Följande artikel  Av: Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö blicerades  i tidningen "Arbetaren" nr 11, 12-18 mars, 2004:

" Även ett folk kan handla fel och när det gör det
kan det vara rätt att ge dem kollektiv bestraffning. "  
Det skriver filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som menar att det israeliska folket
 har en kollektiv skuld för sitt förtryck av palestinierna och att det därmed bör bestraffas.

"När vi talar om moral tänker vi på individer. Individer kan handla rätt och fel, hållas ansvariga för sina gärningar ‑ och straffas. Men är det inte likadant med kollektiv? "
 
Torbjörn Tännsjö studerar ett exempel och finner att så är fallet: det finns en kollektiv skuld.
 

Israel bär på kollektiv skuld.

Av detta följer två drastiska konsekvenser.
 
Den första: hårda sanktioner mot Israel bör införas.
 
Däremot bör man akta sig noga för sanktioner mot diktaturer.

Den andra: terrorism mot israeliska civila utgår från korrekta moraliska antaganden och är egentligen en ordinär form av bestraffning.

Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis, en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel?

Jag tror att det är rimligt att räkna med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder grupper som i dag kallas terrorister ett subtilt moraliskt försvar för de egna aktionerna.

Moralfilosofer har intresserat sig för situationer där en grupp individer tillsammans kan säkra ett gott resultat, men bara om alla deltar i det gemensamma projektet. Ofta är det omöjligt för var och en i gruppen att göra särskilt mycket åt vad de andra gör. Gruppen kan därmed lätt hamna i en situation där ingen gör någon ansträngning för det gemensamma bästa. Var och en kan i den situationen med beklagande konstatera att eftersom de andra inte gjorde sin del var det lika bra att tian själv avstod.

Tänk på enklast möjliga exempel. En grupp om tre personer har fått motorstopp i en uppförsbacke. Tillsammans kan de skjuta bilen upp till backens krön, sätta sig i den och i nedförsbacken på andra sidan krönet starta motorn i farten. Om alla gör en insats går allt väl. I annat fall misslyckas man. Två förmår inte skjuta bilen uppför det branta motlutet. Låt oss anta att de är främlingar inför varandra, de talar inte varandras språk och de har alla fina kläder på sig, som kan smutsas av arbetet med att skjuta på bilen. Ett lappri, kan tyckas, med tanke på hur viktigt det är för dem alla att komma fram, men av betydelse om inte alla skulle hjälpa till. Den som högg i medan de andra såg på skulle solka sina kläder i onödan.

Antag nu att ingen gör någon ansats för att skjuta på bilen. En av personerna tänker: ska jag ändå skjuta på? Hon inser genast hur meningslöst det vore ‑ om inte de andra också tar sin del av ansvaret. Hon vågar inte lita på att de ska följa hennes exempel. Det skulle de inte heller ha gjort, antar vi. Hon gör som de andra, hon låter bli.

Har de olika individerna, som inte sköt på bilen, handlat rätt eller fel? En rimlig moralisk intuition är att de har handlat rätt. De kan ju, var och en, med hänvisning till att de andra inte gjorde något, sanningsenligt göra gällande att det hade varit meningslöst att försöka få upp bilen. Ja, det hade kanske varit farligt‑ bilen kunde ha kommit i rullning baklänges nedför backen i stället. Den som på egen hand tagit itu med uppgiften hade i så fall kunnat dödas av bilen.

Nu måste vi medge att var och en har handlar rätt.

Men följer av det medgivandet att ingen har handlat fel?

Inte nödvändigtvis. Vi kan hävda att någon i exemplet visst har handlat fel, nämligen kollektivet av de tre personerna. Tillsammans borde de ha handlat annorlunda: de borde ha skjutit på bilen. Om alla hade handlat rätt, var och en av de tre inblandade individerna och slet kollektiv de tillsammans utgör, så hade resultatet blivit ett annat: det hade blivit optimalt.

En invändning man ofta möter, då man vill tala om att kollektiv kan handla moraliskt fel, är att kollektiv över huvud taget inte kan handla. Ett kollektiv har inte några önskningar och trosföreställningar som kan styra dess beslut. Detta resonemang är emellertid felaktigt. Också kollektivet har önskningar och trosföreställningar. Vi kan med fog hävda att skälet till att ingen sköt bilen uppför backen var att ingen trodde att de andra skulle skjuta på och att ingen ville göra en insats, om inte de andra samtidigt ställde upp. Detta förklarar kollektivets beteende. Vi kan också säga att om kollektivet hade haft en annan uppsättning önskningar och trosföreställningar så hade det skjutit på bilen: om alla hade trott att de andra skulle göra sin insats så hade kollektivet faktiskt skjutit på.

