|
Sionismens paroll ”ett land
utan folk till ett folk utan land” har väglett den judiska
koloniseringen av Palestina. Den påbörjades för drygt hundra år
sedan och nådde sin första höjdpunkt, delvis som en följd av förintelsen,
då den judiska staten Israel utropades 1948. Nu närmar sig en andra
höjdpunkt genom fortsatt kolonisering av Västbanken och Gaza.
En judisk stat förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet,
vilket skapats genom invandring, terror och etnisk rensning av de
palestinier som från början bodde där. Judisk överhöghet inom alla
samhällsområden säkerställs i dagens Israel genom ett apartheidsystem som
är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än
i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt
i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion.
Det finns sedan 1985 en författningslag i Israel. Den innebär att inget
parti som i sitt program öppet motsätter sig principen om en judisk stat,
eller söker få denna princip ändrad med demokratiska medel, tillåts delta
i valen till Knesset (parlamentet).
Demokratin gäller alltså inte de medborgare – inte heller judar - som inom
det parlamentariska systemet vill arbeta för att den judiska staten
ersätts med en sekulär demokrati. En stat för alla sina medborgare med
lika rättigheter oavsett religiös och etnisk tillhörighet. Enbart denna
lag gör att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati av
västerländskt snitt.
Lagen om återvändande innebär att judar utanför Israel har rätt att
omedelbart invandra och bli israeliska medborgare, medan cirka 800 000
fördrivna palestinier (nu cirka 4 miljoner) förvägras detta i strid mot
internationell rätt.
Israel är det enda landet i världen som definierar sitt land så att det
inte tillhör sina egna medborgare, utan endast judar i hela världen. Denna
lag fungerar som en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla
judar till palestiniernas potentiella fiender.
Andra lagar och administrativa bestämmelser understryker också Israel som
en judisk apartheidstat. Icke-judiska medborgare har särskiljande ID-kort
och kan inte gifta sig med judar i Israel, eller förvärva statsägd mark.
Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter
och saknar därmed tillgång till allmän service såsom energi och vatten.
Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför
diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.
I Israel/Palestina finns idag tre kategorier av människor.
1. Judar som är fullvärdiga israeliska medborgare i Israel, på Västbanken,
i Gaza och i hela världen.
2. Icke-judar i Israel, främst palestinier (23 procent), som är andra
klassens medborgare.
3. Palestinier som är statslösa icke-medborgare på Västbanken, i Gaza,
eller i flyktingläger i grannländer.
Israel utropades 1948, på ett område som geografiskt motsvarade nästan 80
procent av Palestina. En avsevärd utökning av FNs delningsplan som erbjöd
judarna 55 procent. I dag har Israel lagt beslag på över 90 procent av det
ursprungliga Palestina och ockuperar resten. Denna rest består av åtskilda
enklaver som inringas av muren och genomkorsas av motorvägar – endast för
israelregistrerade bilar – hundratals militära checkpoints och kedjor av
befästa judiska bosättningar. Allt palestinskt liv stryps och en
självständig och livskraftig palestinsk stat är knappast längre möjlig.
Denna politik är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då
den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller
delvis förgöra den palestinska befolkningen.
Israel bryter kontinuerligt mot folkrätten. När Israel blev medlem i FN
1949 skedde det med erinran om det tidigare FN-kravet att flyktingarna
skall få komma hem vid tidigaste tillämpbara datum och få kompensation för
egendom i enlighet med gällande internationell rätt och sedvänja. Sedan
dess har Israel totalt vägrat att befatta sig med denna fråga. Detta torde
vara tillräcklig formell grund för att utesluta Israel ur FN. Ingen annan
stat har totalt sett ignorerat så många FN-resolutioner som Israel.
Israel är en militär stormakt med kärnvapen som deltog aktivt i USAs och
Englands angreppskrig mot Irak. Nyligen har man oprovocerat bombat mål i
Syrien och bestyckat sin flotta med kärnvapen. De tidigare angreppen på
bland annat Egypten och Libanon inte att förglömma.
