Om Ben Barka-affären talade Oufkir med mig vid ett enda tillfälle. Han berättade då en version som många år senare skulle bekräftas för mig av Dlimi. Oufkir sade att mordet på Ben Barka var en operation som leddes direkt av kungen. Han hade utnyttjat sig av en hemlig specialpolis som Hassan II redan som kronprins hade organiserat mot sin egen adoptivfar Mohamed V. Denna polis kallas för Special Security Service, förkortat SSS. Med hjälp av SSS kontrollerar Hassan den övriga underrättelsetjänsten och t o m armén. SSS leds av general Moulay Hafid Alaoui, en medlem av kungafamiljen och en av Hassans närmaste rådgivare. SSS organiserades av CIA-och Mossad-experter. Ingen utom Hassan och hans närmaste män känner till denna polis existens och dess organisation i detalj. SSS bar ansvaret för mordet på den store nationalist-ledaren Cheik Al-Arab 1964, för kidnappningen av en exilmotståndare, Hussein Al-Manuzi på Tunis flygplats 1973 och för elimineringen av Omar Ben Jeeloun, chefredaktör för den marxistiska tidningen "Al-Moharir" (USFP:s organ). Det var alltså även SSS som låg bakom mordet på Ben Barka. Några dagar före mordet kallade Hassan till sig Oufkir och Dlimi och gav dem order att åka till Paris för att där förhandla med Ben Barka om att han skulle återvända till Marocko. Detta Paris-möte skulle egentligen vara en fälla både mot Ben Barka och mot Oufkir och Dlimi. När Oufkir och Dlimi kom till Paris upptäckte de att Ben Barka redan hade kidnappats och mördats av några franska hantlangare, yrkesmördare som Hassan via SSS lejt och betalat. Uppenbarligen ville kungen dra in Qufkir och Dlimi i affären, som kriminella, för att göra dem mer suspekta och beroende av honom. De återvände rasande till Marocko och måste utstå anklagelser från den franska regeringen om inblandning i mordet. Men general De Gaulle förstod i alla fall vad som hände och sade att den verklige ansvarige är Hassan II själv. Oufkir sade till mig att Ben Barkas kropp, på order av Hassan, hade upplösts med kemikalier men att hans huvud hade sänts till Rabat i en diplomatväska med hjälp av SSS-agenter på den marockanska ambassaden i Paris. Huvudet begravdes intill palatsmuren, mycket nära den juridiska fakulteten i Rabat. Att hugga huvudet av fienden och begrava det intill muren i ens hus är en gammal tradition i denna kungafamilj som är av gammal pirat- och banditsläkt. Det var Ben Barka, Hassans f d matematiklärare, som 1957 föreslog att Hassan skulle utnämnas till kronprins. I Hassans släkt ville man inte stå i skuld till någon "vanlig" medborgare. Hassans "farfar" t ex dödade en soldat som hade räddat honom när han, efter att ha ramlat av sin häst, höll på att drunkna i floden Souss. Hassan själv lät mörda soldaterna som räddade hans liv i Skhirat. Hassan degraderade major Assari som, efter det misslyckade Skhiratkuppförsöket, ledde attacken mot Ababou i Rabat och räddade monarkin. Hassan lät också mörda alla utländska och marockanska agenter som hjälpt till att mörda Ben Barka och sedan flytt till Marocko.

Det kan tyckas att det här är en alltför välvillig version när det gäller Oufkirs och Dlimis agerande i Ben Barka-affären. Men man måste tänka på att båda berättade allt det här för mig i förtroende och utan avsikt att det skulle publiceras. Och Oufkir var dessutom inställd på att upprätta en "dossier" för att de verkliga händelserna kring Ben Barka-affären skulle kunna avslöjas vid lämplig tidpunkt, en handling som han var redo att ta sitt ansvar för. För övrigt är det ingen hemlighet att Oufkir och Dlimi var män som hade gjort karriär genom att spela diktaturens vakthundar under många år och förtrycka Hassans fiender. Vi, "De Fria Officerarna", hade klart för oss att Oufkir och Dlimi aldrig skulle kunna spela en viktig politisk roll i Marockos framtid, men att vi ändå behövde dem. Vårt "äktenskap" med Oufkir och Dlimi var ett nödvändigt förståndsäktenskap. Oufkir och Dlimi var från början, liksom hela den marockanska armén, professionella militärer, utbildade i Frankrike för en kolonial armé. Under en demokratisk regim hade de varit "demokratiska", men de utnyttjades av Hassan efter att de hade utnyttjats av Frankrike. Det ansågs att enbart politikerna, såsom t ex Ben Barka, hade ansvaret för de politiska misstagen av den marockanska regimen, medan militärerna är verkställande soldater enligt den rådande hierarkin. Men politikerna i Marocko ville bara ha sin plats vid kungens sida för att kunna njuta av maktens fördelar. Men så småningom, när Dlimi och Oufkir insåg att kungen bara ville utnyttja dem som vakthundar och att armén utnyttjades som en polisstyrka, började de ändra sig. Kungen fick dem att fungera som en slägga i förtrycket, men en slägga får lika många slag som spiken och till slut börjar också den känna sig sårad. När de såg hur moraliskt och politiskt korrumperad Hassan och hans regim var, beslöt de att ta sitt ansvar som medborgare och människor och försöka störta honom och hans korrumperade, ruttna regim.

Jag själv skulle aldrig prostituera mig politiskt eller låta mig utnyttjas vare sig av kolonialmakten eller av neokolonialismen. Jag var aldrig helt övertygad om Oufkirs och Dlimis oskuld i Ben Barka-affären. Men Ben Barka och Oufkir var för min generation bara två sidor av samma mynt, totalt komprometterade med regimen även om de förändrades senare. Men, tänkte jag, om mitt land en gång blir demokratiskt och fritt från monarkin, kunde det vara dags att ta avstånd från Oufkir, och även bekämpa honom om det var nödvändigt. Hans avslöjanden om tillståndet vid hovet gjorde mig djupt upprörd och vid ett tillfälle sade jag, utan att kunna dölja mina känslor:

"Ni har gjort mig en stor ära genom att anförtro er åt mig. Jag är beredd att avrätta kungen i en självmordsattack". "Nej, det åtar jag mig själv, jag är inte beredd att överlåta den stora äran att avrätta mitt lands tyrann till någon annan", sade Oufkir. Hatet mot tyrannen och förtrycket är stort bland marockanerna, och Hassan symboliserar det onda i vårt land.

Från detta ögonblick hade ett förbund ingåtts mellan mig och Oufkir. Jag sov i ett rum i Oufkirs villa i Souissi och varje morgon begav jag mig till Moulay Ismail-förläggningen där jag fortfarande hade kommandot över min pansarenhet.

Min mäktige allierade var antingen mycket pratsam eller mycket tystlåten. Han talade ofta med mig om Nasser och dennes ideologiska dokument "Charte Nationale", som han kände till grundligt. Han önskade att de amerikanska baserna i Marocko skulle bort. "Den största av dem alla är det kungliga palatset", sade han. "De viktigaste neokolonialistiska baserna är inte längre militära som för den gamla kolonialismen, utan ekonomiska, kulturella och politiska", svarade jag.