PLANER
FÖR EN REVOLT
Förberedelserna för vårt
första kuppförsök ägde rum
tre månader efter Skhirat-revolten.
Både Oufkir och jag hade många
planer. Generalen förklarade för mig
under en biltur hur en av hans planer såg
ut. Den föreföll mig både enkel
och effektiv. "Hassan, som också är
befälhavare, kommer nästan varje
torsdag till staben för att leda
kårchefernas möte. I konferenssalen
finns ett förseglat kassaskåp i
väggen. Jag ska låsa in en
kulsprutepistol där. När Hassan
anländer behöver jag bara gripa
k-pisten och arrestera honom. Jag ska beordra
honom: Upp med händerna! Och improvisera
ett tal där jag ska be Hassan att
omedelbart abdikera." Han ritade upp för
mig hur rummet såg ut, var
kassaskåpet fanns och visade med kryss var
kårcheferna och stabscheferna satt.
"När Hassan skrivit under abdikationen ska
jag säga till officerarna att jag har
handlat i folkets namn. Jag ska då
använda en bandspelare som spelar upp en
kommuniké, som du har spelat in. Sedan
ringer jag till general Driss Ben Omar, post-
och telegrafministern, och ber honom att
ställa sig till mitt förfogande. Han
kommer säkert att acceptera med
glädje. Jag ringer också till Hassans
bror, prins Moulay Abdallah, och under
någon förevändning får jag
honom att komma till staben där jag sedan
arresterar honom. Jag sammankallar slutligen
alla militära enheters kommendanter i
huvudstadens region. Du ska vänta på
mig i kontoret bredvid konferensrummet. Jag
skickar efter dig och du skyndar dig med ditt
pansarkompani till radio- och TV-stationen som
du ska ockupera och sedan därifrån
sända revolutionens första
kommuniké som du redan har med dig i ett
kassettband."
Med hjälp av en enkel bandspelare,
som jag hade köpt i en affär i Rabat,
spelade jag på arabiska in en deklaration,
som jag hade låtit generalen granska. Han
hade godkänt den efter några
smärre ändringar. Han hade bett mig
att speciellt betona orden revolution och
armén i folkets tjänst. Här
följer det viktigaste i
deklarationen:
"DEN
ISLAMISKA REPUBLIKEN I MAROCKO"
Frihet - politisk och ekonomisk demokrati
- islamisk enhet.
I Guds och i folkets namn, i
rättvisans och i de mänskliga
rättigheternas namn, i alla martyrers namn,
för folkets rätt till
självbestämmande och vilja att
välja sin politiska regim och att
bestämma över sitt öde, utropar
vi en islamisk republik och avskaffar monarkin,
som Koranen förbjuder. Vi deklarerar att
tyrannen, diktatorn, dåren Hassan har
dömts till döden av en provisorisk
revolutionär domstol, för alla sina
brott och mord mot vårt folk, och
avrättats. Ett tillfälligt
revolutionsråd ska provisoriskt styra
landet, tills ett revolutionsråd har valts
genom ett direkt, allmänt val. Armén
har avväpnat kungen för att
beväpna folkviljan. De som i dag står
i spetsen för revolutionen kan inte trolla
för att förverkliga folkets
förväntningar. Vi har bara avskaffat
kungen. Det är nu folkets ansvar att
göra slut på dominansen och
utsugningen som kommer från tusentals
småkungar överallt i landet. Vi
kommer hädanefter att rikta våra
bajonetter mot tyrannerna och inte mot
folket."
Allt var klart för den stora dagen,
en torsdag i november. Oufkir lade
kulsprutepistolen och bandspelaren i
kassaskåpet. Följande dag satte vi
oss i en bil som kördes av en underofficer.
Vi steg in på stabens gård och
hälsades av hedersvakten. Jag var
bestämd och entusiastisk. Oufkirs lugn
imponerade på mig. Han tryckte min hand
och gick in i konferensrummet. På kontoret
bredvid väntade jag en halvtimme, kanske en
hel timme, jag vet inte exakt. Äntligen
öppnades dörren. Generalen kom fram
till mig och sade med en besviken min. "Det
misslyckades. Kungen ringde just och sade att
han inte kommer."
