 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Utdrag från intervju med
major Göran Holming
|
Ahmed Rami: Du sa att folk här i Sverige tycker att judarna har varit illa behandlade i historiens lopp. Men du själv, tycker du inte att man överdriver, att man överdriver detta om judeförföljelserna eftersom om man tar t.ex. Andra Världskriget det är inte bara judarna som har blivit förföljda, det är inte bara judarna som har dött. Det är över 20 millioner ryssar som har dött, millioner av andra folk som polacker, tyskar. Man märker i dessa dagar oproportionellt talar man bara i massmedia här i Sverige om förintelsen. Om den s.k. förintelsen på judarna under Andra Världskriget. Har du alltid följt med den offentliga debatten om vad som sagts om judeförföljelserna? Göran Holming: Ja, det har jag tveklöst gjort. Jag skulle också vilja komma in på det du började säga, att du insinuerade att det är en överdriven uppmärksamhet mot just det judiska lidandet under Andra Världskriget. Jag själv har ju alltid varit av den uppfattningen att det här Andra Världskriget var ett europeiskt inbördeskrig till mycket stor del som drabbade framför allt oss européer. Inte just oss svenskar men praktiskt taget alla andra europeiska folk. Och detta med oerhörda förluster. Som du nämnde just Sovjet hade förluster kring 20 millioner, Tyskland hade förluster kring 8 millioner. Om man bara tittar på dessa tyska förluster så är det ju lätt påvisbart att omkring 6 millioner av dessa tyskar dödades som följd av krigsförbrytelser. över 3 millioner av tysk civilbefolkning från de östra områdena, vad som i dag är Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern och även Sovjet, dödades på de mest bestialiska sätt efter Andra Världskriget. Andra dog genom tyfus, dyeinteri och andra sjukdomar, svält, umbäranden. 2 millioner tyska fångar dödades, eller dog av samma skäl alltså vedervärdiga förhållanden i lägren, sjukdomar och svält som följd, alltså 2 millioner. Och 1 million tyskar, det vet ju alla, bombades ihjäl i ett krig riktat mot kvinnor och barn. Därför kan ju jag inte heller se att de här förföljelserna mot judarna är på något vis någonting så singulärt. Det var krig i Europa och alla folk, alla folkslag fick lida svår förluster. Och idag är ju intrycket när man följer den offentliga debatten, åtminstone i Sverige att Andra Världskriget, det var ett krig där judarna huvudsakligen var drabbade. Och där kriget i stort sett, huvudsakligen rörde sig om judefrågan och det tror jag är en grov förvanskning. Och varför det har blivit så kan man ju har tankar om. Men det är säkerligen grovt felaktigt. A.R.: Tankar, vilka tankar? G.H.: Ja, jag kan inte se det på annat sätt än att Israel och den internationella judendomen, de har ju haft ett stort intresse av att driva fram denna åsikten. Och med det har de god hjälp av massmedia och liknande där de har ett stort inflytande. Hade inte vi Västeuropéer för det är ju i huvudsak här i Västeuropa och i USA som dessa tankegångar finns om att det just var judarna som var så drabbade, och vi har ju fått ett stort mått av medlidande med dem, vi hade ju aldrig accepterat situationen i Israel som den är idag. Alla dessa av Israel påbörjade anfallskrig, upprepade gånger och mot samtliga grannar. Och det är ju ett uppträdande länder emellan som vi inte accepterar av någon annan stat och av något annat folk. Men just när det gäller Israel har ju världsopinionen på ett förvånande slapphänt sätt accepterat detta och inte inskridit på det sätt som man skulle väntat sig. Och det är klart att det har denna grunden, att vi ser på judarna och Israel med dåligt samvete, och med alldeles speciella känslor på grund att vi har denna mycket överdrivna uppfattning om vad judarna har blivit utsatta för. Och det har ju rent ekonomiskt gett staten Israel oerhörda förmåner. De hålls ju under armarna med, jag vet inte med hur, stor procent av sin statsbudget av USA årligen och av Västtyskland har de fått ett bidrag på åtminstone 110 milliarder mark, alltså i storleksordningen 400 milliarder kronor. Utan vilket Israel inte hade kunnat leva, inte bedriva sin aggressiva politik. A.R.: Eftersom här i Radio Islam vill vi gärna gå igenom och granska alla argument som Israel och den världsomfattande sionismen och judendomen driver. Eftersom den här förintelsen har blivit en ganska lönande argument här i västvärlden för att Israel ska skaffa pengar och stöd, politiskt och finansiellt, så är det då av vikt att gå närmare in på förintelsen, den s.k. förintelsen. Och på uppgifterna som används idag och som folk tror på om förintelsen d.v.s. den judiska versionen av Andra Världskriget som den enda version som tillåts. Andra versioner och andra skolor i historien avfärdas som kriminella. Men här i Radio Islam har vi tagit oss den friheten att gå igenom och analysera de här argumenten. De här argumenten och den här versionen om Andra Världskriget. Och jag ska först, eftersom jag märker att du är ganska interesserad och insatt i den här frågan, vill jag fråga dig först: När började du själv att studera vad som skett, och varför började du studera det som skett under Andra Världskriget? G.H.: Jag kan väl säga två saker. Det ena är att jag är allmänt krigshistoriskt mycket intresserad och mycket beläst. Och det har ju med min yrkesmässiga bakgrund att göra. Det andra är att jag är i ett åldersläge som gjorde att när kriget tog slut var jag tonåring och kunde följa med vad som skrevs i tidningar om allt detta. Vid denna tiden hörde vi hela tiden om judeförföljelserna som hade ägt rum i Hitler-Tyskland. Och de lidande som judarna utsatts för. Och om att de i stora mängder hade gasats. Vid denna tiden talades det hela tiden om att gasningen hade skett i Buchenwald, i Dachau, i Belsen, Sachsenhausen för att nämna några av de här lägren i Tyskland. Detta var för oss alla som kunde läsa fullkomligt bevisat, oöversägligt. Det fanns ingen som vågade förneka detta. Vi trodde alla detta. även om det ju fanns en del tvivlare. Plötsligt någon gång på 1960-talet så upptäckte jag att allt som var sagt om att det skulle ha gasats judar i Buchenwald och Dachau och Sachsenhausen och Belsen det var inte sant längre. A.R.: Hur upptäckte du det? G.H.: Det började ju framkomma i tidningar och historiska uppsatser och liknande officiellt att numera hade det inte gjorts utan gasningen hade skett i de östliga lägren i Polen. Allt som tidigare var sagt, alltså det stämde inte längre. Jag kan inte låta bli att erkänna att jag var, även om jag alltid hade haft skepticism mot det och givetvis förstått att siffrorna inte stämde för de är ju fantasifoster, så hade jag ju ände trott att det låg någonting bakom, att det hade givetvis utförts gasningar i de här lägren när man så massivt sa det. När det fanns tusentals vittnesuppgifter om det och liknande. Nu plötsligt var det inte sant utan det var i stället Auschwitz, Treblinka, Majdanek där allting hade skett, alltså i områden som låg i Sovjets, Polens och KGB:s sfär där ingen kontroll kunde göras. Det där var någonting som fick mig att bli mycket starkt tvivlare. A.R.: Får jag fråga dig: Du sa att förut trodde man då, att gaskamrarna hade funnits även i Tyskland, i de rikstyska lägren. Och efter kriget hade man då rättegångar. Har folk dömts för att de har gasat folk i de här lägren? G.H.: Nej, jag tror inte egentligen att det har funnits några rättegångar där någon har dömts för att ha gasat, utan det har bara påståtts att det har gjorts, men några enskilda människor har, var jag ser, aldrig blivit dömda för gasning. De har blivit dömda för att de kanske har skjutit ihjäl och liknande, alltså enskilda missgrepp, som säkert också kan ha skett. Men det finns inga som har blivit dömda för gasningar eller liknande. A.R.: Men domstolarna har fastställt att det har funnits gaskammare. G.H.: Just det, domstolarna har fastställt, och bara sagt att det är på detta viset. Men det har aldrig prövats och liknande. Och sen har det då visat sig ändå att det stämde inte. Det var en lögn. Och bakom denna lögn stod engelsmännen, amerikanarna, samarbets människorna i Tyskland givetvis, Israeler och liknande. Och idag är sanningen att de har ljugit, men sanningen kommer ifrån Polen, Sovjet och KGB, med de här lägren i de östra områdena. Och det har fått mig att