1.
Det
revisionistiska
påståendet:
Förintelsen
är en användbar efterkrigs-propaganda,
som började som en systematisk kampanj
under Andra världskriget som en av de
taktiker som användes av
välfinansierade grupper för att mana
på trupperna och engagera världen,
speciellt Amerika, i vad som visade sig bli i
princip ett krig broder mot
broder.
Principen bakom denna propaganda var: "Let's
get an enemy to kill an enemy." ("Låt oss
få en fiende att döda en
fiende.")
Hur åstadkoms då detta? Med
gammalmodiga, beprövade metoder.
Sofistikerad krigspropaganda om
fiendens påstådda grymheter är
inget nytt. Det är ett effektivt
psykologiskt vapen, och används
rutinmässigt för att elda på de
egna trupperna så att de tror att de
slåss för en rättfärdig,
patriotisk sak. Fienden demoniseras med
systematiska berättelser om hans grymhet.
Medierna upprepar om och om igen hur grym och
demonisk han är.
Denna taktik användes av de Allierade -
i stor utsträckning. Här är ett
stycke bevis:
Den 29 februari 1944, skickade British
Ministery of Information (Brittiska
Informationsministeriet) följande brev till
det högre brittiska prästerskapet och
till BBC:
Sir,
Jag har av Ministeriet anbefallts att
skicka er följande
rundskrivelse:
Det är ofta goda medborgares och
fromma kristnas plikt att blunda för
egenheterna hos våra
bundsförvanter.
Men ibland måste sådana
egenheter, även om de fortfarande
förnekas offentligt, tas i beaktande
när handling krävs.
Vi känner till de metoder som
bolsjevikdiktatorn i Ryssland använder i
sitt styre från, till exempel,
skrivelser och tal från
premiärministern själv under de
senaste tjugo åren. Vi vet hur
Röda armén uppträdde i Polen
1920 och i Finland, Estland, Lettland,
Galicien och Bessarabien helt
nyligen.
Vi måste därför ta med
i våra beräkningar hur Röda
armén säkert kommer att
uppträda när den drar in över
Centraleuropa. Om inga
försiktighetsåtgärder tas,
så kommer de uppenbarligen oundvikliga
fasor som blir resultatet att orsaka ett
onödigt stort tryck på
folkopinionen i detta land.
Vi kan inte reformera bolsjevikerna,
men vi kan göra vårt bästa
för att rädda dem - och oss
själva - från konsekvenserna av
deras handlingar. Avslöjandena
från det senaste kvartsseklet gör
att enkla förnekanden blir föga
övertygande. Det enda alternativet till
förnekande är att dra bort
allmänhetens uppmärksamhet
från hela affären.
Erfarenheten visar att det bästa
sättet är propaganda om grymheter
från fiendens sida. Tyvärr
så är inte längre
allmänheten så mottaglig som under
"Likfabrikens", "de Lemlästade Belgiska
Spädbarnens", och de "Korsfästa
Kanadensarnas", tid.
Vi sker därför ert samarbete
för att dra allmänhetens
uppmärksamhet från Röda
arméns uppträdande, genom ert
helhjärtade stöd för olika
anklagelser mot tyskarna och japanerna som
har spritts och kommer att spridas ut av
Ministeriet.
Att ni uttrycker en tro på dessa
kan övertyga andra.
Med utmärkt högaktning,
(Namnteckning)
H. Hewet, Andresekreterare
Det fanns till och med ett P.S. som
löd:
Ministeriet kan inte delta i
någon som helst korrespondens
rörande denna kommunikation, som endast
ansvariga personer bör känna till.
(Rozek, Edward J., Allied Wartime Diplomacy:
A Pattern in Poland, John Wiley and Sons, New
York, sid 209-210.)
Detta är ett ganska avslöjande
dokument. Brevet bevisar att de Allierade under
Andra världskriget använde sig av
"grymhetspropaganda" mot Hitlertyskland för
att dra det egna folkets uppmärksamhet
från de grymheter som begicks mestadels
men inte endast av Röda armén -
deras "kamrater"! - i invasionen av Europa
då Hitlers krig närmade sig sitt
slut.
Lägg dock märke till att det inte
stod någonting i brevet om att gasa
folk.
Varför inte? För att dåraktig
"grymhetspropaganda är något helt
annat. Gaskammar-påståendet testades
helt kort men övergavs snabbt som för
"otroligt." Om uppdiktade grymheter visar sig
vara för vidriga, främmande och
osannolika för att tänkande,
kännande människor ska kunna
svälja det, ligger det inte i en
armé ledares intresse att sprida rykten
om sådana brott.
Detta var från början också
fallet med påståendet om
"gaskammare".
Faktum är, att British Ministery of
Information först bad det brittiska
prästerskapet att hjälpa till med att
sprida "gaskammarhistorien", som planerades att
spridas ut av Ministeriet. (Rozek, Edward J.,
Allied Wartime Diplomacy, sid 108-110. John
Wiley and Sons, New York.) Men från
början ansågs den för
problematisk och bisarr, och därför
drogs den snabbt tillbaka eftersom den kunde bli
ett pinsamt strategiskt misstag.