I sju oändliga dagar väntade jag
på nästa torsdag. Inte heller den
morgonen kom kungen till det ödesdigra
mötet. Oufkir meddelade att Hassan
bestämt att mötena hädanefter
skulle hållas i det kungliga palatset.
"Låt oss avrätta honom där",
föreslog jag generalen. "Det är
för riskabelt", svarade han. "Vi
måste hitta på en annan utväg."
Året närmade sig sitt slut
när Oufkir bad kungen besöka kasernen,
som är förläggning för
säkerhetstjänstbrigaden "BLS" (Brigade
Legere de Securité). Hassan kringgick
fällan och kom inte. En annan gång
väntade vi förgäves på
honom på Moulay Ismail-kasernen, där
jag själv har mitt pansarkompani. Det var
fårets fest, "Aid el Kebir". Ännu ett
inställt möte.
Vi trodde att vi skulle lyckas med
vårt uppdrag i mars 1972. Hassan skulle
deltaga vid en konferens i officersmässen
(Cleub des Officiers). I konferensrummet fanns
också en filmsal. Oufkir gömde sitt
vapen där. Men kungen, som hade blivit
alltmera misstänksam, kom aldrig till
mötet.
Strax därefter undkom Oufkir med
nöd och näppe en helikopterolycka i
staden Agadir. "Hassan har låtit sabotera
helikoptern", försäkrade han. I
Marocko säger man att "helikoptrar är
skapade för att döda generaler"!
Ett annat försök att störta
kungen ägde rum i början av juni 1972.
Vi tänkte låta det ske i samband med
en privat mottagning, anordnad av prins Moulay
Abdallah, i dennes sommarresidens, beläget
ca i mil norr om Skhirat-palatset. Anledningen
till denna mottagning var att fira hans
utnämning till "kungens personlige
representant", och enligt uppgift från
Oufkir skulle kungen själv närvara vid
denna ceremoni. Kl 21.00, en junikväll
1972, ringde Oufkir till mig och bad mig komma
till hans villa i Souissi Väl hemma hos
honom informerade han mig om att Hassan skulle
anlända till prins Abdallahs sommarpalats
ca kl 22. Vi bestämde oss för att
utföra en överraskningsaktion mot
kungen mitt under Abdallahs fest, dit Hassan
skulle komma utan någon större grupp
vakter. Vi skulle bara vara fyra personer:
generalen, jag och två av hans
personliga livvakter. I bagageluckan i
generalens BMW, lade jag fyra kulsprutor
från Oufkirs vapenförråd, varav
en med ljuddämpare, fyra automatpistoler,
ett flertal ammunitionslådor samt
två kamouflageuniformer och två
skärmmössor med gradbeteckning (vi var
alla civilklädda). Det skulle vara en liten
privat fest och ingen skulle veta att kungen
skulle komma dit. Som jag redan sagt hade en
hemlig militär revolutionsdomstol dömt
kungen till döden för brott mot
mänskligheten, mot islam och mot det
marockanska folket. Första momentet i
aktionen skulle vara att avrätta kungen och
arrestera de övriga festdeltagarna, och
sedan skulle vi bege oss till Rabat för att
slutföra aktionen med hjälp av mina
pansartrupper.
Innan vi lämnade Oufkirs sovrum,
där vi diskuterat de sista detaljerna
inför den förestående aktionen
mot kungen (klockan var då ca 22.00),
kysste Oufkir den heliga Koranen och
deklarerade: "Jag gör detta för mitt
land". Jag tog sedan Koranen från honom,
lade min hand på den och svor att jag var
beredd att offra mitt liv för Guds och
folkets sak mot tyranniet, orätt-visan och
slaveriet.
Då vi kom till prinsens residens i
Fallouka (på vägen mellan Skhirat och
Rabat) blev vi överraskade av att se ett
dussintal gendarmbi lar (polisbilar)
framför Abdallahs sommarresidens. Det var
ovanligt med sådan eskort, då kungen
rörde sig inkognito. Det enda som brukar
hända vid sådana kungliga fester
är att gästerna dricker en massa vin
och sprit. En lastbil med kungliga vakter stod
parkerad på andra sidan residenset. Oufkir
gick in ensam (han var inte bjuden), och jag
väntade utanför medan han
kontrollerade hur läget var på
festen. Han kom ut två timmar senare. "Det
är tekniskt omöjligt",
anförtrodde han mig.
