Nå, mina damer och herrar, jag tackar Mark Webber för den magnifika presentationen. Och tack Förenta Staterna för att ni låter mig komma och tala. Och jag menar verkligen det. För kampen har nu börjat bli riktigt kuslig. Ni vet att i 2 år nu har jag färdats världen runt i denna internationella kampanj för en mer riktig historie-beskrivning. Och i 2 år i land efter land har jag möts av en internationell kampanj emot en mer riktig historie-beskrivning. En internationell kampanj för lögner. En internationell kampanj för nedtryckning av sanningen.

Det finns en internationell kraft där ute som är inflytelserik och som splittrar. Dag efter dag, land efter land, månad efter månad, möts jag av denna internationella kraft. Jag har nu öppnat en datafil på min dator, hemma i min våning i London, med titeln "Judiska trakasserier". Och jag vill inte att detta ska tas som jag är "anti-judisk", för det är jag inte. Det faktum att ett stort antal judar är "anti-Irving" betyder inte att jag är "anti-judisk". Det finns en paradox i det här. Jag känner mig trakasserad, generad och sorgsen. Och vecka efter vecka, månad efter månad kommer journalister till mig och säger: "Mr Irving, är ni antisemit?" Och jag säger: "Inte än." Så i 2 år har denna kampanj mot mig pågått jorden runt. Tyskland, Frankrike, Spanien, Sydafrika, Förenta Staterna, Kanada, Argentina, Brasilien, England. Låt mig berätta en eller två saker som har hänt i dessa länder.

Tyskland. Jag har nu inte rätt att åka till Tyskland. En fri demokrati. Och ändå, det enda sättet den tyska politiska ledningen bemöter mig med är att förbjuda mig att besöka deras land. Det hände för 2 år sedan i mars 1990. Jag har varit i Tyskland en 16 gånger sen dess. Jag tänker inte berätta för er hur det har gått till. Men jag kan säga så mycket att det är från Österrike som jag har tagit mig till Tyskland. Jag har inte rätt att komma in i varken Österrike eller Tyskland. Men deras byråkratiska regler motsätter varann på ett sätt som gör det möjligt att för mig att åka till Tyskland via Österrike. Och jag sa till tyskarna sist jag var där och talade för en församling på 7000 personer. Jag sa: "Det tyska inrikesministeriet kommer att fråga i kväll: Hur kan det komma sig att han kan komma in gång på gång?" Och jag säger: Gå och fråga era österrikiska kolleger hur David Irving kom in denna gång." Så jag kan inte åka till Tyskland officiellt. Jag kan inte åka till Österrike, Frankrike, Spanien, Sydafrika.

Jag talade för 2 månader sedan i Sydafrika. Jag besökte 15 stora städer i Sydafrika i januari, februari i år. Jag åkte tillbaka till England. 2 veckor senare fick jag ett brev från Sydafrikas regering i Pretoria som sa: "Mr Irving, som engelsman behöver ni normalt inte något visum för att åka till Sydafrika. Men för er ska vi göra ett undantag." Och de sydafrikanska tidningarna rapporterade att detta unika embargo som sydafrikanska regeringen satte på mig var efter påtryckningar från sydafrikanska judiska organisationer. Och det kom protester från andra sydafrikaner som ville höra mig tala i radio och TV. Man protesterade mot denna kränkning av yttrandefriheten.

Förenta Staterna. Jag kan komma och tala här. Det beror på den amerikanska författningen om yttrandefrihet som gör det möjligt. Och detta är mycket viktigt. Denna rätt till yttrandefrihet ni har här. Den amerikanska regeringen försökte att förbjuda mig att komma hit och tala. De lyckades inte. Och vi får verkligen hoppas att de inte lyckas i framtiden heller.

Kanada. Jag hade tänkt genomföra en föredragsturné i Kanada med start den 26 oktober i år. I går i detta hotell så fick jag ett brev ifrån den kanadensiska regeringen. De informerade mig att jag har inte rätt att åka till Kanada och tala. Ännu en gång har dessa internationella grupper lyckas hindra Mr Irving. Man har inte rätt att åka till Kanada om man har begått brott i andra länder eller kan tänkas begå brott i Kanada. Och de har kommit fram till att jag kan komma att begå brott i Kanada. Så jag sa åt min agent för turnén i Kanada att informera den kanadensiska regeringen att jag har varit i Kanada 30 gånger mellan 1960 och 1965. Och jag har inte begått något brott där. Och jag kommer inte att begå något brott den 31:a gången heller. Men vi kommer inte att komma någon vart med det naturligtvis. Det kommer att ta månader innan jag får något svar. På måndag så börjar en större helg både i Kanada och här i Förenta Staterna. Och det är den metoden man använder mot mig. Det är enda sättet de kan stoppa mig på.

Italien. Jag åkte till Italien för att tala i juni detta år. Ironiskt nog flög jag från Moskva där jag hade varit i 2 veckor och studerat de arkiv som nu har öppnats i Moskva. I fredags flög jag ner till München. Lördag morgon flög jag vidare från München till Roms internationella flygplats. När jag steg ut från planet så fanns där 6 polis bilar med karabinjärer väntande vid flygplan-trappans fot. När jag steg på flygplats-bussen så stormade de bussen med dragna gevär och skrek mitt namn. Mina damer och herrar, detta var verkligen generande. Jag låtsades som det var min VIP eskort. Och de höll mig kvar på polisstationen på flygplatsen i 4 timmar tills planet till München vände och jag flög tillbaka till München. Efter halva den tiden på polisstationen så förde de in de italienska studenter som hade kommit för att möta mig. Jag hade inbjudits av en professor på universitetet i Rom. När polisen förhörde mig förstod jag inte italienska. De talade engelska med mig. När studenterna kom in på stationen så talade jag italienska med dem och sa att jag var hemskt ledsen att det blev så här. Och polisen kände sig förnärmad och skrek åt mig: "Silenzio, tala inte." "Vad är det som säger att jag inte får tala", sa jag. Och han sa: "Silenzio, tala inte." Och jag sa: "Ursäkta mig, var kan jag träffa denna Silenzio?" Och ilskan hos konstapeln växte och han steg upp, gick fram till väggen och sa: "Kan du inte se? Här. Silenzio. Silenzio."

Italien, Brasilien, Argentina. Jag talade i Argentina i november förra året. Oktober, november. Jag hade inte varit i Argentina mer än 3 dagar. Första dagen jag talade i Argentina så var jag med i ett TV-program den morgonen där jag talade spanska. Jag intervjuades av en man som hette Maurisio Mauro. Men hans rätta namn visade sig vara Goldfarb. Om jag bara hade vetat. Han frågade mig frågor som: "Adolf Hitler, han var galen, var han inte?" Och jag sa: "Nej, det var han inte." "Men det är klart han var galen?" Jag sa: "Det finns inga bevis på det. Det som finns är att vi britter och amerikanare tillfångatog 7 av Hitlers läkare. Och de utfrågades speciellt på denna punkt. Om hur det stod till med Hitlers psykiska och fysiska tillstånd. Och alla de 7 läkarna ansåg att Hitler, enligt dem, var fullständigt frisk både psykiskt och fysiskt ända till slutet av sitt liv." Och inte bara det, sa jag i TV-programmet: "Jag har personligen funnit Adolf Hitlers medicinska dagböcker. Dagböcker som fördes av hans läkare doktor Morell. Och jag publicerade dem efter att först ha översatt dessa dagböcker som jag fann i arkiv i Washington. Och det finns inga tvivel om i dessa dagböcker att Hitler var fullständigt frisk både psykiskt och fysiskt." Och denna Maurisio Mauro Goldfarb blev väldigt upprörd. Han sa: "Mannen måste ha varit fullständigt galen. Han dödade 40 miljoner människor." Jag lät de 40 miljonerna passera första gången. Men andra gången stoppade jag honom och sade: 40 miljoner? "Ursäkta mig. var kommer dessa siffror ifrån?" Och han sade: "40 miljoner. En person som dödar en människa är kriminell." Så jag sa: "I så fall är president Bush, eran vän kriminell, på grund av skadorna han åstadkom under Gulfkriget i år." Och intervjun fick ett dramatiskt avkortat slut.

