 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Leuchter Rapporten:
"Gaskammrarna" = en bluff !
Professor Robert Faurissons förord till Leuchter Rapporten om "Gaskamrarna".
Augusti 1989
|
Fred A. Leuchter är en 46-årig ingenjör som bor i Boston. Han är specialist på planering och konstruktion av avrättnings anordningar för amerikanska fängelser. Ett av hans arbeten var moderniseringen av gaskammaren för avrättning i fängelset i Jefferson City, Missouri. Ernst Zündel är en 50-årig kanadensare med tysk bakgrund som bor i Toronto, där han gjort en lysande karriär som grafisk konstnär och i reklambranschen, innan han bojkottades för sina revisionistiska åsikter. Sedan dess, har han tillbringat så gott som all sin tid i kampen mot lögner om "Holocaust". Jag har hjälpt honom i den kampen, speciellt under de två rättegångarna som en kanadensisk judisk organisation tvingade honom att genomgå 1985 och 1988. Den första rättegången varade i 7 veckor och slutade med att han dömdes till fängelse i 15 månader för "publicerande av falska nyheter". Denna dom överklagades eftersom allvarliga fel gjordes av distriktsdomare Hugh Locke. Den andra rättegången varade i fyra månader. Denna gång dömdes Ernst Zündel till fängelse i 9 månader av distriktsdomaren Ron Thomas. Denna dom överklagades också på samma grunder. 1988 frågade Ernst Zündel Fred Leuchter om han kunde åka till Polen och undersöka "de utpekade gaskamrarna för avrättning" i de 3 koncentrationslägren Auschwitz, Birkenau och Majdanek. Slutsatsen av den första Leuchter rapporten blev tydlig: Inga sådana gaskammare har existerat i dessa 3 läger. 1989 frågade han Leuchter om han kunde besöka Västtyskland och Österrike för att undersöka de utpekade "gaskamrarna" i Dachau, Mauthausen och Hartheims slott. Slutsatsen av denna andra rapport är som du kan läsa nedan lika tydlig: Det har aldrig funnits några gaskammare för människor på dessa tre platser. Personer har kallat revisionism för "det största intellektuella vågspelet i slutet av tjugonde århundradet". Detta vågspel började kort efter andra världskriget med publicerandet av skrifter av Maurice Bardeche och Paul Rassinier. Det fortsatte 1975 med det mästerliga arbetet, The Hoax of the Twentieth Century, av Dr. Arthur Butz i Förenta Staterna, och 1979 med skapandet av Institute for Historical Review i Los Angeles. På 1980-talet, mycket tack vare Ernst Zündels aktiviteter, utvecklades revisionismen över hela världen på ett sätt att framtida historiker kommer antagligen att tala om revisionism före och efter Zündel. På ett sätt har dessa, av politiska skäl framlagda rättegångarna som ägde rum i Kanada, ändrat på allting. Zündel lovade 1985 att här i denna rättegång mot honom, även om han kommer att förlora, kommer de som förtalade Tyskland i Nürnberg rättegången att få möta sitt "Stalingrad". Och han fick rätt. Före Zündel Före Zündel tänkte tyska åklagare inte ens tanken att behöva bevisa existensen av "gaskammare". De ansåg dess existens självklart bevisad. Enligt insektsbekämpnings-experten Serge Klarsfeld: "Det är klart att under åren efter 1945 var de tekniska aspekterna på gaskammare negligerade eftersom ingen kunde föreställa sig att någon måste kunna bevisa deras existens." (Le Monde Juif, January-March, 1987, p. 1) Vid tiden för Nürnberg-rättegången, Eichmann-rättegången i Jerusalem, och Frankfurt-rättegången liksom vid många andra vanhedrande rättegångar, inkluderat Klaus Barbie-rättegången 1987, försökte ingen bevisa de fruktansvärda anklagelserna mot den kuvade tyska nationen. Dessa juridiska parodier var som häxprocesser i vilken de anklagade och deras försvarsadvokater inte frågade efter existensen av djävulen och hans övernaturliga göranden. I dessa moderna häxprocesser, var det tabu att fråga efter existensen av "gaskammare" och deras övernaturliga färdigheter, vilka trotsade alla lagar av fysik och kemi. Även Klaus Barbies franska försvarsadvokat, Jacques Verges, avstod från att fråga efter det minsta lilla bevis på existensen av den "gaskammare" som Klaus Barbie ska ha sänt barnen i den franska staden Izieu till. I alla rättegångarna mot så kallade "krigsförbrytare" eller "brott mot mänskligheten", har de förmenta civiliserade nationerna i nästan ett halv sekel ignorerat de elementäraste reglerna för straffrätt. För att förstå vad jag menar, låt oss ta ett exempel av några brott begångna i Frankrike. Låt oss anta att i detta fall finns det ett vapen, en kropp, och en mördare (eller en utpekad mördare). Ta i betraktande följande undantag, fransk domstol skulle normalt begära fyra rapporter enligt praxis: 1. En teknisk studie av vapnet som använts vid brottet. 2. En obduktions-rapport på offret för att visa hur och vad som ledde till döden. 3. En rapport på en rekonstruktion av brottet i närvaro av den anklagade vid platsen för brottet. 