Det finns inga bevis för att Förintelsen, så som den avbildas av Förintelselobbyn och den mycket politiskt inriktade Hollywoodindustrin, faktiskt ägde rum.

Revisionister hävdar inte att judar inte utsattes för lidande. De motsätter sig inte det faktum, att judar faktiskt var illa sedda i Tyskland och att det fanns en statlig politik ägnad att avlägsna dem som ett "parasiterande folk" som skadade landet.

Det är helt och hållet sant att judar internerades och ofta behandlades grymt. De sågs som en fiende, liksom "nazister" idag ses som fiender av trängda kategorier.

Revisionister påstår och hävdar däremot, att det inte fanns någon statlig politik ägnad åt "massutrotning av judarna" eller några andra illa sedda minoriteter. De Allierade intervjuade oberoende av varandra 26 000 funktionärer ur den nationalsocialistiska regimen omedelbart efter att Tyskland besegrats, alla med samma frågor som grund. Vissa människor kanske skulle ha kommit på tanken att ljuga för att själva vinna fördelar genom att anklaga andra.

Inte en enda tysk tjänsteman sade sig känna till ett sådant handlingsprogram. Alla sade sig ha hört det för första gången av de Allierade efter kriget.

Detta närmar sig kärnan av varifrån historien om massutrotning kommer - Rudolf Höss "bekännelse."

Rudolf Höss Bekännelse är ett otroligt "komprometterande" dokument. Allt ont hörstammar från det. Här är bakgrundshistorien.

Rudolf Höss, den forne krigstida kommendanten i Auschwitz, "bekände" de mest otroliga saker under Nürnbergrättegångarna i detta mycket använda och citerade "dokument". En god överblick över hur detta uppnåddes finns i Zündelsites Internet-ledare "Nuremberg: The Crime that Will Not Die." ("Nürnberg: Brottet som inte vill dö.") Det är en läsvärd sammanfattning.

Många tyskar, vid Nürnberg och där de annorstädes tvingats inför rätta anklagade för "krigsförbrytelser," har "erkänt" brutala gärningar under tvång eller "övertalning." Dokument, vittnesmål och bekännelser lika väl som edsvurna handlingar som presenterats vid Nürnberg och annorstädes skrevs och undertecknades ofta efter psykisk och fysisk tortyr av författarna.

För bevis om att de Allierade torterade tillfångatagna tyskar, läs Legions of Death, en bok av den engelske författaren Rupert Butler, som ger en levande beskrivning av hur den krigstida koncentrationslägerkommendanten Rudolf Höss blev skoningslöst misshandlad och drogad med alkohol i flera dagar innan han skrev under sin berömda "bekännelse," dr han medgav att två och en halv miljon människor gasats ihjäl i Auschwitz gaskammare.

Det räcker med att påtala att denna så kallade bekännelse var skriven på engelska, och att Höss inte talade eller ens förstod engelska. (Butler, Rupert, Legions of Death, Hamlyn Paperbacks, Great Britain, 1983, sid 10-12)

Julius Streicher, för att nämna ännu en tysk tjänsteman som på ett grymt sätt torterades av amerikanska förhörsledare för att dra ur honom en "bekännelse," rapporterade att han misshandlats så svårt att han förlorat 40% av sin hörsel. Han hölls naken i en ouppvärmd cell och tvingades dricka ur avträdet. Vakter tvingade upp hans tänder med en pinne för att spotta i hans mun. ("Streicher Opens His Case,", London Times, 27 april, 1946)

Denna information ströks senare från Nürnbergrättegångens utskrifter, med rättegångs-presidentens och t o m "försvarsadvokatens" medgivande.

Ytterligare en källa är Simpson van Rhoden Commission of Enquiry (Simpson van Rhodens Underskningskommitté) av uppträdandet hos amerikanska förhörsledare under Malmédy-Dachaurättegångarna. Denna kommitté rapporterade misshandel och tortyr, däribland falska rättegångar, erbjudanden om falsk bikt av falska "präster," upprepade slag, fångarna förseddes med huvor osv för att tvinga fram medgivanden från fångarna. (The Progressive, skrivet av domare Edward L Van Rhoden i februari 1949 med titeln American Atrocities in Germany)

Här är ett exempel på hur sådana "bekännelser" rutinmässigt togs fram:

"Amerikanska utredare vid USA:s domstol i Dachau, Tyskland, använde följande metoder för att få fram bekännelser:

Upprepade slag och brutala sparkar. Utslagande av tänder och brytande av käkben. Falska rättegångar. Isoleringsceller. Uppträdande som präster. Mycket begränsade ransoner. Andlig isolering. Löften om förisläppanden (red: om offret anklagade medfångar för att stärka den Allierade domstolens scenarier) . . . Alla utom två av tyskarna, i de 139 fall vi undersökte, hade fått testiklarna obotligt söndersparkade." (Did Six Million Really Die? Report of the Evidence in the Canadian "False News" Trial of Ernst Zündel - 1988, redigerad av Barbara Kulaszka, sid 44-45)

Ordföranden i USA:s Högsta domstol Harlan Fiske Stone refererade till Nürnbergrättegångarna och den amerikanska huvudåklagaren Jackson på följande sätt, citerat i en inbunden utgåva från Viking Press, "Harlan Fiske Stone: Pillar of the Law" ("Harlan Fiske Stone: Lagens stöttepelare"):

"Jackson är och leder sitt högvärdiga lynchningsparty i Nürnberg, anmärkte han. Jag bryr mig inte om vad han gör med nazisterna, men jag hatar att se förespeglingen att han leder en rättegång enligt allmän lag.

Det här är ett lite för skenheligt bedrägeri för mina gammalmodiga åsikter." (Mason, Thomas, Harlan Fiske Stone: Pillar of the Law, Alpheus The Viking Press, sid 746)

En anklagelse gör inget faktum. En tidningsrubrik gör inget faktum. En torterad fånges "erkännanden" gör inte hans ord till ett faktum.

Här är ännu ett bra exempel på ett "väldokumenterat" brott:

Tyskarna anklagades vid Nürnberg för att ha dödat 15 000 polska officerare och medlemmar av Polens elit vid Katyn. Sju tyska officerare och soldater avrättades av ryssarna efter en rättegång där över 4 000 (!) edsvurna vittnesmål och dussintals "experter" och "vittnen" framfördes av de stalinistiska åklagarna.

1989 erkände Sovjets ledare Gorbatjov att Stalinregimen var ansvarig för dessa massmord på polacker. Inte tyskarna. Amerikas allierade - Joseph Stalin! - hade beordrat morden!

Så om domare Thomas T. Johnson i California Superior Court (ung: Kaliforniens Hovrätt), och domare Thomas i Torontos Distriktsdomstol självbelåtet tog Förintelsen "i rättsligt beaktande," grundade de detta på "lätt tillgänglig" dokumentation som torterats och tvingats fram ur offren för de Allierades mästerliga torterare.

Vad för slags "dokumenterade bevis" är det? De skulle inte tillåtas i en enda domstol i USA eller Kanada.

I Nürnberg och många efterföljande rättegångar mot så kallade "nazistiska krigsförbrytelser" accepterades dessa metoder rutinmässigt som "acceptabla" vad gällde policy och "regler."