Henrik Samuel Nyberg, född 28
december 1889 i Söderbärke, död 9 februari
1974 i Uppsala, var en svensk orientalist
och språkvetare och ledamot av Svenska
Akademien. Han var son till komminister
Anders Fredrik Nyberg och Ida Jansson. Själv
skrev han sig alltid endast med initialerna
H.S. Nyberg; det är under detta namn
han blivit känd.
Nyberg var professor i semitiska språk
vid Uppsala universitet 1931-1956. Nyberg
var en världsberömd filolog,
religionshistoriker och orientalist; han
gjorde banbrytande insatser bl.a. inom
forskning på det medelpersiska/medeliranska
språket. Under ett långt forskarliv ägnade
han sig åt vetenskapliga studier åt olika
religioner judendomen, kristendomen, islam,
manikeismen och zoroastrismen. Han förblev
dock hela livet praktiserande kyrkokristen
med en grundläggande personlig acceptans av
det kristna trosinnehållet och engagerades i
Svenska kyrkans diskussion om ny psalmbok
och ny bibelöversättning; han var en period
ledamot av kyrkomötet. Under andra
världskriget hade han en klar antinazistisk
hållning. Han utgav bl.a. Le livre du
triomphe et de la réfutation d'Ibm-er-
Rawendi l'hérétique (även på arabiska 1925).
Hilfsbuch des Pehlevi (1-2, 1928-31;
utvidgad engelsk utgåva 1969-74) och Manual
of Pahlavi (1964), Irans forntida religioner
(1937, ny uppl 1966), Hans hebreiska
grammatik från 1952 är mycket använd, och
utkom i en ny utgåva 1972, en engelsk
översättning är under arbete av docent Mats
Eskhult. Nybergs språk- och
religionsvetenskapliga arbeten utgavs
postumt 1975 i serien "Acta Iranica" vid
universitetet i Leiden i fyra 500-sidiga
volymer med titeln "Monumentum H.S. Nyberg".
Nyberg har också skrivit biografier över
Henrik Schück 1948, Johan Adam Tingstadius
(1958) och Esaias Tegnér d.y. (1966).
Nyberg var mycket omtalad för sina unikt
omfattande språkkunskaper; han kunde 28
språk. Förutom sitt modersmål behärskade han
mycket väl i tal och skrift tyska, franska,
engelska och egyptisk arabiska. Han kunde
skriva, läsa och tala spanska, italienska,
ryska, polska, litauiska och finska. Han
kunde felfritt skriva och läsa latin,
grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och
läsa och skriva arameiska, syriska och
etiopiska; nypersiska, medelpersiska,
mandeiska, armeniska och georgiska samt
turkiska och sanskrit. Han kunde också
begripa kurdiska, balochi, urdu och
bengaliska (uppgifterna från Kahle, sid
305.)
Nyberg blev ledamot av Svenska Akademien
1948, där han innehade stol 3. Han var även
ledamot av Kungliga Humanistiska
Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934,
Vitterhetsakademien 1935, Nathan
Söderblom-sällskapet 1940,
Vetenskapsakademien 1943, Kungliga
Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det
Kongelige Danske Videnskabernes Selskab
1940, Egypt Academy of the Arabic Language
1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare
flera utländska vetenskapliga sällskap. Han
var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund
1938, i Royal Asiatic Society 1946, Han var
också guvernör i Rotary och 1916-1917
ordförande för föreningen Heimdal. Han var
gift (1) med Fanny Hasselberg, död 1947, (2)
med Ingegerd Duske, död 1953.
Litteratur
Sigrid Kahle: H. S. Nyberg. En
vetenskapsman biografi. (Svenska
akademiens minnesteckningar.) 1991.
H. S.
NYBERG
OM
ISLAM
H. S. NYBERG SKRIVER TILL SIN DOTTER
SIGRID KAHLE
Sigrid Kahle (H. S.
Nybergs dotter) har sänt till
Ahmed Rami följande kopia av ett brev som hon fick
från sin far i Bagdad 1960:
"Jag
ångrar aldrig att jag har ägnat mitt liv åt att lära känna
islams värld och historia; det är ett av världshistoriens
mest fängslande kapitel, och särskilt skeendet i våra dagar
har en fascination, som jag väl förstår att du gripits av,
då du fått uppleva det inför dina ögon, likaväl som det för
mig är ytterst fascinerande; jag är glad åt att jag
åtminstone har fått känna atmosfären. Låt oss gärna kalla de
agerande som tala arabiska för araber; låt vara att de äro
second-hand arabs, så har likväl islam och arabiska språket
satt en outplånlig arabisk stämpel. Hos dem finns mycket som
är dunkelt, svårförståeligt, förargelseväckande, även gement
(men det finns gunås så visst också hos andra folk) men det
finns något som vi västerlänningar ha rationaliserat bort;
en helhjärtenhet och en enkel, jag ville säga bibliskt
enfaldig hängivenhet, som är en kraftkälla av första
ordningen, tyvärr möjlig att bruka till både gott och ont.