Hur kunde det bli på detta sätt? Vad kännetecknar den ideologi som ligger
till grund för detta mycket speciella koloniseringsprojekt, det enda som
överlevt två sekelskiften? Vad är egentligen sionismen?
Koloniseringen av Palestina fortsätter nu på Västbanken och i Gaza, enligt
den praktiska plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok ”Den judiska
staten” (1896). Den handlar främst om hur projektet skulle finansieras och
hur marken i Palestina skulle överföras i judisk ägo. Planen antogs på den
första sionistiska kongressen 1897.
Hertzl hade några viktiga utgångspunkter för det sionistiska projektet.
• Assimilering av judar hjälper inte mot antisemitism.
• Den judiska rasen är ett folk som har rätt till en egen stat.
• Den judiska statens hemvist är Palestina, där berget Sion finns.
• Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat.
Begreppet sionism myntades dock tidigare av Nathan Birnbaum 1885. Han
ingick tillsammans med Hertzl i ledningen för den sionistiska
världsorganisationen. Senare blev han i stället en förespråkare för en
icke-nationalistisk tolkning av judendomen, en religion och ideologi för
judiskt liv i diasporan – utanför Israel/Palestina.
Den ideologiska grundvalen för sionismen utformades dock väsentligt
tidigare av Moses Hess. Han var en av tysklands första betydande
socialister, utopist, hegelian och tidig vän till Karl Marx. Hess bidrog
också till Kommunistiska manifestet (1848), i frågan om religion som ett
opium för folket. Han anses av sionister som den förste sionisten. På
äldre dar avlägsnade han sig från Marx och ”återvände” till sitt folk, det
vill säga till judendomen. Marx tog avstånd från Hess chauvinistiska
idéer.
”Kommunistrabbinen”, som han också kallades, skrev sionismens Magnum Opus,
Rom och Jerusalem (1862), som Hertzl senare hänvisade till som den bok som
säger allt som är värt att säga om sionismen.
Hess definierar det judiska nationsbegreppet med följande komponenter.
• Den judiska rasen – dess överlägsenhet och utvaldhet
• Palestina – det judiska folkets nationella hemvist
• Judisk religion – den bästa garanten för den judiska nationaliteten
Blodets betydelse för rasens renhet var på den tiden allmängods i debatten
och ingick även i Hess begreppsapparat, där den germanska rasen sågs som
antagonistisk till den judiska. Antisemitismen i dåvarande Tyskland sågs
av Hess som oroväckande och den var avgörande för hans ”återkomst” till
judendomen. Hans socialism förutsatte utöver rättvisa mellan klasserna, en
moralisk förändring. Den judiska staten skulle vara socialistisk till sin
karaktär.
Hess förutsåg såväl staten Israels bildande som Förintelsen 80–85 år innan
dessa händelser inträffade. Hess såg Frankrike som judarnas främsta
allierade. Men det var före Dreyfyssrättegången i Frankrike, som blev
avgörande för Theodor Hertzls uppfattning om sionismen som den enda
lösningen på antisemitismen.
Stringensen i det sionistiska projektet utvecklades efter första
sionistkongressen av den framstående marxisten Ber Borochov. Han
argumenterade för territoriell koncentration, som en lösning på bland
annat den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska
sionistpartiet som stödde den ryska revolutionen 1917.
En av partiets medlemmar var David Ben Gurion, Israels landsfader, som kom
till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion var bolsjevik och en
förespråkare för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina,
där han i stället förespråkade sionismens diktatur. En
nationalsocialistisk ståndpunkt. Ben Gurion ansåg vidare att judiska
nationella intressen var överordnade klassintressen i Palestina.
Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen som fick Ben
Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen
skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn. Under
Ben Gurions kraftfulla ledning genomfördes koloniseringen stegvis och
genom uppehållande förhandlingar med palestinierna. Bildandet av den
judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé
(Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara
en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna
strategi blev som vi sett mycket framgångsrik.
En annan linje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till
omedelbar handling.
Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett
Storisrael som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien och delar
Libanon och Syrien. I artikeln ”The Iron Wall” (1937), slår han bland
annat fast att alla infödda folk – även palestinierna – är emot
kolonialister vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är
lönlöst.
”Vi anser att sionism är moralisk och rättvis. Och då den är moralisk och
rättvis, måste rättvisa skipas, oavsett om Josef eller Simon eller Ivan
eller Achmed håller med eller ej. Det finns ingen annan moral.”
Dessa två huvudströmningar inom sionismen har under olika perioder
fungerat som statsbärande ideologier i Israel. Invävda i dessa, ibland
sidoordnade, kan nämnas: praktisk sionism, radikal messiansk sionism,
religiös sionism, andlig/kulturell sionism med flera.
Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos
socialdemokratin, hade Jabotinsky sina sympatier hos fascismen. Han
beundrade Mussolini, som gav honom sitt stöd.
Jabotinsky dog 1940, före staten Israels utropande. Han grundade den
judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid
fördrivningen av palestinierna. En utbrytargrupp – Sternligan – mördade
Folke Bernadotte som var FN-sändebud och medlare. Den man som höll i
vapnet blev god vän och säkerhetschef till Ben Gurion när denne drog sig
tillbaka till kibbutzen Sde Bocker.
Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev
sedermera premiärministrar i Israel.
Det är slående hur lika de två sionistiska huvudströmningarna varit i
praktisk politik, men framför allt ideologiskt. Iron Wall-politiken
fullföljs av Israels nuvarande premiärminister Ariel Sharon, med större
militär kraft än någonsin tidigare. Sharon tillhör samma höger (Likud) som
Begin och Shamir. Det var emellertid de socialdemokratiskt ledda
regeringarna som inledde och genomförde merparten av den omfattande
utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza.
De östeuropeiska judiska marxisterna var de som satte sin prägel på
koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den
genomfördes med kollektivjordbruk – kibbutzer – som spjutspets. De var
direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära.
Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast
judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en
viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens
bosättningar på Västbanken och i Gaza fyller en liknande funktion men är
ortodoxt nationalreligiösa.
I början dominerade en sionistisk vänsterideologi, som kan ses som judisk
nationalsocialism, det vill säga Ben Gurions politiska linje. Efter
ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 har en sionistisk högerideologi,
Jabotinskys fascistiskt inspirerade politik, dominerat. Den israeliska
”vänstern” kan i dag huvudsakligen ses som vänstersionistisk.
Sionismens två huvudströmningar har samspelat i så måtto att
vänstersionismen gått i spetsen för bosättningspolitiken, medan
högersionismen gått i spetsen för terrorismen och den etniska rensningen.
Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat i Israels politik. De
religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är
politik och religion sammansmälta i Israel.
Den ortodoxa och nationalreligiösa ideologi som dominerar i Israel har
sina rötter i den klassiska judendomen som präglade de judiska samhällena
i Europa under medeltiden. Sionismen har inneburit en renässans för denna.
Dess fientlighet gentemot icke-judar och synen på judar som ett av gud
utvalt folk har stor inverkan på Israels politik gentemot omvärlden.
Enligt halakha, den klassiska judendomens rättssystem omfattar till
exempel ”barmhärtighet mot andra” endast judar. Synen på mord eller
vållande till annans död, är förmildrande när det utförs av judar på
icke-judar. Enligt halakha är det också rätt att döda icke-judar som gör
anspråk på ”evig judisk mark”, vilket bosättarnas religiösa partier
hävdar. Detta stadgas dock inte i Israels lagstiftning, men påverkar i
praktiken dess tillämpning, genom försumbara straff.
Israels statsterrorism, markstöld, ockupation, husrivningar, murbygge mm,
inklusive så kallade utomrättsliga avrättningar (lönnmord), ses som
lagligt försvar av nationen och faller därför enligt den israeliska
regeringen under internationell rätt – vilken man ignorerar.
