Min mor satte mig alltså på bussen till Casablanca där min far arbetade. Efter en tid for min far tillbaka hem till Tafraoute, men jag stannade kvar och började arbeta i olika livsmedelsaffärer hos olika människor, som jag inte kände eller som inte kände min far. Jag kan ha varit mellan 5 och 6 år och man behandlade mig som en slav.

Efter att ha väckts klockan fyra på morgonen städade jag butiken och delade sedan ut tidningar och mjölk till folk som bodde i de finaste stadsdelarna. Jag fick lyfta saker som var tyngre än jag själv. Vid ett par tillfällen arbetade jag i en affär som sålde kemikalier för garnfärgning och blev sjuk i luftrören eller lungorna av att inandas kemikalierna. Då avskedades jag. Jag tjänade nästan ingenting utan arbetade endast för maten.

Som barn behandlade man mig grymt. Främst var det berberiska köpmän och ibland mina egna stamfränder som utnyttjade mig värst i hårt arbete, genom att jag måste jobba som en slav, både dag och natt. Jag både arbetade och bodde i affären. Jag fick sova knappt fyra timmar per natt. Min sovplats var under disken i affären. Så kom "självständigheten" 1956. Min far och mor var i Tafraoute och jag i Casablanca, hos min bror Mohamed, som var tonåring och som hade öppnat en liten affär. Men efter några månader for han också tillbaka till Tafraoute och jag måste arbeta hos andra människor. Mitt sista arbete som barn var hos en judisk familj, som hade en livsmedelsaffär i Casablanca i väntan på att flytta till Israel eller Kanada. De skickade en dotter till Israel och en son till Kanada för att sondera läget. Hos dem upptäckte jag hur hatiska och rasistiska judar är mot muslimer och kristna. Jag fick inte äta vid samma bord som de. De betraktade inte icke-judar som människor (Jag förklarar detta utförligare i min bok "Vad är Israel?", Kultur Förlag, Stockholm 1988, och i min bok "Israels makt i Sverige", Kultur Förlag, Stockholm 1989).

Idén att jag måste gå i skolan och utbilda mig sköt fart vid den här tiden, och jag bad en kusin att ta mig med hem till byn. Min far blev mycket arg. Han ville att jag skulle "lyckas" som "affärsman" som alla andra från trakten. Och vägen till att bli affärsman är att redan som barn börja arbeta i affär. "Du är sa konstig", sade han. Men jag ville gå i skolan, trots att han bestämde att jag skulle arbeta i byn eller i staden och inte sätta min fot i någon skola. Barnen "ska vara en snabbt lönande affär" tänkte föräldrarna då. Utan att fråga min far om lov gick jag då själv till fots ca 15 km till Tafraoute och sökte upp guvernören, "caiden", som var administrativ chef för vårt område, Tafraoute. Han hette Hadj Ahmed Ougdourt och han var unik i sitt slag i hela Marocko. Han var caid för över 80 000 människor och min far, som var shejk, var hans underordnade. Jag gick till honom och sade att jag ville gå i skolan men att min far var emot det.

Hadj Ahmed Ougdourt var nästan analfabet. Men ryktena berättar om hans liv som om det var en saga. Under kolonialtiden hade han gjort ett starkt individuellt motstånd så han sattes i fängelse i Tafraoute. Han kom ursprungligen från stammen "Issy", tre mil från Tafraoute, och hade haft en liten affär i Rabat. I fängelset var han väldigt stolt och arrogant mot den franske kaptenen eller "Qbtann", som folk kallade honom, d v s den franske militärguvernören i Tafraoute. Det berättas att Hadj Ahmed Ougdourt, som var fånge, sade till kaptenen:

"Jag skall bli chef här på din post när mitt land blir fritt". Ingen vågade då tänka på att Marocko en gång i framtiden skulle bli självständigt. Folk var så desperata och fransmännen så militärt starka att det inte var många som innerst inne trodde på en seger över dem under den rådande "maktbalansen", men Hadj Ahmed Ougdourt gjorde det. Hans enda ideologi och styrka var hans tro på Koranen. I den sekulariserade logiken råder ofta "djungelns lag". Men för en troende muslim bör styrkan vara rättvis och rättvisan vara stark för att kunna skapa en mänskligare värld. Och när självständigheten kom släpptes han ut ur fängelset och den nye marockanske guvernören i Agadir utnämnde honom till caid i Tafraoute. Han var ickekonformist, originell, mot orättvisor och mot alla former av korruption. Han började genast organisera invånarna för att bygga skolor i varje by och vägar mellan byarna, och han bestämde att tusentals olivträd skulle planteras. Han startade t o m för första gången i området ett kooperativt företag. Han såg till att allt det här gjordes utan några order uppifrån. Det var på hans eget initiativ som allt det goda skedde.