Och inte bara denna intervju. Utan följande dag alla de intervjuer jag hade planerat med min förläggare i Argentina blev inställda. Intervjuer med tidningar, TV-intervjuer, intervjuer med universitetet Bell Grano. Det var en objektiv lektion av det inflytande vissa personer har.

Om dessa personer känner sig störda av mina föreläsningar så är det inte mitt fel. Min uppgift är att föreläsa om den historiska sanningen som jag ser det. Och jag medger att jag kanske har fel. Vi kanske alla i detta rum ha fel i den här frågan eller i någon annan fråga. Men jag kräver rätten att få ha fel. Det är den enskilda personens rätt till yttrandefrihet som finns i detta land och i England. Ingen ska komma och definiera den rätta versionen av historien. Ingen har rätt att säga: Historien var på detta sätt och ingen har rätt att argumentera emot det. Det är så de försöker göra i Tyskland. Det är så de försöker göra runt hela världen nu. Alla andra frågor om internationell historia är öppen för debatt utom i just detta fall. Och om någon argumenterar emot i detta fall så blir vederbörande genast klassad som antisemit. För judarna är alla som ifrågasätter Holocaust antisemiter. Och detta är naturligtvis inte sant. Vi har tillåtelse att fråga oss: Vad har hänt och vad har inte hänt? Och jag kommer inte att säga att det som jag nu föreläser om nödvändigtvis måste vara den enda sanna versionen. Jag är inte så arrogant.

Men de plågsamma utfallen mot mig har blivit värre och värre sedan jag publicerade boken "Hitlers krig", som Mark Webber nämnde. I den andra utgåvan av "Hitlers krig" har jag tagit med färgkort som ingen har sett. I slutet av boken finns fotografier som visar hur 17 500 personer dödas på 20 minuter. Jag har visat upp det vid föreläsningar världen runt nu. Så här ser det ut. (Irving visar upp fotografier). 17 500 personer dödas på 20 minuter. Det är en kort tid. En liten stad i Baden-Wurtenberg i Tyskland i mitten av februari 1945. 17 500 personer bränns levande av britterna på 20 minuter 1945. Det var en av fyra som dödades i den staden på det mest fruktansvärda sätt. Det är ett brott. Vi har fotografier på det.

Och vi har fotografier på vad som hände i Dresden. 100 000 människor dödades på 12 timmar. Återigen av britter och amerikaner. Så många människor dödade. Det fanns inte tillräckligt med överlevande för att begrava de döda. Man kremerade kroppar i jättelika öppna gropar. Jag har publicerat bilder för många år sedan, 1963 in min bok "Förstörelsen av Dresden". Och nu publicerar jag för första gången samma bilder i färg. (Irving visar bilder). 60 färgkort i denna bok som ingen annan skulle publicera.

Och naturligtvis har vår traditionella fiender blivit upprörda. Eftersom det gör att denna bok går att köpa i England. Vi har själva publicerat den. Och jag har personligen levererat en upplaga på 5000 böcker till 500 bokhandlare över hela landet. Och det sätt som våra traditionella fiender slår tillbaka på är att noggrant och metodiskt besöka varje bokhandlare. De har sagt åt lokala agenter att besöka bokhandlarna för att stoppa denna bok. De har krävt att boken ska stoppas. Och naturligtvis har inte alla bokhandlare gett med sig inför detta hot. De har sett vad tidningarna skriver. Så de har fått sina skyltfönster till affären sönderslagna. Det har varit en kampanj över hela England på 3, 4 månader där skyltfönster har krossats. Det har inte rapporterats i de rikstäckande tidningarna. Men jag har fått pressklipp från lokala tidningar där detta nämns. Det har rapporterats i alla lokala tidningar. De beskriver hur stora och små bokaffärer har fått sina skyltfönster sönderslagna i en kampanj. Stora tjocka skyltfönster, på natten. Och på morgonen har de fått ett brev från den lokala synagogan där judarna säger: "Vi är mycket ledsna för att ni har fått era skyltfönster sönderslagna. Men vad kan ni vänta er? Vi lovar att om ni stoppar försäljningen av David Irvings böcker så kommer ni finna att dessa problem upphör." Nu, de lokala tidningarna rapporterade detta och jag har pressklipp. Jag har pressklipp från alla lokala tidningar. Newcastle, Nottingham, Norwich. Men inte i de rikstäckande tidningarna som finns i England. Varför? Nå svaret är att de rikstäckande tidningarna skrivs av annan sorts journalister.

Jag har ofta undrat var dessa journalister kommer ifrån. Jag har mest problem med dessa journalister på de rikstäckande tidningarna. Journalister som Gitta Sereny som skrivit en biografi över Albert Speer och som har skrivit många aggressiva artiklar om mig. Hon skrev för några månader sedan en större artikel i tidningen The Independent där hon attackerade mig. En tidning som i England faktiskt utmärker sig med det stora antalet judar som skriver där. Jag säger inte att det är en semitisk tidning. Men faktum är att ett stort antal rabbiner och judar runt om i världen har skrivit artiklar i den tidningen. Så detta säger oss något om tidningar och något om Gitta Sereny som attackerar mig. Och jag skrev ett brev till tidningen The Independent i vilken jag sa att jag var hemskt ledsen över de lögner som Gitta Sereny har publicerat om mig.

Journalister i England är inte mina favoriter. Ni förstår jag är väldigt filosofisk om tidningar i England. Jag kom ihåg en måndag morgon när min sekreterare Robert Davis kom till mig och sa: "Har du läst vad Sunday Times skrev om dig igår?" Nej, sa jag. "Vad har de skrivit den här gången?" Och han sa: "De skriver: David Irving har fått problem med sin mentala hälsa. De kallar dig galen." Och jag: "Än sen. Låt de föra mig till någon slags mental, psykiatrisk Gulag-arkipelag. Vem bryr sig. Detta är Sunday Times och idag är det måndag. När jag skriver en bok så går den till biblioteket och stannar där. Vad de skriver är i Sunday Times på söndag och på måndag är det omslagspapper till "fish and chips". Och om de har tur så är det inte omslagspapper till "fish and chips" utan blir returpapper."

Mina damer och herrar, låt mig berätta vad returpapper innebär. Tidningen hamnar i en maskin som tuggar och knådar och tuggar och knådar papperet. Och sen i en process där trycksvärtan går en väg och pappersmassan går en annan väg där den bearbetas och omvandlas åter igen till papper. Som sedan dessa journalister kan använda för att på nytt skriva sina lögner på.

Var kommer alla dessa journalister ifrån? Nå jag har undrat. Men så kom jag ihåg att för många, många år sedan så hade jag en vän som arbetade på Harolds, det stora varuhuset i London. Hon arbetade på parfym-avdelningen på Harolds. Hon berättade en hemlighet om de andra flickorna på Harolds. Flickorna på parfym-avdelningen hade berättat om flickorna på apotek-avdelningen, vilka var en slags rivaler till dem. När flickorna på apotek-avdelningen blev uttråkade så tog de paket med kondomer från hyllan och körde nålar igenom förpackningarna. Och det förklarar, tror jag, hur många av dessa journalister kom till världen. Genom spräckta, läckande kondomer. Det behövs bara ett hål.