ytterligare tvivla. A.R.: Får jag fråga dig: Har du träffat någon som har varit där? Som har sett de här lägren? G.H.: Ja, det kan jag säga, som ett litet lustigt inslag, att t.ex. en av mina allra bästa vänner, han var professor i Sverige i medicin, är för närvarande professor i Tyskland, och han var alltså inkallad som mycket ung pojke vid luftförsvaret kring Berlin. Och han berättade att 1943 skickades de, alltså på studiebesök tillkoncentrationslägret Sachsenhausen. A.R.: Var ligger Sachsenhausen? G.H.: Den ligger alltså 5, 6, 7 mil norr om Berlin. Därför att bland Berlins befolkning gick det rycktet om att folket i koncentrationslägren hade det alldeles för bra medan den tyska ungdomen dog vid fronten i 100 000-tal. Medan man svalt och led av bombningarna så i koncentrationslägren, där hade fångarna det bra. De fick mat och förplägnad och liknande. Och därför ordnades det hela tiden bland skolungdomar, bland de här unga värnpliktiga, han bör ju vid den här tiden ha varit ca 16 år, studiebesök i lägren för att de skulle se att fångarna hade det visst inte mycket bättre än alla andra, utan de tvingades till hårt arbete och de hade primitiva förläggningar och liknande. Men det visar ju bl.a. att sådana saker som massavrättningar och gasningar kan ju inte ske i läger där man genomför studiebesök. A.R.: Du har berättat för mig att du har haft brevväxling med ett av lägren, alltså nyligen. Och med Västtyska ambassaden och ville ha uppgifter. Kan du berätta? G.H.: Det kan jag göra. Jag gick på en bergsvandring, nere i Spanien, med en god vän till mig, en tysk man, i 70-års åldern i dag. Och han berättade då vad han hade sysslat med under kriget. Han hade arbetat i tyska underrättelsetjänsten som signalist i Marocko, föresten satt han där för att bevaka Gibraltar Sund under kriget. På grund av denna sysselsättning under kriget så blev han inte betraktad som vanlig krigsfånge, utan för som ungefär en tidigare spion. Och han sattes i Dachau koncentrationsläger när det var befriat 1945. Och då var han en ung 22-åring eller liknande. Och där upptäckte han, berättade han, att han till sin förvåning fick se att de unga krigsfångarna blev satta till olika uppgifter, bl.a. en grupp att inreda en cementbyggnad som fanns där, till att den skulle göras om till att se ut som om det var en gaskammare. Och denna gaskammare har under ett antal årtionden visats upp för alla besökare med uppgifter om att detta är en gaskammare. På senare år har det dock kommit till en skylt nu som säger att det är en gaskammare men den har aldrig använts. Det var alltså ett utrymme som användes för helt andra syften under 40-talet och sen alltså ställdes iordning efter den amerikanska ockupationen av Sydtyskland, av tyska krigsfångar, med ditmålning av ord som "varning gas" och man satte visst dit några duschkranar och liknande. Jag har hört detta tidigare också från andra och var inte alldeles förvånad. Men jag blev ändå intresserad. Och jag berättade detta för en svensk dam. Därför hon hade berättat att hon hade varit i Dachau. Och när jag sa detta, sa hon att det är absolut omöjligt. Guider hade visat det och de hade sagt att detta var en gaskammare. A.R.: Du menar att hon var där som turist? G.H.: Hon var där som turist och hon trodde ju på allt vad de hade sagt. Och hon lovade mig 12 flaskor champagne om jag för henne kunde bevisa att detta var ett falsarium. Det ledde då till att jag skrev till koncentrationslägret Dachau. Det är ju ett museum nu och förvaltas av gamla organisationer, alltså organisationer av gamla fångar i lägret. De är i huvudsakliga kommunistiska, de här som arbetar i de här organisationerna. Och jag skrev och bad om att få preciserade uppgifter om: När har den här gaskammaren byggts? Av vem har den byggts? När är den färdigställd? Och kanske ytterligare någon annan fråga. Typiskt för detta var svaret jag fick, att de svarade i stället på när kermatorieugnarna i lägret hade byggts. Krematoriugnarna är ju något annat. Krematorierugnar har vi ju i varje större stad i Sverige. Det har vi ju både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås och hela vägen ner. Det är ju bara för