Sifferleken med påstådda judiska förluster är verkligen besvärlig. Många, många människor av alla nationaliteter försvann eller gick under i kriget och kan inte redovisas. Vissa ligger i askan av de Allierades bombningar av tyska städer och begravda under kollapsade byggnader; andra förbrändes i eldstormar orsakade av de Allierades bomber; ytterligare andra gick under i ryska gulager långt efter att skjutandet hade slutat.

Det är orättvist och felaktigt att hävda - som det rutinmssigt hävdas - att om en person inte kan redovisas, har han eller hon gått under i ett folkmord - eller ännu värre, i gasningar.

Faktum är, att "Frintelsen" är det bästa exemplet på ". . . död som bevisats av miljontals överlevandes historier." Får inte det er att tänka efter?

Medierna är fulla av "överlevande-"organisationer, som finns i varje större stad i Väst - från Toronto till Johannesburg; från Rio de Janeiro till Los Angeles.

Det räcker med att säga att tyskarna har betalat över 4 300 000 pensions- och skadeståndsanspråk; 40% av mottagarna av dessa lever (eller levde) i Israel. Andra har judisk bakgrund men har valt att leva i andra delar av Världen.

Om så många miljoner av det judiska folket dog för tyskarnas händer, varför finns det så många överlevande?

"Förintelse"-entusiaster har ofta kallat Jacob Robinson en "historiker" och "internationell jurist" och refererat till honom som en förstklassig källa till auktoritativ information om vad som hände med judarna.

Faktum är, att den östeuropeiske juden Jacob Robinson var en slug skojare med en diabolisk plan och ett diaboliskt mål. Han var skaparen av det "revolutionära koncept" som var idén om Nürnbergrättegången för Tysklands ledare, och de tyska skadeståndsutbetalningarna.

Enligt Nahum Goldman, f d president fr Judiska Världsrådet:

"Förutom mitt sammanträffande med de överlevande i koncentrationslägren efter befrielsen, återvände jag bara officiellt till Tyskland för att träffa förbundskansler Adenauer och påbörja förhandlingar om skadestånd. Dessa skadestånd utgjorde en särskild innovation inom internationell lag.

Fram till dess betalade det land som förlorat ett krig skadestånd till segraren, men det var en sak stater emellan, regeringar emellan. För första gången skulle nu en nation ge skadestånd antingen till vanliga individer eller till Israel, vilket inte lagligen existerade vid tidpunkten för Hitlers brott. I vilket fall så måste jag medge, att idén inte kom från mig.

Under kriget hade WJC (World Jewish Congress, Judiska vrldskongressen) skapat ett Institute of Jewish Affairs (Institut för judiska frågor) i New York (deras högkvarter ligger nu i London). Styresmnnen var två stora judiska jurister från Litauen, Jacob och Neremiah Robinson. Tack vare dem utarbetade Institutet två fullkomligt revolutionra idéer: Nürnbergstribunalen och tyska skadestånd. (Goldman, Nahum, The Jewish Paradox, Grosset & Dunlap, 1978, sid 122)

Lägg ihop två och två.

Skadeståndskrav baseras på antalet offer - i likhet med ett försäkringskrav efter en flygplanskrash och en efterfljande eldsvåda. Det lönar sig att hålla detta antal högt. Det är inget mysterium.

Föreställ dig nu ett försäkringsbolag som måste betala för en eldsvåda där det påstås att ett antal familjemedlemmar gick under. Man behöver inte vara raketingenjör för att räkna ut att om försäkringsbolaget förhindras från att kontrollera viktig information, som t ex: ". . . vem var egentligen bokad på planet. . . ?" - kunde en icke-existerande morbror eller moster möjligen materialiseras, och försäkringsbolaget bli bedraget. Detta har hänt vissa försäkringsbolag.

Att dra fram den gamla ankan om "Wannseeprotokollet" (från 20 januari, 1942), som påstås skissera de nazistiska planerna på att "förinta de europeiska judarna" är oerhört fräckt. Till och med den judiske Förintelseexperten Yehuda Bauer på Hebreiska universitetet i Jerusalem har sagt att Wannsee var ett möte, men "knappast en konferens," och att ". . . lite av vad som sades där utfördes i detalj."

Här följer hela citatet, under titeln "Wannsees betydelse avvisad," i Canadian Jewish News, 30 jan, 1992:

"Allmänheten upprepar, gång på gång, den löjliga historien att man kom fram till utrotningen av judarna vid Wannsee. Wannsee var endast ett steg i utvecklandet av massmordsprocessen." (Canadian Jewish News, 30 jan, 1992)

Enligt New York Times, 12 november 1989, tillade Bauer när han klandrades för att ha sagt att han inte skulle vilja ". . . ge de som förnekar Förintelsen vatten på sin kvarn": "De kan räkna, vet ni. . ." (Auschwitz Revisionism: An Israeli Scholar's Case, New York Times, 12 nov, 1989)

Det kan de, och det gör de.

Genom att de gjorde det, "krympte Förintelsen." Låt oss ta Auschwitz, till exempel. Enligt en sammanfattning från 10 december 1995, iordningställd av Dr Faurisson, följer här en talande bild:

I detta diagram representerar den längsta stapeln 9 miljoner personer, och den minsta stapeln representerar 630 000 - 710 000, av vilka 470 000 - 550 000 antogs vara judar. (Den riktiga och detaljerade verifikationen av både siffror och källor finns i Dr Faurissons textdokument, märkt Appendix A)

Det ständigt krympande antalet Auschwitz-"offer" borde få skeptiska människor - människor som tilälmpar sunt förnuft i det här ämnet - att ta en paus och fundera. Yehuda Bauer, judisk Förintelseforskare, medgav att siffran 4 miljoner var falsk i en artikel i november 1989, där han kommenterade den grymma manipulation av antalet offer i Auschwitz som både sionister och kommunistiska propagandister och lögnare stått för. (Auschwitz Revisionism: An Israeli Scholar's Case. New York Times, 12 november, 1989.)

