Är palestinier människor?
Av:
Lasse Wilhelmson
24 May 2006

Vid sitt besök i Vita Huset här om dagen, upprepade Israels premiärminister Olmert kravet att ”Hamasregeringen skall erkänna Israels rätt att existera som judisk stat och avväpna terroristgrupperna”. Nu försöker det sk världssamfundet tvinga palestinierna till detta genom utsvältning.

Varför skall Hamasregeringen erkänna den judiska stat som tillkommit genom etnisk rensning och vägrar de fördrivna deras av FN fastslagna rätt att återvända?

Varför skall palestinierna avväpnas, som försvarar de återstående 10 procenten av sitt land, men inte Israel som har stulit nästan allt och vill ha mer?

Varför skall palestinierna bojkottas som är offer för brott mot folkrätten, men inte Israel som är brottslingen?

Försvar mot ockupation är fastlagd i folkrätten. Den judiska staten saknar legitimitet. Inget land kan erkänna dess ”rätt att existera” då den saknar konstitution och fastlagda gränser. Detta krav är det man nu ställer på Hamasregeringen, som endast är valda representanter för de ockuperade palestinierna i de återstående reservaten.

Att Israel och USA utplånar Palestina från kartan är måhända i deras intresse. Men varför måste EU och Sverige medverka i detta?

Sveriges utrikesminister Jan Eliasson sa i Ekots lördagsintervju 20/5- 2006, bl a att ”Hamas måste erkänna Israel”, trots att detta saknar stöd i folkrätten. Vad kommer han att säga om Sverige ockuperas?

Lasse Wilhelmson
Täby
24 May 2006
 

Kraven på Hamas
 - en pervertering
av folkrätten
Palestinagrupperna måste säga ifrån på skarpen

Av:
Snorre Lindquist
26 Maj 2006
 
(Detta bifogade debattinlägg "Kraven på Hamas - en pervertering av folkrätten. Palestinagrupperna måste säga ifrån!" skickades i kväll till Palestinagruppernas hemsida och till Per Gahrton.)

Palestiniernas nyvalda regering utsättes nu för en enorm press – den skall avtvingas att inom tre månader underkasta sig tre krav uppställda av ”kvartetten”, främst USA/EU: 1) att erkänna Israels ”rätt att existera”, 2) att avsäga sig rätten till våld mot ockupationsmakten och 3) att respektera ingångna avtal mellan palestinska myndigheter och staten Israel. Inga av dessa krav har något som helst stöd i folkrätten – och detta borde förklaras av Palestinagrupperna som har försvaret av palestiniernas rättigheter som främsta målsättning. Det har tyvärr varit klent med den saken. Jag skall förklara, och tar med några exempel från uttalanden av Per Gahrton.
 

Att erkänna Israels ”rätt att existera”

Att Israel finns i verkligheten är sannerligen inte svårt för palestinierna att inse, och inte heller förnekar majoriteten av dem inräknat Hamas att dialoger och förhandlingar med israelerna måste föras. Det är således något annat i begreppet ”Israels rätt att existera” (myntat av sionisterna) som avses. Nämligen Israel i egenskap av ”judisk stat”, d.v.s. en stat som är till för alla världens judar men inte för de palestinier som bor där sedan oräkneliga generationer tillbaka och definitivt inte för de palestinier som fördrivits för att göra staten judisk.

Det är således en rasistisk kolonial statskonstruktion som förnekas rätten att existera. Israel kränker med sin författning den Allmänna Förklaringen av de Mänskliga Rättigheterna, artiklarna 1,2,7,13,17,20 och 28. Vidare fick staten Israel sitt medlemskap i FN på löftet att den ”oreserverat accepterar förpliktelserna i Förenta nationernas stadga ----”, ett löfte som ständigt brutits. Israel är dessutom en stat med ständigt expanderande ”gränser” och ett krav från den statsbärande ideologin  på ett odefinierat omfång territorium på omgivningens bekostnad. Ingen annan stat i världssamfundet accepteras på dessa villkor.

Statskonstruktionen ”Israel” är följaktligen en fientlig kropp i det internationella samfundet, en evig källa till ofred och hat folken emellan och borde förnekas av alla fredsälskande stater och folk. Alla skäl föreligger för en utstötning av Israel från FN utom möjligen de taktiska.

Vad skulle bli följden av att den palestinska regeringen erkände Israels ”rätt att existera?