4. En rapport från ett besök av brottsplatsen av sakkunniga, åklagare, försvarsadvokat. Även om den anklagade har erkänt, så skulle aldrig sakkunniga besluta att inga ytterligare undersökningar behövs göras. För att ett erkännande ska ha något större juridiskt värde, måste det bestyrkas och bekräftas. Emellertid, i nästan ett halvt sekel har ingen bemött dessa elementära standardrutiner i ett mål som innehåller inte bara vanliga brott utförda av en person med ett vanligt vapen ("trubbigt föremål" eller skjutvapen), utan i stället är ett brott som antas vara utan motstycke, som har begåtts mot miljoner människor, använt ovanliga vapen som ingen domare någonsin har sett förut i hela sitt liv: en "super gaskammare" för tusentals offer, ett verkligt massproducerande slakthus! Den första rättegången mot tyskar som anklagades för att ha använt "gaskammare" eller "gasbilar" för att döda människor började i Sovjetunionen 1943. De har fortsatt in i våra dagar i Israel, Västtyskland och Frankrike och kommer snart att äga rum i Australien, Kanada och Storbritannien. Idag, efter 46 år med sådana rättegångar, så har vi fortfarande inte: 1. Ingen expertrapport som har fastställt att en given plats eller given bil användes för att döda genom gasning. 2. Ingen obduktions-rapport som fastställt att ett offer har dödats med giftig cyanvätegas, som är basen för insektsbeskämpnings-medlet, Zyklon B. 3. Ingen rapport från en rekonstruktion av en gasning-operation, som använts mot tusentals offer, har ägt rum med farliga kemikalier inblandade. 4. Ingen redogörelse av en undersökning av en plats eller en bil som antas ha använts för att döda med gas, använt rättslig teknisk modern kriminologi. Vid rättegången som gällde lägret i Struthof-Natzweiler, i Alsace, så gjordes faktisk en expertstudie av "gaskammaren" och av de "gasade" kropparna (vid det civila sjukhuset i Strasbourg), av professor René Fabre, en toxikolog. Men i varje fall konstaterades att ingen hade blivit gasad. Vad gäller Dachau, så genomfördes en slags expertrapport av kapten Fribourg, i den franska armén. Men när rapporten konstaterade att det skulle vara nödvändigt att undersöka rummet som kallades "gaskammare", blev ingen sådan undersökning gjord. Viss brottsplatts-besök ägde faktisk rum vid några rättegångar, vid bl.a. Frankfurt-rättegången (1963-65). Vissa delar av Auschwitz lägret besöktes men inte de utpekad "gaskamrarna" trots att de fanns där, antingen i sitt ursprungliga uppförande (som påstås ännu idag av polska kommunister) eller som ruiner som skulle kunna bli avgörande. (Se Wilhelm Stäglich, The Auschwitz Myth, Institute for Historical Review, 1986). En rekonstruktion som är per definition en simulering, skulle lätta ha kunnat göras i Birkenau. Den skulle omedelbart ha visat tokerierna i anklagelserna om gasning. Filmproducenter använder sig ibland av dokumentära dramer av Hollywood-typ om Birenau, påstående att de visar upp anländandet av judar till Birkenau, nära krematorie byggnaderna som antogs innehålla (a) ett omklädningsrum där offren tog av sig kläderna, (b) en gaskammare för att döda människor,(c) ett rum innehållande 5 krematorier med 3 ugnar i varje. Man säger att varje grupp av offer på 2000 människor och att det var många sådana grupper varje dag i varje krematorie. Vi kan se storleken på byggnaderna och arrangemangen i den omgivande platsen att i vilken en konstruktion skulle omedelbart resultera i stopp och överbeläggning. Klampandet upp till krematorierna skulle ha blivit uppseendeväckande. Nedtrampade människor, människolik, skulle skapa trängsel och stopp över hela området. Antagandet att den genomsnittliga tiden för kremeringen av en kropp var 1 och en halv timme, skulle leda till att efter 1 och en halv timme så skulle vi finna de ursprungliga 2000 kropparna minus 15 som hade bränts upp, det gör 1985 kroppar som inte hade någon plats före kremering! Denna "dödsmaskin" skulle bryta ihop vid den första gasningen. Det skulle ta 8 dagar och 8 nätter att kremera 2000 kroppar. Enligt experter på kremering och krematorier så kan inget krematorium arbeta konstant dag och natt på det sättet. Låt oss tala om vittnena som har avgett vittnesmål vid dessa moderna häxprocesser. I alla dessa efterforskningar har personer erbjudit sig själva som levande bevis på "Holocaust" och på "gaskammare". Hur har de, enligt vad de själva säger, flytt från gaskamrarna? Deras svar var mycket enkelt: alla av dem hade privilegierats genom ett mirakel. När varje överlevande passerade det ena så kallat "dödslägret" efter det andra, så ansåg han att han räddats som genom ett mirakel. Medlemmarna i "Sonderkommandos" slår alla rekord. Enligt deras påståenden, så brukade tyskarna också gasa dem efter tre månader, vilket betyder att efter ha vistats 2 år i Auschwitz och Birkenau skulle totalt 7 eller 8 på varandra följande mirakel ha inträffat för dessa kämpar. Bara i sällsynta fall i dessa rättegångar vågar advokater eller sakkunniga avslöja sin förvåning över så många mirakel och så många räddade genom mirakel. 