Israel Shahak behandlar den klassiska judendomens inverkan på Israels
politik i sin bok Judisk historia, judisk religion – tyngden av tre tusen
år (1996). Shahak var länge ordförande i Israels förbund för mänskliga och
medborgerliga rättigheter. Han är särskilt kritisk mot dubbelmoralen hos
ledande vänsterintellektuella judar, inte minst den kände filosofen Martin
Buber.
Denne kritiserade nazismen, men lovprisade samtidigt den judiska
religionen (hassidismen) och förteg dess omänskliggörande av icke-judar
(gojim). Denna dubbelmoral har ökat den israeliska chauvinismen och hatet
mot alla icke-judar. Även fredsrörelsen i Israel drabbas av liknande
kritik från Shahak.
I många stater som betraktar sig som moderna finns en strävan att göra sig
av med medeltida religiöst tankegods. Det gäller främst åtskillnad mellan
stat och religion och lagstiftning mot rasism. I Israel har den motsatta
utvecklingen skett. Den klassiska judendomens renässans i israelisk
politik kan ses som ett uttryck för den sionistiska expansionismen och
därmed ökande motsättningar till de palestinska araberna.
Om judarna för cirka 75 år sedan hade valt en binationell demokrati som
form för sitt nationella självbestämmande, skulle kanske en fredlig
utveckling kunnat ske av det engelska Palestinamandat som FN delade 1947.
Trots att detta innebar en utökning av redan genomförd kolonisering. Detta
förespråkades av bland andra Judah Magnes, rektor för hebreiska
universitetet i Jerusalem och FN-medlaren Folke Bernadotte.
En judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella
självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska
tradition och ”den judiska upplysningen”. Men sionisterna, under Ben
Gurions ledning, krävde en ”judisk stat” i hela Palestina.
Nästa tillfälle när Israel hade möjlighet att nå en fredlig utveckling var
i Oslo-avtalet 1993. Här godtog palestinierna en judisk stat på 78 procent
av ursprungliga Palestina, mot att de själva skulle få bilda en egen stat
på återstående 22 procent. Men staten Israel, som skrev under detta avtal,
avvisade i praktiken erbjudandet och fortsatte att arbeta för en ”judisk
stat” i hela Palestina. Nu fullföljs den etniska rensning som behövs för
detta.
Israel har alltså vid upprepade tillfällen avvisat lösningar som skulle ha
kunnat säkra de judiska nationella intressena och få dessa internationellt
erkända. I stället har Israel valt en politik som riskerar ett sönderfall
av den judiska staten. Den bristande logiken i detta kan inte förstås utan
att beakta den klassiska judendomens sammansmältning med sionismen.
Moses Hess sammanförde de grundläggande beståndsdelarna ras, folk, nation
och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom
senare att betecknas som Sionismen. Samma beståndsdelar som Adolf Hitler
60 år senare i Mein Kampf sammanförde i sitt nationalsocialistiska
arbetarparti. Hess åsikter om den ”rena judiska rasen” är synonyma med
Hitlers resonemang om den ”rena ariska rasen”. Det gäller främst en extrem
chauvinism som grundar sig på tanken om sambandet mellan blod och jord.
Denna ideologiska strukturlikhet rymmer dock skillnader i statsskick och
samhällsorganisation för övrigt, vilket inte behandlas här då det kräver
en särskild artikel. Detsamma gäller skillnader och likheter med den
tidigare apartheidstaten Sydafrika.
Släktskapet (blodsbandet) är dock fortfarande en grundbult för judar i
hela världen och för den judiska staten Israel. En person som har en
judisk mor definieras i religiöst avseende som jude, enligt till exempel
judiska församlingen i Stockholm, även om personen anser sig vara ateist.
I dag är judisk religion och släktskap sammansmälta på personnivå, liksom
religion och politik på samhällsnivå, som visats ovan.
”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.” Så skriver Chaim
Nachman Bialik i The Present Hour (1934). Bialik är Israels officiella
nationalskald. Tio år senare hade han förmodligen valt att hänvisa till
Moses Hess, eller tigit still i frågan. Bialiks blodsmystik återfinns även
hos tidigare nämnde Martin Buber i hans bok On Judaism (1967).