Låt oss nämna Röda korset här också. Denna så kallade "humanitära" organisation har mycket att svara för vad gäller siffrornas otillförlitlighet.

Röda korset spelade en skamlig roll under och framför allt efter kriget när de hade med historier och statistik om påstådda "nazistiska grymheter" att göra. (Se Charles Biedermans vittnesmål under rättegången mot Ernst Zündel. Did Six Million Really Die? Report of the Evidence in the Canadian "False News" Trial of Ernst Z¸ndel - 1988, redigerad av Barbara Kulaszka, sid 80-84. Den är värd att läsa helt och hållen.)

Nedan återger jag endast två utdrag av detta vittnesmål, så som det sammanfattats av juristen Barbara Kulaszka i hennes bok "Did Six Million Really Die?":

"Åtkomst till dokumenten begärnsades av 1955 års Bonnfördrag till tidigare förföljda och deras lagliga efterföljare, grundat på att alla dokumenten var personrelaterade och därför inte öppna för allmnheten. (11-2497, 2498). De ord som användes i Bonnfördraget var att arkiven skulle "endast utvrderas i de tidigare förföljdas och deras efterföljandes intressen." (12-2676). Det enda undantaget från denna regel som fördragen medgav, var att representanter för någon av de tio regeringar från de Allierade länderna som övervakade besluten, hade rätt att inspektera dokumenten. (11-2497) En ansökan från en av dessa tio regeringar om tillgång till dokumenten bedömdes av chefen för ITS (Internal Tracing System); om denne kände att ansökan inte var rättfrdigad kunde han skicka den vidare till Internationella kommissionen, för ett slutgiltigt avgörande. Han kunde inte minnas att någon ansökan från Israel fått avslag. (12-2711)"

Med andra ord, kan Israel titta på datan, men tyska forskare och historiker kan inte det. Revisionister kan inte. Ernst Zündel kan inte. Mr Wiesenthal, får man förmoda, kan.

Kulaszkas sammanfattning av rättegångsutskrifterna säger fortsättningsvis att:

Biedermann bekräftade att det totala antalet döda, som den 31 december 1983 var registrerade hos Special Registry Office och diverse andra registreringsbyråer, var 373 468. (11-2515) Denna siffra representerade dödscertifikat som givits ut med följd av inkomna ansökningar och baserades, med hänsyn till Special Registry Office, på lägerprotokoll som nazisterna fört under kriget. (11-2516, 2517)

Biedermann medgav, att vid en internationell konferens som hölls av International Committee of the Camps i Wien 1977, höll den dåvarande chefen fr ITS, Albert de Cocatrix ett tal som antydde att den 31 december 1976, var totalt 357 190 namn på personer som dött i koncentrationslägren registrerade hos Special Registry Office. Biedermann bekräftade att dessa siffror faktiskt kom från ITS. (12-2640 till 2646) Han påpekade dock att dessa siffror hade resulterat från ansökningar. Om en hel familj hade dött, fanns ingen som kunde lämna in en ansökan om dödscertifikat. För det andra, så hade ITS komplett dokumentation från bara tjugotvå koncentrationsläger. Vad resten beträffade så hade de antingen ofullständig eller ingen dokumentation. Om en ansökan lämnades in om en person som påstods ha dött i ett av dessa läger, hade alltså inte ITS de protokoll som skulle rättfärdiga en ansökan till Special Registry Office om ett dödscertifikat. (12-2647)

Egentligen är det löjligt enkelt. Sifferleken som skadeståndskraven baseras på kunde läggas till vila imorgon.

Röda korset har, via sin International Tracing Service i Arolson, ledd av Rödakors-delegaten Charles Biedermann, tillgång till viktig information om varenda koncentrationslägerfånge som någonsin passerade igenom ett tyskt krigsfångelger eller civilt koncentrationsläger. Dessa 14 miljoner bitar av information skulle, med dagens datorteknologi, OCR-program etc, kunna sållas, kategoriseras, analyseras och dubbelkollas. På mycket kort tid kunde denna information göras tillgänglig för allmänheten, vilket på ett effektivt sätt skulle sätta stopp för missbruk, feltolkning, fiffel och förfalskanden av påstådda och riktiga antal av "nazismens offer."

Den tyska regeringen kan och borde ha kontrollerat protokollen över de intagna för 50 år sedan. Varför görs inte detta? En bra gissning är att det då skulle avslöjas för hela världen att falska skadeståndskrav gjorts, och att miljarder hade betalats ut och orttmtigt kasserats in under lång tid.

Det finns brev av Arolson Tracing Service som åtminstone ger en glimt av vad som finns tillgängligt i deras arkiv. Röda korset har, genom att acceptera det nuvarande 10-nationers fördraget eller mandatet med vilket det administrerar detta makabra men viktiga arv från Andra världskriget, blivit en villig medbrottsling i att försvåra forskning och till och med dölja historiska fakta.

Jag har sagt förut, att Röda korset medvetet obstruerar en ärlig undersökning i ett av de sorgligaste kapitlen i mänsklighetens historia. Om Röda korset inte gillar denna berättigade kritik, får de lov att sluta upp med att gömma sanningen från den allmänhet som letar efter svar.