När "självständigheten" kom, hade fransmännen lurat marockanerna. De gav makten till sultanen, men styrde honom, och gav honom officerare som hade utbildats i Frankrike och arbetat i den franska armén, officerare som t ex Oufkir och Dlimi samt en hel armé som kom direkt från den franska armén. Och polisen bestod enbart av f d samarbetsmän och quislingar, som arbetat för den franska ockupationspolisen - f d förrädare, som nu satte sig på alla viktiga poster. Det enda undantaget i hela Marocko var caiden i Tafraoute, som var motståndare till kolonialväldet. Det brukade sägas om honom att "caiden 'dansar' fortare än sultanens 'musik' ". Han visade hur det skulle ha kunnat bli, om det hade varit fråga om en riktig självständighet. Han mobiliserade spontant folket och fick människor att frivilligt ställa upp för att bygga skolor och vägar utan någon administration eller budget. När allt var färdigbyggt, skickade han brev till Utbildningsdepartementet i Rabat och meddelade, att nu har vi en skola i den här byn och t o m lärare. Caidens självständiga framfart väckte stark irritation och oro hos både de provinsiella myndigheterna i Agadir och hos de centrala i Rabat. Caiden gjorde "misstaget" att ta den "nya självständigheten" på allvar. Han byggde också ett stort hem för föräldralösa och fattiga barn och det uppfördes även en skola för de barn som inte kunde studera i statliga skolor. Det kom 300 elever dit. Jag var ett av barnen som kunde börja skolan, tack vare det här hemmet och skolan som byggts av caid Hadj Ahmed. Som barn såg jag i honom en förebild och hjälte. Han hade en djup känsla för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter, inte bara i ord utan framför allt i handling.

I Tafraoute startade caid Hadj Ahmed dessutom ett kooperativ, en fabrik där tiotals kvinnor fick arbete och där man tillverkade mattor. Något sådant hade inte tidigare funnits i vårt område. Inte heller hade vi haft tillgång till något bibliotek, men det såg han till att vi fick. Han lät även bygga de första offentliga toaletterna i Tafraoutes centrum, på marknadstorget Souk Larbäa. Folk hade aldrig tidigare sett några moderna toaletter. De uträttade alla sina naturbehov lite varstans, men nu började de strömma till de nya toaletterna när det var marknad på onsdagarna. Caiden höll ett tal vid invigningen av dem. Efter någon tid visade det sig att folk uträttade sina naturbehov överallt på golven inne på toaletterna, utom i de hål i golven som gjorts enbart för detta ändamål. Han samlade därför människorna till ett nytt möte en marknadsdag och höll tal igen. Han var mycket religiös och inledde som vanligt sitt tal med att prisa Gud. Sedan fortsatte han: "Varför sätter ni inte hålet mot hålet i toaletten?" Därefter sade han irriterat:

"Låt Gud visa er den rätta vägen och tack så mycket för att ni har lyssnat'', och gick därifrån.

Som ansvarig för det nya biblioteket i Tafraoutes centrum utnämnde caiden en fquih i 50-årsåldern som aldrig läst någon annan bok utom Koranen. Han hette Sidi Mahfoud. Genom att börja läsa andra och nya böcker i biblioteket rubbades Sidi Mahfouds stabila tro. Han kunde inte svara på många besvärande frågor som läsarna i biblioteket ställde till honom. Tidningarna i biblioteket började tala om ryssarnas färd till månen och Gagarins färd till rymden. Det hela blev för mycket för Sidi Mahfouds intellektuella förmåga. Efter några månader fick han en psykisk kollaps. Under en marknadsdag samlade han flera hundra personer utanför biblioteket för att hålla ett "viktigt" tal. Inför förbluffade åhörare talade han bestämt om att han "med Guds hjälp" natten innan flög till rymden och till månen där han träffade bland andra demonen ("dlmnen") Jamharosh.

