 |
 English |
 Français |
|
|
|
|
|
|
 Svenska |
 Spanish |
 Arabic |
 Deutsch |
|
|
|
|
|
 Italiano |
 Português |
 Russian |
 Norsk |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Den livliga och inflammerade debatten om Palestinakonflikten fortsätter. Fast egentligen är det en besynnerligt overklig debatt, som huvud- sakligen pågår: en intern debatt mellan Israels vänner om Israels interna kris, där debattörerna oroas över hur Israel bäst skall kunna lösa denna interna israeliska kris för att kunna överleva som judisk stat.
Palestinierna som berövats sitt land av sionistiska inkräktare från all världens länder och som utsätts för de mest skändliga övergrepp, de kommer i denna pressdebatt helt i bakgrunden: de är ansiktslösa, avpersonifierade massor: unga män och även medelålders kvinnor som kastar sten, en och annan åldring som vemodigt talar om den lilla bondgård med fruktträd och olivträd som han och hans familj en gång ägt, men som för länge sedan är borta, medan han själv och många andra palestinier lever som främlingar i något eländigt flyktingläger.
Bland palestinierna möter vi inga passionerade och starka personligheter i TV och övriga massmedia - möjligen med undantag av PLO-ledaren Yassir Arafat. Men han bor i Tunisien och är ständigt på resande fot utanför Palestina, en man som presenteras som en patetisk ledare, som gör diverse uttalanden och som tycks leva i en verklighetsfrämmande drömvärld. Palestinierna, som är ett folk på över 5 miljoner och som är Mellanösterns högst utbildade folk med mängder av kompetenta och högt kvalificerade akademiker, författare och publicister, av vilka många är starka personligheter med starkt engagemang för sitt folks rättvisa sak. Detta palestinska folk har i svenska massmedia minimerats och reducerats till blott en huvudsakligen anonym massa.
Vilken kontrast mot den bild av judarna i Israel liksom i andra länder som alltid lyfts fram som inte bara det historiskt lidande folket med dess smärtsamma minnen av det förflutnas skuggor av orättfärdigheter. Judarna presenteras också som begåvade, så ömsint humanistiska och ofta även geniala: som mänsklighetens adel och blomma. Denna föreställning överensstämmer helt med den judiska tron att judarna är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk.
Vad israeliska författare känner och tycker anses alltid vara av största intresse, i synnerhet när de skriver om sin vånda och om Israels själ, som är själva mänskligheten. Men palestinska författare förbigås nära nog totalt.
Observera nu: det är på detta sätt som man tar död på ett folk. Folkmord är inte fysiska massmord på medlemmar av ett visst folk så länge det finns överlevande som bibehåller folkets själ, dess traditioner och andliga representanter. Judarna talar ständigt om att de drabbats av förintelsen - men detta är i djupare och egentlig mening fel: det stora flertalet judar som bodde i Amerika liksom i dåvarande brittiska imperiet och även i Sovjetunionen bakom de tyska stridslinjerna drabbades inte av någon förintelse. Inte heller judar i flera neutrala länder och i hela arabvärlden. Och bland judarna i koncentrations- och förintelselägren överlevde hundra- tusentals. Men framförallt: det judiska kulturarvet och de judiska traditionerna överlevde och dessutom med en aldrig tidigare skådad styrka och ett aldrig tidigare i historien förekommande starkt inflytande i hela västvärlden, främst i USA och naturligtvis i det av judiska sionister erövrade Palestina, den judiska staten Israel.
Nej, judarna har inte drabbats av folkmord. Däremot är det - och det är detta som är så fruktansvärt ironiskt och tragiskt - judarna som genom sionismens Israel begår folkmord på palestinierna. Och inte bara genom att utsätta kvarvarande palestinier för den skändligaste behandling. Sionismens Israel med dess starka sionistiska propaganda i hela västvärlden, också i Sverige, begår så gott man förmår det verkliga, slutgiltliga folkmordet på sina offer palestinierna genom att beröva dem deras själ; genom att reducera palestinierna kulturellt och massmedialt till huvudsakligen en anonym massa, där man som kultur- och massmediakonsument inte kan urskilja palestiniernas själ i levande och starka personligheter som representanter för detta folk.
Med all rätt upprörs många över Israels ovilja och oförmåga att återlämna de sedan 21 år ockuperade palestinska områdena Västbanken och Gaza, och än mer upprörs ännu fler över de israeliska soldaternas grymma framfart mot den värnlösa palestinska befolkningen som under de senaste månaderna lidit fruktansvärt: över 120 värnlösa palestinier har kallblodigt dödats, flera tusen, sannolikt tiotusentals palestinier har drabbast av livshotande skador eller invalidiserats. Gravida palestinska kvinnor har misshandlats så svårt av israeliska soldater att de inte kan föda sina barn. Och till detta kommer den mardrömslika ångest och fruktan som de israeliska soldaterna framkallar hos de ständigt överfallna palestinierna, något som bara kan föda en ursinnig vrede och ett lågande hat mot Israel och judarna. Till fullo förstår väl alla inte detta, eftersom det kräver stor inlevelseförmåga eller att man själv varit på platsen och upplevt det med alla sina sinnen.
