Demokratin kan aldrig slå sig till ro, den måste alltid tillkämpas av medborgarna, annars deklinerar demokratin och makthavarna missbrukar sin makt till att gynna sig själva på folkets bekostnad: korruptionen brer ut sig och friheten blir alltmer illusorisk och går till sist förlorad. Det är den smygande diktaturen.

Demokrati står för Frihet och Rättvisa i kontrast till Diktatur som står för varierande grader av Ofrihet eller Förtryck och Orättvisa. Diktaturen kan vara det nakna brutala våldets diktatur, ofta med en styrande militärjunta i ledningen. Denna diktatur är synlig och ofta kortvarig. Här har den store svenske skalden Esaias Tegnér fällt de odödliga orden i sin dikt Det eviga:

Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.

Det finns också de extrema ideologiernas diktatur som skapar det totalitära samhället där det inte finns utrymme för någon opposition, då sådan brännmärks och skoningslöst bestraffas som "folkfientlig" eller "kontrarevolutionär" - denna diktatur som vanligen tillkommit (efter en urspårad och misslyckad revolution) för att omgestalta hela samhället till "den enda sanna demokratin" upplevs som en fruktansvärd besvikelse, eftersom den utlovade friheten blev en terrorns förtryckarsystem värre än det gamla förtryckets regim. Den gamla var naken, den "nya" kamouflerad. Här blir kampen för demokrati svår och mödosam - men ändå inte hopplös. Vad vi upplever i dagens Sovjet under slagorden glasnost och perestrojka - och även i andra kommuniststyrda totalitära stater - ter sig mycket löftesrikt: att folket reser sig, sliter sönder sina gamla bojor, protesterar mot det så länge påtvingade förtrycket som kamouflerats i falska fraser om folkstyre och frihet, gör upp med det förflutnas terrorvälde och ändlösa bedrägerier och oavlåtligen kräver verklig frihet och ökad rättvisa.

Från de väletablerade demokratiernas horisont uppfattas vanligen diktaturen som någon av dessa båda varianter: det brutala våldets fascistiska diktatur eller kommunismens totalitära diktatur, den sociala utopin sönderfrätt av maktens avundsamma och ständigt övervakande spioner och exekutörer. Men också i de väletablerade demokratierna med deras parlament, grundlagsordning. legala opposition, organisations- och församlings- och föreningsfrihet, fria media som proklamerar allas yttrande- och åsiktsfrihet, så kan det smyga sig in en osynlig diktatorisk makt, när alltför många människor förlitar sig på att demokratin är så starkt förankrad att allt bara står väl till: att makthavarna alltid talar för folket och tänker för folket och dess bästa. I den underbare svenske skalden Gustaf Frödings kända dikt En morgondröm finns en strof som ger en åskådlig bild av detta bedrägeriets tillstånd:

Men högt på en klippa i frihet och ljus och högt över töcknen är konungens hus, på vidden och branterna runtomkring vid midsommartid hålles folkets ting, och konungen dömer från domarestolen och tänker för folket och talar med solen, och solen sår ned sina gudomssvar om allt som skall bliva och är och var.

Man lever så frestande lätt i illusionen att det som är lagligt garanterat och ständigt proklameras - demokrati och frihet - aldrig kan utsättas för någon inre fara: ett smygande hot som gör hela härligheten till en illusion. Kan det vara så med den gamla solida svenska demokratin?

När jag kom från Marocko till Sverige tyckte jag att jag hade kommit till en utopi. Här i Sverige hade verkligen demokratin kommit långt, så långt man rimligtvis kunde begära. Efter ett nästan 50-årigt socialdemokratiskt styre med en ständigt vital opposition hade Sverige förverkligat en långtgående jämlikhet, ett väl fungerande socialt trygghetssystem med fri sjukvård, fri skolgång och god ålderspension för alla, dessutom en uppfriskande om omfattande yttrandefrihet: ett samhälle fritt från övervåld och systematisk korruption.