Det finns t. ex. en sydafrikansk journalist som skrev till mig under min sydafrikanska turné. På olika möten i Pretoria kom 2000 personer för att höra mig tala. Detta var i mars i år. Och sen i Kapstaden där vi ännu en gång hade ett möte i Goodward centrum, som är en förort till Kapstaden. En stor grupp människor hade samlats för att höra mig tala. Och följande dag fick jag ett långt brev från en journalist som heter Clear Bisikal på tidningen Cape Times. Och hon bombarderade mig med frågor om president de Klerk, utvecklingen i Sydafrika och om ANC och annat. Och i slutet av brevet skrev hon följande: "Mr Irving, Cape Times skulle vilja ha era kommentarer på följande iakttagelser som har gjorts av en person som bor i Kapstaden. Han var på ett möte ni hade i Goodward den 9 mars. Källan säger att mötet var av nynazistisk karaktär. Komplett med nazistiska fanor och nazistiska hälsningar. Vi skulle vara tacksamma om ni kunde faxa tillbaka till oss era kommentarer så snart som möjligt". Så jag tänkte över detta. Kom ihåg det är en journalist ni har att göra med. Ni har att göra med en journalist som kommer att vända upp och ner på allt ni säger. Om jag svarar: Jag har inga kommentarer. Så kommer de att skriva sina lögner och sen säga: Mr Irving säger att han har inga kommentarer. Om jag säger: Jag förnekar det. Så kommer de att skriva sina lögner och sen säga: Mr Irving säger att han förnekar det. De kommer att skriva lögner vad du än gör. Så jag sände detta fax tillbaka till Clear Bisikal: "10:e mars. Kära Clear. Tack för ditt fax och jag uppskattar din fråga. Ja, du har utmärkta källor. Det var ett nynazistiskt möte med nazistiska fanor och många nazistiska hälsningar. När jag marscherade in i möteslokalen så spelade en orkester upp ‘Fångarnas kör ur Verdis opera Aida. Senare spelade orkestern 'Slaves prelude' av Frans Lizts och lade sedan till Lizts kvartett för över 63 fioler. Under tiden marscherade 10 000 mötes deltagare runt i Goodwards centrum med tända facklor och tusentals händer sträcktes upp i en helig nazistisk hälsning. Och tusentals människor skrek nazistiska slagord. Jag hoppas att ovanstående stämmer med vad ni har hört." Detta är ett sätt att tala med journalister. Ni förstår, jag är inte journalisternas favorit runt om i världen heller. Och vi måste lära oss handskas med dem. Och jag har mitt eget sätt att handskas med journalister.

Två gånger i år har jag hamnat i centrum för journalisters uppmärksamhet utan att jag själv har sökt efter detta. Den första gången har att göra med Eichmanns papper som jag strax kommer att tala om. Den andra gången handlade det om doktor Joseph Goebbels dagböcker. Jag visar upp delar av denna dagbok eftersom detta har rönt en enorm uppmärksamhet.

Det hela började på följande sätt: Den 16 mars i år så var jag i München. Ännu en gång illegalt på tysk mark. Jag forskade i arkiv i München då en mycket god vän till mig sedan 30 år kom till mig och sa: "Jag har forskat i hemliga arkiv i Moskva som nu har öppnats. Och jag har funnit glas-plattor med mikrofilm som innehåller doktor Joseph Goebbels handskrivna dagböcker". Och detta var naturligtvis spektakulärt. Därför vilken historiker som helst som forskar om andra världskriget vet att detta har stor värde. Och jag trodde att dessa saker hade gömts undan för länge sedan. Det finns mycket kring andra världskriget som saknar Goebbels version. Kristallnatten, de långa knivarnas natt, krigsutbrottet, Pearl Harbor. Nämn vad du vill. Det finns inte med i det som publicerades på 50-talet, på 70-talet, på 80-talet. Det fattas mycket i de historiska institutens källor. De har inte allt som behövs. Och vi trodde ryssarna höll på dessa källor för att senare sälja dessa för en större summa dollar. Men så var det inte. Det var det typiska kommunistiska, marxistiska, leninistiska kaoset. De visste inte själva vad de hade. De fanns lagrade i lådor. Här är mina färg foton på original-lådorna där Goebbels papper fanns lagrade. Här är en av lådorna som innehåller glas-plattor. Agfa glas-plattor med Goebbels handskrivna text på. Och på lådan finns skrivet för hand av doktor Richard Otto som var Goebbels sekreterare. Detta upptäcktes genast av min källa. Eftersom om du håller på med denna forskning så har du hört talas om legenden om vad som hände i slutet av kriget. Goebbels var rädd att hans dagböcker skulle förstöras. Av bränder, bomber från de allierade. För säkerhets skull mikrofilmade han av dagböckerna på dessa glas-plattor. Det var ett helt nytt system. Och vi har sökt efter dessa glas-plattor. Man kan inte direkt söka efter dem naturligtvis. Men om man i något sammanhang i arkiv och liknade får syn på dessa glas-plattor så vet man vad det är. Du vet att de existerar. Och plötsligt så snubblar min källa över dessa lådor. Jag vill inte berätta vem min källa är. Eftersom jag vill inte han ska råka illa ut. Men här är lådorna. Och min källa fick syn dem i arkiven i Moskva och förstod vad det var. Det historiska institutet i München vägrade att hjälpa mig med en expedition för att hämta dessa 1600 glas-plattor. De fanns nedpackade i 92 lådor. Bara löst ihophållna med rep. Glas-plattorna är inte i bra kondition. Många är spruckna och repiga med kanter som spruckit loss.

Min källa föreslog att jag skulle ordna med pengar och sedan komma till Moskva och hämta dem. Sista gången jag var i Moskva var för 15 år sedan när tillståndet var helt annat. Jag kontaktade min amerikanska förläggare Even McMillan. Och i 10 dagar var de väldigt entusiastiska. Men sen sprack bubblan. Order kom från högre ort på McMillans förlag att de inte skulle finansiera min resa till Moskva för att hämta dessa glas-plattor. Jag sa att vi behövde cirka 20 000 dollar för att köpa dem. De behöver pengar i Moskva. De behöver pengar bara för att hålla arkivet flytande. De är på väg att sälja ut familje-silvret, bildligt talat. Bit för bit. Och jag tyckte att 20 000 dollars var ett mycket rimligt pris. Så jag kontaktade min brittiska förläggare. Och inom 2 timmar fick jag samma svar som från McMillan. Det berodde antagligen på att managern heter nu Phyllis Robenstein. Jag har inget emot dem. Men ännu en gång så har de emot mig. Och hon har säkert bestämt att inte göra något för att hjälpa David Irving med detta scoop. Så jag kontaktade Sunday Times. Englands största, mest seriösa och respekterade tidning.

I alla fall, Sunday Times bestämde: Ja, de kommer att göra affärer med mig. Och de kommer att finansiera en mindre expedition. En expedition där jag reser till Moskva och tittar på dessa glas plattor. Och jag återkom en vecka senare, då jag ännu inte hade tittat på dessa glas-plattor. Men jag hade kopierat dem. Hundratals sidor från glas-plattorna. Allt som hade betydelse förutom några gap. Och jag gjorde en uppgörelse med Sunday Times som naturligtvis sa att jag inte fick säga ett ord till någon om denna affär mellan Irving och Sunday Times. Eftersom som chefsredaktören på Sunday Times sa: "Irving, min stab var inte glad att vi gör denna affär med dig." Jag sa: "Ni har inget val, har ni? Eftersom det är mitt projekt." När man senare har läst i tidningarna har man fått intrycket att det var Sunday Times projekt. Och att de valde mig eftersom jag var den enda som kunde läsa Goebbels handstil. Senare skulle denna affär utveckla sig på ett skrämmande sett.

Om du vill göra den judiska befolkningen i England upprörd, vad skall du då göra? Nå, det första jag skulle göra är: Jag skulle fara ut till alla judiska bostadsområden i London, som Stamford Hills eller Goldes Gream. Och jag skulle klistra upp en 4 och en halv meter bred och 4 meter hög affisch i "nazi"-färger med ett fotografi på Goebbels. Och tvärs över bilden placera i gotisk stil texten: "Världen kommer att darra när vi har farit." Vilket var precis vad Sunday Times gjorde. Judarna organiserade grupper för att riva ner dessa affischer. Men så fort de var nedrivna åkte Sunday Times runt och satte upp nya. Och så höll det på i en vecka. Tills då våra traditionella fiender satte igång en kampanj emot tidningen Sunday Times som tidigare Mark Webber berättade. Och inte bara i England utan även i USA.

Mycket av Sunday Times finanser kommer ifrån det amerikanska banksystemet. Och mycket i England är känsligt för utvecklingen inom detta banksystem. Och representanter för dessa visade tydligt att de var missnöjda med samarbetet mellan Irving och Sunday Times.

Andrew Neil, Sunday Times chefsredaktör, berättade vid höjdpunkten av denna kris att han hade inte varit med om en sådan mardröm i hela sitt liv. Och resultatet blev att de vände hela kampanjen emot mig samtidigt som de samarbetade med mig. Och försökte få det att se ut som om det var deras material som de tvingades låta mig läsa. Eftersom jag var den enda som kunde läsa Goebbels handstil.

