JIHAD
"Jihad" betyder kamp. Det finns en
misstolkning av ordet jihad i väst.
Där tror man att det betyder "heligt krig".
Men det är att förenkla saken. Ordet
jihad kommer från "jahada" som betyder att
anstränga sig. Jihad ingår som en
plikt inom islam. Jihad är kampen mot det
onda, mot det orättvisa; jihad är
inte, som folk tror i väst, ett
religionskrig utan en defensiv kamp för
rättvisa, vilket inom islam är
människans främsta plikt. Islam
är rättvisans religion. Man ska
anstränga sig. I islam talas om den "stora
jihad" och den "lilla jihad". Den "stora jihad"
är kampen mot det onda inom oss
själva. Varje människa måste
besegra det onda inom sig. Den lilla jihad
är kampen mot det onda utanför oss
själva, i samhället eller i
världen. När fransmännen kom blev
det den lilla jihad. Det onda, orättvisan,
besegrade oss. Det blev en oerhörd
besvikelse och en katastrof för alla i
vårt område. Men folket gav inte upp
utan motståndet fortsatte. Islam gav dem
kraft och styrka pa samma sätt som den
gör i dag i Afghanistan och i Palestina.
Man gjorde motstånd med hjärtat mot
kolonisationen. Det var en del av kolonialismen
som drabbade hela den islamiska världen och
som fortsätter i dag under olika former:
indirekt, t ex i Marocko, och direkt i
Afghanistan, Palestina och Libanon.
En "fqjih", en lärd religiös
ledare, i Atlasbergen ledde 1936 1000 man i en
attack mot en fransk förläggning. Gud
ska hjälpa oss, sade han, vi behöver
inga vapen. Fransmännen sköt
förstås ihjäl dem eller tog dem
till fånga. Folk förstod då att
man inte kan kämpa mot erövrarna och
kolonialisterna utan vapen. Folk hade bara gamla
vapen: knivar, svärd och några gamla
gevär. Teknologin kom med moderna,
sofistikerade vapen. Den västerländska
teknologin hade besegrat våra i det
avseendet primitiva förhållanden,
inte vår tro eller våra ideal. Hela
Israels och västvärldens hegemoni och
överlägsenhet bygger på denna
teknologiska överlägsenhet över
den islamiska världen och över hela
tredje världen.
Innan fransmännen kom hade de 12
männen i "djamâa" haft hand om hela
rättsväsendet i byn. Det fanns
traditioner och regler i islam för allt.
När männen hade bestämt
något gick beskedet ut i byn som en
muntlig kommuniké, från mun till
mun. Inget skrevs ned på papper. Det var
ett slags direktdemokrati av fria män och
typiskt för berbersamhällena. Och det
gick bra när byarna var isolerade och det
inte fanns någon centralmakt.
När fransmännen kom fick
byråden, djamara, bara syssla med
några rent praktiska frågor medan
den reella makten och de stora juridiska
problemen togs om hand av fransmännen. Det
här vållade motstånd bland
berberna som tyckte att fransmännen
handlade mot islams lagar. Nu tog
kolonialisterna hand om civilrättsliga och
familjerättsliga frågor, vilka var
mycket viktiga för byns invånare och
vilka fransmännen inte kände
bakgrunden till. Dessutom reagerade folket i
byarna mot att fransmännen
försökte splittra och skilja berber
från araber. I Marocko finns det en viss
skillnad mellan folk på landet och folk i
städerna, men inte mellan berber och
araber. För en marockansk "medelsvensson"
är arab och muslim synonymer. Att vara arab
utan att vara muslim är för honom
obegripligt. Man far inte översätta
Koranen eller be sin bön på
berberiska. Arabiskan är islams språk
och betraktas som ett heligt språk. Om min
mor hittar något som är skrivet
på arabiska på golvet, blir hon
mycket upprörd eftersom ett helig
språk inte får dras ned i smutsen.
För henne betyder alltså "arab"
"muslim".
ZIP
|