Den första tiden som en flykting från Tredje världen tillbringar i Sverige lever han i en stämning av eufori, en berusande, hänryckt frihetskänsla: man njuter av friheten att kunna tala fritt om allt, också de mest känsliga politiska frågor och man gläds åt att aldrig se något av den nöd och förnedring som är så utbredd i stora delar av världen: att det finns ett välorganiserat fungerande socialt skyddsnät. I stort har jag aldrig funnit någon anledning att revidera denna positiva inställning till Sverige och den svenska demokratin. Som svensk medborgare sedan flera år känner jag mig helt lojal till Sverige och är lika mån som varje infödd svensk att försvara den svenska demokratin. Inte som en del av något politiskt etablissemang utan som en del av oppositionen, den permanenta oppositionen. Jag instämmer med den engelske historikern Lord Actons ryktbara uttalande: "Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut." Vad som framför allt behövs för att hävda demokratin är civilkurage: att aldrig ge efter för maktens lockelser och för snävt egoistiska intressen, att alltid stå emot alla former av maktmissbruk, all maktkoncentration finansiellt, ekonomiskt, massmedialt och kulturellt hos vilken grupp det vara må.

Detta att stå upp emot makten som evig oppositionsman var mitt svar, när vi planerade en demokratisk revolt mot den kungliga diktaturen i Marocko i juli 1972 och general Oufkir frågade mig vilken funktion jag skulle vilja ha om vår revolution lyckades. Och den här inställningen har jag sedan varit trogen här i Sverige, när jag måste fly hit undan en dödsdom i mitt hemland efter att vår demokratiska revoltkupp misslyckades.

Vad menar jag då med att en smygande diktatur hotar en solid och väletablerad demokrati som Sverige?

Alla grupper, individer, ideologier och religioner som är känsliga för kritik och vill förbjuda varje radikal kritik gör det för att försvara en viss illegitim makt och vissa privilegier på andras bekostnad. Man fruktar att kritiken skall rubba och kullkasta denna illegitima makt, när man inte kan bemöta kritiken med fakta och hållbara argument - då återstår inget annat än att på olika sätt manipulera lagliga - eller i yttersta fall olagliga - metoder för att stoppa den obekväma kritiken. Om de befintliga lagarna inte räcker stiftar makthavarna nya skräddarsydda lagar för att skydda sin hegemoni. I Sverige kom jag ganska snart underfund med en grupp och en ideologi som hade tillskansat sig denna starka osynliga makt: Israelagenterna och sionismen. Denna sionismens makt till stöd för Israel tar sig i uttryck i att ingen radikal kritik lär offentligt riktas mot den: sionismen är sakrosankt i den väletablerade sekularistiska demokratin där allt annat lär kritiseras och ifrågasättas. Och paradoxalt är onekligen detta: det rasistiska Sydafrika med sitt apartheidsystem fördöms och bojkottas av Sverige, medan det lika rasistiska och än mer krigiska Israel stryks medhårs!

På sin höjd får Israel kritiseras för sina övergrepp och sin ockupationspolitik, men aldrig får man orsakerna, belysa sionismens lobbyverksamheter för att tvinga supermakten USA i Israels ledband eller spåra de påvisbara rötterna till sionismen i judendomen med dess föreställning om judarna som "ett utvalt Gudsfolk" med Palestina som judarnas av Gud "utlovade" land. Att ifrågasätta Israels orättvisa existens med hänvisning till gällande folkrätt och att belysa sionismens världskonspirationer, det är helt omöjligt i det offentliga Sverige: sådant avfärdas som "antisemitisk hetspropaganda" och "nazistiska konspirationsteorier" etc. För att sionisterna ska försvara sin makt i Sverige utövar de en intellektuell terrorism som är värre än Hitlers i Nazi-Tyskland.

Mot denna bakgrund insåg jag att sionisterna faktiskt har ett starkt grepp om Sverige - liksom om andra västliga demokratier - och att detta står i strid mot grundläggande demokratiska principer och mot Sverige som en självständig neutral stat. Att göra uppror och motstånd mot sionisternas terrorism (och mot all terrorism) är en rätt och en skyldighet.

Därför såg jag ingen annan utväg än att starta Radio Islam i Stockhom för att där få säga vad jag och många andra inte tillåts säga i massmedia, trots dess proklamerade demokratiska yttrande- och åsiktsfrihet. Kampen mot sionismen är inte bara en kamp för de fördrivna och förslavade palestiniernas nationella och demokratiska rättigheter utan också en kamp för demokratin i Sverige.