Av de sju stammarna, representerande kanske totalt 80 000 människor, är det två grannstammar vars medlemmar särskilt utmärkt sig för skicklighet och framgång, inte minst inom handeln. Den ena är stammen Ammeln och den andra Tahala, som jag tillhör.

Egentligen är inte Ammeln en enda stam i den bemärkelsen att alla människor i dalen erkänner släktskap med gemensamma förfäder. Dalens invånare delar upp sig i sju olika stammar, som var och en är grundad på blodsband. Dessa sju stammar, med liknande social och kulturell bakgrund, har gått med på att bilda en geografiskt begränsad enhet för att på så sätt skapa en egen identitet gentemot främlingar. Ammeln är alltså ett huvudbegrepp eller ett samlingsnamn och det är först på en lägre organisationsnivå som vi möter enheter vilka grundats på nära släktskap och blodsband. En sådan enhet, som vi kallar stam men som kanske bättre borde kallas för klan, heter på berberiska "afus", vilket betyder hand.

En sådan afus, som ingår i övergruppen Ammeln, är Tahalastammen, som i dag är bosatt sydväst om berget Jebel Lkist och som har den lilla staden Tafraoute som administrativt centrum.

En av medlemmarna i Tahala-stammen är jag själv. När min farfars far Rami ledde stammen hette den Ait Rami. Rami betyder på arabiska skytt, men på berberiska man (ordet "ait" kommer från arabiska "âila" som betyder släkt, familj). När min farfar, Moussa Ouhmou, blev hövding kallades stammen Ait Moussa. Han valdes till ledare därför att han var modig och en duktig skytt. Han dödades av en svart man som var yrkesmördare. Mordet ägde rum på marknadsplatsen Tahala (5 km från vår by) trots att det enligt traditionen var förbjudet att döda på en marknad. Men det var en fientlig stam som inte kunde komma åt honom på annat sätt än genom att leja en yrkesmördare som sköt honom bakifrån. Min farfar hade varnats, men han ville inte visa sig rädd utan gick till "souken" (marknaden). Onsdagen därefter, på den stora marknaden i Tafraoute (souk Larbâa, 10 km från min hemby), kände några av besökarna igen yrkesmördaren och sköt ihjäl honom. På sa sätt blev min farfar hämnad.

Bland souassa förekom blodshämnd på 1800-talet och i början av 1900-talet. Ett skäl till de vanliga vendettorna var de inre spänningar som uppstod hos en befolkningsgrupp där allt flera måste livnära sig på jordar som gav allt mindre. Men blodshämnden var också ett resultat av den primitiva men effektiva rättskipning som existerar i isolerade samhällen där någon som har mördat en människa själv ska betala med sitt eget liv. I avsaknad av en centralmakts närvaro gjorde de olika familjerna och klanerna upp begångna oförrätter enligt sedvanor och regler som gick i arv från generation till generation.

Om det inträffade ett mord och mördaren var känd, tvingades han gå i landsflykt. Det betydde att den mördade mannens familj inte kunde hämnas på medlemmar av mördarens familj. Fem medlemmar av offrets familj kunde dock skriftligen utses som officiella hämndtagare och kunde spåra upp mördaren och döda honom. Om det inträffade, riskerade de fem inte att bli förvisade. Om det ursprungliga mordet hade varit oöverlagt, kunde mördaren betala blodspengar till offrets familj. Och ibland kunde stammen benåda mördaren, även om mordet hade varit överlagt.

Sedan begicks det förstås mord där mördaren var okänd. Människor anklagade varandra men då kunde den anklagades blodsförvanter svära på hans oskuld. Så hände också för andra typer av brott, där det inte gick att klargöra vem som låg bakom. Ibland svor fem medlemmar av afus (klanen) för honom, vid andra brott 12 och vid ytterligare andra 25. Vid mord behövde den anklagade ha 50 medlemmar av sin afus som stöd. En sådan ed kunde bara sväras av medlemmar ur ens egen afus. Det vanliga var att eden svors vid en helig mans grav, under överinseende av en religiös ledare med Koranen i sin hand.

Den sociala grupp som var bäst lämpad att ta itu med inre konflikter var afus. En afus, eller klan, kunde bestå av upp till 50 familjer. Det kunde finnas många afus i en by. Varje afus, eller kanske byn själv, valde en ledare, oftast pa livstid och oftast en äldre man. Hans uppgift var att agera medlare vid konflikter inom afus. Om till exempel en man lät sina getter beträda en annan mans ägor, eller om det var fråga om stöld eller problem om vattenrättigheter, så tog denne "anfgour" hand om saken. (Anfgour är afusens valde representant i byns "djamåa", som är stammens "ting".)

När det gällde hela stammen, valde den i sin tur sin ledare, "anflous", och hans uppgifter var desamma, fast på en högre nivå. Varje stam hade sina regler,"Iuh" (Iuh betyder bokstavligen trästycke), som tydligt redogjorde för alla olika bötesförelägganden och även reglerade de olika marknadernas utformning. Det var anflous uppgift att se till att luh upprätthölls. Allting hade sitt pris, också förolämpningar. Om en man skadades, mättes hans sar med hjälp av fingrarna hos en medelstor man, och luh innehöll uppgifter om vad varje finger var värt i förhållande till skadans omfattning.

Det var regler och sedvanor som dessa som styrde tillvaron ute i byarna hos souassa. Reglerna hade tillkommit under generationers isolerade tillvaro uppe i bergen. Ingen vet när de första berberna anlände till Anti-Atlas, ja, ingen vet när detta folk överhuvudtaget började befolka Nordafrika. Deras historia är dold bland myter och sägner, och det är inte ens möjligt att med bestämdhet säga varifrån de ursprungligen kom. Det var grekerna och sedan romarna som skymfligt gav dem namnet berber, vilket för grekerna var människor som inte talade grekiska, d v s som stod utanför den dåvarande civilisationen som grekerna uppfattade den. Själva kallar sig berberna för "chleuh" och "amazigh (pluralis: "imazighn"), vilket betyder fria människor. De fanns i Marocko när araberna anlände med islam i slutet av 600 talet e Kr.