Här, låt mig visa vad som fanns på glas-plattorna, mikrofilmen. Doktor Goebbels dagböcker fanns lagrade på glas-plattor. Så ni ser. (Irving visar upp pappers-kopior av glas-plattorna). Det är 50 sidor av de handskrivna dagböckerna. Mycket litet. Den första veckan jag var där i Moskva så kunde jag inte läsa dem. Det fanns ingen mikrofilmsprojektor i Moskva. Ingen mikrofilms-läsare. Men jag hade tagit med mig ett mycket litet förstoringsglas. En lupp. Med ett förstoringsglas som inte var större än min fingernagel. Och med den kunde jag den första veckan läsa dessa glas-plattor. En del av dem fick vi låna med tillstånd från arkivarien. Och vi förstorade upp dem för att sedan ta fram dessa fotografier. Ni kan se, ni som kan tyska, att handstilen är verkligen svårläst. Det tog mig två år att lära mig läsa Goebbels handstil. Jag kan läsa den nu.

Sunday Times påstod att Irving var en av tre personer i hela världen som kunde läsa Goebbels handstil. Våra rivaler svarade: Vilken som helst, vilken tysk som helst som kom ifrån samma generation som Goebbels kan läsa hans handstil. Så jag skickade sidor ifrån dagböckerna till personer som påstod det. Rivaliserande journalister och sa: "Nå, jag betalar er 1000 pund om ni inom 2 veckor kan överraska mig med en översättning med mindre fel än 50 procent." 50 procent fel. Och ingen av dem tog utmaningen. Inte en enda. En rivaliserande tidning till Sunday Times, Daily Mail betalade 20 tusen pund till Historiska Institutet i München för några kopierade sidor av dagboken. De trodde de kunde slå mig. De gjorde en uppgörelse med Münchens historiska institut och betalade 20 000 pund för några få sidor av dagböckerna. Skyndade tillbaka till London för att arbeta med dem. Och upptäckte till sin förskräckelse att de inte kunde läsa de sidor de hade betalt 20 000 pund för. Jag hade några glada stunder i juli som ni kan förstå. Mark nämnde om uppståndelsen kring det här. Och det är sant. Jag samlade ihop under dessa 2 veckor enbart 2000 pressklipp från hela världen. 2000.

Och det blev samma uppståndelse i januari när skandalen kring Eichmanns papper bröt ut. Ni förstår, när jag var i Argentina i oktober och höll föredrag på engelska och spanska för cirka 10 åhörare där nere så hände ett lyckligt sammanträffande. När man är en internationellt känd historiker eller när man är notorisk så kommer det fram personer som säger: "Är ni intresserad av det här?" Någon skrev till mig för några veckor sedan och frågade: "Jag har Heinrich Himmlers 1939 års dagbok. Skulle ni vilja titta på den?" En amerikan, en autograf-samlare. Sådana saker inträffar. Om ni idag åker till London. Och ser er omkring i Londons West End eller i Mayfair där jag bor, så kommer ni att finna att på varje parkeringsmätare, på varje lyktstolpe, på varje trafikljus så finns det klistermärken med texten: "Krossa Irving", "Stoppa Irving", "Brännmärk Irvings tal". Enligt vad tidningen Daily Express har skrivit så är det grupper kopplade till Israels Mossad som åker runt och sätter upp klistermärken över hela West End i London. De annonserar om massmöten utanför mitt hem och är vänliga nog att sätta upp klistermärken med min adress och telefon-nummer. Jag är tacksam, för jag fick ett brev ifrån en grekisk förläggare som sa: "Jag har försökt i ett år att få din adress. Jag skulle vilja ha rättigheterna att publicera er Adolf Hitler-biografi i Grekland. När jag var i London och handlade för några dagar sedan så fick jag syn på några klistermärken med din adress och telefon-nummer. Så jag är glad att kunna använda din adress nu. Jag vill göra ett erbjudande om din bok". Det är sådant som händer.

Nå, när jag var i Argentina i oktober så kom en person fram till mig vid slutet av mötet. Han hade skrivit till mig några år tidigare om några papper han tyckte jag borde se. Och nästa dag kom han tillbaka. Och han gav mig två tjocka pappers-buntar inslagna med brunt papper. Vilka visade sig innehålla skrifter av Adolf Eichmann från tiden han gömde sig i Argentina på 1950-talet. Nå, Adolf Eichmann är naturligtvis den person nu som man mest förknippar med vad som kallas Holocaust.

Jag hatar det ordet. Det är ett ord jag inte tycker om att använda. Personer säger till mig: "Mr Irving, tror ni på Holocuast?" "Förnekar ni Holocaust?" Och jag svarar: "Jag använder inte det ordet." Jag misstror det ordet. Det ser ut som ett varumärke, gör det inte? Vi litar inte på det. Det påminner om en professionellt inslagen förpackning. Och jag litar inte på det.

Nå, Eichmann var SS überstormbanführer. Han föddes den 19:e mars 1906. Han var speciallist på de så kallade judiska frågorna. Och faktiskt så lärde han sig tidigt hebreiska. Det gav honom något av en spjutspets över dessa personer som han såg både som vänner och fiender. Han såg på judarna med samma blandade känslor av beundran och fruktan som de flesta icke-judar gör. Men han mer än de flesta. Han bestämde sig för att lära sig hebreiska och han reste till Palestina 1937 efter det han hade fått en hög befattning inom SS. Och faktum var att han där i Palestina, det har vi hans egna papper på, han träffade sionistiska ledare som levde under jorden i Palestina. En del av dem skulle bli medlemmar i Ben Gurions kabinett. Ingen skulle medge att detta möte med Eichmann skulle ha ägt rum. Men det finns lagrat på de beslagtagna SS arkiven i Washington.

Eichmann var chef för B4 i Gestapo. Detta var avdelningen för judiska frågor. B3, B2, B1 var avdelningar för katoliker, protestanter och frimurarloger. B4 var under Heinrich Müller, chefen för Gestapo. Och Eichmann var chef för avdelning B4 som enbart handlade om judiska frågor. Så Eichmann kom under Müller. Och Müller i sin tur kom under Reinhard Heydrich. Och Heydrich kom under Himmler. Och Himmler kom under Hitler. Fast mycket mindre under Hitler än man har fått höra genom den historiska propagandan. Himmler och Hitler, deras relation var inte klar. Himmler opererade med en armslängd avstånd ifrån Hitler. Han tog sina egna beslut. Han handlade som han ville. Och jag misstänker att även Eichmanns hade den uppfattningen när man läser vad Eichmann skriver.

Eichmann förnekar att judarna skulle dödas. Men från hans anteckningar kan vi läsa att han var osäker på den punkten. De 600 sidor med anteckningar som jag fick i Argentina. Det var tätt skrivna sidor på mycket, mycket tunt papper. På vad ni i Amerika kallar lökskals-papper. Troligen hade många, många kopior med karbonpapper gjorts.

Pappren jag hade fått innehöll avskrifter från samtal som Eichmann hade med en viss Sussens. En flamländsk journalist som också gömde sig i Argentina. Han hette Willhelm Sussens von Elterlow. Willhelm Sussens var en ganska tvivelaktig, suspekt person. Jag tror han fortfarande lever i Argentina. Men han har gått under jorden igen. Han fruktar för sitt liv. Och antagligen inte utan orsak. Han lämnade över kopior av en liten del av dessa avskrifter till Life Magazine 1959 och 1960. Och Life Magazine publicerade dem i samband med kidnappningen av Eichmann av israelerna följande år. Så Sussens är en ganska tvivelaktig person.

När skandalen med Eichmanns papper bröt ut fick jag ett långt brev från en tysk. Han hade träffat Sussens. Han hade varit närvarande under en del av de samtal mellan Eichmann och Sussens. Sussens fick Eichmann att gå med på att spela in dessa samtal på bandspelare. Det var 67 rullband tillsammans. En annan version talar om 72 rullband. På den tiden, på 1950-talet, var det naturligtvis mycket primitiva bandspelare i jämförelse med dagens. Så tyvärr har bara några få originalband överlevt. Det var helt säkert inte alla 67 eller 72 banden som överlevde. De hade lagrats av Eichmanns son Dite Eichmann som lever i Argentina. Faktum är att som resultat av skandalen som bröt ut när jag fick dessa Eichmanns anteckningar så försökte jag skydda Dite Eichmann från trakasserier från tidningar. Jag sa till journalister att jag kommer inte att berätta var de kan få tag i honom. För jag tyckte inte det var rätt för hans familj att belastas med journalister och tidningar. Men tyvärr så gav lät jag en journalist komma i kontakt med honom. En journalist från den schweiziska veckotidningen Die Welt Woche. Och inom några dagar så gjorde Die Welt Woche en uppgörelse med Dite Eichmann om rättigheterna till rullbanden och alla kvarvarande anteckningar. Och Die Welt Woche har nu alla rättigheter. Eftersom det nästa som hände var att jag fick ett brev från Die Welt Woches advokat som varnade mig för att använda några av de material jag hade. Vilket är helt i sin ordning. Eftersom jag ändå inte hade tänkt använda det annat än som källor till mina böcker.