En del av de "mindre" så kallade
"brotten" som folk var villiga att svälja
överlevde och frodades ett tag, både
under första och Andra världskriget -
en del av de under längre tid än
andra.
Till exempel så har många i den
äldre generationen, både i Europa och
i Amerika, fortfarande starka minnen av de
makabra påståenden som de Allierades
propaganda riktade mot tyskarna under
Första världskriget:
"tvål-av-lik-fabriker", "belgiska
spädbarns avhuggna händer",
"korsfästa kanadensiska soldater". Alla
dessa historier visade sig vara lögner, och
för vissa av dem bad Allierade
statsmän t o m tyskarna om ursäkt
efter Första världskriget.
Några kommer till och med ihåg
det otroliga, hysteriska påståendet
från den dåvarande guvernören
för staten New York, t o m 1917-1918, (!)
att tyskarna hade ". . . utrotat miljontals
judar."
Ännu mer talande är
påståendet om ". . . sex miljoner"!
(Glynn, Martin, The Crucifixion of the Jews Must
Stop. The American Hebrew, October 31,
1920.)
Som ni märker är "sex
miljoner"-historien gammal. Mycket gammal.
Den har prånglats ut förr. I en
nyligen utkommen bok med titeln "Keystone of the
New World Order: The Holocaust Dogma of
Judaism," gör författaren en
poäng av att siffran har mytologisk
betydelse eftersom den baseras på
kabbalistiska källor. (Weintraub, Ben, The
Holocaust Dogma: Keystone of the New World
Order, Cosmos Publishers, 1994)
Tyvärr så krävdes det en
medgörlig, systematiskt desinformerad
publik som vi har idag, tillsammans med en
korrumperad medias aldrig minskande
hjärntvätt, för att prångla
ut lögnerna i decennier på det
sätt som skett. Under Första
världskriget fanns inga elektroniska
medier. Efter Andra världskriget dammades
denna behändiga historia av och
stjälptes ännu en gång över
det tyska folket.
Det massiva psykologiska anfallet hade dock
bara börjat, med den fiktiva TV- serien
"Holocaust," som visades över hela
världen för uppskattningsvis 100
miljoner människor. Senare kom "Schindler's
List." Tusentals andra produktioner har
också gjorts, inte alls med samma
illvilliga slagkraft men med samlad destruktiv
effekt.
Låt oss ha en sak helt klar för
oss: Man skulle inte ha tvekat att använda
historien om "gasningar" redan under kriget - om
det hade varit trovärdigt. Men även
under kriget så visste de Allierade
ländernas ledare - såsom Churchill
och Roosevelt liksom personer i den katolska
hierarkin, inklusive den dåvarande
påven Pius XI - från olika
underrättelsetjänster, spioner
på marken, fångar med
radiosändare i olika läger (bland
annat tillfångatagna soldater och
tillfångatagna präster, t o m de som
lokala militärer, poliser och vakter
biktade sig inför) att inga organiserade
massutrotningar ägde rum i dessa
läger.
Hur visste de det?
De Allierades ledare hade
detaljerade flygfotografier, varav inte ett
enda styrkte de hysteriska
påståenden som på den tiden
gjordes av sionistiska agitatorer som rabbi
Stephen Wise och andra över
världen. Det var helt enkelt inte sant.
Inga gasningar av människor ägde
rum - bara av löss! Historien var lika
ihålig som en schweizerost. Och den
bedömdes som problematisk.
Som en konsekvens av detta, tog de
Allierades ledarskap specifikt bort alla
referenser till "gaskammare" i sin
krigspropaganda, även i sina
diplomatiska utskick, eftersom det inte fanns
några bevis. (Allied Diplomacy in
Wartime, Samisdat Resource Book, sid 108-110)
)
I augusti 1943 bestämde sig de Allierade
officiellt för att inte föra just
denna anklagelse om "gaskammare" mot nazisterna
i en publicerad deklaration på grund av
"otillräckliga bevis för att
rättfärdiga påståendet om
avrättning i gaskammare." ( Foreign
Relations of the United States Diplomatic
Papers, 1943. Samisdat Resource Book)
De Allierade och påven
behövde sålunda inte förneka
det som inte ägde rum - utom i de
sionisters hjärnor som red på
unikt "offerskap" för skapandet av
staten Israel och politiskt övertag
efter kriget (bland annat bestående av
massiva skadestånd från
Tyskland), och som behövde anklagelsen
om folkmord mot judarna.
Rättegångarna i Nürnberg var,
som vi kommer att förklara mer
ingående, baserade på dessa
anklagelser. Sionisterna behövde en
fällande dom för att kunna få ut
skadeståndspengar från den fega
regering som de Allierade tillsatt.
|