Islamofobi och
sionism
(Utdrag från
Mohamed Omars recension av Andreas
Malms bok om Islamfobi, Hatet
mot muslimer.)
Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till
sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om
islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten [Andreas Malm],
ingen analys av dessa kopplingar görs. Det kan inte röra sig om något annat
än medveten mörkläggning. Malm vill inte att detta diskuteras. Han hade
kunnat stryka flera kapitel om kristet islamhat från medeltiden och om
orientalismen på 1800-talet och i stället skrivit femtio sidor om sambandet
mellan sionism om islamofobi. Det vore mer relevant för förståelsen av
samtidens islamofobi, som ju är djupt sammanflätad med Israels agenda,
vilket alla vet, Malm inbegripen, som på allvar följer islamofobin,
kartlägger den, spårar aktörernas finansiärer, ideologiska hemvister och
nätverk.
Är det en slump att nästan alla de tongivande islamofoberna har judisk
bakgrund? Författare, journalister och akademiker som Melanie
Philips, Sam Harris, Bat Ye’or,
Walter Laqueur, Bernard Lewis,
Daniel Pipes och Ralph Israeli. Och de islamofober
inom Eurabienbranschen som inte har judisk bakgrund är, utan undantag,
sionister. Islamofobisk verksamhet åtföljs så gott som alltid av judisk
etnisk aktivism. När islamofoben Geert Wilders åker på
turné i USA väljer han synagogor som sin arena, klär sig i kippa och möts av
stående ovationer från de fromma församlingarna. Ilya Meyer
från synagogan i Göteborg översätter Daniel Pipes
anti-islamiska alster till svenska. År 2007 tilldelades Ted Ekeroth
Herzl Award, till minne av sionismens grundare, av World Zionist
Organization för sina ”exceptionella insatser för Israel och sionismen”.
Vari bestod dessa ”exceptionella insatser” om inte i spridandet av
islamofobi i Sverige?
I stället gör Malm islamofobi till ett ”borgerligt” fenomen! Han verkar
varken vilja eller våga se det uppenbara judiska inflytandet över
islamofobidiskursen och hur den passar deras syften som handen i handsken.
Islamofobin har blivit en integrerad del av dagens sionism. Den som är mot
islam är nästan per automatik för Israel och den som är för Israel är nästan
per automatik mot islam.
Alla de fräcka kvacksalvare som gör karriär på att ”kritisera” islam har
aldrig, med ett enda ord, kritiserat judendomen på samma sätt, trots att
några av dem, som somaliskan Ayaan Hirsi Ali, påstår sig
vara emot all religion. Hur många framstående judendomskritiker kan du räkna
till? Islamofoberna kritiserar islam för att förena tro och politik, men
aldrig sionismen som är det mest iögonfallande exemplet på en ideologi som
förenar religion och politik och dessutom sanktionerar hat, förtryck och
mord på icke-judar. Det är märkligt att Palestinavännen Malm inte närmare
granskar sionismens kopplingar till den islamofobiska ideologiproduktionen,
trots att de är övertydliga också vid en ytlig betraktelse. Varför denna
försummelse från en annars så energetisk grävande journalist? Är det j-tabut
som spökar? När man börjar titta på vilka som producerar och finansierar de
islamofobiska filmerna, böckerna och tidningarna, vilka som arrangerar
konferenser och seminarier, vilka som bloggar på nätet och vilka de länkar
till, och så vidare, inser man ganska snart att islamofobin till stor del är
en ”judisk grej” (nota bene: det finns anti-sionistiska judar). Låt oss
titta närmare på en fallstudie, den anti-islamiska filmen Obsession.
Under det amerikanska presidentvalet genomfördes en massiv anti-islamisk
kampanj i USA. En dvd med filmen Obsession: Radical Islam’s War Against
the West, som förvränger och demoniserar islam, spreds till 26 miljoner
amerikanska hushåll som bilaga till 70 olika tidningar. Vilka låg bakom
denna dyra och omfattande kampanj? Jo, dvd:n distribuerades av Clarion Fund,
en ideell organisation som bildats av filmens producent, den judiske
rabbinen Raphael Shore. Clarion är en fasad för Aish
HaTorah, en judisk organisation med vilken den delar adress i New York. Aish
HaTorahs syfte är att återföra sekulära judar till en strikt religiös
ortodoxi och att sprida och försvara sionismen. De har kontor i Israel och
USA. (Läs även
“Who are behind pushing Islamophobia?” av Ali Gharib och
”Who put hate in my Sunday paper?” av Omid Safi.)
Trots att sionismen antagligen är den ensamt viktigaste faktorn till den
växande islamofobin, nämner Malm den knappast med ett ord utan flummar på om
”otrygghet hos arbetarklassen”. Sionisternas syfte med islamofobin är att
skapa opinion för fortsatt ockupation av Palestina och fortsatt dominans i
Mellanöstern. Den är också viktig för att förhindra muslimernas integrering
i Europa, ekonomiska framsteg och högre utbildning, så att de inte ska kunna
påverka politiken i anti-sionistisk riktning. Ye’or,
Philips, Laqueur och de andra judiska
sionisterna inom islamofobigenren kan inte nog många gånger upprepa hur
muslimerna kommer till Europa och sprider ”antisemitism”, det vill säga
kritik mot Israel, och att Europa än en gång står inför ett vägval ”liksom
på 30-talet”. Det är tydligt att judarna upplever att deras intressen hotas
av den muslimska närvaron i Västvärlden. Om muslimerna lär sig språken, gör
klassresor, integreras i det sociala livet, blir journalister, författare
och intellektuella, ja då kan de vända opinionen mot Israel. De muslimska
invandrarna förstärker de pro-palestinska sentiment som redan finns här,
därför måste muslimerna hålla i vanmakt, hållas nere, hållas segregerade och
outbildade (s.151). Islamofobin spelar på européers nationella känslor, den
uppvisar en falsk omsorg om ”den västerländska civilisationen”, men
sionisterna som ligger bakom den struntar i själva verket fullständigt i
Europas väl och ve, för dem handlar det enbart om judarna och Israel. Hatet
mot muslimer följer en enkel logik för sionisterna: få européer att hata
muslimer, så kommer de att älska Israel.
Läs också våra artiklar på engelska i arkivet:
The Jews behind islamophobia
Judaism's war against Islam