Sussens hade de 67 banden med samtal med Eichmann på 1950-talet. Vi kan vara helt säkra på när dessa möten ägde rum till skillnad ifrån boken som utkom 1985, "Ich Adolf Eichmann" i tysk och spansk version. Eftersom den boken innehåller inga direkta avskrifter av dessa samtal. De innehåller bara Sussens egna minnes-anteckningar. Avskriften från dessa samtal är intressanta eftersom Eichmann blev väldigt irriterad på Sussens. Och han avbröt honom hela tiden och sa: "Jag kan inte förstå vad du är ute efter. Varför frågar du hela tiden om vem som gav order. Hur ska jag kunna veta det?" Och liknande saker.

Jag har faktiskt lämnat över dessa papper till tyska arkiv. Faktiskt även innan jag själv hade läst dem. Eftersom de är viktiga historiska källor för den som vill forska om Holocaust. Ända sen 1965, tror jag, har jag regelbundet lämnat över från mina privata papper till tyska federala arkiv. Även beroende på den stora mängden papper. Jag ville bli av med dem. Så jag lämnade över dessa papper till arkiven och sa att historiker kan använda sig av dem. Efter ett tag började jag ge dem till Institutet för Historia i München. Där de har en samling som kallas Irvings samling. Men sedan 3 år, när professorn i Institutet för Historia i München Helmund Albach bestämde sig för att skriva brev bakom min rygg till tyska allmänna åklagare om dessa samlingar, bestämde jag mig för att inte längre donera mina papper till detta institut eller andra arkiv. Och inte förrän de ber om ursäkt för vad de gjort bakom min rygg kommer de att få något från min samling. Så alla mina arbeten har inte gått till tyska arkiv.

När jag kom tillbaka från Argentina. Jag har inte varit helt uppriktig. Det var inte förrän nu i julas, som i London är en ändlös tråkig, desillusionerad festival, som jag bestämde mig för att läsa Adolf Eichmanns papper. Jag började på julaftonen och fortsatte på juldagen. Och jag bestämde snabbt att det går inte att läsa dessa anteckningar. Det var för lätt att skada dem. Så jag bestämde mig för att kopiera dem. Man kunde bara kopiera sida för sida eftersom de var alldeles för bräckliga för någon automatiska kopiering. Så jag arbetade med denna kopiering hela julen. Sedan donerade jag anteckningarna till arkiven.

Och det var efter det som jag började läsa dem. Omkring 2:a eller 3:e januari. Varje kväll läste jag 30 eller 40 sidor av dessa avskrifter. I slutet av min arbetsdag. Och den 15:e januari, en fredag så ringde telefonen och det var från tidningen Sunday Observer, en av de andra seriösa tidningarna i England, stora rivaler till Sunday Times. De ringde och frågade om mina kommentarer om mötet som skulle bli nästa vecka i London. Den 20:e januari skulle det bli ett stort judiskt Holocaust-möte på Wien-biblioteket i London. Och Wien-biblioteket hade lämnat ett pressmeddelande där vissa siffror nämndes och om att Yehuda Bauer, chef för Institutet för judisk nutids-historia i Jerusalem, skulle medverka på det mötet. Jag hade inga kommentarer. Det var bara en rutin uppringning från en journalist. Jag vill poängtera det eftersom jag söker inte publicitet. Jag går inte ut och söker efter publicitet. Och tro mig, jag har sedan länge slutat att tro att journalister skulle göra mig någon tjänst. För det gör de inte. Men i telefonen sa jag: "Jag kan inte tala om mina egna synpunkter på dessa siffror. Men vad jag kan säga är att Adolf Eichmann själv sa att Rudolf Höss siffror var grovt överdrivna. Och Eichmann ansåg att Höss var en stor lögnare." "Hur kan ni veta detta?" frågade The Observers journalist. Och jag sa: "Nå, ingen vet det men jag har hållit på de senaste 2 månaderna med Eichmanns alla privata papper. De donerades till mig av en vän ifrån Argentina. Han visste inte vad han skulle göra med dem och han trodde att de var säkrast i mina händer. Och jag donerade dem till tyska arkiv. Och jag håller just nu på med att läsa igenom dem. Vid det här laget har jag läst tre fjärdedelar av dem tror jag". Och journalisten flipprade helt ur naturligtvis. Han sa: "Menar ni att ni har Eichmanns dagböcker?" Och jag sa: "Nej, inte hans dagböcker. Bara hans minnes-anteckningar och även hans dikteringar och avskrifter från hans konversationer." "Har du dragit några slutsatser av dem?" Och jag sa: "Det är bara en mening som har gjort mig förbryllad". Jag kommer tillbaka till den senare. Och journalisten skrev sedan en artikel följande dag med rubriken: "David Irving har ändrat sig."

Okej, det är en av de harmlösa saker som journalister gör. Och följande morgon så färdades denna nyhet jorden runt. Som jorden snurrar. Som solen går upp i öst och ner i väst så printade min fax ut pressklipp från alla mina agenter, källor och vänner. I Nya Zeeland, i Australien, i Sydafrika, i Europa, sedan på östkusten och runt i USA, sedan genom Kanada och slutligen till västkusen, sedan till Hawaii, i Kina, i Hongkong. Över hela världen hade denna artikel av The Observers spritt sig. "David Irving har ändrat sig." Precis som Mark Webber nämnde. Och det var intressant och se hur mitt ursprungliga uttalande, vad det nu var som jag hade ändrat mig om, inte hade färdats med ljusets hastighet jorden runt. Och ändå var min åsikts ändring officiell nyhet. En ändring i åsikt som hade fått en oerhörd publicitet.

För sent upptäckte judiska organisationer att de hade fallit i egen fälla eftersom min telefon började ringa från TV-stationer runt om i världen och radio stationer väntade på en live intervju, telefon intervju. Skulle jag gå med på en satellit intervju med Sidney? Och naturligtvis så gick jag med på detta. Och jag sa: "Eichmann sa det, Eichmanns såg följande saker, Eichmann bevittnade massavrättningar med maskingevär i Ryssland. Men Eichmanns papper är helt klara med en sak: Det finns inget nämnt alls om gaskammare." Så jag fick ut detta budskap.

Och våra traditionella fiender gick bärsärkargång. De gick ut med följande meddelande: "Vad David Irving nu säger är inte något nytt. David Irving har inget som accepterade, akademiska, pålitliga, anständiga, seriösa, professionella historiker redan vet sedan länge. Eichmanns papper är inte något nytt. Vi har alltid känt till dessa papper. Det finns inget i det David Irving har som är värt någon seriös diskussion." Och jag svarade: "Hur vet ni det? Dessa papper som jag har donerat till federala arkiv i Tyskland får ingen för närvarande se. Det är bara jag och arkivarierna i Tyskland som har sett dem. Så hur vet ni vad jag har, som ni har vetat om hela tiden?" Oh, det är helt klart svarade de. Men faktum var att jag hade pappren och de hade dem inte. Sedan sa även historiska institutet i München att det jag hade var inget nytt. Det hade publicerats och visste inte David Irving att Eichmanns bok hade publicerats 1985? Och jag svarade: Inte bara att jag visste att Eichmanns bok hade publicerats 1985. Det var jag som låg bakom publiceringen, eftersom ingen förläggare i världen ville röra denna Eichmanns bok. Jag organiserade personligen kontakter med Eichmanns son, som hade dessa manuskript och planerade publiceringen på förlaget Planeto i Argentina. Och kontakter mellan Eichmanns son och Druffel Verlag, förläggaren i Tyskland. Så naturligtvis kände jag till det. Men vad jag hade var något helt annat. Jag hade avskrifterna från samtal, vilka aldrig hade publicerats. Så de judiska organisationernas försvar var: Vad jag hade var inget seriöst. Och var vänliga att ge detta ingen mer publicitet.

