Förberedelserna för vårt första kuppförsök ägde rum tre månader efter Skhirat-revolten. Både Oufkir och jag hade många planer. Generalen förklarade för mig under en biltur hur en av hans planer såg ut. Den föreföll mig både enkel och effektiv. "Hassan, som också är befälhavare, kommer nästan varje torsdag till staben för att leda kårchefernas möte. I konferenssalen finns ett förseglat kassaskåp i väggen. Jag ska låsa in en kulsprutepistol där. När Hassan anländer behöver jag bara gripa k-pisten och arrestera honom. Jag ska beordra honom: Upp med händerna! Och improvisera ett tal där jag ska be Hassan att omedelbart abdikera." Han ritade upp för mig hur rummet såg ut, var kassaskåpet fanns och visade med kryss var kårcheferna och stabscheferna satt. "När Hassan skrivit under abdikationen ska jag säga till officerarna att jag har handlat i folkets namn. Jag ska då använda en bandspelare som spelar upp en kommuniké, som du har spelat in. Sedan ringer jag till general Driss Ben Omar, post- och telegrafministern, och ber honom att ställa sig till mitt förfogande. Han kommer säkert att acceptera med glädje. Jag ringer också till Hassans bror, prins Moulay Abdallah, och under någon förevändning får jag honom att komma till staben där jag sedan arresterar honom. Jag sammankallar slutligen alla militära enheters kommendanter i huvudstadens region. Du ska vänta på mig i kontoret bredvid konferensrummet. Jag skickar efter dig och du skyndar dig med ditt pansarkompani till radio- och TV-stationen som du ska ockupera och sedan därifrån sända revolutionens första kommuniké som du redan har med dig i ett kassettband."

Med hjälp av en enkel bandspelare, som jag hade köpt i en affär i Rabat, spelade jag på arabiska in en deklaration, som jag hade låtit generalen granska. Han hade godkänt den efter några smärre ändringar. Han hade bett mig att speciellt betona orden revolution och armén i folkets tjänst. Här följer det viktigaste i deklarationen:

"DEN ISLAMISKA REPUBLIKEN I MAROCKO

Frihet - politisk och ekonomisk demokrati - islamisk enhet.

I Guds och i folkets namn, i rättvisans och i de mänskliga rättigheternas namn, i alla martyrers namn, för folkets rätt till självbestämmande och vilja att välja sin politiska regim och att bestämma över sitt öde, utropar vi en islamisk republik

och avskaffar monarkin, som Koranen förbjuder. Vi deklarerar att tyrannen, diktatorn, dåren Hassan har dömts till döden av en provisorisk revolutionär domstol, för alla sina brott och mord mot vårt folk, och avrättats. Ett tillfälligt revolutionsråd ska provisoriskt styra landet, tills ett revolutionsråd har valts genom ett direkt, allmänt val. Armén har avväpnat kungen för att beväpna folkviljan. De som i dag står i spetsen för revolutionen kan inte trolla för att förverkliga folkets förväntningar. Vi har bara avskaffat kungen. Det är nu folkets ansvar att göra slut på dominansen och utsugningen som kommer från tusentals småkungar överallt i landet. Vi kommer hädanefter att rikta våra bajonetter mot tyrannerna och inte mot folket."

Allt var klart för den stora dagen, en torsdag i november. Oufkir lade kulsprutepistolen och bandspelaren i kassaskåpet. Följande dag satte vi oss i en bil som kördes av en underofficer. Vi steg in på stabens gård och hälsades av hedersvakten. Jag var bestämd och entusiastisk. Oufkirs lugn imponerade på mig. Han tryckte min hand och gick in i konferensrummet. På kontoret bredvid väntade jag en halvtimme, kanske en hel timme, jag vet inte exakt. Äntligen öppnades dörren. Generalen kom fram till mig och sade med en besviken min. "Det misslyckades. Kungen ringde just och sade att han inte kommer."