Israel är inte bara en traditionell kolonialstat med apartheid och rasism,
utan också en västerländsk imperialistisk bastion i Orienten. Sionismen
innebär därutöver expansion och etnisk rensning. Dessutom är den
herrefolksmentalitet som utvecklats hos breda befolkningslager inte bara
politiskt utan också religiöst grundad, vilket förstärker dess uttryck.
Den ideologiska grunden för detta är religiöst totalitär, med starka
inslag av nationalsocialism och fascism.
Det är mot den bakgrunden som brutaliseringen av våldet, oförsonligheten
och omänskliggörandet av palestinierna kan förstås.
Det är mot den bakgrunden som folkmord på palestinierna är både möjligt
och följdriktigt.
Det är bakgrunden till att Israel är en tickande bomb i USAs
Mellanösternpolitik.
Det är hög tid att ersätta sionismen och dess judiska stat med en sekulär
parlamentarisk demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett
etnisk och religiös tillhörighet. Därmed försvinner grunden för
apartheidsystemet inklusive ockupationen av Västbanken och Gaza. Detta är
en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för en rättvis och bestående
fred mellan israeliska judar och palestinska araber. Av underordnad
betydelse är om detta resulterar i en eller två sekulära demokratier.
Det mesta talar för att en sådan demokratisering av Israel/Palestina
kräver att israeliska judar och palestinska araber tillsammans skapar en
befrielserörelse liknande ANC i tidigare Sydafrika. De krafter bland judar
och palestinier som redan nu tillsammans bekämpar sionismen bör därför i
första hand stödjas.
Det är också hög tid för judar – både i Israel och utomlands – att
reformera den judiska religionen från att vara grundad på blodsband, till
principen om religiös övertygelse och att avvisa idén om judarnas
utvaldhet, det vill säga att bli ett folk som andra.
Israels pågående folkmordspolitik måste stoppas. I första hand för
palestiniernas skull, men även för judarnas egen skull, då den underblåser
ett växande judehat i stora delar av världen. Till detta krävs FN-trupper
som skyddar palestinierna och en omfattande bojkott av Israel.
Lasse Wilhelmson
Lasse
Wilhelmson är medlem i Palestinagrupperna i Sverige. Denna artikel är publicerad i en engelsk
version på flera webbsidor, bland annat webbtidningen The Palestine
Chronical, Al Jazira och Israel Shamirs hemsida. Den senaste med ett
appendix av Peter Myers. Läs den på:
www.israelshamir.net/english/wilhelmson.shtml
Bibliography
Moses Hess, The Revival of Israel - Rome and Jerusalem,
The Last Nationalist Question. Bison Book, 1995Theodor Herzl, The Jewish State, 1896. Web edition
Shabtai Teveth, BEN-GURION and the Palestinian Arabs,
From Peace to War, Oxford University Press, 1985
Zeév (Vladimir) Jabotinsky, The Iron Wall. Article
in The Jerusalem Herald 26th November 1937, Web edition
Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion,
Pluto Publishers, 1996
Martin Buber, On Judaism, Schocken Books, New York
1967
Avi Shlaim, THE IRON WALL, Israel and the Arab World,
Penguin Books, 2001
Adolf Hitler, Mein Kampf, Parts One and Two.
Hägglunds 2002
Marx och Engels, Kommunistiska manifestet,
Arbetarkultur, Stockholm 1947
Gilad Atzmon, Israeli People's Most Common Mistakes.
Article in Counter Punch, Web edition, August 28th 2003
Lasse Wilhelmson, Demokrati eller folkmord? Article
in SVD/Brännpunkt June 3rd 2003
Lasse Wilhelmson, Israel Must Choose The Path of
Democracy. Article in The Palestine Chronicle, Web edition,
17th September 2003
Jabotinsky Institute
in Israel, on the Web
Ber Borochov Internet Archive
Jewish Virtual Library, on the Web
The Jewish Agency for Israel, on the Web
About the author:
|