Något sådant vore i realiteten för palestinierna att skriva under på sin dödsdom som folk med historisk rätt till sitt land – en rätt som tillkommer alla andra folk. Det skulle göra en rasistisk och kolonial statsbildning legitim som sådan för det internationella samfundet, innebärande en pervertering av folkrätten fullt i linje med den nuvarande USA-administrationens strävan att göra om denna till den starkes rätt. Läs för övrigt den utmärkta artikeln i ämnet av Virginia Tilley: Hamas and Israel´s ”Right to Exist”[1].

Om en ny palestinsk stat kom till stånd skulle den vara bunden av erkännandet. De israeliska palestiniernas folkrättsliga status skulle bli minst sagt oklar. Varje försök av omvärlden till solidaritet med en medborgarrättsrörelse i Israel som kämpar för palestiniernas likaberättigande med judarna skulle med rätta kunna räknas som ett intrång i den suveräna staten Israels inre angelägenheter. Detta skulle hårdutnyttjas av Israel. En kamp av samma slag som den mot Sydafrikas apartheid skulle följaktligen försvåras betydligt och få kämpa i folkrättens motvind.

Varje parti som har på sitt program att avskaffa statens judiskhet i lag är förbjudna att ställa upp till val i Knesset. Därmed är Israel inte ens en demokrati för judarna. Israels  palestinier ensamma har ingen chans mot Israels 80 procent judar, de flesta känslomässigt hårt bundna till myterna om sitt stulna land och med supermakten USA i ryggen.

Med ett palestinskt erkännande av Israels ”rätt att existera” vore således Israels palestinier svikna och den rasistiska judiska staten säkrad i ett hart när orubbligt betongblock. Detta är också sionisternas heta dröm.

Men PLO har ju redan erkänt Israel, det skedde ju som en del av Oslo-överenskommelsen? Ja, det stämmer, men aldrig explicit som ”judisk stat”. Israel försummade aldrig ett tillfälle att kräva ett sådant tillägg av Arafat efter ”Oslo”, men fick honom aldrig till det. Därför blev Arafat hatad, förnedrad och förmodligen lönnmördad av sionisterna. Erkännandet gav ingen vinst – bara förluster.

Palestiniernas främsta folkrättsinstrument är FN-resolution 194 av år 1948 om rätten för flyktingarna att återvända[2]. Resolutionen lyder:  ”Generalförsamlingen beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigaste tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar eller myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja.”

Förverkligas denna resolution regelrätt kommer Israel som judisk stat med automatik snart upphöra att existera. Palestinierna blir i majoritet. Därför är det av central betydelse för Israel att resolutionen negligeras eller, om detta ser ut att vara omöjligt, få den omtolkad på ett sätt som ändå garanterar att den judiska staten kommer att bestå.

FN-resolution 3236 ger viktiga förtydligande tillägg till FN-resolution 194. Dels att rättigheterna i fråga är oförytterliga, vilket på vanlig svenska torde innebära att de inte får säljas ut eller bytas mot andra rättigheter eller favörer, detta för att göra det olagligt för motparten att i en förhandlingssituation utnyttja ett övertag. Dels att dessa rättigheter är oundgängliga för lösningen av Palestinafrågan vilket markerar att de är heliga och centrala för fredens återupprättande i Mellanöstern.

Denna resolution 3236 togs av Generalförsamlingen år 1974 i en period då FN fått ett stort tillskott av nyligen fria f.d. kolonialstater. Den är ett uttryck för en stark vilja från dessa att förhindra att ”etablerade fakta” får urskulda  fortsatta koloniala äventyr och folkfördrivningar.  Som bekant rullas nu utvecklingen bakåt anförd av världens dominerande supermakt som – i likhet med Israel - är intresserad av en upplösning av folkrätten.

I antologin Inshallah (2001) och även senast på denna debattsida skriver Per Gahrton (PG) felaktigt: ”Palestinaflyktingarna skall alltså, enligt FN, fritt få välja mellan att återvända till sina hem eller att få full ekonomisk kompensation.” För att tillfredsställa israelerna föreslår PG också  att kompensationsregler utformas så att flyktingarna lockas att avstå från återvändande eller slår sig ner i den palestinska staten.

Detta är en allvarlig vantolkning av FN-resolution 194 möjliggörande en byteshandel med rättigheter, i strid med FN-resolution 3236 men i linje med sionismens strävan att garantera judisk dominans i Israel.  En riktig tolkning av FN-resolution 194 måste vara att palestinska flyktingar har rätt till både återvändande till sina hem och till full kompensation för förlorad egendom – varken mer eller mindre.

