Myten om "återvändandet"

Myten om den evigt gamla längtan att "återvända" döljer den kolonialistiska verkligheten i 1900-talets sioniststat. De framstående inom den "troende" judenheten som förordade "återvändandet" till Palestina hade inte alltid någon stor succé. Så var fallet med Judah Halevi (1075-1141), som var en judisk filosof och poet från den period i det muslimska Spanien, då judarna åtnjöt en privilegierad ställning. Denne mystiker, som såg en "profet" i varje jude, kunggjorde att "den gudomliga känslan, som är deras speciella gåva, endast kan blomstra i landet Israel". Dennes appell (som politiska sionister i våra dagar hänvisar till utan att dela hans tro) gav ingen genklang under hans egen livstid och ingen följde hans exempel (han reste nämligen till Jerusalem och dog vid stadens portar).

Samma sak skedde, på 1200-talet, med filosofen och mystikern Nahmanides, som reste för att bo i Jerusalem utan att få några medresenärer på färden.

När de judar, som hade blivit fördrivna från Jerusalem av korsfararna, utvisades från Spanien av de "katolska kungarna" 1492 (med undantag för dem som under påtryckning från inkvisitionens terror konverterade) tog en stor del av dem sin tillflykt till andra europeiska länder och ett mindre antal till Palestina. Politisk sionism skulle komma att "spela på" denna ständiga sammanblandning mellan judendomen och den historiska myt som utgör underlag för ovannämnda politiska sionism.

Problemet för judarna är judendomens historiska myter, den sionistiska etnocentrismen med det "utvalda folket" och dess s k "exceptionella" öde och dess chauvinistiska och rasistiska konsekvenser.

Karl Marx, kunde inte, i sin skrift, "Om Judefrågan" (1844), tänka sig någon frigörelse från det system som hade begränsat judarna till en viss funktion inom detta korrumperade system än frigörelse från själva judendomen! (Marx' skrift lästes upp i Radio Islam och fälldes i rättegången mot Radio Islam).

Men den judiska sionismen försökte finna en rent kolonialistisk "lösning" på problemet med "judeförföljelserna" i Europa genom att planera erövringen, judisk kolonialism, av Palestina och folkmord på det palestinska folket.

Theodor Herzl,26 som inte alls var någon troende jude, och som inte hade någon tanke på något mystiskt "återvändande" till Sion, motiverades av speciell "omsorg att rädda judarna från förföljelse". Det var, påstår han, Dreyfus-affären som inspirerade honom. Han ansåg att den bästa lösningen skulle vara att finna ett område där en oberoende "judisk stat" kunde skapas. I den kolonialistiska politiska stämningen under denna period utarbetade Theodor Herzl en plan av helt annat slag som inte har något med religion eller det andliga att göra. Herzl skapade, vid kongressen i Basel 1897, en judisk sionism som inte är andlig utan rent politisk. Han vände sig till den mest typiske engelske kolonialisten Cecil Rhodes (efter vilken Rhodesia är uppkallat). Den 11 januari 1902 skrev han till Rhodes om sin plan och tillade: "Hur kommer det sig då, att jag vänder mig till Er, eftersom detta är en fråga som ligger utanför Era domäner? Ja, hur kommer det sig? Därför att det är något som har med det koloniala att göra... Och jag skulle vilja att Ni gör så här...att Ni sätter Er auktoritets-stämpel på sionistplanen och att Ni för följande deklaration inför några människor som står Er nära: Jag, Rhodes, har tagit del av denna plan och funnit den korrekt och genomförbar."27

Detta var den reella ideologiska utgångspunkten för politisk sionism: Herzl försökte att från västmakterna erhålla ett kolonialt fribrev som skulle gå i god för hans initiativ.

Herzl var fullt berättigad att säga: "I Basel grundade jag en judisk stat"28, för alla därpå följande kännetecken i staten Israel är, med obeveklig logik, en direkt följd av de kolonialistprinciper som Israels grundande utgick ifrån.

Från början var den politiska sionistiska rörelsen inte speciellt Palestinaorienterad. Det talades i rent kolonialistiska termer då snarast om frågan att finna en "ledig plats", d v s ett landområde under kontroll från Väst, där man inte skulle behöva ta någon hänsyn till den infödda befolkningen. Herzl försökte "erhålla medgivande att få landområde i Mozambique och i Belgiska Kongo".29

Bland sina kollegor i grundandet av den politiska judiska sionismen fanns juden Max Nordau (som ville ha afrikanska områden) som gick under öknamnet "afrikanen"30 och Chaim Weizmann "ugandiern" (som ville ha Uganda). Andra projekt hade diskuterats av sionisterna för att skapa den judiska staten Israel:

Argentina 1897, Cypern 1901-1902. Sinai 1902 och slutligen Uganda 1903-1904. Detta sista förslag fick Herzl av den brittiska regeringen. Världssionistorganisationen bestämde sig för Palestina först 1905, ett år efter Herzl's död.

