Byn Douar Ait-Mar nära Tafraoute är bara en av Tahala-stammens 20 byar, men den var den viktigaste därför att stammens ledare, min far, bodde här.

M'barek Ben Moussa, min far, gjorde den här dagen vad han brukade göra: han vattnade sina grönsaker när han inte tog emot den jämnt flytande strömmen av bybor och stamfränder som kom till honom för att klaga över oförrätter eller be om råd. Över oräkneliga koppar sött mintté lyssnade stamhövdingen på vad de besökande hade att anföra, och sedan försökte han på bästa sätt att medla i tvisterna.

Telefonen hos M'barek var byns enda. For många av de okunniga byinvånarna framstod telefonen fortfarande som något av ett mirakel. Någon gång efter lunch den här dagen kom det fram en gammal kvinna till M'barek Ben Moussa och bad att få tala i telefonen. "Vem ska du ringa till?", frågade han. "Till Gud", sade hon! M'barek Ben Moussa log men sade inget utan räckte bara luren till kvinnan som pratade med Gud om sina bekymmer med sina grannar.

I Casablanca stod min ene broder som vanligt bakom disken till sin järnaffär. Den lilla affären ligger i centrum av staden, bara ett femtiotal meter från den då på 50-talet högsta byggnaden, kallad "17-våningarshuset", i Casablanca.

Min andre broder var i sin affär för begagnade bilar och skrotbilar ute i Ben Msik, en fattig förort till Casablanca.

Min tredje broder befann sig denna dag som vanligt på sitt kontor på Finansdepartementet, där han arbetade som finansinspektör. Departementet ligger ungefär 200 meter bakom arméstaben i centrum av huvudstaden.