 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Professor Robert Faurisson utfrågas
av Ahmed Rami om de s.k. "gaskamrarna"
|
Det här året återvände han efter en otäck, uppslitande process, som resulterat i att han dömts att betala en omåttlig summa pengar till judeorganisationerna. Anklagelsepunkten var förnekandet av judeutrotningen under 2:a världskriget. Utan omsvep frågade jag, om han var villig att ge mig en intervju för Al-Shaab. Han accepterade omedelbart och inbjöd mig att hälsa på honom. Följande dag kom jag med tåget till Angoulême, där Faurisson hämtade mig med sin bil. Jag var hans gäst i två dagar. Professor Faurisson var universitetsprofessor i Lyon och en av Frankrikes mest lysande litteraturforskare. Det mod, som han visade under sina forskningar för att få fram den historiska sanningen, har gjort honom till föremål för ändlösa förföljelser, terroriserings-kampanjer och till och med handgripliga överfall av judiska bråkmakare. Vid flera tillfällen var han nära att mista livet. Sedan 1980 har han handgripligen överfallts cirka 10 gånger på grund av sina forskningar. Dessa ledde honom till banbrytande upptäckter i sammanhang med de utbredda judiska propagandateserna om det andra världskriget. Professor Faurisson är i dag 64 år gammal och företrädare för den historiska skola, som man brukar beteckna som "revisionistisk" och som i dag har fått internationella dimensioner. Pionjär för den här skolan var fransmannen Paul Rassinier, vars undersökningar satte in strax efter krigsslutet. I dag har revisionismen företrädare på alla fem kontinenterna, framför allt i USA, Storbritannien, Australien, Tyskland och Frankrike. Skolans viktigaste center befinner sig i Los Angeles, Kalifornien och bär namnet "Institute for Historical Review". Det leds av de tre historikerna Mark Weber, Tom Marcellus och Ted O'Keefe och har hittills publicerat hundratals böcker och studier. Var tredje månad publicerar man tidskriften "Journal of Historical Review", som har Mark Weber som chefredaktör. Institutet organiserar årliga konferenser, och Faurisson var själv närvarande vid en sådan i oktober förra året och höll ett föredrag. Hundratals revisionister från hela världen var då närvarande. Revisionismen ställer sig uppgiften att kritiskt granska historieskrivningen. Målet motsvarar det som Ibn Chaldoun proklamerade i sina historiska forskningar: att skilja sanningen från det imaginära, legendariska och propagandistiska. Därvid ligger tyngdpunkten vid 2:a världskriget. Ramses II var faktiskt inte den förste, som försökte förfalska historien, och ännu mindre den siste. Konsten att förfalska historien i propagandistiskt syfte är ett mycket gammalt fenomen. Den revisionistiska skolan, i vilken professor Faurisson innehar en så betydande ställning, är för sionistpropagandan en störande faktor av första rang och innebär ett hot mot judeväldet över medierna och kulturlivet. Det enda vapnet för den här skolan är den historiska sanningen, som den framgår av dokumenten. Revisionisternas metod är strikt vetenskaplig. Som svar på det kan judarna i västvärlden inte komma på något bättre än intellektuell eller rentav fysisk terror. Det kan låta otroligt, men i Frankrike och Österrike har judarna uppnått, att det utfärdades speciallagar, som straffbelägger varje tvivel på den judiska versionen av historien om 2:a världskriget! På grundvalen av de här lagarna trakasseras Faurisson i det oändliga av de franska judarna. Sedan 1982 har han gång på gång ställts inför rätta. Den avgörande punkten i anklagelserna mot honom har därvid alltid varit "förnekande av gaskamrarna" och judeutrotningen, som Hitler påstås ha planlagt och utfört. Den som i dagens Frankrike skriver eller offentligen påstår, att gaskamrarna inte existerade, och att Hitler inte bedrev någon judeutrotningspolitik, han gör sig skyldig till en straffbar handling. Vad jag själv skriver här, eller vad Faurisson säger i sina intervjuer, är lika olagligt i Frankrike som i Tyskland och Österrike! De i västerlandet utfärdade speciallagarna väckte min uppmärksamhet, sedan de jude-kontrollerade medierna började göra så stort nummer av fallet Rushdie. Jag ville få klargjort, om man tillerkände Faurisson samma yttrandefrihet, som man krävde för Rushdie. Av det skälet företog jag mig något, som i högsta grad går hycklarna i de europeiska medierna på nerverna: Varje gång, som de svenska journalisterna bjuder in Rushdie, bjuder jag in Faurisson till ett föredrag här. Reaktionerna har blivit mycket förvirrade. När judarna går upp på barrikaderna för åsiktsfriheten, då menar de alltid bara sin egen åsiktsfrihet. När Rushdie lyckliggör Sverige med sitt besök, då rullar de ut röda mattan för honom, Svenska akademin och medierna ger honom ett varmt mottagande. Press, radio och TV står alltid till hans förfogande för angrepp mot islam - i åsiktsfrihetens namn och för bekämpandet av "den islamiska fanatismen"! I Sverige får man bara fritt framföra de uppfattningar, som tolereras av judarna. Professor Faurisson har besökt mig tre gånger. Varje gång mobiliserade judarna medierna, regeringen och riksdagen mot den franske vetenskapsmannen. De trummade ihop sina slagstyrkor för att hindra Faurisson att hålla sina föredrag och framföra sina åsikter. Detta motiverades med att hans åsikt utgjorde en kränkning av judarna! Alltid, när Faurisson landar på Arlanda, genomför judarna demonstrationer. Vid det första besöket eskorterade polisen professorn genom en bakdörr, sedan han hade omringats av judar, som skränade och hotade honom till livet. När jag bjuder in