Vidare för PG en diskussion i samma anda om att ordet ”hem ” skulle kunna omförhandlas till att beteckna en nybildad stat Palestina på den ynkliga rest som återstår när Israel tagit sitt. I gengäld skulle  ett för sionismen godtagbart antal flyktingar medges återvända till Israel. Han har två motiveringar.

Den ena skulle vara att inga ”hem” inom Israel finns att återvända till i bokstavlig mening, de är utraderade eller upptagna av invandrade judar och deras ättlingar och en lösning därför är praktiskt taget omöjlig. Om detta kan sägas att det inte saknas goda realistiska förslag till lösningar inom Israel av icke-hatskapande art.

Den andra är mycket enkel: Israels judar vill inte. Om detta kan sägas  att sionisternas vilja självklart är att så få som möjligt, helst inga alls annat än judar skall höra till staten Israel, så att apartheidstaten garanteras fortlevnad. Men vad som är godtagbart för Israels regering måste väl ändå vara ytterst irrelevant när det gäller dess alvarliga obstruktion mot en FN-resolution om palestiniernas oförytterliga rättigheter.

Varför Per Gahrton resonerar så principlöst på ett sätt som skall tillfredsställa sionismens intressen är rätt gåtfullt. Han är ju känd som en av våra mest garvade Palestina-aktivister med mångårig vana att lusläsa konventioner och diplomatiska dokument.

 
Att tvingas erkänna alla tidigare ingångna
palestinska avtal med ockupationsmakten.

Den nya Hamasregeringen skall alltså tvingas binda sig vid alla misstagen – som inte lett till något annat än nya israeliska svek och palestinska reträtter, av Israel sig tillgodoräknade som etablerade fakta. Tvingas att ”erkänna staten Israel”, en illegitim statsbildning byggd på deras egen jord och bokstavligen på ruinerna av 450 erövrade byar och städer, detta Israel som aldrig någonsin erkänt palestiniernas rättigheter, vare sig till eget land eller egen stat. Tvingas att erkänna avtal som the Road Map som gör en eventuell egen stat förvandlad till en Israel-kontrollerad polisstat för den judiska statens beskydd. Palestinierna har följt alla ingångna avtal, även de som aldrig borde skrivits. Israel bryter konsekvent alla viktiga avtal med palestinierna. Skulle då inte Hamasregeringen ha rätt att ha åsikter om ändringar å palestiniernas vägnar? 
 

Att avsäga sig rätten till bruk av
våld mot ockupationsmakten Israel.

PG har vältaligt i Sydsvenskan 23 april 2006 försvarat denna rätt, som baseras på den 4:e Genèvekonventionen. Denna rätt borde självklart ha omnämnts bland de för palestinierna väsentliga besluten och konventionerna som räknades upp i Palestinagruppernas betydligt tyngre brev 26 april till den nye utrikesministern Jan Eliasson. Varför saknades den här? På detta skulle man vilja ha ett svar.

Artikeln i Sydsvenskan innehåller dessutom ett tveksamt påstående:

”Motståndkampen bör inte enbart, ja inte alls, vara militärt utan politiskt”. Naturligtvis kan ingen hindra PG att ha en privat åsikt i denna sak, men risken är att åsikten i fråga betraktas som Palestinagruppernas, han är ju ordförande. Såvitt jag vet finns det inget sådant ställningstagande, och det vore också galet. Valet mellan våld eller icke-våld är givetvis det ockuperade palestinska folkets ensak. Om denna PG´s ståndpunkt blev riktlinje för Palestinagruppernas handlande kunde det skada palestiniernas sak – liknande det som hände i Nicaragua, som Marta Rodriguez, skribent från den tredje världen berör i en viktig artikel [3].

Denna har sitt fokus på Irak och Palestina och behandlar ovanstående principfrågor med utgångspunkt från hennes medverkan i Nicaraguas kamp mot USA´s intervention i landet och med exempel från kristen fredsaktivism i Irak-kriget. Den kan varmt rekommenderas aktivisterna i Palestinagrupperna och i synnerhet ISM och kristna fredsgrupper. Hon avslutar sin artikel så här, vilket också får avsluta mitt inlägg:  

”Varje solidaritetsarbete som begär att kolonialiserade folk väntar tills deras angripare är goda och redo att stoppa sitt våld, eller tills de bestämmer sig för något annat än fullt återlämnande av land och resurser som de stulit, är inget solidaritetsarbete alls. Det är förräderi och att vara i maskopi med kolonial aggression, som inte är mindre skadligt än kulor och bomber använda att framtvinga den kolonialiserades underkastelse.” ” Libertad para Irak y Palestina!”.  

Snorre Lindquist
26 Maj 2006