Och det var detta som fick mig att börja undra. Vad var det som de inte ville ha publicerat? Hur var det, frågade jag mig själv, när Eichmanns memoarer kom ut 1985? Först, ingen ville publicera den förutom förläggare som Druffel Verlag i Tyskland och Planeto i Argentina. Men inget större förlag i Europa eller i Förenta Staterna. Här fanns ju trots allt, memoarerna utav den störste massmördaren av alla tider. Och av någon anledning så hade den svepts under mattan. Och varför var det som våra traditionella fiender hade sagt att detta var inget som jag hade, när av alla människor David Irving hade fått tag på dessa original avskrifter? Och som sedan gav dem till arkiv. Martin Gilbert, min rival och fiende i England som har skrivit en biografi över Churchill, Martin Gilbert sa: "Är det inte typiskt? Först så använder han sitt liv till att säga att det inte har hänt och han får publicitet. Sedan säger han att det har hänt och så får han publicitet igen." Men jag sa inte det första och jag sa inte det andra.

Men vad jag säger är: Kan vi analysera dessa papper, denna avskrift, som har skapat en sådan uppståndelse. Kan vi analysera dem och fråga oss: Vad är det som de svepte under mattan 1985? Och varför finns det personer som är så ivriga med att säga att dessa papper, som gavs till mig i Argentina 1991, har inget värde? Nå, här kommer något av innehållet i dessa papper.

Först, Adolf Eichmann är mycket klar på en punkt i dessa papper. Och det är att ordet ‘endlösung slutlig lösning, betydde bara en sak för honom. Och det var Madagaskar. Vad det nu var som han hade fått för sig i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet om detta, slutlig lösning av det judiska problemet. Det är helt klart att det var denna plan att förflytta över Europas judar ombord på båtar ner till Madagaskar. Där de skulle vara på en ö, där de inte kunde störa några grannar och inga grannar kunde störa dem.

En andra intressant sak som kommer fram i Eichmanns papper är att han frågar sig gång på gång i dessa papper: Vem låg bakom det? Och vad låg bakom det? Vad låg bakom Holocaust? Vi kan använde det ordet löst här. Och han kommer ständigt tillbaka till dessa tankar: Lyckades de använda sig av oss? Använde sig sionisterna av oss nazister? Var Holocaust något som de gjorde mot sig själva, sina egna kroppar, för att i förlängningen tjäna på detta? Detta var Eichmanns teori, i slutet av sitt liv faktiskt. För ett eller två år senare så kidnappades han. Och ett år efter det så slutade hans liv i ett rep i Israel. Lyckade de använda sig av oss? Och han kommer ständigt tillbaka till det. Och detta är kanske en anledning till att Eichmanns papper inte skulle få se dagens ljus.

För det tredje, när han försöker försvara, rättfärdiga dessa grymheter som han själv bevittnade, och jag kommer att ge några detaljer av dem om en stund, han säger: Men jämförelse med vad de gjorde mot oss vid den tidpunkten, så var detta ingenting. Och i jämförelse med vad de planerade emot oss så var detta ingenting. Han sa: "Jag kommer ihåg ett flyganfall över Berlin. Efteråt så gick jag genom Berlins gator. Och jag passerade ett hus som hade kollapsat. Och jag hörde skrik från ett par som hade fastnat. Ett äldre par som hade fastnat av nedfallande bråte. Och kvinnan bad att någon skulle göra slut på deras lidande med en pistol." Han sa: "När man hör ett sådant skrik då glömmer man det inte för resten av livet." Han beskriver det två eller tre gånger i sina memoarer. Nu, det rättfärdigar inget. Ett brott rättfärdigar inte ett annat. Men detta finns med i memoarerna. Han säger också: "Förresten så hade vi vid den tidpunkten redan lärt oss om den judiska planen för Tyskland. Boken av Theodore Kaufmann, Germany must purge, ‘Tyskland måste förintas." Det är en intressant sak för i Goebbels dagböcker från augusti 1941, som inte heller har publicerats, så nämner Goebbels också Theodore Kaufmanns bok "Tyskland måste förintas". Det är en bok som finns. Ni kan gå till biblioteket och där finna denna bok. Den publicerades i Förenta Staterna av en amerikansk jude. En galen plan för att likvidera miljoner tyskar efter kriget. Den publicerades i augusti 1941. Och nämns av Goebbels 1941. Några veckor innan Goebbels själv införde planen för judarna att bära den gula stjärnan. Ni kan se att det finns en logisk sekvens även i det här. Och Eichmann själv refererar till denna bok när han försöker rättfärdiga de brott som han såg begicks. Och sen nämner han Morgen Tower planen. Men naturligtvis, här måste man vara försiktig. För Morgen Tower planen kommer ifrån Churchill och Roosevelt i mitten av september 1944. Bara några få veckor innan Himmler beordrade att Auschwitz skulle stängas.

Eichmanns är, när han skriver ner detta i mitten av 1950-talet, förvirrad och grubblande. Vi vet att det är i mitten av 1950-talet, eftersom han refererar till saker som: "Varför var det ett brott för oss att invadera Polen, när det inte är ett brott för dem det de nu gör i Suez" (Suez-kanalen i Egypten.) Så det måste ha varit runt 1956 som han dikterar dessa passager. Och runt 1958 fick han tag på Rudolf Höss memoarer. De så kallade Rudolf Höss memoarer. De publicerades av Institutet för Historia i München 1958. Rudolf Höss skrev dessa memoarer när han var i Krakow, i polsk fångenskap. De har alltid varit ett problem.

Låt oss vara uppriktiga om detta. De har alltid varit ett problem för revisionister, Rudolf Höss memoarer. Eichmanns kommentarer till Rudolf Höss memoarer är intressanta. När Rudolf Höss säger: "2 och en halv miljoner judar har blivit likviderade i Auschwitz." Lägret där han var kommendant. Adolf Eichmanns kommentar är: "Var tror Höss att han fick dessa 2 och en halv miljoner judar ifrån? Inte från mig. Eftersom för att likvidera 2 och en halv miljoner handikappade, äldre, arbetsodugliga judar, så måste jag har gett honom 3, 4, 5, 6 eller 7 miljoner judar under den tidsperioden. Och enbart ur transport-synpunkt så skulle detta vara helt omöjligt." Ni ser, Eichmanns memoarer är mycket värdefulla i dessa aspekter. Han var specialist på transporter. Det var hans jobb att samla ihop judar i Ungern och Slovakien och transportera dem till Tyskland till slavläger och andra arbetsläger. Och han visst att när man transporterar miljoner judar till Tyskland så var det inte något man gjorde enbart genom att knäppa med fingrarna. Man måste ha möten, konferenser med järnvägs-officerare och väg-officerare och med vakter och med de som har hand om elektriciteten och alla andra som skulle bli inblandade i allt detta. Man måste förbereda mat under transporten. De kommer att vara på järnvägen i 4. 5 eller 6 dagar. Alla dessa saker måste förberedas på ett typiskt tyskt byråkratiskt och metodiskt sätt. Och till detta behövdes möten och konferenser. Och Eichmann sa: "Om man ska transportera 5 eller 6 miljoner judar genom Europa vid den tidpunkten till Auschwitz, låt mig berätta hur många tåg man skulle behöva." Eftersom han visste det. Och han sa: "Vänta nu, man behöver inte enbart ha tåg full lastade med judar gående i den riktningen. Man måste ha tomma tåg som åker tillbaka. Och man måste ha cirkulationstid. En tid när de är tomma i den änden, och en tid när de är lastade i den andra änden. Man kommer att behöva så många miljoner vagnar." Och han räknade ut hur stor vagnpark man skulle behöva i sina memoarer.

Och han sa: "Detta ensamt visar att Rudolf Höss talar i nattmössa. Dessa summor att totalt fantastiska. Och vad är Höss egentligen ute efter som skriver denna smörja?" Detta är i stora drag de saker Eichmann skriver, när han sitter, som han tror i säkerhet under jorden i Argentina, läsande Rudolf Höss memoarer, som publicerades 1958. 2 år senare så blev Eichmann kidnappad. Så det är under dessa 2 år som Eichmann skriver detta.

