DET
FÖRFLUTNA OCH FRAMTIDEN
Under lunchen, som bestod av couscous,
apelsinjuice och frukt till dessert,
alltså traditionell marockansk cuisine,
finslipades de sista detaljerna i planen
för att störta kung Hassan II. Kungen
skulle nästa dag tvingas abdikera eller, om
han vägrade att låta sig
avsättas, avrättas enligt en dom
från en revolutionär hemlig
domstol.
Dagen för statskuppen bestämdes
nu slutgiltigt vid lunchen:
nästa dag, den 16 augusti 1972,
skulle bli den sista dag som Marocko styrdes av
en man som de båda lunchgästerna
betraktade som despot och
envåldshärskare och som de båda
hatade.
Ett år av hemliga
överläggningar och noggrann planering
var över: den rätta tidpunkten
för att störta tyrannen hade infallit.
De båda männen kring bordet var
överens om detaljerna i planen för
statskuppen; vi hade svetsats samman till ett
team under det sista årets underjordiska
arbete. Vi litade på varandra så
mycket som två människor kan lita
på varandra i en situation där
båda riskerar tortyr och långsam
död genom misstag eller
förräderi.
Vårt mål var gemensamt,
åtminstone på kort sikt: att
störta kungen. Men insikten om de taktiska
fördelarna av ett samarbete kunde inte
för mig dölja det faktum att vi var
fruktansvärt olika, och det är
svårt att se hur vårt samarbete
skulle ha överlevt ens några få
timmar av triumf efter en lyckad revolution.
Lyxvillan, i vars trädgård
lunchen intogs, låg i den fashionabla
stadsdelen Souissi i utkanten av huvudstaden
Rabat. Värd för lunchen var general
Mohamed Oufkir, försvarsminister och
arméchef och, näst kungen, den
mäktigaste mannen i Marocko. General Oufkir
var 52 år, berber och född i byn Ain
Chair nära Ksar-Souk i bergskedjan
Höga Atlas, där hans far var
stamhövding.
Jag, hans gäst, var en ung
löjtnant i pansarstyrkorna, som var i
25-årsåldern. Jag vet inte exakt min
ålder för det fördes ingen
officiell födelsestatistik i den obetydliga
berberby i södra Marocko när jag
föddes. Jag hade något år
tidigare utnämnts till generalens
närmaste medarbetare och personlige
adjutant och därmed i praktiken kommit att
få mycket större inflytande än
vad min låga officersgrad
erbjöd.
Den här dagen tvingades vi båda
lita på varandra därför att vi
valt att samarbeta i ett projekt som kunde kosta
oss båda livet, om vi blev upptäckta.
Och ändå: bara ett drygt år
tidigare hade general Oufkir varit den person
som jag hade avskytt mest av alla, om man
undantog kungen själv. Oufkir hade
stått för det som jag hatade mest:
envåldsvälde, despotism,
förtryck, korruption och framför allt
omoral. Generalen beskyddade ett system som var
emot islams fundamentala trosvärden vilka
inte talar om kungar eller furstar utan om
jämlika människor; generalen ledde en
armé som inte sattes in där jag
ansåg att den skulle sättas in,
nämligen i kampen för att ena
muslimerna, araberna, skapa rättvisa
åt palestinierna och därmed
bekämpa banditstaten Israels existens. I
stället kvarhölls styrkorna i
hemlandet för att försvara
orättvisorna och stagnationen, för att
skoningslöst slå ned alla
försök till folkliga protester mot de
sociala missförhållandena, vilka
lätt kunde ses med blotta ögat bara
man gitte förflytta sig några hundra
meter från det kungliga palatset i
huvudstaden till den fruktansvärda slummen
i Chella, i dalen strax nedanför murarna
till palatset eller till slumstaden Jaacob
el-Mansour nere vid stranden, där 35 000
människor försöker överleva
bara några kilometer från
lyxkvarteren.
Orättvisorna fanns där, om man
ville se dem. Människor levde i den
djupaste förnedring, en tillvaro utan hopp:
ett liv i osäkerhet om morgondagen, en
existens som plötsligt kunde avbrytas som
om ingenting hade hänt, ingenting alls som
kunde bevisa att en människa hade levat och
andats och vågat hoppas på en
rättvisare värld och på en ny
dag utan fruktan: en existens som plötsligt
kunde dö som ett flämtande stearinljus
därför att kungens agenter hade
råkat spåra upp en person och
anklagat honom eller henne för att
ifrågasätta existensens villkor.
Ända sedan jag som student i mitten
av 60-talet blev politiskt medveten hade jag
avskytt, bekämpat och fruktat Oufkir, som
först var polischef och sedan
inrikesminister. Då, i Casablanca 1965,
hade man sett Oufkir leda styrkorna som slog ned
en spontan revolt för de mänskliga
rättigheterna, för mera bröd och,
kanske, lite mer frihet, och där jag
själv arresterades och torterades som en av
revoltens ledare. Nu, denna lunch den 15 augusti
1972, satt jag mittemot samme Oufkir och
finslipade de sista detaljerna i en plan
för att göra slut på det tyranni
som generalen varit med om att beskydda. Det var
Oufkir som ändrade sig, inte jag!
Nu var vi partners i ett samarbete
där vi båda riskerade livet efter
långsam tortyr: ett samarbete där den
ene av oss, eller båda, kunde vara
död inom ett dygn: ett samarbete som, om
det lyckades, oundvikligen skulle leda till att
vi ställdes mot varandra igen på
grund av bakgrund, erfarenhet, ideologisk
övertygelse och känsla för
rättvisa för våra
medmänniskor. Oufkir var en del av det
förflutna och jag symboliserade framtiden.
- Jag var beredd att ingå en pakt
med djävulen själv om det kunde
hjälpa till att störta tyranniet i
Marocko, tänkte jag senare. Under lunchen
kunde vi eliminera ett av frågetecknen i
planen. Kungen hade gett besked om att han
skulle återvända till Marocko
från Frankrike nästa dag med flyg,
ett beslut som Oufkir hade delgivits under
förmiddagen. Reservplanen för att
attackera kungens fartyg kunde överges. Nu
var det flygvapnets tur. Tre stridsplan skulle
beordras att möta kungens Boeing 727
när det närmade sig Marockos kust. De
skulle uppträda som eskortplan, men
piloternas order var att tvinga ned kungaplanet
på militärflygplatsen i
Kénitra. Där, inför
rebellstyrkorna, skulle Marockos och kungens
öde avgöras.
Lunchen avslutades med att rituellt
recitera, ur Koranen, versen AI-Fatiha.
ZIP
|