att bränna kropparna och det har ju ingenting med att göra hur de har dött. Jag skrev ett nytt brev, och skrev att jag frågade inte om krematorierna utan om den föregivna gaskammaren. De svarade mig inte och då ringde jag tyska ambassaden och sa: Jag har brevväxling med en tysk myndighet och jag får inte svar. Hur ska jag göra? De rådde mig att skriva till ministeriet för dessa frågor i München, i Bayern och det gjorde jag. Och då fick jag mera fullständiga svar, dock inte helt öppenhjärtiga. Men där sa man ju också entydigt att gaskammaren har aldrig använts som gaskammare. Och när den är färdigställd och av vem det hade man inga uppgifter på. Man ville alltså inte helt bestyrka detta som dock bland befolkningen i Sydtyskland, i München, Dachau är helt bekant: Att hela den här byggnaden har inretts för att se ut som en gaskammare av ockupanterna och det är allmänt erkänt att denna har aldrig använts som en gaskammare. Och det var ju ytterligare en sån här sak som fick mig att tycka att det är ju grova falsarier som har skett i denna fråga. A.R.: Vad anser du om källor och litteratur om förintelsen som är tillgänglig idag, alltså den officiella judiska versionen? Är det lätt att skaffa sig en klar uppfattning, alltså rätt uppfattning om förintelsen för den enskilde? G.H.: Jag började då för ett antal år sedan att ta all den litteratur som finns. Sådana här böcker som: "Kriget i mot judarna" av en jude som heter Davidowitsh, Hilberg bok och Reitkringers böcker som anses vara standardböcker. Och det kännetecknande för alla dessa böcker är att när man läser dem: Inte i en enda uppgift stämmer i den ena boken mot vad man läser i den andra. Och det gör ju en läsare mycket konfus coh mycket undrande. Och det finns ju flera böcker, men det kännetecknande för dem: Att vilka siffror som än tas upp, om de säger att det är 8 millioner människor som har gasats i Auschwitz, varav hälften av dem skulle ha varit judar. Alltså sammanlagt då ungefär 4 millioner. Eller om det då bara är som några källor säger, att ett antal 100 000 som har gasats i Auschwitz av judar, slutsumman blir ändå alltid ungefär 6 millioner. Och det gör ju att, det första läsandet får man ingen som helst möjlighet att själv skaffa sig en överblick. Man blir förvirrad. Börja man sen däremot läsa de här böckerna med mera tvivel, systematiskt och kritiskt, läsande dem. Då blir ju läget ett annat. Men det fordrar mycket självstudier av den enskilde. Och jag skulle också vilja tillägga en sak: Att vad som också gör det så svårt är att det finns ju ingenstans ifråm av någon statlig myndighet, alltså någon objektiv myndighet, gjord en undersökning av vad som har skett. Allting är ju bara påståenden, tredjehands-uppgifter, fjärdehandsuppgifter, typ en man som har varit i lägret, han har hört av någon annan, som nu är död och inte kan verifiera detta, att detta och detta har skett. Och en av grunderna varför att allt detta är så svårt, det är ju också att segrarmakterna ryssar, engelsmän, amerikanare, alla dokument de har tagit är ju beslagtagna och antingen skickade till Moskva eller skickade till Washington där de lagras. Och sen beslutar de om vilka dokument som friställs för forskning och vilka som fortsatt lagras och hemligstämplas. Det finns ju mängder av uppgifter, särskilt i Washington, som man har försökt att få ut för att verkligen klarlägga detta. Men de är spärrade för forskningen. Varför kan vi ju kanske göra våra tankar på. Man vill inte att sanningen som den är ska komma fram. Och det besegrade landet, alltså Tyskland, de har inte tillgång till några egna källor och liknande. Utan allting är taget bort ifrån dem. Och de har inga möjligheter att försvara sig. Och det finns ytterligare en svårighet, och det har hänt ett antal gånger, framförallt på 50, 60-talet, att alltså folk som har varit i koncentrationsläger säger att detta har inte skett på det här viset och så. Det leder omedelbart till att de blir häktade och ställda inför rätta. Åtalade för att de har deltagit i koncentrationsläger-systemet. Och de vet ju på förhand att de blir dömda. Och de gör att de är oerhört rädda och tveksamma att ställa upp. Det