 |
 English |
 Français |
|
|
|
|
|
|
 Svenska |
 Spanish |
 Arabic |
 Deutsch |
|
|
|
|
|
 Italiano |
 Português |
 Russian |
 Norsk |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gamla Testamentet, judendomens bibel, används i Israel som historiebok, en skildring av judarnas historia. Den seriösa forskningen har emellertid för länge sedan kunnat fastställa, att alla dessa berättelser i judendomens bibel är en samling sagor och sägner med mycket ringa verklighetsunderlag. Det rör sig om en systematisk förfalskning av verkliga händelser långt tillbaka i ett dimmigt förflutet för flera tusen år sedan.
Arkeologerna har i stort kommit till följande slutsatser från Magnus Magnussons bok "Fynd i Bibelns länder", som utkom på svenska 1977 på Rabén och Sjögren förlag. Magnus Magnusson, som är född på Island, men uppväxt i Skottland är historiker och arkeolog och tillika rektor vid universitetet i Edinburgh, dessutom ofta anlitad som popularisator för brittisk TV.
Beträffande Exodus eller utvandringen från Egypten, som det berättas om i Andra Moseboken, säger författaren:
" Bibelforskare har oavbrutet arbetat med att få fram uttågets geografi, men deras ansträngningar har mest lett till spekulationer, som beror på olika tolkningar av ledtrådarna. Följaktligen har en del försökt visat att Israels barn vadade knädjupt genom ett grunt ställe av Medelhavet, medan andra föreställer sig att de vadade över själva Röda Havet. Däremellan finns många varianter. En sammanfattande karta över de olika vägarna ut ur Egypten och genom Sinai så som de har föreslagits av forskningen, skulle snarast likna en drucken tusenfotnings irrande, har någon sagt.
Ett problem erbjuder också uttågets omfattning. Enligt första kapitlet i Fjärde Moseboken (Numeri) omfattade de tolv stammarna av Israel som deltog i uttåget inte mindre än 603 550 män i militär ålder (20 år gamla däröver). Detta tyder på att hela skaran flyktingar bör ha varit minst två miljoner - en siffra som verkar närmast otrolig. Det är otänkbart att en folkmassa av detta mått skulle ha överlevt i vildmarken i 40 år, som Bibeln gör gällande." (sid. 62)
Kort sagt, hela berättelsen om uttåget ur Egypten och uppehållet i öknens vildmark i 40 år är rena amsagan. Ett bedrägeri och skoj för enfaldiga och lättrogna själar.
Enligt Andra Mosebokens kronologi skulle Israels barn ha tågat ut ur Egypten, när detta lands härskare var farao Ramses IIs efterträdare Menefta. Magnus Magnusson säger:
" Det blev stor uppståndelse år 1881, då denna faraos balsamerade kropp upptäcktes i en grav nära Deir el-Bahri på västra stranden av Nilen vid Tebe. Men upptäckten var också en smula förtretlig: om Menefta hade dränkts i Röda Havet (som det berättas i Bibeln), hur kunde då hans kropp begravas i en grav på torra land? Fundamentalisterna - de som tror att varje ord i Bibeln är Guds sanna ord - lät sig tröstas med att mumien hade tydliga spår av salt: tydligen måste denna faraos kropp ha spolats i land efter dränkningen och begravts på normalt egyptiskt vis. Det man förbiser vid tillfället är att alla mumier har spår av salt på huden, därför att balsameringen innefattar en periods behandling med natron. Senare undersökningar visade att Meneftas mumie hade varken mer eller mindre salt på huden än andra mumier.
Även i ett annat avseende var Menefta en dålig kandidat för att vara uttågets farao. Han tycks ha regerat från omkring 1224 till 1211 (f Kr), och under femte året av hans regering gjorde han ett härtåg mot Palestina. Han förtecknade noga sin bragder och räknade upp de fiender han hade besegrat: Kanaan, Askelon, Geser m fl. Det är en lovsång, en katalog över segrar, snarare än en nederlagets krönika. Och i den finner vi säreget nog det enda omnämnandet av Israel i hittills funna Egyptiska handlingar: "Det har diskuterats mycket om detta hänför sig till staten Israel eller helt enkelt till folket - Israels barn. Men hur som helst, Menefta skulle knappast ha gjort anspråk på någon seger över Israel i Palestina om han hade dränkts i ett fåfängt försök att hindra dem från att nå Palestina (som det berättas i Bibeln). För övrigt är det nu ett erkänt faktum, att termen Röda Havet (i Bibeln) är en felöversättning. Den hebreiska termen är yam suf, som nu översätts med vasshavet, inte Röda Havet, och detta har lett till en uppsjö av förslag om var detta vasshav var beläget - utan att det finns någon möjlighet att verifiera någon av gissningarna. Varje del av landskapet utmed Suezkanalen och dess sjösystem kan duga."