'Den olympiske mästaren' i att överleva från gaskammare, Filip Müller, författaren till Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers, hade lite problem med dessa frågor vid Frankfurt-rättegången, men han hittade det perfekta svaret: han förklarade att berättelserna om den regelbundna avrättningen av "Sonderkommando" var rätt och slätt en legend. Det är irriterande att folk i allmänhet, historiker. och sakkunniga låter sig luras i sådan grad av dessa antagna vittnen till "Holocaust". Simone Veil, före detta fransk minister och ordförande för Europaparlamentet, ser sig själv som ett levande bevis på existensen av utrotningen av judar i Auschwitz, är höjden av oförskämdhet. Om hon är ett levande bevis på något så är det att tyskarna inte utrotade judar i Auschwitz. Veil, hennes mor och en a hennes systrar var alltid tillsammans: i Drancy (ett franskt transitläger), i Auschwitz, i Bobrek (ett underläger till Auschwitz), och i Bergen-Belsen. Det var i det sista lägret som de smittades a tyfus, på den tiden en dödlig sjukdom. Veil's mor dog där. Hon hade, liksom hennes 2 döttrar, överlevt Auschwitz. En annan dotter överlevde Ravensbrück. Personligen, så anser jag inte att någon är "vittne" om inte han eller hon genomgått ett korsförhör, av kompetenta och opartiska utfrågare om fysiska aspekter av fakta som han eller hon har rapporterat. Var vänlig och läsa noga vad jag säger här: I ingen rättegång har ett förmodat vittne av "gasningar" blivit korsförhörd om de fysiska aspekterna av gasningen han säger sig ha deltagit i eller bevittnat. Även i rättegången mot Tesch och Weinbacher, som dömdes till döden och avrättades för att ha tillverkat eller sålt Zyklon B, och som blev åtalade genom vittnesmål från Charles Sigismond Bendel, vilkens vittnesmål till stor del dessa två dömdes, genomgick inte den sortens korsförhör. (se William Lindsey, Zyklon B, Auschwitz and the Trial of Dr. Bruno Tesch, The Journal of Historical Review, Fall 1983, p. 10-23). Som princip och som den del av försvarets metod, har försvarsadvokaten undvikit den tabubelagda "gaskammaren" genom att begränsa sig själv genom att säga att när gaskammare existerade, så gasade deras klient ingen. Efter Zündel Så när Ernst Zündel kom, bröts sådana beslöjande trick sönder och samman. Denne man hade modet att inte låta sig avskräckas. Han visade verkligen att kejsaren hade inga kläder. Han förvirrade skojarna med sin bestämda saklighet, inget nonsens kom fram. Och till följd av detta, fick åklagarens experter och vittnen lida hårda slag i rättegången mot honom. Ernst Zündel flyttade motoffensiven och visade vad historiker och domare borde ha gjort. Han visade dem vad de borde ha gjort för länge sen. Historiker och domare borde, på sätt och vis, började med början, vilket är som alla vet ibland mycket svårt att göra. För att först och främst försöka bilda sig en uppfattning om vad som fysiskt sätt verkligen har inträffat, så sände Ernst Zündel på egen bekostnad en USA-expert till Polen till gaskamrarna för avrättning, tillsammans med hans team. Denna expert, Fred Leuchter, tog prover från marken, från väggarna och från golvet på de utpekade gaskamrarna och fick dem analyserade av ett amerikansk laboratorium. Jag beskrev tidigare hur experter och vittnen till detta åtal fick möta en helt ny motoffensiv i rättegångarna 1985 och 1988 i Toronto, (se Robert Faurisson, The Zündel Trials (1985 and 1988), The Journal of Historical Review, Winter 1988-1989, pp. 417-431). Jag ska inte ta upp det ämnet här. Jag vill bara göra klart att denna bedömning är inte bara min subjektiva bedömning. Beviset på att vad jag säger är sant är, att i rättegången 1988 expert nummer ett på denna utrotning, Raul Hilberg, vägrade att komma tillbaka och vittna eftersom han hade dåliga erfarenheter från 1985, av utfrågningen av Zündels försvarsadvokat , Douglas Christie. Han sa tillräckligt i ett brev till åklagare John Pearson, en brev som var tänkt att förbli konfidentiellt men som försvaret fick höra talas om och krävde att det skulle offentliggöras. Dr. Rudolf Vrba, det andra stora vittnet från rättegången 1985, kom inte heller tillbaka till rättegången 1988. När åklagare Pearson fick frågan av domare Ron Thomas om några "överlevande" skulle komma, svarade han generat (jag var närvarande) att de kommer inte att komma denna gång. Jag ska inte här referera till uttalandet som gjordes 1988 av Röda Korsets representant Charles Biedermann, en uppenbarligen ärlig och intelligent man som tyvärr ofta gav undvikande och vilseledande svar, och professor Christopher Browning, som gav ett beklämmande intryck av en amerikansk universitets professor: förvirrad, okunnig och naiv. En man som tycktes vara utan samvetsbetänkligheter. En man som tog emot 150 dollar i timmen av de kanadensiska skattebetalarna vid sitt framträdande i Toronto för att medverka till att kasta i fängelse denne man - Ernst Zündel - för att ha publicerat i Kanada en 14 år gammal uppsats som hade distribuerats fritt i Storbritannien och i Brownings eget land. För mig så var det huvudsakliga resultatet av den första Leuchter rapporten att den gjorde en sak påfallande klar: att inget rättsligt expertutlåtande av "vapnet" på "Holocaust" brottet hade tidigare gjorts. Sen hans rapport offentliggjordes i april 1988, så har Leuchter inte träffat på en enda person, inkluderat de som visade sin ilska över vad han hade kommit fram till, som kan motbevisa hans rapport med någon annan rapport som tidigare uppdagats. (Jag talar naturligtvis inte här om den expertrapport som begärdes av domare Jan Sehn i Polen, en rapport som inte har något att göra med detta ämne.) Som en hälsning till de som vill kritisera några delar av Leuchter-rapporten, vill jag inbjuda dem till att göra sin egen undersökning och ta fram en egen laboratorierapport. Det återstår en lösning som sammanfattades av Fred Leuchter själv i hans papper som gavs i Los Angeles i Februari 1989 under den nionde Internationella konventionen av Institute for Historical Review: Bildandet av en internationell kommitté av experter på problemen om gaskamrarna. Så tidigt som 1982, en fransk historiker Henri Amouzoux, med vilken jag har diskuterat mina efterforskningar, anförtrodde till mig att han hoppades på en sådan lösning. Han sa flera gånger att han ville definitiv ha en "internationell" kommission, eftersom en fransk verkade kraftlös och inte öppen för nya idéer om gaskammare. Polska myndigheter kommer, om de inte plötsligt utvecklat en aptit för glasnost, att opponera sig med all kraft mot all forskning av det slaget, precis som de motsatte sig all normal tillträde till arkivet i Auschwitz' museet. speciellt till dödsregistret (Totenbücher), som lämnades kvar av tyskarna och som skulle ge oss en idé av det verkliga antalet som dog i Auschwitz och naturligtvis dödsorsaker. 