finns dock en del behjärtansvärda män som vi alla vet från litteraturen som finns idag, som vågar göra detta. A.R.: Har du själv varit på platsen för något av dessa läger? G.H.: Det har jag. A.R.: Hur är dina intryck? G.H.: Redan tidigare har jag vid bilturer, i gamla DDR, kört förbi Sachsenhausen och gått in där. Och där har man ju alltid hört om uppgifter att det skulle ha dött något 100 000-tal människor. Och jag blev ganska förvånad då när man kom in där och det uppgavs att ungefär 3000 av alla de som hade suttit i lägret hade blivit dödade efter domar eller av annat. Och återstående människor som hade dött, kanske ungefär 30 000 till, de hade dött av sjukdomar och i huvudsak tyfus, dysenteri och liknande. För den bilden man hade i Sverige var ju att där hade varit enorma massavrättningar. Och det var detta som var orsaken till alla dödsfallen. Det var det första lägret jag var i. Och bl.a. blev jag ju också tagen av hur litet lägret var. Jag är ju soldat och jämför därför med i militära etablissemang, och man kan säga att i alla dessa koncentrationslägren Buchenwald och även Auschwitz-lägrerna. De är ju till storleken inte större än ett svenskt regemente, ett svenskt kasernområde. Alltså ett par hundra meter i fyrkant och med ganska få byggnader. Ja sedamera har jag ju då, som jag sa, också varit i Dachau och sett på detta. Och jag har även varit iBuchenwald. Och för ett år sedan gjorde jag också en tur, jag ville se det sammanbrytande sovjetväldet, i Polen, Tjeckoslovakien och DDR en sista gång innan det försvann. Och då passerade jag bl.a. Auschwitz. Och det var ju också mycket, mycket klargörande. Ett läger som Auschwitz, och även Majdanek, åkte jag förbi. Och båda dessa läger kan man säga ligger i utomordentligt tätbefolkade industriområden. Alltså de ligger som om de var i en förort till Stockholm med tunga industrier runt omkring. Fullkomligt och total insyn. Vägar och gator, i Auschwitz huvudläger ligger ju vid praktiskt taget storstadstrafik runt omkring sig. Alltså människor har hela tiden kunnat stå på gatorna och vägarna och tittat in över stängslet 10-20 meter bort där det föregivits att millioner människor skulle ha gasats, avrättats. De är ju en fullkomligt löjlig bild av det hela. Ja, skulle man genomföra massavrättningar av folk i läger. Då skulle man ju givetvis göra det på det viset som t.ex. sovjetmakten gjorde när de dödade hela polska officerskåren som de hade i sitt våld. I skogarna vid Katyn och liknande platser. Alltså djupa, oländiga, glest befolkade skogsområden. Där fördes de här fångarna in och där avrättades de. Och inte i ett hög-industraliserat tätbebyggt område. Där folk från höghus runtomkring eller från gator och vägar runt om kan se vad som föregår. Det är ju ologiskt och gör ju redan som kritiskt betraktare vid mitt första besök, att man ställer sig som tvivlande till att detta kunde ha skett. Alltså i Auschwitz kanske 4 millioner människor förts in i en riktning och aldrig kommit ut igen. Och detta utan att det skulle ha uppmärksammats. De förefaller fullkomligt otroligt. Intressant är ju idag, att när jag var där redan för ett år sedan, då fanns det t.ex. en minnessten som sa att 4 millioner människor, olyckliga fångar hade dödats i Auschwitz. Och ett halvt år senare läste jag, till min glädjande överraskning, att nu hade det ju kommit så mycket uppgifter om att detta var falsarium och fullkomligt orealistiska siffror, att minnesstenen har förts bort av de polska myndigheterna. Och det är ju ett steg i rätt riktning i vilket fall som helst. Ja, du detta var väl svaret på vilka läger jag har varit i. Jag har varit i många av de viktigaste lägren. A.R.: Har du som militär några synpunkter på uppgifter om den s.k. förintelsen och om de s.k "Einsatz"-grupperna? G.H.: Alltså detta nu som du talar om "Einsatz"-grupper var en halvmilitär organisation. De fanns 4 stycken A, B, C och D. Det betyder insattsgrupp som skapades av Hitler inför anfallet mot Sovjet 1941. Varje sådan här insattsgrupp var på ungefär knappa 1000 man. Ett stort antal 100-tal man av de var administrativ personal. Och kanske 300 av de var vanliga soldater. Men med