Caid Hadj Ahmed, som inte tyckte om charlataner (även under psykisk kollaps), häktade Sidi Mahfoud i två dagar med utmaningen att Jamharosh skulle komma från rymden för att befria "austronauten". Och sedan sändes "rymdfararen" för psykiatrisk vård till psykiatriskt sjukhus i Agadir. Biblioteket stängdes i två månader och efter att det åter öppnats med en ny ansvarig var många rädda för att gå dit av rädsla för de demoner som drabbat Sidi Mahfoud.

Hadj Ahmed var mycket originell och han gjorde mycken nytta. Hans gärningar var som en hel kulturrevolution i området. Han kallade f d samarbetsmän och förrädare för "kolonialmaktens quislingar och nya kolonialister". De fick inga privilegier som de var vana vid, utan fick t ex stå i kö som alla andra, när de kom till hans kontor för att träffa honom. Det tyckte de inte om och det hände inte någon annanstans i landet. De rika var vana att kunna köpa allt, även myndigheterna. I resten av Marocko blev det ett slags "abort" på självständigheten. Man väntade inte tills den föddes på riktigt utan självständigheten dog och i dess ställe kom ett missfoster. Och kung Mohamed V var en fransk trojansk häst. Det var förrädare som tog över fransmännens platser och som blev de nya kolonisatörerna. Det var som om fransmännen bara bytte kläder och drog på sig en "djellaba" (den marockanska folkdräkten). Polisen till exempel, det var den gamla franska polisen som hade samarbetat med fransmännen. Och alla motståndsorganisationer, som byggts upp i kampen mot fransmännen, började nu upplösas och motståndsmännen arresteras. Koranen säger med rätta:

"När kungar tar makten i ett land, korrumperar och förstör de det och förvandlar dess fria människor till slavar. Så gör de!" Det är kolonialismen som har skapat dagens marockanska monarki och inte marockanerna själva. Islam förbjuder nämligen monarki som statsskick.

Caiden i Tafraoute, Hadj Ahmed, hann verka i fyra år (1956-1960) innan guvernören i Agadir avsatte honom på order av kungen och mördades ett år senare av kungens agenter därför att han inte kunde integreras i det korrumperade systemet i Marocko. Caiden var en del av orkestern, men han förstörde symfonien därför att han spelade sin egen stämma. Han avsattes och ersattes av quislingen caid Abdelaziz, som var sekreterare till den franske militärguvernören under kolonisationen, d v s en förrädare och blivande neokolonialist.

Det var tack vare caid Hadj Ahmed, som trodde på den islamiska demokratin "shora", som min far valdes till shejk av Tahala-stammen. I alla andra delar av landet valdes inte shejkerna utan utsågs av Inrikesdepartementet genom provinsguvernörer. En söndag, marknadsdag, i januari 1956 samlade alltså vår caid folk från Tahala-stammen till ett möte på marknaden i Souk Lhad för att välja shejk. Bland många kandidater valde Tahala-stammens invånare min far till shejk. Det var till caid Hadj Ahmed jag gick när min far vägrade låta mig börja skolan i början av 1958.

Jag var bara ett litet barn men han tog emot mig. Jag hade en skjorta på mig där en av knapparna var olik de andra. Han var pedant och perfektionist i allt. Han lade märke till min knapp! Han kritiserade allt som han inte tyckte om och ville ändra på "Vem har sytt i den knappen?", sade han. "Jag, för jag hittade inte rätt knapp", svarade jag. "Du måste hitta en liknande. Man måste göra allt rätt, för det har Profeten sagt. Allt som är värt att göras, ska göras bra och noggrant." Han gav mig en liten bok, där han samlade ett urval av citat från Profeten ("Hadith") och sade: "Man ska inte bara läsa och tänka utan handla, som profeten Mohamed gjorde". Han talade med mig som om jag var vuxen. "Det är klart", sade han, "att du ska gå i skolan. Du kan bo gratis har på internatet för föräldralösa barn." Han anmälde mig till skolan. Min far blev mycket arg men kunde inte göra något åt det, eftersom det var hans chef som hade bestämt.