I sju oändliga dagar väntade jag på nästa torsdag. Inte heller den morgonen kom kungen till det ödesdigra mötet. Oufkir meddelade att Hassan bestämt att mötena hädanefter skulle hållas i det kungliga palatset. "Låt oss avrätta honom där", föreslog jag generalen. "Det är för riskabelt", svarade han. "Vi måste hitta på en annan utväg."

Året närmade sig sitt slut när Oufkir bad kungen besöka kasernen, som är förläggning för säkerhetstjänstbrigaden "BLS" (Brigade Legere de Securité). Hassan kringgick fällan och kom inte. En annan gång väntade vi förgäves på honom på Moulay Ismail-kasernen, där jag själv har mitt pansarkompani. Det var fårets fest, "Aid el Kebir". Ännu ett inställt möte.

Vi trodde att vi skulle lyckas med vårt uppdrag i mars 1972. Hassan skulle deltaga vid en konferens i officersmässen (Club des Officiers). I konferensrummet fanns också en filmsal. Oufkir gömde sitt vapen där. Men kungen, som hade blivit alltmera misstänksam, kom aldrig till mötet.

Strax därefter undkom Oufkir med nöd och näppe en helikopterolycka i staden Agadir. "Hassan har låtit sabotera helikop-

tern", försäkrade han. I Marocko säger man att "helikoptrar är skapade för att döda generaler"!

Ett annat försök att störta kungen ägde rum i början av juni 1972. Vi tänkte låta det ske i samband med en privat mottagning, anordnad av prins Moulay Abdallah, i dennes sommarresidens, beläget ca i mil norr om Skhirat-palatset. Anledningen till denna mottagning var att fira hans utnämning till 1'kungens personlige representant", och enligt uppgift från Oufkir skulle kungen själv närvara vid denna ceremoni. Kl 21.00, en junikväll 1972, ringde Oufkir till mig och bad mig komma till hans villa i Souissi. Väl hemma hos honom informerade han mig om att Hassan skulle anlända till prins Abdallahs sommarpalats ca kl 22. Vi bestämde oss för att utföra en överraskningsaktion mot kungen mitt under Abdallahs fest, dit Hassan skulle komma utan någon större grupp vakter. Vi skulle bara vara fyra personer: generalen, jag och två av hans personliga livvakter. I bagageluckan i generalens BMW, lade jag fyra kulsprutor från Oufkirs vapenförråd, varav en med ljuddämpare, fyra automatpistoler, ett flertal ammunitionslådor samt två kamouflageuniformer och två skärmmössor med gradbeteckning (vi var alla civilklädda). Det skulle vara en liten privat fest och ingen skulle veta att kungen skulle komma dit. Som jag redan sagt hade en hemlig militär revolutionsdomstol dömt kungen till döden för brott mot mänskligheten, mot islam och mot det marockanska folket. Första momentet i aktionen skulle vara att avrätta kungen och arrestera de övriga festdeltagarna, och sedan skulle vi bege oss till Rabat för att slutföra aktionen med hjälp av mina pansartrupper.

Innan vi lämnade Oufkirs sovrum, där vi diskuterat de sista detaljerna inför den förestående aktionen mot kungen (klockan var då ca 22.00), kysste Oufkir den heliga Koranen och deklarerade: "Jag gör detta för mitt land". Jag tog sedan Koranen från honom, lade min hand på den och svor att jag var beredd att offra mitt liv för Guds och folkets sak mot tyranniet, orättvisan och slaveriet.

Då vi kom till prinsens residens i Fallouka (på vägen mellan Skhirat och Rabat) blev vi överraskade av att se ett dussintal gendarmbi lar (pol isbi lar) framför Abdal lahs sommarresidens. Det var ovanligt med sådan eskort, då kungen rörde sig inkognito. Det enda som brukar hända vid sådana kungliga fester är att gästerna dricker en massa vin och sprit. En lastbil med kungliga vakter stod parkerad på andra sidan residenset. Oufkir gick in ensam (han var inte bjuden), och jag väntade utanför medan

han kontrollerade hur läget var på festen. Han kom ut två timmar senare. "Det är tekniskt omöjligt", anförtrodde han mig.