speciella uppgifter. Anledningen till att man skapade detta var att Sovjetunionen har ju aldrig undertecknat några Genévekonventioner. Alltså de konventioner som reglerar hur en human krigföring ska gå till. Bekänn också hur sovjetmakten har uppträtt under de senaste årtiondena med dödandet av 10-tals millioner av det egna folket. Och hur Ryssland brukade föra krig var man på tysk sida helt klar på, att krigföringen från Sovjet kommer inte föras på några som helst västerländska uppfattningar om humanitet och lagenlighet. Utan vara fylld av övergrepp, dödandet av krigsfångar o.s.v. Hitler ansåg att det ända som kunde hjälpa var att man själv tillämpade samma metoder som Sovjetunionen gjorde. Alltså den judiska inställningen öga för öga, tand för tand. För att dåtillgripa bestraffningsåtgärder och repressalier för de ryssar som inte följde krigslagarna utan på det grövsta sätt bröt mot internationell rätt, bildade man dessa s.k. "Einsatz"-grupper som hade till uppgift att vidta bestraffningsåtgärder, reprisalier och liknande i form av massarkebuseringar. Till detta ansåg man sig självklart inte kunde använda värnpliktiga soldater utan behövde mer polisiära och frivilliga förband. De har i efterkrigs- litteraturen framställts som deras enda uppgift var att utrota judar. När man läser om uppgiftställningarna om dem och liknande så framgår det att deras uppgift var att bekämpa överhuvudtaget upproriska element, partisaner och liknande och då genomföra bestraffningsåtgärder emot dem. Det påstås ju att de skulle ha skjutit ungefär 1 million judar. Det talas ju överhuvudtaget inte om hur många ryssar eller polacker de skulle ha skjutit. Det är det uppenbarligen ingen som intresserar sig för. Utan man talar bara om hur många judar. En undersökning jag har sett om tillförlitligheten av det är tyske fältmarskalken Von Manstein som av många betraktas som Världskrigets störste härförare. Mot honom startade man processer efter Andra Världskriget där han åtalades bl.a. för att ha tolererat att dessa "Einsatz"-grupper, nämligen "Einsatz"-gruppen D hade verkat inom hans område och skjutit 100 000 judar. Han försvarades av ett team av ansedda engelska advokater, plus också någon tysk. Huvudadvokaten hette Paidhget och han lyckades leda i bevis, skulle jag säga, det var inte 100 000 judar som hade skjutits i detta område, av den sammanlagda siffran 1 million, utan den rätta siffran torde röra sig om ungefär 3000 judar. Åtalet på denna punkten mot Von Manstein lades också ner. Han blev inte dömd för detta och liknande, vilket också visar att domstolen accepterade och trodde på försvarsadvokaten Paidhgets version av det. Här är vi igen, alltså i en sifferuppgift att man påstår det var 100 000 men det var 3000, alltså överdriften ligger någonstans runt 20 eller 30 gånger. Och det är en lögn-faktor som även kommer in om man går tillbaka till när man tittar på hur många som har dött i Auschwitz eller hur många som har dött i Majdanek o.s.v. Så den siffran över "Einsatz"-grupper ska ha gjort.. A.R.: Ja, jag kan bara som parentes säga att: Det är ju förstås kriminellt att döda även en människa, tysk eller jude eller vilken som helst. Men vi är här ute efter historisk sanning, sanningen i historien. G.H.: Nu ska man nog inte säga att det är kriminellt alltid, därför att krig är krig. Och i krig är inte allt dödande kriminellt och förbjudet, eller hur, då hade det inte blivit något krig av. Och repressalier framförallt, var enligt folkrätten godkänd. Alltså bröt en sida mot folkrätten då fick den andra sidan vidta under vissa bestämda förhållningsregler motåtgärder emot detta. Men jag vill inte försvara, i och försig, och ta upp rättmätigheten och proportionerna. A.R.: Du menar bara som militär. Arméer är just gjorda för att kriga. De skulle ha kallats kriminella, men du menar att det finns vissa krig där man måste försvar sig. G.H: Ja, folkrätten reglerar ju de här sakerna. I dag får man inte vidtaga repressalier. Men före 1945 var krigslagarna annorlunda, de ändras ju efter hand. Så efter 1945 har det inte längre varit tillåtet. Men före 1945 var detta tillåtet. Och en militär trupp måste ju ha