Övning i praktisk revisionism

Ett försök till analys av boken: Kaasukammion varjossa. Suomalaiskohtaloita Stutthofin kuolemanleirillä (I skuggan av en gaskammare. Finska öden på Stutthofs dödsläger) av Oskar Reponen (Weiling & Göös, 1980). Fanns det eller fanns det inte en gaskammare i drift på lägret?

På sommaren hittade vi en intressant bok om gaskammaren på Stutthof som anges basera sig på ögonvittnesskildringar. Även om bokens titel lovar mycket ger boken förvånande lite. Detta väcker naturligtvis frågan hur det är med andra "ögonvittnesskildringar". Kanske finns det bara ett fåtal basbeskrivningar vars information olika författare har lånat så att deras beskrivningar framstår som autentiska? Då boken är skriven på finska och har, så vitt vi vet, inte blivit översatt till svenska, har vi nu skrivit en kritisk granskning av bokens innehåll beträffande
dess information om Förintelsen.

Stutthof anses ha varit ett av de mest beryktade lägren där 100.000 av 120.000 fångar lär ha dött av diverse orsaker (s.110). På basis av titeln förväntar sig läsaren en utförlig beskrivning av gaskammaren på Stutthof. Genom att kalla lägret för dödsläger antyder titeln också att man systematiskt gasade människor ihjäl på lägret. I det följande kommer jag att studera hur boken infriar dessa förväntningar.

Det är helt klart att massor av lik fanns på lägret. Även om man i boken anger att dessa människor hade gasats ihjäl (s.132, s.140) finns det också uppgifter om att människor dog eller dödades på andra sätt (s.104:genom skjutning, s.207:genom en omfattande naturlig dödlighet) eller att antalet lik utökades genom transporter av döda från andra orter till lägrets krematorium (s.206 och s.252). Då det fanns stora problem med lik på grund av bristande krematoriekapacitet, lämnar boken inte något svar på frågan varför man ökade problemet ytterligare genom att gasa ihjäl fångar. Låt oss anta att gasningar ändå skedde. Vilka bevis för detta finner man i boken?

Reponens bok är delad in i två delar. Den första delen är ett referat från en intervju med Lilly Millner som vid tioårsålder fördes från Kaunas till Slobodkans ghetto och vidare till Stutthofs läger. Efter kriget flyttade hon till sin moster i Finland som var hennes enda kvarvarande släkting. Den andra delen av boken är en förkortad version av en dagbok skriven av Veijo Johansson, en av de finska sjömän som blev internerade på lägret då biståndspakten mellan Tyskland och Finland bröts under fortsättningskriget. Det bör uppmäksammas att boken innehåller också information som Reponen har inhämtat från boken "Rapport fraa Stutthof av Nielsen (se s. 115). Denna information är ofta angiven så att läsaren får uppfattningen att uppgifterna hör till Lillys vittnesmål. Dessa främmande inslag har uteslutits från det material som jag har analyserat i denna rapport.

Även om Lilly och Veijo levde i "skuggan av en gaskammare" är deras kännedom om den inte särskilt omfattande. Lilly berättar att hon redan vid ankomsten till lägret av andra judar erfor att en gaskammare hade byggts på lägret strax intill krematoriet (s.127) och hon fick se flera gånger hur kvinnor i grupper av 60-80 personer skickades i riktning mot gaskammaren (s.140). En gång blev Lilly också vald till en sådan grupp. Hon blev emellertid knuffad undan av en kvinnlig vakt som bekräftade hennes farhågor genom att berätta för henne att hon hade varit på väg till gasning (s.135). Veijo skriver i sin dagbok att han av en kvinnlig kamrat har hört att det finns en gaskammare på
lägret (s.193).