För Herzl var Palestina (korsvägen för tre kontinenter), en möjlighet bland andra. Det han främst såg i detta alternativ, när han gjorde sina framstötar, var ett område som speciellt väl lämpade sig att förhandla om med kolonialmakterna. Vid en tidpunkt då kolonialistrivalerna (Tyskland, Ryssland och England) just var på väg att råka i konflikt i Främre Östern, (när Wilhelm II hade startat projektet för en Berlin - Bysans - Bagdadjärnväg, när Tsarryssland siktade på Malackasundet för att få tillgång till Medelhavet och när England vakade över vägen till Indien genom Suezkanalen och över oljefälten i Golfen), spelade Herzl genast på alla koloniala önskemål från alla sidor. I sin bok "Der Judenstaat" skrev han: "Vi skulle där kunna forma ett slags europeiskt skyddsvärn mot Asien, en civilisationens utpost mot barbari."31 Och det är just det som den sionistiska maffians ledare (som t ex Ahlmark) upprepar idag som argument för att stödja Israel.

Som Herzl förutsåg, skulle staten Israel inte kunna existera i Främre Östern utan att absorberas av den, om inte denna stat på något sätt blev instrumentet och förmedlingen till en kollektiv kolonialism från Väst. Alltså en västerländsk kolonialistisk bas i Mellanöstern.

Herzl och grundarna av den judiska politiska sionismen tvekade inte, då de talade med någon, t o m med de värsta "antisemiter", att använda det språk som den han talade med önskade höra. Herzl skrev i sin dagbok 1895: "Till Kaiser I skall jag säga: Låt vårt folk resa! Vi är främlingar här; vi tillåts inte att assimilera oss med befolkningen och inte heller kan vi göra detta."32

Sionistförfattaren A. Choraqui minns i sin biografi om Herzl att denne den 4 mars 1896 skrev: "Min varmaste anhängare hittills är Pressburg-antisemiten Ivan von Simonyi."!33

Då han föreställer sig det "befriade" judiska folkets framtid, hör Herzl dem säga: "Antisemiterna hade rätt, men låt oss inte vara avundsjuka för vi vill också vara lyckliga."34

Vad beträffar Ryssland sade den judiske sionisten Witte, tsarens finansminister, cyniskt till Herzl att han en gång sagt till tsar Alexander III: "Ers Majestät, om det vore möjligt att dränka de sex eller sju miljoner judarna i Svarta Havet, skulle jag inte ha något att invända."

Icke desto mindre fortsatte Herzl att säga honom, att han väntade sig en viss uppmuntran från ryska regeringen. Witte svarade: "Men vi uppmuntrar ju judarna att emigrera."35 (sid. 43)

Herzl erkände: "De kommer att anföra mot mig, med all rätt i världen, att jag tjänar antisemiternas syfte genom att förklara att vi är ett folk, ett folk."36

Beträffande de frågor som Storbritannien var inblandad i vid tiden för Balfour-deklarationen, 1917, skrev Weizmann en not, till krigskabinettet, som innehöll följande: "Då vi hänsköt resolutionen (till Er) anförtrodde vi vårt nationella och sionistiska öde åt utrikesministeriet och imperiets krigskabinett i hopp om att problemet skulle betraktas i skenet av imperiella intressen och enligt de principer för vilka Ententen står."37

Det är värt att påminna sig, och betona ännu en gång om så behövs, i vilken grad sionism och antisemitism är tvillingar, att Balfour själv var antisemit. Han var en av dessa politiker, som 1905 ledde en kraftfull kampanj för Aliens Act, d v s att förföljda ryska judar inte skulle få komma till Storbritannien. För honom var det, liksom för tsaren eller kejsaren, en fråga om att med hjälp av sin deklaration (Balfourdeklarationen 1917 mot vilken den ende juden i kabinettet, Edwin Montagu protesterade) slussa judar mot Palestina, vilka han inte ville ha i sitt eget land.

Om det senare utvecklades en konfliktperiod mellan sionisterna och Storbritannien var denna, lik konflikten mellan Sydafrika och England, en intern konflikt där England är huvudland i imperiet och där konflikten inte är en antikolonialstrid. När palestinska araber revolterade 1936-39 mot både brittisk imperialism och judisk kolonisation, slogs denna genuint antikoloniala rörelse ned av brittiska armén med bistånd av judisk sionistmilis.