Att israelerna begår grymma orättfärdigheter och svåra övergrepp på en värnlös palestinsk befolkning, detta har ändå framställts så konkret i TV, att man upprörs och även känner vanmakt över att inget eller så litet kunna göra. Men vad alltför få har insett, det är att det ännu djupare och länge pågående sionistiska folkmordet är det kulturella: att massmedia i västvärlden, också i Sverige, så gott som dödat den palestinska folksjälen genom att - medvetet eller aningslöst inför sionistpropagandan - avindividualisera och avpersonifiera palestinierna, som man visserligen kan känna ett tillfälligt deltagande med, men aldrig identifiera sig med. Att beröva en människa hennes individualitet, hennes själ - det är att beröva henne livet. Det liv som hon har rätt till och som gör henne till en människa i sig. Att beröva ett helt folk dess starka och levande representanter, det är att beröva detta folk dess själ och att förinta det, göra det till intet, en nullitet.
Låt oss erinra om vad Israels i hela västvärlden så uppburna premiärminister Golda Meir en gång sade: "Det finns inga palestinier". Ett sådant förnekande av palestiniernas existens, detta folk vars land Golda Meirs och sionismens Israel hade stulit från just palestinierna, är tydligaste möjliga exempel på verkligt folkmord: ett folk tar ett annat folks land och förnekar sedan det bestulna folkets existens. Och det finns naturligtvis en logik i detta israeliska förnekande av palestiniernas existens. För om palestinierna aldrig har funnits, så har ju sionisterna inte kunnat ta deras land och inte heller kunnat fördriva 750 000 palestinier 1948 och sedan förtrycka de kvarvarande palestinierna: de finns ju inte, det är bara fantomer, helt avhumaniserade varelser, som bara är i vägen för det utvalda herrefolket i det av dess Gud utlovade landet: dvs Palestina, där de upprättat sin judiska stat Israel, som f.ö. betyder folket som strider med Gud - se judendomens Torah, Första Moseboken, 32 kapitlet, verserna 24-28.
Och kom ihåg hur Israels dåvarande premiärminister Golda Meir, som förnekade palestiniernas existens, hyllades och prisades i västvärlden, inte minst här i Sverige. Vilken gripande och storslagen bild man gav av henne som den varma upphöjt ädla judiska modergestalten, som den outtröttliga kämpen för Israel och för all världens judar, den gråtande Golda Meir, den glada och spjuveraktiga Golda Meir, den för social rättvisa ivrande Golda Meir - den i Ryssland födda och sedan i USA uppvuxna Golda Meir, som greps av den ädla sionistiska idén om ett judiskt land och hur hon strävsamt arbetade på en judisk kibbutz och anslöt sig som osjälvisk kämpe i den israeliska arbetarrörelsen. I amerikansk TV - naturligtvis i samförstånd mellan amerikanska sionister och israeliska - gjordes en gripande film i flera avsnitt om Golda Meirs liv med Ingrid Bergman i huvudrollen som själva Golda. Och Ingrid Bergman intervjuades och var så rörd och tacksam att få gestalta Golda. Det är på detta sätt den sionistiska propagandan arbetar: genom att upphöjt glorifiera judar som stora, varma, ädelt kämpande personligheter samtidigt som palestinier - likson araber överhuvudtaget - avpersonifieras på allt gott och ädelt. De reduceras till bara anonyma massor, eller så fokuserar man bilden på araber som grymma och intriganta och inbördes käbblande politiker, svartmuskiga och högst tvivelaktiga typer, eller som oljeshejker med flotta Cadillac-bilar och något aldrig fullt identifierbart lyxharem någonstans i bakgrunden, stormrika och likaledes naturligtvis skumma typer. Om palestinska personligheter tiger man: de existerar inte. I västerländska media, styrda av sionistisk propaganda, ingår palestinierna bara på ett obestämt sätt i det arabiska folkhavet, där man ser antingen kokande massor i upprörda sinnestillstånd eller en hop bedjande gubbar på knä i någon dunkel moské. I dessa massmedia bilder kan man inte urskilja palestinier som ett folk för sig, ännu mindre som ett storslaget och tragiskt folk... Och just detta är också avsikten i det försåtliga sionistiska folk- mordet på palestinierna!
* * * * * * *
Citat från "JUDISK KRÖNIKA", Nr. 1, februari, 1988:
"I en tidigare rapport till Socialistiska Internationalen om
antisemitismen i Sovjet citeras en artikel i en sovjetisk tidning
där man kan läsa följande:
"Sionismen består av ett osynligt, men stort och
mäktigt imperium av finans- och industrimän, ett imperium
som inte återfinns på någon världskarta, men
som existerar och opererar överallt i det kapitalistiska
lägret. Sionismens anhängare bland de amerikanska judarna
äger 80 % av de lokala och internationella
informationsorganen."
Ungefär samtidigt skriver Sigbert Axelson i en artikel i
tidskriften Kristet Forum:
"Sionisterna är vana att totalt dominera
Västvärldens massmedia, och de är säkra på
sin hegemoni i det avseendet. De brukar lyckas i sina föresatser
att förhindra information till folkets breda lager."
I en nyutkommen bok av DNs tidigare
Mellanöstern-korrespondent Åke Ringberg "Blodet i
Beirut" skriver författaren om den judiska minoriteten i
USA:
Judarnas maktställning är "ett hot mot yttrandefriheten
och en öppen debatt" och "detta hot tar sig uttryck i
mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga
möten" etc.
Och i Radio Islam låter det så här:
"Den sionistiska propagandans grepp om viktiga opinionsmedia
bygger på vissa förberedande operationer: Att sionisterna
skaffat sig nära nog total kontroll över amerikansk film,
TV, press och bokproduktion, som sprids över hela världen.
Sionisterna i bland annat Sverige har målmedvetet lyckats
placera sina trogna anhängare på strategiskt viktiga
poster i opinionsmedia...""
Ahmed
Rami (utdrag från Ramis bok
"Vad är Israel?")