(Jag publicerade denna artikel i Folket i Bild/Kulturfront nr 6, 24 mars 1989)

Att bli beskylld för hat, därtill "rasande muslimskt hat" när man som jag i boken Vad är Israel? redovisar och söker förklara en övermodets och hatets doktrin, den på biblisk judendom grundade sionismen (som skapat och upprätthåller den judiska staten Israel) är onekligen bakvänt. Jag avser Eva Rydahls inlägg i FiB/K nr 4/89.

Hat är ett affekttillstånd av illvilja och avsky. Hatet är oresonligt och drabbar orättvist. Vad som uppbär boken Vad är Israel? däremot är, vilket Eva Rydahl också medger, ett starkt engagemang för de förtryckta (palestinierna) mot förtryckarna (Israel). Kärlek till rättvisan och protest mot den arrogansens brutala övermakt som drivs fram av hat till dem som ska kuvas eller krossas kan aldrig vara hat. Hatet är destruktivt, protesten konstruktiv.

Den centrala frågan här är inte om jag är "antisemit", som sionisterna och deras anhängare betecknar alla motståndare som avslöjar dem. Den centrala frågan är: Är det sant eller ej det som sägs i boken? Detta förbigår Eva Rydahl.

Om hon hade läst boken och inte nöjt sig med vad dess illasinnade kritiker påstår om boken, skulle hon inte kunna hävda något så absurt som att sionismen inte har något att göra med den bibliska judendomen. Den judiska staten Israel

- detta är den i Israel offentliga benämningen - hör nämligen nära ihop med judendomen och sionismen var från början bibliskt legitimerad, vilket jag ingående redovisar i boken med bl a ett flertal citat från både ledande sionister och den judiska Bibeln (GT), d v s auktoritativa och relevanta källor.

Beträffande den vettlösa anklagelsen mot boken och mig för antisemitism kan följande citeras från boken, sidorna

118-119:

"Antisemitism är ett allmänt förakt och hat till judar. Antisemitismen säger: Lita aldrig på en jude, han är falsk och opålitlig. Antisemitismen har alltså en generaliserande nedsättande inställning till alla judar, oavsett om de är ortodoxa eller liberala i religiös mening, agnostiker eller ateister, är välassimilerade och skötsamma eller fanatiskt sionistiska. Antisemitismen tycker att inga judar hör hemma i Sverige eller andra icke-judiska länder, utan att de skall packa sig i väg till den judiska staten Israel. Även om judar inte är en ras i antropologisk mening, är ändå antisemitismen nära besläktad med rasismen. I Radio Islam har vi ständigt vänt oss mot antisemitism och rasism.

Vi anser att judarna ska ha samma rättigheter som andra människor i länderna där de bor.

I boken pläderas klart och tydligt för ett demokratiskt Palestina med lika rättigheter för både judar och araber liksom för alla trosbekännelser, som enda varaktiga och rättvisa lösningen på Palestina-Israel-konflikten. I ett sådant demokratiskt Palestina finns det självfallet inget utrymme för vare sig judehat eller arabhat.

Jan Guillou påstår helt grundlöst i FiB/K nr 2/89, att i boken Vad är Israel? "rörs sionismen, som är en politisk rörelse, ihop med såväl judendomen som judenheten". Guillou har uppenbarligen inte läst boken, i varje fall har han inte begripit vad där klart och tydligt står, nämligen att sionismen och judendomen inte är två alltigenom skilda företeelser, den ena politisk och den andra religiös, utan de är sammanflätade med varandra och betingar varandra. Redan hos Jesaja (GT), 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet, där idén om ett judiskt världsherravälde först klarast framträder, möter vi sionismen. Utan judendomen inga judar och utan judar ingen sionism. Bara namnet ISRAEL på den judiska staten är av bibliskt ursprung, från Jakobsbrottningen med Gud, och betyder den som kämpat med Gud och vunnit seger (1 Mos. 32:28), vilket är laddat av symbolik. Självfallet skulle sionisterna aldrig ha valt Palestina för sin judiska stat, om inte judendomen funnits och krävt detta (utom ett fåtal ortodoxa judar som ännu avvaktar Messias ankomst). Idén om ett utvalt folk med ett utlovat land är den sannskyldiga "rasmystiken".