misslyckas.
Då generallöjtnanten i SS, Stroop,
drog in i ghettot med pansarvagnar den 19 april,
besköts han genast och förlorade tolv
man, Under striderna, som varade fyra veckor,
uppgick de tyska och polska förlusterna
till 701 stupade och sårade. Envist
motstånd av den judiska kamporganisationen
ledde, trots omöjliga odds uppskattningsvis
till 12.000 judiska förluster i döda
och sårade, av vilka flertalet stannat
kvar i brinnande hus och skyddsrum. Totalt
56.065 invånare togs tillfånga och
utflyttades fredligt till generalguvernementet,
Många judar inom ghettot hade harmats
över den av kamporganisationerna
utövade terrorn mot dem och hade
försökt lämna tyskarna
meddelanden via sitt högkvarter.
PLÖTSLIGA
ÖVERLEVANDE
De oamtändigheter,
som omgav revolten i Warschavaghettot liksom
deportationerna till de östra
arbetslägren, såsom Auschwitz, har
lett till de mest grälla berättelser
om de polska judarnas öde. Jewish Joint
Distribution Committee konstaterade i siffror"
som de förberett inför
Nürnbergprocesserna, att det bara
återstod 80.000 judar i Polen 1945. De
hävdade likaså, att det inte fanns
några tvångsförflyttade judar
kvar i Tyskland och Österrike, ett
påstående, som stod i strid med de
antal judar, som arresterats av britterna och
amerikanarna för svartabörshandel. Men
det var omöjligt för den nya
Kommunistiska regimen i Polen att förhindra
en större antijudisk pogrom i Kielce den 4
juli 1946, och mer än 150.000 polska judar
flydde plötsligt till Västtyskland.
Deras uppdykande var på något
sätt till besvär, och deras
utflyttning till Palestina och USA
genomfördes på rekordtid. Konsekvent
därmed undergick antalet polskjudiska
överlevande en ansenlig
förändring. I den amerikanska judiska
års-boken 1948-49 angavs de till 390.000,
Det är ett verkligt framsteg gentemot de
ursprungliga 80.000. Vi kan kanske se fram emot
ytterligare ändringar under tidens
lopp.
|