I söndags förmiddag (19/9-99) slog jag på burken. Det var visst något folkligt program om teologi apropå den kommande bibelöversättngen. Några präster och teologer, bland annat ärkebiskop K G Hammar, diskuterade fram och tillbaka.

Ärkesionisten Agneta Pleijel, som arbetat med att översätta Gamla Testamentet lovordade förstås den hebreiska skrift som hennes världsbild är upphängd på.

Mikael Wiehes roll i sammanhanget var att agera trubadur. Han spelade en del gitarrballader med bibliskt tema och vänsterorienterade förtecken.

Men vad som gjorde mig glatt överraskad var att Mikael inte nöjde sig med rollen som trubadur. Han blåste nämligen in en frisk bris över de unkna värderingarna som vanligen förs fram om Gamla Testamentet i svensk kulturdebatt och i svensk skolundervisning. Han började med att ta tag i lös tråd i diskussionen om en barnbok om GT, och fortsatte med att man inte utan vidare kan sätta dess berättelser i händerna på barn.

Sedan sade han det som andra också borde säga mycket mer om, nämligen att GT handlar mycket om hur "Guds utvalda folk " (och han menar förstås judarna) på gudomlig order massakrerar främmande folk, och hur stränga alla gudomliga påbud och straff är. Och inte nog med det, för sedan gick han över till att lovorda "Den strimma av hopp" som finns i bibeln, nämligen Jesus, dennes leverne och budskap.

En gammal marxist i TV-rutan lovordade alltså överraskande nog Jesus, som mycket ofta blivit förlöjligad av judiska konstnärer, både före och efter att judarna uppfunnit marxismen och kommunismen. Vad som var ännu mer glädjande var att han så öppenhjärtligt vågade kritisera den rasistiska gammaltestamentliga skriften, som alltför ofta får beröm.

Anna Eriksson