1987, Tadeusz Iwaszko, direktören för arkiven i Auschwitz museet, sa till den franska journalisten Michel Folco (i närvaro av apotekare Jean-Claude Pressac, en av Serge Klarsfelds vänner) att "om vi skulle börja med undersökningar som inte gav några bevis på gaskamrarna, så skulle judarna anklaga oss andra polacker för att dölja bevisen." {Notera: Den 8 augusti, 1989, skrev Ernst Zündel till Michel Gorbachov, informerade honom att han fått veta av Röda Korsets delegat Charles Biedermann att Sovjetunionen hade beslagtagit Auschwitz dödsregister. Han anhöll om tillträde till registren och att det skulle ses som en gest av samförstånd om registren släpptes. Av kanske en tillfällighet, så släppte Sovjetunionen registren en och en halv månad senare.} Det är troligt att den första Leuchter-rapporten för en lång tid kommer förbli den första och sista rapporten om gaskamrarna i Auschwitz, Birkenau och Majdanek. Som en banbrytande insats, har den öppnat ett speciellt givande fält av forskning för andra att följa och utveckla utifrån. Den andra Leuchter-rapporten Den andra Leuchter-rapporten är också ett banbrytande arbete, denna gång på frågan om de utpekade gaskamrarna i Dachau, Mauthausen och Hartheim. Jag följde inte med Leuchter och hans team till Auschwitz, Birkenau, och Majdanek, men jag har ansett sedan 1977 att amerikanska gaskammare som använder cyanidgas ska studeras för att se orimligheterna med de gaskammare som ska ha använt Zyklon B. Ett insektsbeskämpningsmedel som baseras på cyanvätegas. Jag hoppas att en dag, utan att riktigt tro det, att en expert på de amerikanska gaskamrarna ska besöka Auschwitz och genomföra de slag av fysiska och kemiska studier som behövs att genomföras efter en ärlig juridisk eller historisk förfrågan. 1979, vid tiden för den första internationella konventet av Institute for Historical Review, så berättade jag om den idén för flera människor, speciellt till Ernst Zündel. Under åren som följde övergav jag allt hopp om det. Jag måste säga att även bland många revisionister så fann jag inte många som var intresserade av min idé. Kanske verkade den för djärv eller orealistisk. Men Ernst Zündel övergav inte den idén, eller hoppet om att lyckas med det. I förordet till den första Leuchter-rapporten, så berättade jag hur, tack vare Ernst Zündel och den kanadensiska advokaten Barbara Kulaszka, jag kunde träffa Leuchter i Boston, och hur expeditionen till Polen organiserades. Vid expeditionen till Västtyskland och Österrike så var jag en del av Leuchters team. I rapporten som du är på väg att läsa, så ger Fred Leuchter all viktig information om medlemmarna i teamet och om karaktären och resultaten av hans mission. -Dachau- Från 1945 till 1960, så hade den allierade propagandan och de allierade domstolarna berättat om gaskammare för att döda människor i Dachau, Mauthausen och Hartheim. Uppenbarligen, så fanns det ingen brist på bevis på dessa fakta. De framhöll speciellt Dachaus "gaskammare" och dess offer. Amerikansk propaganda var så överväldigande att, om det finns något land i världen i dag där "gasning" i Dachau är ansedd som bevisad lika väl som Egyptens pyramider, så är det i USA. En av de avgörande dagarna i Nürnbergrätte-gångens föreställning var den som visade en film om de tyska koncentrationslägren. De definitiva ohyggligheterna kom med en presentation av "gaskammaren" i Dachau. Filmens berättare förklarade funktionen av maskineriet som förmodligen hade gasat "sannolikt hundra män och kvinnor per gång." Vi kan inte överbetona hur mycket visande av denna film betyder, för att fånga och påverka fantasin hos människor inkluderat de åtalade tyskarna. Det är antagligen en av de saker som mest hjälp till att hetsa upp den allmänna opinionen mot de besegrade tyskarna, där för det första visningen av denna film, och för det andra, den sortens erkännanden som gjordes före tribunalen av Rudolf Höss. "kommendanten i Auschwitz". Idag vet vi att hans erkännande var "dikterat". Innehållet i den var uppdiktad av den sjuka fantasin hos en brittisk jude som var en av de män som torterade Höss efter hans tillfångatagande (se Robert Faurisson, How the British Obtained the Confessions of Rudolf Höss, The Journal of Historical Review, Winter, 1986-1987, pp. 389-403). Men "gasningar" i Dachau var också en uppdiktad historia som inte höll. Vi fick vänta till 1960 innan lögnarna medgav det. I augusti 1960 i Die Zeit, så medgav den notoriska Martin Broszat att det aldrig har funnits några gasningar för att döda människor med i Dachau. Två år tidigare så publicerade samme historiker "erkännandena" av Rudolf Höss, som antagligen skrevs i fängelset efter Höss lämnats över av britterna till de polska kommunisterna. Han presenterade detta erkännande som genuint sant, ändå var dessa "erkännanden" i huvudsak samma erkännanden som britterna fick, och var inget annat än en rekonstruktion och utveckling av den brittiskt påhittade versionen med en bit polsk anstrykning pålagd. (1972 utnämndes Martin Broszat till direktör för Institutet för samtidshistoria i München, ett halvofficiellt institut för den västtyska staten). I dag kan varje besökare av "gaskammare" i Dachau läsa en löstagbar skylt med följande uttalande på fem språk: Gaskammare - maskerad som ett "duschrum" - aldrig använd som gaskammare. Eftersom skylten är löstagbar kan filmproducenter som vill skapa sensation kring lika djävulska som professionella lögnare, ta bort skylten och filma eller fotografera rummet från alla vinklar och envisas med att säga att det var en gaskammare som verkligen användes för att gasa fångar. Jag häpnas över cynismen hos Dachaus museums officiella ledning och över naiviteten hos museets besökare. Orden på skylten betyder ingenting. I min biografi som jag skrev 1980, Memoire en defense contre ceux qui m'accusent de falsifier l'histoire (1980, p. 197-222), tar jag upp denna sak. Jag tar upp hur jag totalt generade direktören för museet, Barbara Distel, och senare Dr. Guerisse, presidenten för Dachaus internationella kommitté med högkvarter i Bryssel, genom att fråga dem varför de kallar detta rum för en "gaskammare". När människor frågar dessa två hur det kommer sig att tyskarna inte hade haft tid att avsluta byggnationen av denna lilla gaskammare som de började bygga 1942, så svarar de att fångarna som användes vid bygget antingen saboterade det eller vägrade att arbeta med det. Men hur kunde dessa fångar, som aldrig i sina liv kunde ha sett något som inte existerade någonstans i hela världen (en gaskammare för 100 människor åt gången), hur kunde de veta från tiden de startade arbetet, att när arbetet var avslutat så hade de konstruerat en gaskammare för människor? Har vi här ännu ett mirakel, en förutsägelse och mental telepati? Kom det successivt detaljer om arbetet från fångarna som passerade under dessa tre år? Gav tyskarna dem ett topphemligt uppdrag utan att bry sig om att avsluta detta mordiska instrument, om dödandet av internerna var en tysk taktik i "den slutliga lösningen"? Dessutom, hur visste Barbara Distel och Dr. Guerisse att rummet var en ofullbordad gaskammare? Kan de förklara för oss vad som behövs läggas till, till den "ofullbordade gaskammaren" för att den ska bli en fullbordad en? Var fick de den tekniska informationen? Har de planritningar för "gaskammare" i sina arkiv? Har de redan sett några "fullbordade" gaskammare? När och var? Vid tiden för vårt besök i Dachau, den 9 april 1989, så videofilmades Fred Leuchter, Mark Weber och jag av kameramannen Eugen Ernst, först i gaskammaren, och sedan efter att ha lämnat den vid någon sorts uppställningsplats utanför. Det var vid den uppställningsplatsen som vi bestämde att spela in våra kommentarer till besöket. Turisterna som just hade besökt rummet såg oss och stannade för att lyssna. Fred Leuchter kunde göra sin rapport ifred, förutom en inte så farlig incident provocerad av en av turisterna som aggressivt frågade mig om vi tvivlade på äktheten hos "gaskammaren". Jag undvek frågan och han gick sin väg. När det var tid för Mark Weber och jag själv att kommentera våra intryck framför kameran om vårt besök, så började turisterna att samlas i större antal. En del av dem uppträdde lite nervöst. Vi kunde ha avbrutit våran rapport och fortsatt någon annanstans i lägret, men jag bestämde att stanna kvar där vi var och försöka att utnyttja situationen. Trots allt, vi hade här framför oss den bästa möjliga publik: alla av dem hade just "sett en gaskammare" och de skulle antagligen senare att säga till sina vänner: "Ingen kan förneka existensen av gaskammare. Jag såg dem själv i Dachau." Jag började därför engagerat att improvisera en debatt med besökarna. Jag påpekade för dem att de hade inte besökt en gaskammare alls, utan endast ett rum som Mrs. Distel, direktören för museet, hade gett den beteckningen. När hon gett en så allvarlig anklagelse för vilken hon inte har några bevis (de få fotografierna och dokumenten som satt uppsatta i rummet intill den utpekade gaskammaren bevisade ingenting alls). Men vem vågar fråga henne om bevis? Tydligen ingen alls. Jag varnade dessa turister att inte säga till sina anhöriga att de har sett en gaskammare i Dachau. I verkligheten har de inte sett någon sådan alls. Mitt under mitt framträdande lät jag dem veta att så vitt vi revisionister visste, så hade det inte funnits någon gaskammare för människor någonstans, inklusive Auschwitz. Inte heller hade det varit någon tysk taktik att utrota judarna. Det hela började likna någon sorts "tillställning". Några besökare reagerade ilsket, andra höll med oss. Alla av dem tycktes antingen förnärmade eller intresserade. En ung tysk man tyckte att jag förtjänade att kastas i fängelse för sådana påståenden. Den mest fientliga av dem slapp ur sig den vanliga frasen: "Gaskammare eller inte, det har ingen betydelse." Detta är ett argument som jag, som fransman är speciellt förtjust i, eftersom