Vi västerlänningar ha täppt
till källflödet med vår skepticism, vår relativism, vårt
rationaliserade känsloliv. Hur världsliga och grovt
materialistiska islams människor än kunna vara, ha de
innerst inne en oförstörbar och självklar tro, under det att
västerlänningens innersta är antingen tomt eller skådeplats
för ateism eller agnosticism och hans yttre är inriktat på
ett oandligt njutande av det materiella goda. Inom islam
finns visst mycken praktisk materialism, men knappast ändå
någon materialism i modern mening (därför kan marxismen
svårligen göra sig gällande här); det finns väl ogudaktighet
men ingen ateism. Det är genom islam som jag har kommit till
klarhet om västerlandets andliga belägenhet och därmed även
om min egen; jag har personligen mycket att tacka min
bekantskap med islam för.
Att vara västerlänning, det
är att vara delaktig och medansvarig i en kultur som varken
du eller jag kan göra oss urarva ifrån; att vara
västerlänning i våra dagar, det är att vara delaktig i den
stora upplösningen, i den stora förstörelsen, i
levnadsstandardens materialism, i oandlighetens triumf. Men
det går inte att undandraga sig ansvaret; den som står i vår
situation måste ha amor fati.. Jag har för mitt religiösa
liv lärt avgörande saker av islams stolta bekännarglädje,
glädjen över att vara en normal människa med religion
(jämför hos oss: 'han har blivit besynnerlig, han har blivit
religiös!'); den stränga och tveklösa monoteismen och den
kompromisslösa enkelheten. Jag kunde inte låta bli att känna
kontrasten mellan den stramt enkla islamiska gudstjänsten
och den yviga hierarkiska prakt som utmärkte gudstjänsten i
de ortodoxa kyrkorna, och jag kände livligt kontrasten till
det orkeslösa, det skrämda och förlägna i den protestantiska
religionsutövningen hemma hos oss.
Jag lärde mig förstå att i
islam, all yttre skröplighet till trots, funnos gömda starka
religiösa värden som kunde ligga på religionens högsta
höjdläge. Men jag lärde mig också att hålla gränsen: jag är
kristen. Detta har tidigare varit ett faktum som jag aldrig
reflekterat över, som jag i radikala ungdomsår kanske någon
gång hade velat kasta ifrån mig som överflödigt. Nu, vid
konfrontationen med islam, fick detta faktum relief. Att
religionen i västerlandet har en så svag ställning beror
utan tvekan på den brist på andlig övning som är den stora
oandlighetens följd. Inom protestantismen är den nästan
obefintlig; den katolska kyrkan har den ju i någon mån. Jag
tror faktiskt, att det nu blir de oförbrukade andliga
krafterna utanför vår kulturkrets, som vi får ta vår
tillflykt till för en förnyelse.
Att konfessionens tid är
förbi är min övertygelse; inom kristenheten är det en
trängande uppgift att arbeta på deras övervinnande genom en
koncentration på det väsentliga. Kanske hägrar en ännu högre
andens enhet åtminstone i någon väsentlig punkt. Islam lär
icke ta första steget; julfesten hemma hos er 1960, som du
skildrar i ditt brev och där en protestant läste
julevangeliet, katolska barn sjöng julsånger och en muslimsk
sayyed läste Surat Maryam ur Koranen, är någonting helt
unikt. Det är bara indierna som brukar kosta på sig en sådan
vidhjärtenhet, såsom vid den Gandhifest på Indiska
Ambassaden i Stockholm där alla möjliga religionsurkunder
reciterades. Det må vara riktigt som manifestation. Eljest
fylla vi kanske bäst vår uppgift i denna tid genom att vara
trogna mot och fördjupa vår egen religionsform och via den
nå fram till universalitet."
Till Ahmed Rami från Sigrid
Kahle i mars 1989
då Rushdie-affären hotar all tanke på universalism,
i hopp om fred och försonlighet mellan alla människor på
jorden."
Sigrid Kahle
Tis 7 mar 1989 |