Kort sagt, också här är det fråga om förfalskning av historiska fakta, och inget annat än legender och sagor i Bibeln. Skildringen av arken i sex kapitel i Andra Mosebok (35-30) är också helt fantastisk. Magnus Magnusson säger:
" I Bibeln beskrevs framställningen av arken av akacieträd och det yppiga tabernaklet i hela sex kapitel. Detta är mera ett tecken på dess kultiska betydelse än en garanti för dess äkthet. Försök att rekonstruera arken och tabernaklet efter den bibliska beskrivningen, såsom det har utförts av diamanthandlaren Moses Levine under femton års arbete, blev så komplicerade och kostbara att det är svårt att tänka sig dem utförda av ett ökenfolk - det verkar snarast vara en återklang av Salomos tempel i Jerusalem under tionde århundradet före Kristus." (sid. 69)
Bibelns beskrivning av hur Israels barn besegrade de arabiska kungarikena Edom, Moab och Ammon - nuvarande Jordanien för att österifrån tränga in i Kanaans land eller Palestina - kan inte heller bekräftas av arkelogiska fynd. (sid. 71-78 i Magnussons bok)
Också Bibelns skildringar av kananéernas råa och primitiva gudstro har omprövats av forskningen - kananéerna har helt enkelt blivit våldsamt förtalade, enligt de främsta samtida experterna som dr John Gray, professor i hebreiska och semitiska språk vid universitetet i Aberdéen i Skottland och professor James B Pritchard vid universitetet i Pennsylvania, USA. (sid. 85)
Om Gamla Testamentets berättelser om Saul och David säger Magnusson:
"Hela Saul-David-relationen är skriven som propaganda i Davids favör ... De folkliga berättelserna om bragder i krig och dramerna om mänskliga relationer har manipulerats för det uttryckliga ändamålet att förhärliga David och nedsvärta Saul. Vi har att göra med sagor, ej historia." (sid. 120)
Filistéerna är också ett folk som förtalas i judendomens bibel, vilket även den ledande auktoriteten på filistéernas kultur, dr Trude Dothan, medger: "en avancerad kultur som var överlägsen israeliternas och kananéernas och som får sitt särskilda uttryck i deras vackra keramik, deras byggnader och deras sociala organisation. Det är knappast överraskande att israeliterna under lång tid betraktade dem som en farlig fiende och skrev bittert om dem efteråt", säger Magnusson (sid. 127). Effekten av detta: filister - av de föraktade filistéerna - blev länge en hånfull benämning på bracka.
Om Salomos ryktbara tempel någonsin funnits är något som forskningen inte kan fastställa: " Det finns inte kvar en sten, inte ett spår av denna omvittnade glans", säger Magnusson (sid. 138). Om det någonsin har funnits, så var detta tempel i alla händelser inte judiskt eller israeliskt utan kananéiskt och feniciskt, det var ju kung Hiram av Tyrus som försåg Salomo med allt material och alla hantverkare han behövde för att bygga detta tempel liksom för att bygga sin flotta i Esjon Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda Havet i Edoms land. På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap som åtföljde Salomos folk till Ofir för att hämta guld (se 1 Konungaboken 9:26-28).
Den berömda klagomuren i Jerusalem är ingen rest från Salomos tempel, som man försöker inbilla folk utan efter Herodes tempel som uppfördes långt senare, under romersk tid, för idag ca 2 000 år sedan - och Herodes betraktas ju av de rättrogna judarna som en tyrann och en romersk vasall.
Att gå in på ytterligare bedrägerier och förfalskningar i Gamla Testamentet skulle kräva alldeles för lång tid. Må det räcka att här omnämna "den babyloniska fångenskapen", en lika typisk legend som det mesta i Gamla Testamentet, vilket framgår av det övervägande flertalet judar föredrog att stanna kvar i Babylonien sedan perserna kom och medgav judarna rätt att återvända till Palestina. Dessutom har man påträffat mängder av dokument om att judarna i Babylonien var aktivt verksamma inom handel och bankväsen - knappast aktiviteter som är typiska för "fångar". Det var f.ö. i "den babyloniska fångenskapen" som huvudparten av judendomens bibel skrevs, bland dem Moseböckerna och Torah.
Till detta kommer att våra västerländska bibelöversättningar av Gamla Testamentet är förvanskningar. En ledande judisk bibelexpert, dr Josef Kastein, säger i sin år 1933 utkomna bok History and Destiny of the Jews:
" Översättningarna till först grekiska gjordes för att bli förstådd av den grekiska/hellenistiska kulturvärlden, vilket ledde till avsiktliga förvanskningar och förfalskningar av orden och deras betydelse."
Sionisterna och deras anhängare har gamla traditioner i fråga om förfalskningar av historien.
Forskaren Göran Zettergren har kritiskt granskat den amerikanska journalisten Joan Peters bok, som lovprisats av sionisterna i Sverige, bl.a. av Per Ahlmark och akademiledamoten Knut Ahnlund, trots att de borde insett att denna bok vimlar av de mest absurda förfalskningar och fungerar som en grov sionistisk propagandapamflett, utstofferad som en lärd bok. (Se Dagens Nyheter 10 oktober 1985.)
"Bosättningar upprättas inte
för att sedan överges."(Yigal Allon,
utrikesminister, 1976).
Ahmed
Rami (utdrag från Ramis bok
"Vad är Israel?")