i Frankrike så har Jean-Marie Le Pen blivit starkt fördömd av domstolar, i genmäle mot anklagande judiska grupper, för att ha sagt exakt samma sak. Den magiska "gaskammaren" är den centrala stöttepelaren av "Holocaust" religionen. Det är inte revisionisterna utan snarare fasthållandet av denna religion som skapar en sådan uppståndelse om gaskamrarna. Följaklingen, måste vi be dem om några förklaringar över deras engagemang vad gäller gaskamrarna. Naturligtvis så måste de klamra sig fast vid dessa. För utan ett specifikt hjälpmedel för förintelsen, blir det omöjligt att bevisa existensen av en systematisk och speciell förintelse av judarna. Utan gaskammaren finns det ingen genocide. Och utan genocide så faller historien om judarnas oerhörda ojämförliga lidanden i förhållande till alla andra grupper av mänskligheten under Andra Världskriget. Eugen Ernst kunde spela in en stor del av denna tillställning som gav mig tillfälle att ge min första offentliga presentation i Tyskland om tabuna av "gaskamrarna" och påståendena om "genocide", alldeles i centrum av bluffen om gaskammaren i Dachau. En av de viktigaste platserna som har använts av förespråkare för den stora Holocaust lögnen. -Mauthausen- Den mindre gaskammaren i Mauthausen har aldrig försvarats av så många av Holocaust förespråkarna. Den är omöjlig att försvara. Under nästan ett halvt sekel har bara två personer verkligen försökt få oss att tro på dess realitet: Hans Marsalek i Österike och Pierre-Serge Choumoff i Frankrike. I deras olikartade publikationer så avhåller de sig klokt nog från att visa verkliga fotografier från insidan av rummet. Anledningen är enkel: rummet liknar inget annat än ett enkelt duschrum och man kan inte se någonting som kan få någon att tänka att detta var en gaskammare för att döda människor med, med allt det maskineri som om det var det, skulle vara nödvändigt och sålunda så måste det finnas där. Marsalek och Choumoff visade vanligtvis ingenting alls av det. Vid sällsynta tillfällen så visades ett foto från utsidan på en av de två dörrarna (två dörrar till en gaskammare, ett faktum som definitivt skulle fördubbla problemen med att hålla kammaren lufttät), eller ibland så lät de läsaren vagt ana en liten del av insidan. Vid tiden för mitt första besök till Mathausen 1978, så frågade jag två anställda vid museet, specielllt direktören, en spansk pensionär, varför det bland vykorten av lägret som fanns i salen för turister, så fanns det inte ett enda ett som visade den så kallade gaskammaren. Svaret blev: "Det skulle vara för grymt." Det är ett ganska överraskande svar om ni kommer ihåg att alla i dessa koncentrationsläger museum, inkluderat det i Mathausen, är ihågkommandet av "ohyggliga gaskammare" den cetrala uppvisningen. Och när man inser att en sorts "sex-shop anti-Nazism" är en av de mest blomstrande artiklarna i "Shoah Business". Under samma besök ville jag också ta reda på varför de inte visade, antingen i "gaskammaren" själv eller i museet, några dokument eller några expert-rapporter bevisande att det som såg ut som ett duschrum var faktiskt en gaskammare för att döda människor med. Lägrets direktör understod sig att svara att texten av en sådan expert-rapport var förevisningen av själva gaskammaren. Det var inte sant. Han måste tala om för mig om en expert-rapport som påstås finnas i Linz. Men han gav mig inga mer detaljer om det. Det är klart, om det finns en sådan sorts expert-rapport, så skulle den finnas med i alla arbeten om Mauthausen och den skulle omnämnas i alla "Holocaust"-biografier. Under inspektionen av Mauthausen den 10 april 1989, så inträffade en incident med lägrets anställda inblandade. Vi besökte platsen tidigt på morgonen för att Fred Leuchter skulle kunna ta med sig ut sina prover utan för mycket risker. Han hade knappt avslutat sin uppgift (som orsakade en hel del oväsen) när en grupp besökare började gå mot "gaskammaren". Det var mest barn från skolor där de systematiskt har indoktrinerats att känna skuld och hat mot den föregående generationen av tyskar och österrikare för vad de gjort under kriget (Österrike är hemland för den tämligen motbjudande Simon Wiesenthal). Guiderna, antingen anställda på museet eller lärare, talar på avstånd om "gaskammaren" och hur den fungerar. De gav de vanliga typiska förklaringarna som finns i den populära "Holocaust litteraturen" som motsäger varann på många punkter. Utan förvarning började Mark Weber och jag, medan Eugen Ernsts filmade det hela, ställa frågor till guiden under museum turen. Efter att till en början varit mycket självsäker måste han, den stackars mannen, när han bombarderades med frågor, medge att ingen vet särskilt mycket om hur denna "gaskammare" fungerar. Det visade sig att genom åren hade historien varierat oerhört i sin form. De gav besökarna tre på varandra motsägande versioner om gasningens procedur: Version nr 1: Gasen kom från innertaket genom duschhuvudet (som ännu existerar): Den versionen, den officiella som berättades för oss, övergavs när människor observerade att, med tanke på det låga innertaket, så kunde offren lätt stoppat sina händer över duschhuvudet för att blockera det och hindra spridningen av gasen. Version nr 2:
Gasen kom från innertaket och vädrades ut genom en sorts skorstens öppning, som fortfarande finns på den västra sidan: De anställda kunde inte tala om för oss varför denna version också hade övergivits. Version nr 3: Gasen kom genom ett tunt, perforerad rör som fanns på den östra väggen, omkring 80 centimeter från marken. Det finns inte längre några spår av det röret eller ens öppningen genom vilket den antas ha kommit från det angränsande rummet där gasen bildades. Det angränsande rummet var emellertid alldeles tomt och innehöll ingenting som kunde ge en antydan om vad det hade använts till. Av alla konstiga förklaringar var kanske den mest märkliga, den som gavs på en metalltavla på insidan på gaskammaren. Det var den av version nr 2. Jag nämner det för att det officiellt förklaras att texten på tavlan var ett misstag. Att proceduren som beskrivs där är inte längre den rätta. Jag observerade att version nr 3, den som för närvarande bestäms ha varit den rätta, har problem med att vara fysiskt extremt osannolik. Eftersom det var placerat 80 centimeter ovanför golvet, så skulle det perforerade röret även om det delvis var inbäddat i väggen för att inte förstöras av kropparna på insidan, så skulle det blockeras av offrens kroppar hoppackade i gaskammaren. Hur skulle gasen ha spridits normalt i "gaskammaren" för att döda offren runt om hela rummet? Guiden sa till slut att han inte var någon vetenskapsman och hans förklaringar var tagna från en bok skriven av... Hans Marsalek. Några få minuter efter museum turens guide hade gått anlände två polisofficerare (?) och befallde oss att stoppa filmningen. De informerade oss att vi kunde fotografera allt i Mauthausen utom... "gaskammaren" och krematorieugnen! Emellertid, det fanns inget meddelande som rådde turisterna det. I varje fall, tusentals besökare fotograferade de två platserna utan några varningar från lägrets anställda. I Mauthausen hade jag känslan att lägrets anställda uppförde sig i en sorts panik. De uppförde sig som de var jagade av den fortskridande revisionismen i Österrike och av revisionistiska arbeten från personer som Emil Lachout, Gerd Honsik och Walter Ochensberger. (I parentes vill jag nämna den österrikiska författaren Franz Scheidl. På 60-talet så publicerade han på egen bekostnad en hel serie med studier med huvudtiteln Geschichte der Verfemung Deutschlands, Historia från det förtalade Tyskland. Det har förblivit till stor del okänt, även bland många revisionister). -Hartheims slott- Hartheims slott kan ses på stort avstånd, placerat som det är mitt på en stor slätt. För att vara en plats som ska innehålla de mest hemliga av brott så är den omöjlig att dölja. Det slottet var, före och efter kriget, en sorts fristad och är det ännu idag. Det innehåller ett oförargligt smalt rum som får en att undra varför de praktiserande av den stora lögnen bestämde att kalla det för en "gaskammare" för att döda människor med. Det är en av de mest oförskämda och mest förbryllande påfunden av "Holocaust" religionen. Idag kan jag se bara en användning för det: till de som förlöjligar med dessa religiösa vidskepligheter från det förgångna som om vårat tidevarv var mer upplyst och mer intelligent än de mer avlägsna sekler, så vill jag säga: "Åk och besök gaskammaren i Hartheims slott och kom sen och tala om för mig huruvida du känner dig förödmjukad för att blivit behandlad som den imbecillaste av människor som vågar säga att det har en gång varit en gaskammare." Den har fastställts som sådan av Hans Marsalek, i den engelska versionen av de bekännelser han antas ha fått ifrån Franz Ziereis, kommendant i Mauthausen, rörande: "stor tillkomst av gasning där Ziereis' uppskattar att 1 och en halv miljon människor dödades."! Den revisionistiska intifadan Den nuvarande oredan från försvararna av "Holocaust" har fått en del egendomliga effekter. Fram till slutet av 1970-talet så ansåg de att i Auschwitz, Birkenau och andra läger placerade i Polen så hade de starka bevis på existensen av gaskammare och därav genocide på judarna. Fram till den tidpunkten gick de så långt att de sa att de fanns vissa små överdrifter och att lägren som fanns utanför det nuvarande Polen antagligen eller säkert hade inga gaskammare. I början av 1980-talet medan denna revisionistiska rapport var under skrift, verkar gaskamrarna i Polen och särskilt dessa i Auschwitz och Birkenau vara mer och mer tvivelaktiga. Detta i sin tur ledde till en reaktion av fruktan. I en manöver jämförlig med religiös eller politisk fundamentalism, så har förintelse-förespråkarna försökt få tillbaka förtroendet och de ursprungliga doktrinerna. De har "återetablerat" gaskamrarna som har blivit övergivna. De börjar faktiskt ånyo bekräfta att det har funnits gaskammare i Mathausen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Neuengamme, Struthof-Natzweiler, och kanske även i Dachau. Jag refererar här till en bok av Adalbert Rückerl, Hermann Langbein, Eugen Kogon och 21 andra författare: NS-Massentötungen durch Giftgas, (Fischer Verlag, 1983). För att återvända till Mauthausen så har en del människor, inkluderat Claude Lanzmann och Yehuda Bauer, gått så långt att de tog tillbaka dess historia. 1982 skrev Bauer bestämt att "inga gasningar förekom i Mauthausen." Lanzmann var lika bestämd. 