Ett annat fruktlöst försök
att störta kungen planerades äga rum
två veckor senare, men blev en upprepning
av det första i arméstaben. Oufkir
hade bett Hassan hålla ett föredrag
för officerarna om "modern strategi".
(Hassan tror att han förstår
strategin, men det enda han har läst
på allvar är Machiavellis "Fursten"
och "Sions Vises Protokoll". Kungen är
nämligen en stor beundrare av Machiavelli
och av judarna.) Detta föredrag skulle
hållas i arméstabens mäss. I
planen ingick även denna gång att
kungen skulle överrumplas av Oufkir under
sammankomsten.
Tillvägagångssättet efter
avrättningen skulle vara detsamma som i
planen för det första
försöket. Av okända orsaker
infann sig inte kungen.
För att visa revolutionens politiska
tendens hade vi planerat att samma dag, när
statskuppen lyckats, inbjuda journalisten
Mohamed Hassanein Heykal, känd nasserist
och dåvarande chefredaktr för
Kairotidningen "Al-Ahram". Den islamiska
väckelsen hade då inte börjat ta
dagens revolutionära inriktning. Den
dåvarande Islamiska
Brödraskapsrörelsens ledning var mera
allierad med monarkierna i Saudiarabien och
Marocko än med de revolutionära
krafterna.
Att Hassan inte kom till olika planerade
möten berodde mest på att han var
mycket upptagen med sitt privatliv och
prioriterar hasch, älskarinnor och
golfspel, vilket gör att han ofta är
mycket "upptagen" och därför inte har
så mycket tid till övers för
statens affärer. Hans dagsschema ser i
princip ut så här: Han stiger upp vid
11-tiden, åker och spelar golf ca kl
12.30. Medan han spelar golf, springer ministrar
och höga officerare efter honom för
att få hans underskrift på olika
beslut. Kl 16 brukar han hålla formella
mottagningar under stor TV-bevakning. (Han vill
gärna synas i TV i timmar varje dag.)
På kvällen är det åter
dags för horor och hasch, som han
ägnar sig åt till långt in
på natten.
Inför den afrikanska toppkonferensen
i Rabat, 1972, krävde kungen att alla
militära enheter skulle vara inkallade till
beredskap. Inte ens officerarna hade
tillstånd att åka hem. Jag
föreslog Oufkir att vi skulle göra ett
nytt kuppförsök den 10juli 1972,
Hassans födelsedag, dvs ett år efter
kuppförsöket i Skhirat. I Skhirat
skulle ceremonierna den 10 juli 1972 utspelas
med sedvanlig pompa och ståt och alla de
vanliga gästerna skulle vara inbjudna.
Generalen avvisade min plan, men jag begav mig
ändå till palatset för att
själv bevittna Hassans skandalösa
födelsedagsfest. Jag befann mig för
andra gången i Skhirat-palatset
framför kungen och lade märke till
hans härjade ansikte. Utklädd till
cowboy pladdrade han med sina lismande
gäster. Han började festen med att,
på franska, be gästerna om
några minuters tystnad till minnet av
offren för "förräderiet"
året innan på samma plats.
Följande dag inbjöd kungen
Oufkir till en mottagning, kallad "kvinnornas
natt". När generalen kom tillbaka
därifrån berättade han,
äcklad, hur kungen som var mycket full hade
kysst alla de inbjudna damerna innan han
slängde åt dem en näve med
diamanter. De inbjudna damerna som var
ministrarnas och de högre
tjänstemännens fruar eller
älskarinnor hade störtat fram och
knuffats för att få tag i de dyrbara
stenarna på golvet. Hassan var så
full och drogad att han knappt kunde stå
på benen. Det var två livvakter som
hela tiden hjälpte honom att stå och
röra sig, medan de ropade: "Länge leve
Amir al-Mouminen" ("Länge leve de trognas
helige ledare")!
ZIP
|