tillåtelse att skydda sig mot angrepp från civilbefolkningen. A.R.: Får jag fråga dig, efter som det ska vara klart för våra lyssnare, eftersom våra lyssnare ofta är folk som inte är insatta, som har indoktrinerats av massmedierna. Och därför vill jag peka på en sak. Det gäller inte att ifrågasätta koncentrationsläger, det har funnits. Det gäller inte att ifrågasätta krematorieugnarna, det finns även i Sverige idag. Också koncentrationslägeren, de fanns i USA, i alla länder under kriget. G.H.: Vi kan bara säga att för omkring ett år sen, det är omkring två år sedan 1989 så utkom en känd judisk historieprofessor, som heter Arno Myer, med en bok som på engelska heter: "Why did the heavens not darkness?", "Varför mörknade inte himmlarna?", och den handlade om den slutliga lösningen. Det är en tjock bok, och där anser han sig kunna bevisa, han betvivlar inte förföljelserna och de normala uppgifterna om 6 millioner judar, men han säger det går inte längre att påstå att det fanns en plan från Hitlers sida om judeutrotningarna. Utan det finns inga dokument, det går inte att leda på något sätt i bevis att detta var gjort med en avsiktlig mening från början, utan han förfäktar så att krigets allmänt förråande inverkan. ju längre tid kriget bedrevs och liknande så blev man hänsynslösare och hänsynslösare i metoder. Och intressant är det ju här ändå att t.o.m. denne judiske historiker som inte betvivlar det så att säga allmänna skeendet, menar att man kan inte längre upprätthålla denna meningen att det har funnits en plan och den har genomförts efter sträng systematik. Och det var svaret på den ena frågan, vilken var din nästa fråga? A.R.: Gaskamrarna, har de funnits eller inte? G.H.: Kan väl också säga jag har en gång i tiden också trott på detta, för det har ju pratats så mycket om det, varit så många påståenden. Det är ju inte lätt att tänka sig att bakom allt detta ligger ett obevisbart bara påstående och ryktesspridning. I dag har man ju dock kommit så långt att man har gjort undersökningar av detta. Vi kan först då säga, det finns inga som helst bevis för att det har funnits gaskammare. Det finns bara lösa påståenden, andrahands-uppgifter, tredjehands-uppgifter som påstår det. Nu har man ju gjort kemiska analyser. Det är nämligen så att gasen som skulle ha använts heter Zyklon B. Och Zyklon B har tveklöst funnits i detta koncentrationsläger. Därför att Zyklon B är ett allmänt erkänt lämpligt insektsbekämpnings-medel. Och använts detta i ett slutet rum så uppstår en kemisk process och det blir kemiska föreningar med omgivande typ väggputs, tegel, cement och liknande. Detta har man tidigare inte tänkt på. Men jag tror också 1989 så var det en amerikansk specialist på gaskammare och liknande. Man har ju denna avlivningsmetoden i USA. Mannen heter Fred Leuchter, han åkte dit. Såg redan när han tittade på anläggningarna, han kan ju det här jobbet, kunde han konstatera att det var ju omöjligt att tänka sig att man hade gasat folk i stora mängder i dessa utrymmen som fanns. Och eftersom han då blev tveksam till om detta verkligen kunde skett, så tog han prover ur väggarna och lät göra kemiska analyser av dessa. Och då skall man kunna påvisa dessa kemiska föreningar av Zyklon B gasen, alltså cyanid. Det resultat han då kom fram till var utomordentligt förvånande. De visade i de här områdena där man bedrivit insektsbeskämpnings-medel mot fångarnas kläder, små inte mer än garderobsliknande utrymmen med gas. Där fanns det stora mängder cyanidföreningar kvar. Men däremot i de föregivna, påstådda gaskamrarna, där man tog många prover inte bara på ett ställe på varje gaskammare, utan man tog på många olika ställen för att åtminstone någonstans kunna påvisa det. I alla dessa prover, ingenstans kunde man påvisa någon somhelst existens av cyanid. Om den historiska vetenskapen, det är ju inte en exakt vetenskap alltid, där kan man ju tillåta olika uppfattningar. Det är därför vi sitter här och pratar. Men kemi är en exakt vetenskap och det är oerhört förvånande om trots dessa resultat som denne Fred Leuchter har påvisat, det skulle ha kunnat äga gasning rum. Man har ju sen gjort efterkontroller. |