Jag var kanske elva eller tolv år och flera år äldre än de andra eleverna. Jag hade ingen riktig skolväska utan bara en flätad påse, som kvinnorna använde när de handlade mat i souken. På internatskolan läste jag både dag och natt. Jag köpte stearinljus så att jag kunde läsa efter klockan tio på kvällen när man släckte på rummen. Men jag pluggade under ett täcke som med stöd av två kartonger bildade ett slags "tält" kring sängen. Klockan fyra på morgonen steg vi upp. Det var en f d marockansk underofficer i franska armén som hade hand om "disciplinen" på internatet, och han organiserade våra liv som i det militära. Tidigt på morgonen, innan vi gick till matsalen, måste vi tvätta oss i mycket kallt vatten och därefter var det morgonbön. En del av eleverna vågade inte tvätta sig på vintern, eftersom det var så kallt, utan låtsades bara. En gång, klockan halv fem på morgonen, kom caiden helt överraskande till moskén och upptäckte att några av eleverna hade skorna på sig, vilket är förbjudet i moskén. Han blev mycket arg på oss. Men han var i alla fall fantastisk och betydde väldigt mycket för mig.

Efter några veckor i första klass i skolan fick jag flytta till tredje klass tack vare att jag pluggade hårt och tack vare mina förkunskaper och min ålder. Tre månader senare fick jag flytta till sista klass, den fjärde. Vid den tiden, det var i slutet av 1958, hette utbildningsministern Mohamed el-Fassi och han tillhörde Istqlalpartiet. Han var i och för sig rätt bra. Han förespråkade snabb arabisering av utbildningen och hade beslutat att vi barn skulle lära oss Marockos historia och geografi på arabiska och inte på franska som förr. Det var bara det att det inte fanns några på arabiska utbildade lärare i dessa ämnen. De religiösa lärarna från moskéerna hade ju aldrig själva lärt sig historia eller geografi och hade ej heller fått någon pedagogisk utbildning. Hur skulle de då kunna lära ut något på rätt sätt? De visste absolut ingenting om historia eller geografi. Deras enda sätt att undervisa bestod i att låta eleverna upprepa, gång på gång, det som de sade framme vid katedern.

Första gången som jag alltså kom i kontakt med Marockos geografi hade jag en lärare som hette Hadj Mohamed, som kom från en by 5 km från Tafraoute. Han såg dåligt men hade inga glasögon för han trodde bara på vad Gud hade skapat. Han vägrade till exempel att åka buss, så han färdades bara pa en av Gud skapad åsna till skolan. Varje dag kom han ridande sina fem kilometer på sin åsna till skolan. Han hängde upp landets karta framför sig på tavlan och det enda han sade var: "Här är Marocko, upprepa alla: här är Marocko. Här är Casablanca, upprepa alla. Så här har Gud skapat Marocko, upprepa alla det här tre gånger". Och så vidare. Och alla upprepade vi vad läraren hade sagt! På rasterna retade vi hans åsna

En dag kom han utan åsna och vi fick då veta att han hade gift sig och att hans fru hade ställt ett ultimatum: åsnan eller mig. Hon var yngre och "modernist". En dag en månad senare kom han ridande igen: han hade valt åsnan och skilt sig.

Jag stannade två år på den här skolan i stället för fem år. Jag fick ett intyg (diplom) på att jag hade gått igenom marockansk grundskola ("école primaire") och jag blev antagen att läsa vidare. I Tafraoute fanns inget gymnasium, (motsvarar svenskt högstadium och gymnasium) bara i Tiznit, åtta mil norr om Tafraoute, och där kostade internatet pengar medan själva undervisningen var gratis. Jag kunde alltså fortsätta vid marockanskt gymnasium ("école secondaire"), som är sexårigt och uppdelat på två stadier: det första stadiet (cours complémentaire), som är treårigt, avslutas med diplomet "Brevet"; det andra stadiet, som är treårigt, avslutas med diplomet "Baccalauréat". I Tiznit fanns bara det första stadiet. Det andra stadiet fanns endast i Agadir, 15 mil norr om Tafraoute, eller i Casablanca, 70 mil norrut.