Han skriver också i sina memoarer hur han hade indirekta kontakter med Nahum Goldmann. En av de stora sionist ledarna. En av de stora sionisterna och politikerna efter kriget. Det var han som gjorde upp med tysken Konrad Adenhover, om de miljarder tyska mark som fraktades till Israel efter kriget. Eichmann nämner i sina memoarer hur han fick indirekta kontakter från Nahum Goldmann. Så ni börjar säkert nu misstänka varför dessa memoarer inte skulle publiceras.

Han inspekterade Auschwitz. Han åkte till Auschwitz flera gånger. Han beskriver detta i sina memoarer. Han beskriver möten med Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz. Och han beskriver många hemska scener. Han beskriver hur han gick förbi en öppen grop där kroppar hade bränts. Och han säger att det var en fruktansvärd syn. Något man ej kan glömma. Han beskriver hur kommendanten Höss säger till honom att de gör detta på Himmlers order. Han beskriver många saker. Men vad han inte en enda gång beskriver under dessa besök i Auschwitz är gaskammare. Han nämner inte gaskammare. Han nämner högar av kroppar i öppna gropar som bränts. Och kommentarerna till detta han får ifrån kommendant Höss. Jag tycker att detta är mycket betecknande.

Eftersom Eichmann, låt oss se på det, när man läser dessa papper så drar han sig inte för att beskriva vad han har sett. Han beskriver hur han i juli 1941, hur han den sommaren åker till Berlin för att besöka Reinhard Heydrich. Och Heydrich säger till honom följande: "Jag kommer ifrån Richführer för SS, Heinrich Himmler. Der führer har gett order om fysisk förstörelse av judarna." Och det är förstås dessa noteringar som gör mig förbryllad. Jag har alltid sagt att Hitler var inte inblandad vad som än hände. Hitler gav inga order. Det finns inga bevis för det. Här har vi Eichmann som skriver något mycket specifikt, verkligen. Vad är förklaringen? Nå, låt oss titta på meningen. Det behövs bara ändring av betoningen på ett eller två ord så blir meningen annorlunda. Om det inte var: "Führen har gett order om fysisk förstörelse av judarna." Om man bara ändrar betoningen så får man en mening, som man känner igen om man är bekant med Adolf Hitlers allmänna publikationer och hans allmänna tal. "Förstö-relsen av judendomen." Det är något helt annat. Man gör inte det med gaskammare och maskingevär. Lika lite som man förstör kristendomen med gaskammare och kulor. Så varför skriver Eichmann detta och inte det andra?

Nå, under 1958 så är han medveten om, genom Höss memoarer som har publicerats och som Eichmann nämner på 20 eller 30 sidor, att hans dagar kan vara räknade. Att de letade efter honom. Han söker sig tillbaka i minnet med sitt tyska byråkratiska medvetande. Medvetandet har en förmåga att söka efter svar på ett omedvetet sätt. Och säkert ligger Adolf Eichmann vaken på natten och febrigt söker efter vad som hände och om führen gav order om fysisk förstörelse av judarna. Så hans medvetande kan ha ändrat meningen Reinhard Heydrich sa till honom. Men en sak måste vi vara helt klara över:

Detta är ett efter-krigs-tids dokument. Och ingen historiker kan bekräfta eller påstå att det någonstans i arkiven runt om i världen har hittats ett krigs-tids dokument som bekräftar att Führen beordrade fysisk förstörelse av judarna. Eller för den delen ett krigs-tids dokument som talar om gaskammare eller gasningar. Alla de dokument som talar om order från Führen eller gaskammare är efter-krigs-tids dokument. Påståenden från personer i Nürnberg, vittnesmål som de av den tillfångatagna kommendanten Höss i Krakow i Polen och från överlevande.

Och man kan inte överse med den stora skillnaden mellan krigs-tid och efter-krigs-tid när man letar i dokument. Om det inte finns några krigs-tids dokument som säger att det var en führers order, inga krigs-tids dokument som talar om gaskammare så måste det finnas någon förklaring till det. Så det är därför jag tror att Eichmanns medvetande här söker förbrilt efter en förklaring. Han söker efter något som kan få honom av kroken. Något han behöver när tiden kommer. Ni förstår, han försöker inte att undvika beskrivningar på vad han har sett. I Auschwitz så beskriver han groparna och krematorierna.

Precis på samma sätt som Albert Hoffmann. Albert Hoffmann, en person som jag aldrig hade hört talas om. Vid forskningar i arkiv i Maryland för 4 eller 5 år sedan kom jag över en rapport om Albert Hoffmann. Som var deporterings vakt i Salisia. Området där Auschwitz ligger. Och jag trodde att det inte var någon viktig person. För jag förstod inte att han var i Salisia. Men britterna förhörde Hoffmann. Frågade om han någonsin hade besökt ett koncentrationsläger. Och Hoffmanns svar var: "Ja, jag har två gånger besökt koncentrationsläger i mitt liv. Ena gången var i Dachau 1936, vilket var organiserat, rent, disciplinerat och fångarna var välnärda." Och sedan ännu en gång i 1941 eller 1942. Jag tror faktiskt vid båda tillfällena. Han sa: "Jag besökte Auschwitz koncentrationsläger med min vakt Brucht och med SS Rechführer Heinrich Himmler." Och han sa: "Auschwitz var helt annorlunda än Dachau. Synerna av vad jag såg där. Brutalitet på värsta sätt. Jag såg fångar bli slagna. Jag såg lik bli brända i krematorium." Och man tänker, här har vi det. Han beskriver det. Och man vänder sida och Hoffmann säger: "Men vad den allierade propagandan nu påstår är helt osant." Så igen, ungefär som med Eichmann, så har man en person som är beredd att säga vad han faktiskt har sett. Vilket verkligen inte var något trevligt. Men han vill inte sträcka sig så långt och säga gaskammare också. Varken Eichmanns eller Albert Hoffmanns säger sig ha bevittnat gaskammare. Så varför talar Höss om gaskammare?

Jag återkommer till Rudolf Höss och hans papper om någon minut och om andra personer lik honom. Vad finns mer i Eichmanns papper? Nå, han beskriver efter att Heydrich har kallat honom till Berlin och efter meningen om att Führern har gett order, så sa Heydrich: Himmler har beordrat Globocnik, som var polis-chef i Loblin att gå ut med denna order. Och han sa: Himmler har faktiskt beordrat att anti-tanks försvaret på ryska fronten ska användas till att gräva ner kropparna. Och du får åka ut och kontrollera vad Globocnik gör för något. Detta var Heinrich order till Eichmann. Vilket han beskriver. Eichmann åkte sen ut till den östra fronten. Och Eichmann säger i sina anteckningar: Från det drar jag slutsatsen att detta samtal med Heydrich måste ha ägt rum på sensommaren. För det måste ha varit efter det dubbla slaget om Minsk och Berlistock. Eftersom det var där anti-tanks försvaret befann sig. Vi åkte ut till Minsk och jag såg själv massavrättningar med maskingevär.

Nu, ni vet säkert det, men jag är revisionist som förnekar många saker. Men jag är inte en revisionist som säger att det inte förekom mördande av judar. Jag tror vi måste acceptera att det har förekommit massakers där SS officerare har skjutit hundratals om inte tusentals judar i gropar på östra fronten. I Riga, i Minsk och på andra platser. Dessa saker förekom. Och Eichmann själv, för jag var inte förvånad att finna i Eichmanns papper att han faktiskt hade bevittnat detta, han åkte till Minsk. Och som en riktig SS officer så åkte han direkt till fronten. Och han kom så nära faktiskt att han såg med egna ögon hur offren beordrades ner i groparna och väntade på att bli skjutna. Han beskriver detta i sina papper. Och jag har sett hemska beskrivningar från andra källor som jag har funnit. Hemska. Och han säger att en kvinna som höll ett barn i sina armar. Och instinktivt sträcker kvinnan ut barnet mot honom. Och han, han beskriver detta i sina memoarer. Jag var far också. Jag var också förälder. Och jag steg instinktivt framåt för att ta barnet, tills jag kom på vad jag höll på med. Men vid det ögonblicket så gick skottsalvan av. Både kvinnan och barnet dödades bara någon meter ifrån mig. Och en del av barnets hjärnsubstans hamnade på min vapenrock. Och min chaufför fick göra ren den sen.