Ett annat fruktlöst försök att störta kungen planerades äga rum två veckor senare, men blev en upprepning av det första i arméstaben. Oufkir hade bett Hassan halla ett föredrag för officerarna om "modern strategi". (Hassan tror att han förstår strategin, men det enda han har läst på allvar är Machiavellis "Fursten" och "Sions Vises Protokoll". Kungen är nämligen en stor beundrare av Machiavelli och av judarna.) Detta föredrag skulle hållas i arméstabens mäss. I planen ingick även denna gång att kungen skulle överrumplas av Oufkir under sammankomsten. Tillvägagångssättet efter avrättningen skulle vara detsamma som i planen för det första försöket. Av okända orsaker infann sig inte kungen.

För att visa revolutionens politiska tendens hade vi planerat att samma dag, när statskuppen lyckats, inbjuda journalisten Mohamed Hassanein Heykal, känd nasserist och dåvarande chefredaktr för Kairotidningen "AI-Ahram". Den islamiska väckelsen hade då inte börjat ta dagens revolutionära inriktning. Den dåvarande Islamiska Brödraskapsrörelsens ledning var mera allierad med monarkierna i Saudiarabien och Marocko än med de revolutionära krafterna.

Att Hassan inte kom till olika planerade möten berodde mest på att han var mycket upptagen med sitt privatliv och prioriterar hasch, älskarinnor och golfspel, vilket gör att han ofta är mycket "upptagen" och därför inte har så mycket tid till övers för statens affärer. Hans dagsschema ser i princip ut så här: Han stiger upp vid 11-tiden, åker och spelar golf ca kl 12.30. Medan han spelar golf, springer ministrar och höga officerare efter honom för att få hans underskrift på olika beslut. Kl 16 brukar han hålla formella mottagningar under stor TV-bevakning. (Han vill gärna synas i TV i timmar varje dag.) På kvällen är det åter dags för horor och hasch, som han ägnar sig åt till långt in på natten.

Inför den afrikanska toppkonferensen i Rabat, 1972, krävde kungen att alla militära enheter skulle vara inkallade till beredskap. Inte ens officerarna hade tillstånd att åka hem. Jag föreslog Oufkir att vi skulle göra ett nytt kuppförsök den 10juli 1972, Hassans födelsedag, dvs ett år efter kuppförsöket i Skhirat. I Skhirat skulle ceremonierna den 10 juli 1972 utspelas med sedvanlig pompa och ståt och alla de vanliga gästerna

skulle vara inbjudna. Generalen avvisade min plan, men jag begav mig änd5 till palatset för att själv bevittna Hassans skandalösa födelsedagsfest. Jag befann mig för andra gången i Skhirat-palatset framför kungen och lade märke till hans härjade ansikte. Utklädd till cowboy pladdrade han med sina lismande gäster. Han började festen med att, på franska, be gästerna om några minuters tystnad till minnet av offren för "förräderiet" året innan på samma plats.

Följande dag inbjöd kungen Oufkir till en mottagning, kallad "kvinnornas natt". När generalen kom tillbaka därifrån berättade han, äcklad, hur kungen som var mycket full hade kysst alla de inbjudna damerna innan han slängde åt dem en näve med diamanter. De inbjudna damerna som var ministrarnas och de högre tjänstemännens fruar eller älskarinnor hade störtat fram och knuffats för att få tag i de dyrbara stenarna på golvet. Hassan var så full och drogad att han knappt kunde stå på benen. Det var två livvakter som hela tiden hjälpte honom att stå och röra sig, medan de ropade: "Länge leve Amir al-Mouminen" ("Länge leve de trognas helige ledare")!