Arabvärlden, därifrån jag kommer, är framför allt en kultur, en gemensam fond av kultur, en formidabel upplagrad begreppsvärld som grundar sig på den muslimska religionen. Islam är en väsentlig faktor som ges företräde. Emellertid är dess roll inte uteslutande religiös, den är en historisk faktor som har gett starka bidrag till den kulturella och ideologiska planen på att bilda en "arabisk-islamisk" nationalitet".

 Till den islamisk-arabiska nationaliteten (arabvärlden) hör de som:

 1 - Talar en variant av det arabiska språket och samtidigt betraktar det som sitt "naturliga" språk, det som de bör tala, eller som de t o m utan att tala det, ändå betraktar det som så.

2 - Betraktar som sitt arvegods historien och de kulturella särdragen hos det folk som själva kallar sig och av andra har kallats araber. Dessa kulturella särdrag omfattar, sedan 600-talet, den muslimska religionen som är arabismens själ.

3 - Återkräver sin islamisk-arabiska identitet och äger ett medvetande om det.

4 - Den islamisk-arabiska nationen utgörs av folket i de länder vars författning föreskriver tillhörighet till den islamiskarabiska nationen eller vars stater är medlemmar i det arabiska förbundet och har undertecknat dess fördrag.

Den islamiska nationens innersta kärna är den muslimska religionen som låter islam vara den väsentliga källan till politisk ideologi. Alla arabländer bildar oavsett de konstlade gränserna ett ideologiskt och politiskt block med en gemensam arabisk-muslimsk civilisation.

I arabvärlden tolkas islam som en gudomlig uppenbarelse om människan, världen och Gud och som en arabisk nationell tillgång. T o m de kristna araberna erkänner den som sådan och hyllar Mohameds roll som enare av araberna och initiativtagare till deras explosion. Islam är en sekulär religion, om man med sekulär förstår följande: folkets eller massornas ansvarstagande för sin egen historia. Jag vill säga, t o m, att en av de mest återkommande temana i Koranen är denna betoning av att "väcka ansvarsmedvetandet hos de mänskliga kollektiven".

Den allmänna tendensen hos den arabisk-muslimska nationalismen är revolutionär p g a att den måste kämpa defensivt och offensivt mot befintliga omständigheter och situationer och mot den kolonialistiska övermakten, vare sig den kommer från marxismen eller från kapitalismen. Så blir de tendenser som uppkommer av massornas strävanden, och som bildar grunddragen av en folklig politisk ideologi, uppfångade, kanaliserade, formulerade och detaljerade på ett mera exakt sätt av islam i en massornas ideologi. Denna påverkar effekterna och de styrandes formuleringar och handlingar.

Dagens arabstater är inte nationalstater. Det finns bara en islamisk nation: den islamiska nationen "Ouma". Dagens arabiska och islamiska ideologi låter förkunna att "den enda fullt legitima nationalstaten skulle vara den som omfattar helheten av den islamiska nationen". Den "ortodoxe" muslimens lojalitet står snarare till idealstaten, som bör skapas, än till den reella staten. Enligt Koranen har en muslim lojalitetsplikt mot staten bara på villkor att denna visar sig vara just den legitima politiska organisation som är i överens-stämmelse med den religiösa islamiska lag som inte erkänner eller godkänner gränser mellan muslimer. I annat fall råder "förtryck" ("zulm") vilket kan rättfärdiga uppror, d v s revolution. Kraften hos den revolutionära religiösa bekännelsen ökar den provisoriska och illegitima karaktären hos de nuvarande splittrade islamiska och arabiska staterna vilket försvagar styrkan i lojaliteten mot dessa. Alla nuvarande arabiska politiska regimer är islamiskt illegitima men försöker, med hyckleri, på olika sätt ge sig en "islamisk" legitimitet.

Dessutom kan man i dag iakttaga, och detta är ett ytterst intressant fenomen, två saker som alltid har existerat, men som antar en särskild betydelse p g a omständigheterna. Den första är islams politiska och sociala vitalitet, den andra är att islam återinträder i historien, som subjekt och inte som objekt, utan att bekymra sig om att uppvisa sin "modernitet", utan att finna sig i att rättfärdiga sig med intellektuella resurser hämtade utanför sig själv, d v s annorstädes än i sina egna texter.

Professor Jacques Berque fastslår att "islam kan vara bärare av en syntesens utopi, en utopi av förnyad samstämning av människan med världen... Enligt min åsikt ligger inte islamvärldens och arabvärldens makt i dess olja utan i styrkan hos dess identitet, eller om ni så vill i styrkan hos dess autenticitet. För att förstå det som för närvarande utspelas i den islamiska världen behöver man förkasta alla kategorier härrörande från en sociologivetenskap som tvingar oss att tänka i termer av politiska begrepp eller materiella anspråk. I gengäld måste man återinföra det imaginäras fundamentala dimension och eftersom islam är mitt uppe i en omvälvning får man inte tappa ur siktet att det främst rör sig om en kulturell revolution."

"Modernitet" - östs eller västs - har avslöjat sig som ren och skär efterapning, en karakteristisk form av kulturellt, intellektuellt och ekonomiskt beroende, oförsvarlig i sig själv och bedräglig. Det är omöjligt att förstå muslimernas revolution utan att studera och förstå islam som är dess själ och dess folkliga ideologi.

Många, här i västvärlden, blandar ihop begreppen muslim och arab: Man behöver inte vara arab för att vara muslim. Det är främst islam och den arabiska kulturen som spreds (efter 600-talet) som bildat den islamiska nationen ("Ouma"). De relativt få etniska araber som, i början, följde med den islamiska spridningen assimilerades snabbt i de olika nya lokala samhällena. Det som i dag kallas "arabvärlden" är en skapelse av islam och inte av någon arabisk kolonisation. Arabvärlden utgör de islamiska länder där arabiskan är det officiella nationalspråket. Resten av de islamiska länderna, som har sina egna språk, kallas bara de "islamiska" länderna, t. ex. Iran, Turkiet och Pakistan.

De ca 200 miljonerna araber, i arabländerna, från Marocko till Irak, utgör bara en relativt liten minoritet i den stora islamiska världen med ca 1 miljard muslimer.

Eftersom arabiskan är Koranens språk (man bör göra sina böneritualer på arabiska), så är arabiskan för alla muslimer ett heligt islamiskt språk.

Koranen som religiös skrift översätts inte till andra språk. En översättning av Koranen betraktas inte som helig text, utan som tolkning.

Alla muslimer bör läsa och recitera Koranen på arabiska i den oförändrade originaltext på vilken den skrevs på 700-talet.

Men man behöver inte kunna arabiska för att vara muslim. Min mor t ex kan inte arabiska. Hon har lärt sig utantill endast några verser ur Koranen som räcker för att utöva sina böneritualer.