Denna sortens detaljer, jag vet inte varför han hade skrivit ner detta i sina memoarer. Det finns med i samtalen. Det är en vidrig bit av vittnesmål. Han beskriver även, och jag måste säga detta eftersom jag är en ärlig historiker, när han hade kommit till en annan plats några veckor senare. Och han hade åkt runt i en buss. Och sedan hade chauffören sagt åt honom att titta i ett kikhål bak i bussen, där han såg ett antal fångar bli ihjäl-gasade av bussens avgaser. Så jag accepterar att detta förekom i en experimentell begränsad skala. Men vad jag inte accepterar är att gaskammare existerade. Och detta är väl välkänt. Jag har inte sett några bevis på att gaskammare existerade. Jag kommer inte gå in på här varför jag inte tror på gaskammare. Jag håller mig nu till Eichmanns papper.

Eichmann ställde upp lojalt för Himmler och Heydrich. Han undrar hela tiden var ordern kom ifrån. Om det fanns en order. Vid ett tillfälle går han så långt, en ganska paranoid tanke tycker jag, han säger: "Om det fanns en sådan order, så måste den ha kommit utanför Tyskland någonstans. Och varför?" Och där kommer vi tillbaka till om sionister skulle vara inblandade. Eichmann återkommer hela tiden till Höss memoarer som jag sa tidigare. Och detta är ännu en orsak att inte publicera Eichmanns memoarer och inte ge dem någon uppmärksamhet. Eftersom Höss memoarer är en hörnsten. En fundamental del av Holocaust legenden. Han beskriver hur regeringen i Slovakien och i andra länder där han opererade för deportationer av judar, och de var glada att bli av med dem. Och detta är återigen något som personer inte vill ha publicerat. Och han beskriver en händelse i Theresienstadt. Han beskriver hur ett tåg lastat med judar som skulle föras till Auschwitz, och en av kvinnorna protesterade ljudligt att hon inte var jude. Och hur hon fick gå av för att föras till Theresienstadt istället. Som var ett prominent läger för judar i Tjeckoslovakien. Och de judiska ledarna i Theresienstadt koncentrationsläger protesterade över att ha en icke-jude inhyst bland dem. Och detta är återigen en hemsk bild av hur människor behandlar varann.

Men värst av allt i Eichmanns papper, och jag tror att det upptar en 50 procent av Eichmanns papper, är beskrivningen av Adolf Eichmann, om hans samtal med sionister. Efter det att han hade anlänt till Ungern i mars 1944, efter den tyska invasionen i Ungern, Eichmann hade kommit dit för att samla ihop judar och föra iväg dem. Och två sionistiska ledare kom fram. Juel Brand och Reso Castner. Och de kom med ett erbjudande till honom. För att rädda judar i Ungern och Slovakien. Och för att göra en uppgörelse med honom: Okej, de kunde få den judiska mobben. Tyskarna kunde behålla den judiska mobben. Och faktiskt skulle judiska organisationer i Ungern gladeligen hjälpa till att samla upp dem. Om i gengäld Eichmann kunde garantera att spara 20 000 av de starkaste, de bästa, den judiska eliten, de tuffaste, som behövdes till den nya sionistiska staten Israel. Och Eichmann beskriver dessa samtal i detalj. Han har nästan helt upprepat vad som sades. Han beskriver dessa samtal med Brand och Castner och cynismen hos de sionistiska ledarna vid den tidpunkten, vid den tidpunkten av kriget 1944. Och i en anda som jag tror de judiska organisationerna idag skulle finna djupt kränkande. Detta tror jag, är varför Eichmanns memoarer måste stoppas. På grund av detaljerna. Juel Brand kom till Israel några år senare.

Men det är ingen tvekan om vad som hände. Eftersom när jag forskade i de brittiska arkiven nyligen så kom jag över brittiska dokument. Det är den berömda judiska uppgörelsen om ni kommer ihåg. Där Brand sändes ut för att förhandla med britter, Turkiet, Palestina och Egypten. Och uppgörelsen var att i retur för 1000-tals judar så skulle dessa länder hjälpa Tyskland med motorfordon för att slåss vid den ryska fronten. Inte vid den västra fronten naturligtvis. Och i gengäld skulle SS garantera att släppa ett visst antal judar. Eichmann var en förhandlare, förhandla i denna uppgörelse i Ungern. Och Brand och Castner förhandlade för sionisterna. Det är en fascinerande historia. Kanske en dag så kommer jag att skriva en bok om den. Eftersom nu har jag, i de brittiska arkiven, alla brittiska dokument som relaterar till den brittiska delen av denna uppgörelse. Som inkluderar brev mellan britterna och Brand, Castner, judiska agenter till sionistledarna i Palestina. En fascinerande men verkligt hemsk historia. Och om jag skriver en bok om detta så, inte kommer jag att få vänner av det.

I inledningen av sina papper skriver Eichmann att han inte är någon mördare. Att han är oskyldig. Han hade fått order att deportera judar. Vi måste acceptera naturligtvis att han skriver dessa memoarer i mitten av 1950-talet. Han är nu i en situation när han inte bara tar hänsyn till sina minnen. Utan också vad han har läst i andras memoarer. Memoarer som Rudolf Höss memoarer och Gerald Reitlingers. Som han också har läst. Så Eichmann, hans memoarer är en viktig del av Holocaust historien.

Och det är en sak som jag har sparat till sist. Och detta på grund av att jag är noggrann och att det finns klistermärken uppsatta runt i London nu. "Krossa Irving" och så vidare. En annan person kom och besökte mig i London för några veckor sedan. Och han hade med sig ett paket. Och i paketet fanns en bok. Och jag kände igen boken. För det var en välkänd bok som vi har talat om. Faktisk en kopia av Rudolf Höss memoarer. Kommendanten i Auschwitz. Publicerat av Institutet för Historia i München. Och han sa: "Jag köpte den här boken i Tyskland på en loppmarknad för några månader sedan. Och jag skulle vilja fråga er hur mycket ni tror att den är värd." Hur mycket vill ni ha för den? Och han sa: "Nej, nej, den har handskrivna noteringar i marginalen, över hela boken. Och här är några sidor av den. Ni kan se handskriften. Ni kanske nu misstänker vems noteringar det är. Den har noteringar i marginalen över hela boken. Se här. En notering: "Det är en förvanskning av fakta och en lögn." Denna bok är Adolf Eichmanns egen kopia av Rudolf Höss memoarer. Och denna man kom och erbjöd den till mig. Han visade mig den. Jag vet inte hur mycket pengar han vill ha för den. Jag är inte en rik man så jag kan inte betala så mycket. Jag har hans adress och en dag kanske jag köper den. Överallt här så skriver han sina egna kommentarer. När Höss säger: "Jag hade ett möte mellan fyra ögon ensam med Eichmann och vi diskuterade programmet. Vi diskuterade Eichmanns program för judarna." Och Eichmann skriver i marginalen: "En skamlig lögn. Jag var aldrig ensam med Höss." Så vi som alltid har tvivlat på Höss memoarer, vi undrar varför han har skrivit detta. Här har vi Eichmanns egna handskrivna anteckningar som ännu ett bevis att Höss memoarer är totalt opålitliga som källmaterial.

 Jag skrev ett brev för 2 veckor sedan till tidningen Die Seit i Tyskland. Två stycken faktiskt. Där jag först tar upp kontroverserna om Auschwitz och en annan artikel en vecka senare om Leuchter-rapporten. Och jag skriver i detta brev för läsarna: "Ett svin är den historiker som relaterar enbart till Höss memoarer." Nu, vi kan inte förlita oss på Höss memoarer.

Eftersom bit för bit, så kommer ni att se att sanningen kommer fram. Man kan fördöma historiker. Man kan arrestera dem. Man kan ge dem böter på 10 000 dollar. Man kan göra livet till ett helvete för dem. Men en sak är helt klar. Man kan inte deklarera vad som är sanning genom att förbjuda personer att tala. Sanningen tränger sig på. Tack så mycket.