Kanske kan vi till och med säga att kollektiv har fri vilja. De tre personerna i exemplet ovan sköt inte på bilen, men om de skulle ha haft andra trosföreställningar och önskningar så hade de gjort det. Betyder det inte just att kollektivet kunde välja mellan att skjuta på bilen och att låta bli?

Om kollektiv kan ha motiv och handla är det också rimligt att tänka sig att de kan handla fel, och vara ansvariga för sina fel. Ja, det är inte särskilt långsökt art tänka sig att kollektiv också kan hållas ansvariga för sina felaktiga handlingar ‑ och bestraffas för dem.

Men vilken skulle poängen vara med att hålla ett kol­lektiv ansvarigt för någon felaktig handling? Vilken skulle poängen vara med att straffa ett kollektiv?

Den sunda motiveringen för straff, och hot om straff, är framåtriktad. Det handlar om att med hjälp av straff och hot om straff förebygga framtida brottsliga eller felaktiga handlingar, både hos den som felat och hos andra. Kan inte samma resonemang tillämpas på kollektiv? Såvitt jag förstår kan det mycket väl tillämpas på vissa kollektiv. Tanken är att bestraffning av vissa kollektiv kan få dessa, och andra kollektiv som tar intryck av vad som händer då straffet utmäts, att i framtiden bete sig bättre.

Tänk på konflikten mellan Israel och Palestina. Antag att en opartisk bedömning av konflikten utfaller på följande vis: israelerna handlar kollektivt fel mot palestinierna. Israelerna borde ge tipp sina krav på en renodlat judisk stat. I stället borde de erbjuda palestinierna medborgarskap i ett sekulariserat och demokratiskt stor­Israel. De borde samtidigt erbjuda alla fördrivna israeliska araber rätt att återvända till samma stor‑Israel, väsentligen omfattande den nuvarande staten Israel och de ockuperade områdena. Rätten för judar att bosätta sig i Israel skulle kvarstå och garanteras av världssamfundet.

Låt oss anta att de flesta palestinier skulle acceptera ett sådant erbjudande ‑ ett inte särskilt spektakulärt antagande ‑ och att ett sådant erbjudande skulle leda till fred och välstånd i regionen ‑ också ett rimligt antagande, syns det mig. Om dessa antaganden är riktiga måste vi konstatera att israelerna kollektivt handlar fel, då de inte ger upp sina anspråk på en särskilt judisk stat.

Somliga upplysta israeler tänker kanske på just det här sättet. De gör emellertid intet för att genomföra detta i deras tycke fullkomligt orealistiska projekt. Det är orealistiskt, menar de, inte i den meningen att det inte skulle genomföras, om alla gick in för det, men i den svagare meningen att det inte är troligt att alla kommer att gå in för det. Att de själva inte gör något för att genomföra projektet kan de sedan försvara på det välkända sättet: om jag gjorde något för att genomföra ett program som detta skulle jag bli utfryst. Mina barn skulle bli mobbade i skolan. Inget positivt skulle komma ut av min smått heroiska insats. Därför håller jag mina tankar för mig själv.

Om israelerna emellertid visste att något slags straff skulle drabba dem ‑ kollektivt ‑ för detta bete­ende, kan man tänka sig att situa­tionen skulle ändras drastiskt. Antag att världssamfundet hotade med hårda sanktioner, om inte israelerna tog sitt förnuft till fånga. Nu skulle en ny incitamentsstruktur uppstå bland israeler i gemen. I synnerhet om samma världssamfund också lovade att tillhandahålla en veritabel Marshallplan för att ta hand om de ekonomiska bördor som skulle följa då många araber återvände.

Varje israel skulle nu få ett egoistiskt motiv att arbeta för det moraliskt riktiga projektet. Också en liten sannolikhet för att den egna insatsen på något vis skulle bli avgörande skulle vara nog för att motivera dem till handling. De skulle också veta att sak samma gällde andra israeler. De som redan i hemlighet tyckte att tan­ken om ett demokratiskt och sekulariserat Israel var moraliskt riktig, och som tänkte att om andra var beredda att jobba för projektet så skulle de själva göra detsamma, skulle nu få anledning att göra en insats. De skulle få goda grunder att tro att andra verkligen skulle vara benägna att delta, om inte annat så på grund av rädsla för effekterna av de tunga internationella sanktionerna.