Det bör observeras att dessa vittnesmål har betydande svagheter. Reponen anger att Lilly hade svårt att minnas någonting om livet på Stutthof (s.10) men att hon började minnas då hon hade läst ett häfte som överlevande nu bosatta i Israel hade skrivit om sina upplevelser i Slobodkan och Stutthof (s.10). Denna omständighet kastar naturligtvis en skugga över autenticiteten hos Lillys minnesbilder. Hur som helst bör man observera att varken Lilly eller Veijo har sett gaskammaren utan deras vittnesmål baserar sig på andrahandsuppgifter. Dessutom anger Lilly att gaskammarens kapacitet var 60-80 personer (s.140). På ett annat ställe i boken anger Reponen emellertid att gaskammarens kapacitet var 30-50 personer (s.116). Förutsätter man att Reponens uppgift är korrekt kan då de grupper av 60-80 personer som Lilly såg och en gång blev vald i omöjligen ha varit på väg till gasning. Att en vakt räddade Lilly och berättade för henne att hon var på väg till gasning har ett svagt bevisvärde då dessa "räddningsaktioner", som inte var sällsynta, hade villkoret att den räddade skulle vara "snäll" mot sin välgörare senare på kvällen (s.137) även om inget sådant villkor uttryckligen anges i Lillys fall.

Enligt boken förintades judar inte enbart genom gasning. På sidan 201 finns det en mastodontisk rubrik till ett kapitel på sju sidor: "Juutalaisia poltetaan elävältä" (Judar bränns levande). Detta ger läsaren förväntningar att Veijo Johansson här i sin dagbok har lyckats dokumentera den vidrigaste av alla förintelsemetoder. Man får emellertid bläddra ända till slutet av kapitlet där det på sidan 207 står: "Kuulimme, että sakemannit huvittelevat toisinaan sitenkin, että raahaavat eläviä juutaliasit krematorioon!! (Vi hörde att tyskjävlar roar sig ibland också så att de släpar levande judar till krematoriet.) Alltså bara knapp två rader om metoden som använts som kapitelrubrik där metodens existens är inte dokumenterad på något sätt utan har refererats till bara som ett rykte!

Även om bokens uppgifter om Förintelsens metoder har ett ytterst svagt sanningsvärde, tycks boken däremot innehålla oavsiktigt avgivna uppgifter om hur och varför myten om Förintelsen har kommit till. På sidorna 123-124 berättas det "Stutthofisakin oli paljon kiihkeitä sionisteja, joiden mielestä kaikkien tulisi pyhittää elämänsä Israelille ja kaikkien juutalaisten tulisi asua Israelissa ja toimia sen hyväksi. Sionistit yrittivät näissä keskitysleirin kammottavissa olosuhteissakin saada uskossaan horjuvat juutalaiset lupaamaan, että nämä pyhittäisivät koko loppuelämänsä Isreaelin valtion hyväksi-mikäli se yleensä perustetaan ja mikäli pyhittäjä selviää hengissä keskitysleiriltä." (Också i Stutthof fanns det många fanatiska sionister som menade att alla borde helga sitt liv åt Israel och alla judar borde bo i Israel och agera för dess bästa. Sionisterna försökte även under dessa vidriga förhållanden som rådde på koncentrationslägren att få de judar som vaklade i sin tro att lova att de skulle helga hela sitt återstående liv åt Israels bästa - så vitt staten överhuvudtaget kommer att upprättas och så vitt den som
helgar klarar sig med livet i behåll från koncentrationslägret.) Läser man detta noggrant upptäcker man den mest sannolika uppgiften för dessa sionister tycks ha varit att sprida rykten om Förintelsen så att Förintelsen så småningom skulle bli etablerad som en verklig händelse vilket skulle påskyndanda av Staten Israels tillkomst. Detta är precis vad Revisionisterna alltid har hävdat: Förintelsen är en myt som kan användas som argument för Staten Israels existens.



Mika Waara och Anna Erikson

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.

Viva Palestina!

Senaste upplagt

Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

DN:s judiske chefredaktör Peter Wolodarskis Israelkopplingar; Sionistorganisationen Project Interchange och American Jewish Committee

Pravdas intervju med Ahmed Rami

Talmud: en sionistisk operationsmanual

Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Israel controls U.S. Presidents
Biden, Trump, Obama, Bush, Clinton...

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister

Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst

Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson

"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson

Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick

Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 

Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
Av Ibrahim Alloush



Roger Garaudy: "Den israeliska
statens grundläggande myter"

Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Black Muslim leader Louis Farrakhan's Epic Speech in Madison Square Garden, New York  - A must see!

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

IsraelShahak: "Judisk historia,
Judisk religion"

Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer 

Aktivism! - Förena er i kampen!



 Stop Jewish Apartheid!