Min far var fortfarande helt emot min skolgång, men jag talade igen med caiden som lovade att betala de 400 dirham per kvartal för det första skolåret som det kostade att bo i internatet i Tiznit. Det var mycket pengar på den tiden och han betalade ur egen ficka. Varje månad skickade han mig ett brev och uppmuntrade mig att studera vidare. I slutet av mitt första skolår på Collége Tiznit avsattes caiden. För att kunna fortsätta det andra skolåret på samma skola i Tiznit sade rektorn, en elak och grym fransman som hette Pruvost, att det enda sättet att få ett stipendium för att fortsätta i andra årskursen var att underteckna ett kontrakt, genom vilket jag förband mig att avsluta mina studier och arbeta som lärare vid grundskolan ("école primaire") efter de tre första åren på gymnasiet. Men då skulle jag inte få gå de tre sista åren och alltså inte få ut någon "Baccalauréat", som behövdes för inträde till universitetet. Jag ville inte gå med på hans förslag, men han blev arg och tvingade mig. Men jag ville verkligen inte bli lärare för småbarn. Jag drömde om att göra som Nasser: kämpa för frihet och mot sociala orättvisor genom att avskaffa monarkin. Jag skrev på kontraktet men beslöt mig för att i alla fall rymma från skolan i Tiznit.

På grund av allt vad jag upplevde som barn av orättvisor mognade jag ganska tidigt och blev snabbt politiskt medveten och tog redan då i skolan i Tafraoute en bestämd politisk ställning. Jag har alltså inte läst i böcker om orättvisorna utan lag har själv upplevt dem.

I slutet av mitt första skolår i Tiznit avsattes caid Hadj Ahmed och dog ett år senare under mystiska omständigheter i sin by Issy, fyra mil söder om Tafraoute. Folk säger att det var kungens agenter som mördade honom. Lokalt var caiden för mig ett exempel på att det är möjligt att handla och göra någonting för att skapa social rättvisa och demokrati. Globalt och nationellt var Nasser min idol, som i handling visade att det är möjligt att avskaffa och besegra kolonialismen, neokolonialismen och monarkin, som är toppen av en pyramid i ett korrumperat, tyranniskt och diktatoriskt system. Marockanska politiska partier är en del av systemet och består av en korrumperad elit, som själv är kulturellt och intellektuellt kolonialiserad och korrumperad.

När jag lyssnade på Nassers politiska tal i Tafraoute via radio "Arabernas röst" från Kairo, kände jag att Nasser uttryckte precis mina idéer och att hans dröm var min och att han är muslimernas och arabernas ledare. Redan då kände jag, fast jag fortfarande bara var ett barn, att jag måste kämpa med Nasser för att skapa en rättvisare värld och en bättre framtid, d v s förändra världen! Men hur? Genom att först utbilda mig som min idol och min ledare Nasser, tänkte jag. Men utbildningen i Tiznit skulle bara ge mig behörighet att bli lärare i grundskolan och därmed kraftigt begränsa mina möjligheter att förverkliga min dröm om att göra en större insats för mitt land.

Jag känner mig som en världsmedborgare. Jag är emot den trånga nationalismen, särskilt den aggressiva och rasistiska. Nationalismen är en sjukdom som man ska försöka bli av med så fort som möjligt om den har varit nödvändig i en defensiv kamp för att befria sitt land eller sitt folk. Men den aggressiva och rasistiska nationalism som i Europa utgjort grunden till chauvinism, expansionism och hat, denna sorts nationalism och rasism är en perversion och en skam.

Min beundran för Nassers kamp - lika långt från Marocko som Sverige är - var ett sätt att redan tidigt som barn befria mig från den trånga marockanska nationalismen. Med det synsättet kände jag mig inte främmande när jag kom till Sverige. Jag är först och främst en människa och för människan kämpar jag var än jag lever.

Eftersom det inte gick att tala med den diktatoriske rektorn, som bestämt att jag bara skulle få läsa i tre år, bestämde jag i all hemlighet att göra en liten "kupp". Den franske rektorn var elak och slog eleverna som om de vore djur. Först måste jag dock ha med mig ett intyg på att jag hade läst två år pa högstadiet (alltså "école secondaire"). En dag i oktober 1960 sade jag till läraren att jag skulle städa i klassrummet. Jag fick nycklarna till skolsalen och gick till ett skåp som innehöll pärmarna med våra betyg. Jag tog mina papper och dagen därpå steg jag upp mycket tidigt och lämnade skolan. Jag hade inte ett öre på fickan men lyckades få lift till Casablanca med en busschaufför som kände till min far i Tafraout.

Au Yata.
Ledaren för det kommunistiska partiet i Marocko som samarbetar med den marockanska polisen och säger att han "är kommunist och monarkist"!

 

Två "stora" quislingar som har samarbetat både med de franska ockupationsmyndigheterna och med den kungliga familjen: Cherif Kittani (till höger) och stamhövdingen Glaoui (till vänster) som är den biologiska fadern till kung Hassan II.