Faurisson, leder detta till en strid i regeringen. Några kräver inreseförbud för honom, andra vill låta honom resa in, för att sedan ställa honom inför rätta, om han gör sig skyldig till något straffbart, till exempel bryter mot lagen om "hets mot folkgrupp". Statsminister Carl Bildt är liksom inrikesministern för att låta honom resa in, medan den judiska invandringsministern menar, att man måste anhålla honom redan vid flygplatsen, eftersom han ju "bara kommer till Sverige för att begå brott". På grund av dessa menings-skiljaktigheter låter regeringen polisen vid flygplatsen avgöra. Vid det första och andra besöket blev det inte bara demonstrationer utan också slagsmål mellan judar och anhängare till Faurisson. Vid det första besöket slog man sönder fönsterrutor, och några byggnader skadades. Ända sedan jag första gången lärde känna Faurisson, har jag varit knuten till honom med fasta vänskapsband. Eftersom det område han specialiserat sig på dragit in mig i sin trollkrets, bad jag honom att bevilja mig en intervju för Al-Shaab som första arabiska tidning över huvud taget, för att underkasta judelegenderna om 2:a världskriget en närmare granskning. De angår ju oss muslimer direkt, därför att i första hand utnyttjas till att framtvinga stöd för sionisternas kamp mot oss. Samma judesagor tjänar också till att i sin linda kväva varje allvarlig kritik mot staten Israel. Sedan slutet på 2:a världskriget, som judarna utgick som segrare ur, har man bannlyst varje kritik av judarna, deras tro och deras myter. De behärskar medierna och förlagen och utbreder med deras hjälp en massiv propaganda mot araberna och muslimerna. Samtidigt propageras judarnas legender, och världen översvämmas av tusentals historier om judarnas storslagna dygder. De judekontrollerade medierna i väst agerar ytterst skickligt och genomtänkt. De maskerar sin propaganda i form av kulturella evenemang, TV-sändningar, filmer, teaterpjäser och till om med visor. Fast den här propagandan är alltigenom förljugen och historien fräckt förfalskad, har den haft stor framgång och tillkämpat sig en total seger över människohjärnan och logiken. Människorna i såväl den västliga som den islamiska världen står hjälplösa inför den och reagerar inte längre för den själsliga förgiftningen. De judiska framgångarna på detta område kan utan vidare jämföras med deras seger i gulfkriget. Det är en ensidig kamp, eftersom offren inte längre kan eller vill bjuda något nämnvärt motstånd. De tillfogas det ena slaget efter det andra, och de nöjer sig med att räkna slagen och avvakta nästa slag. Om i det västliga samhället bara avtecknar sig det skyggaste motstånd mot judeväldet, så följer ofördröjligen en kraftig reaktion. Tusentals arabiska och muslimska intellektuella lever i Europa och USA, ja, till och med i de islamiska staterna själva, under inflytandet från de judiska medierna, och pladdrar som papegojor efter sionistpropagandan, som smutskastar varje motstånd mot judetyranniet som "rasistiskt", "nynazistiskt", "islam-fundamentalistiskt", och så vidare. Med hjälp av den här propagandan stämplas varje sionistmotståndare som "mänsklighetens fiende". Sionistpropagandan vill avlänka uppmärksamheten från ockupationen av Palestina och från de övergrepp, som sedan 1948 ständigt begåtts mot det palestinska folket och som går ut på att driva bort människor från deras egen hembygd. Med djävulsk skicklighet styr de sionistiska propagandamakarna den allmänna opinionen i väst in på händelserna under 2:a världskriget, som för nästan ett halvt sekel sedan slutade med judarnas seger och tyskarnas nederlag. Men också vid framställningen av 2:a världskriget är judarnas enda vapen lögner och förfalskningar. Det är emot dem som revisionismen oförskräckt träder upp. Vad vet vi då om revisionismen? Vad gör vi för att stödja den? Men vi känner ju bara till den genom judepropagandan! Vad vi får veta om den, är bara vad judarna dukar upp åt oss som "informationer", och det inskränker sig bara till fåniga slagord! Vet vi egentligen, att dussintals intellektuella i de västliga staterna enbart på grund av sina åsikter och resultatet av sitt forskningsarbete har hamnat bakom lås och bom? Vet vi, att det i Spanien finns politiska flyktingar från Sverige och Österrike? De här människorna blev tvungna att fly på grund av sin övertygelse eller på grund av sina vetenskapliga insikter, därför att de senare inte stämmer överens med sionistpropagandan! Vi kan ta den österrikiske författaren Gerd Honsik eller svensken Ditlieb Felderer. Honsik dömdes till ett och ett halvt års fängelse på grund av en bok, Felderer satt tio månader i rannsakningshäkte, därför att han i flygblad hade bestritt existensen av de nazistiska gaskamrarna. Jag har själv dömts till sex månaders fängelse - på grund av "bristande respekt för det judiska folket"! Tänk bara, om var och en som visar bristande respekt för islam", sattes bakom lås och bom! Innan man drar ut i krig, vare sig av medialt, politiskt eller militärt slag, måste lära känna sin fiende., hans mål, hans positioner, hans starka och svaga sidor. Man måste veta, vem som är vän och vem som är fiende. Den som i väst tar upp kampen mot judarna, han kan inte vara vår motståndare! TV har gett kriget en alldeles ny dimension. Mediakriget och kulturkriget är i dag huvudfronten i 3:e världskriget, som för oss araber och muslimer började redan 1948. Aldrig någonsin kommer vi att lyckas dra till oss en generation, som tillkämpar sig frihet, om våra ungdomar översvämmas med en propaganda, som återspeglar vår fiendes kulturella värderingar!
Ahmed Rami
|