1986 under en hätsk debatt om Roques-affären i Europe 1 (en fransk radio-station), så korrigerade han statsrådet Michel Noir, som hade nämnt gaskammaren i Mauthausen. Lanzmann dementerade med kraft ministern: det har aldrig funnits en gaskammare i det lägret. Men det hindrade inte dessa två personer från att några år senare säga att det har visst funnits gaskammare i Mauthausen. (Om Bauers återgående, se sid 33-34 i den absurda boken som publicerades i Wien 1989, av Dokumentations-archiv des österreichischen Widerstandes under titeln Das Lachout- "Dokument", Anatomie einer Falschung. För att återgå till Lanzmann's återgående, läs hans brev publicerat i Le Monde Juif, July-September 1986, p. 97). Alla dessa återgåenden och ändringar i inriktning och ständiga ändringar i förklaringar, är ytterligare ett bevis på att "gaskammare" och "genocide" är inget annat än en myt. En myt som ständigt omhuldas under inflytandet av en dominant opinion. Förintelse-förespråkarna har idag bara två tillflykter kvar, två saker som de hoppas ska fastställa förtroendet: "gasbilar" och "Treblinka." För att ta första punkten, så kan jag säga dem att fransmannen Pierre Marais kommer snart att publicera en studie med titeln Le Mythe des camions a gaz ( Myten om gasbilarna). Om den andra punkten, kan jag säga dem att de kommer förlora "Treblinka" precis som de har förlorat "Auschwitz". "Holocausts" befrämjare kommer i en förutsebar framtid att satsa sina pengar, sin makt, sin möjlighet att producera filmer, iscensätta ceremonier, bygga museer. Men dessa filmer och ceremonier och museer kommer mer och mer att sakna betydelse. De kommer att finna mer och mer sätt att pressa tillbaka revisionisterna genom fysiska attacker, mediakampanjer, speciella lagar och även genom mord. 50 år efter kriget kommer de att fortsätta att åtala vad de kallar "krigsförbrytare" i iscensatta rättegångar. Revisionisterna kommer att svara med historiska och juridiska studier, vetenskapliga och tekniska böcker. Dessa böcker och dessa studier kommer att vara våra grundpelare, i våran intellektuella intifada. Judarna kommer att ha ett val: de kan antingen följa exemplet av de sällsynta bland dem som har haft modet och är hedervärda nog att fördöma den stora lögnen, eller så kan de stödja dessa melodramatiska aktiviteter av människor som Elie Wiesel och Samuel Piskar och de smaklösheter som vissa folkjägare som Simon Wiesenthal och O.S.I. i USA. David Irving, som valde 1988 att stödja de revisionistiska synpunkterna, sa nyligen: "De judiska organisationerna har att rannsaka sina samveten. De har propagerat något som inte är sant." (The Jewish Chronicle, London, 23 June 1989) Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Dr. Robert Faurisson August, 1989
|
Behandlar bl.a.
judendomens historiska rötter,
sionisternas sammarbete med det nazistiska
Tyskland och en granskning av den bibliska
judendomen. Oumbärlig källa
för alla som vill förstå den
långvariga Palestina-konflikten. Om den judiska
ockupationen i Sverige och dess makt
över de svenska medierna och Sveriges
ekonomi och de maffiametoder som används
för att kontrollera det fria ordet. Om Ahmed Ramis
roll i kampen för demokratin i Marocko
och i Sverige och mot kung Hassan i Marocko;
och om hans liv från hans uppväxt
i Marocko fram till hans flykt till Sverige.
På vägen får vi ta del av
hans funderingar om Islam och om hur ett
rättvist samhälle bör
byggas. Boken om den av
judarna iscensatta rättegången
då Ahmed Rami dömdes till 6
månaders fängelse för
"missaktning av den judiska maffian". Den
innehåller bl. a. de samtliga 18
åtalspunkterna som fälldes. Ahmed Ramis
senaste omfattande bok. Avslöjar
Judendomens verkliga ansikte, dess myter och
propaganda. Berättelsen
om berberpojken Ahmed bygger på
händelser som har ägt rum i
verkligheten i Ahmed Ramis barndom i
Maocko.
Ahmed
Rami´s Books:
Morocco
and revolution
Ein
Leben für Freiheit
Révoltes:
pourquoi et comment
Marrocos
e Revolução
Israel?
101
fakta istället för
den judiska
lögnpropagandan
Av Ahmed Rami.
ZIP
(Finns även på
tyska
Deutsch)
makt
i
Sverige
Av
Ahmed Rami
ZIP
(Finns även på
tyska
Deutsch)
för
frihet
(Självbiografi)
Av
Ahmed Rami
ZIP
(på
franska
en
français
och
tyska
Deutsch)
häxprocess
i Sverige
Ahmed Rami
ZIP
(Finns även på
tyska
Deutsch)
Falsk
Varudeklaration
Den
Judiska myten
om rasen
Av Ahmed Rami
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
Av
Ahmed
Rami
berberpojken
(Barnbok)
Av
Ahmed Rami
ZIP
Ahmed Ramis
böcker är delvis översatta
till
tyska
,
franska
, engelska
och kan
beställas (i bokforme) genome att direkt
skriva till författaren:
Ahmed
Rami
Box
316
10126 Stockholm
Tel.
0708121240
Andra
böcker:
av
Roger Garaudy
av
Israel Shahak
Förbjud
Gamla Testamentet !
Av
Ahmed Rami
Ahmed Ramis kamp mot den judiska ockupationen och
herraväldet i Palestina
och i resten av världen. Du också
är välkommen som frihetskämpe.
Handla nu! I morgon kommer det att vara för
sent!
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your
enemy
You too are
welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be
too late!
Compose
your letter online. Write now
to
Rdio
Islam
Donations to help his work may be sent (in cheques
or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm,
SwedenPhone:+46708121240
English
-Svensk
-French
-German
-Portug
-Arabic
-Russian
-Italian
-Spanish
-Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site
may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where
they are located - is mentioned.