På detta sätt och på historisk myt byggda "rättigheter", på vilken den gör anspråk på Palestina, visar sig politisk judisk sionism vara ett i huvudsak kolonialt fenomen. Dess enda skillnad från klassisk "kolonialism" (av t ex engelsk eller fransk typ) är att den inte ägnar sig åt att huvudsakligen exploatera den inhemska befolkningen som billig arbetskraft eller som marknad för produkter från "hemlandet". Den syftar till en "colony of settlement": d v s målet är inte bara att exploatera "de infödda" utan att ta deras plats genom att beröva dem deras land och fördriva dem för att sedan ta deras arbeten och genom att tvinga dem i exil eller reducera dem till politisk maktlöshet i deras eget land genom rasdiskriminering eller samla dem i en sorts "indianreservat" för "turistkuriositet"!! Detta är innebörden i den politiska judiska sionismens slogans i Israel: Judiskt land, judiskt arbete, en judisk stat.

27. Theodor Herzl, "Complete Diaries", London, 1960, volym 3, sidan 1194.

28. Ibid, volym 2, sidan 581.

29. J. P. Alem, "Juifs et Arabes; 3 000 ans d'histoire", Paris, sidan 67.

30. Den 19 december 1903 avfyrade studenten Zelig Louban, i Paris, ett revolverskott mot Nordau och skrek: "Död åt Nordau, afrikanen!"

31. Herzl, "The Jewish State", New York, 1946. I samma arbete skrev han: "Det judiska samhället kommer att förhandla med de nuvarande ägarna i landet och placera sig själva under europeiska makters protektorat." (ibid, sidan 95.)

32. Herzl, "Complete Diaries", volym I, sidan 23.

33. A. Chouraqui, "A Man Alone", Jerusalem, 1970, sidan 106.

34. Ibid, sidan 167. Denna samstämmighet i sionism och antisemitism bekräftades t o m under hitlertiden. Tyske utrikesministerns arkiverade protokoll avslöjar de överenskommelser som gjordes mellan Hitlers Tredje Rike och Jewish Agency i avsikt att underlätta överflyttningen och emigrationen av de tyska judarna till Palestina. Ett dokument från den 22 juni 1937 bär vittnesbörd om nazisternas villrådighet: "Denna tyska hållning, dikterad av inrikespolitiska krav, befrämjar verkligen befästandet av judenheten i Palestina och påskyndar därigenom utvecklandet av en judisk stat i Palestina."

Icke desto mindre beslöt Hitler själv att fortsätta på denna linje. Chefsombudet i utrikesministeriets ekonomiska avdelning, Clodius, anmärker den 27 januari 1938 följande: "Führern har återigen nyligen beslutat... att judisk emigration från Tyskland ska fortsätta att understödjas med alla tillgängliga medel. Varje oklarhet som kan ha förekommit intill dags dato (om huruvida sådan emigration, enligt Fürerns åsikter, bör styras direkt till Palestina) har genom denna bekräftelse undanröjts." ("Documents on German Foreign Policy", 1918-1945, serie D, vol. 5, London, 1953, sid. 752 och 784.)

En tidigare ledare för Sternligan, Nathan Yalin-Mor (f d Friedmann-Yellin), ger oss de argument som användes av en kontingent, från denna grupp, som 1942 hade sänts för att förhandla med nazisterna, mitt under kriget: "Våra planer för immigration i stor skala erbjöd Tyskland ytterligare en fördel, då de på detta sätt uppfyllde ett av dess öppet erkända mål - nämligen att rensa Europa från judar." (Nathan Yalin-Mor, "Israël-Israël ...:Histoire du Groupe Stern, 1940-1948", Paris, 1978, sid. 98.)

Detta samarbete mellan judiska sioinstledarna och nazisterna bekräftas i Hannah Arendts bok, "Eichmann in Jerusalem". Dr. Kastner, som representerade sioniströrelsen, slöt en överenskommelse med Eichmann. Den senare skulle tillåta "illegal utflyttning" av flera tusen framstående judar och medlemmar i sionisternas ungdomsorganisationer till Palestina. I utbyte mot detta skulle "lugn och ordning" råda i de läger från vilka hundratusentals judar sändes vidare till Auschwitz. (Hannah Arendt, "Eichmann in Jerusalem", London, 1963, sid. 37- 38.)

Beträffande omfattningen av sionistledarnas samarbete med nazisterna kan rekommenderas ett dokument med titeln "The Holocaust Victims Accuse: Documents and Testimony on Jewish War Criminals", av Reb Moshe Shanfiel, publicerad av Naturei Charta i USA, G P O B 2143, Brooklyn, New York, 11202.

35. Chouraqui, op.cit., sid. 236.

36. Ibid, sid. 199.

37. Chaim Weizmann, "Trial and Error", London, 1949, sid. 258: "Vad vi ville ha", tillade Weizmann, "var ett brittiskt protektorat". Till Lord Robert Cecils uppbyggelse förklarade han: "Ett judiskt Palestina skulle utgöra en livvakt för England - speciellt med avseende på Suezkanalen", (ibid, sid. 242, 243).