Vi har här att göra med ett så kallat försäkringsspel. I ett försäkringsspel har de ingående parterna en önskan att göra det som är till allas bästa, förutsatt att de tror att övriga också gör sin insats. Hot om straff har en dubbelt positiv funktion i sådana spel. Dels ökar sådana hot i sig beredskapen hos individer att delta i det gemensamma projektet ‑ för att undgå att bli bestraffa­de. Dels ger insikten om hoten var och en anledning att tro att de andra ska delta, av samma skäl, det vill säga av rädsla för straff.

Enskilda israeler får ett motiv att delta i kampen för det allmänna bästa: deras insats kan ju vara avgörande och mycket står på spel om hårda sanktioner väntar. De vet dessutom att andra tänker på samma sätt. Hotet om straff och utfästelserna om belöningar kan rentav få medlemmar av kollektivet att utveckla ett slags innehållsligt kollektivistiska motiv. Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel ger upp sin karaktär av judisk stat. Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel ger medborgarskap till palestinierna. Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel tillåter flyktingarna att återvända. "Låt oss, israeler, handla på det viset", kan de ‑ var och en ‑ tänka. Kollektiva straff och kollektiva belöningar kan alltså vara högst verkningsfulla.

Men är inte kollektiva straff orättvisa? Det kanske finns några få idealister, som straffen förutan redan verkar för en fredlig lösning av konflikten. Också dessa människor drabbas ju av de tunga sanktionerna. Och det finns barn, förståndshandikappade och andra som över huvud taget inte kan sägas ha deltagit i det kollektiva felaktiga handlandet. Ar det rätt att de ska lida?

Visst är det orimligt att straffa oskyldiga, kan man tycka. Men det är inte nödvändigt att de som år oskyldi­ga straffas. Den som bestraffar kollektivt kan tänka på följande vis: detta riktas bara mot det kollektiv av individer som verkligen är skyldigt. Det får sitt rättmätiga straff ‑ i förhoppningen att det ska ta sitt förnuft till fånga. Oskyldiga individer som lever samman med detta kollektiv får också bära tunga bördor till följd as, straffet. Men dessa bördor är inte en del av straffet sota sådant. De är endast förutsedda men icke önskade konsekvenser av ett rättmätigt straff. I den mån de kan lindras ska så också ske.

Så här tänker i själva verket också de som menar att endast individer bör straffas. De tvekar exempelvis inte att straffa brottslingar när deras barn blir indirekt lidande. De resonerar så här: Brottslingen får vad han förtjä­nar. Barnet lider, det medges, men barnet straffas inte, barnets lidande är inte en del av straffet. Kan jag lindra barnets lidande, samtidigt som jag straffar hans brottsliga förälder, är jag beredd att göra det.

Resonemanget har så här långt förts under antagande att vi har ett kollektiv, ett folk, som handlar fel, och som lever i någorlunda demokratiska och anständiga förhållanden. Men hur ska vi tänka om ett fall där detta villkor inte är uppfyllt? Låt oss tänka på en hård diktatur med sträng kontroll över invånarna, där stränga straff utdöms mot dem som försöker handla moraliskt rätt. Här finns inga legala möjligheter att göra mot­stånd. Och de illegala är ytterst farliga.

Under dessa antaganden är det högst osäkert om kollektiv bestraffning har någon verkan. Men om den är verkningslös så är den också omoralisk.

Vi tycks stå inför en paradoxal asymmetri. Det kan vara klokt och försvarligt om världssamfundet riktar hot om stränga sanktioner mot ett land sorti Israel, där medborgar­na har hyggliga möjligheter att handla moraliskt rätt, utan att riskera stränga sanktioner frät statsmakten. Men det kan vara fel att rikta sanktioner mot en totalitär stat som handlar fel. Sanktionerna mot Irak tinder Saddam kan här tjäna som ett exempel. De ledde till oerhörda mänskliga lidanden, men inte till några som helst positiva effekter.

En ännu mera paradoxal aspekt av resonemanget är, som antyddes inledningsvis, att det kanske kan anföras som ett stöd för terrorism ‑ så länge terrorismen riktar sig mot medborgarna i ett öppet och demokratiskt samhälle, vilka kollektivt förtrycker något annat folk, det vill säga kollektivt handlar fel.

Men är inte terrorism något som utesluts av kriget lagar? Det är ju fel att döda oskyldiga, för att uppnå ett politiskt mål. Och är det inte så man brukar definiera "terrorism"? Innebär inte "terrorism" just att man genom våld mot oskyldiga försöker tvinga en politisk motståndare till eftergifter?

Vi har emellertid sett att frågan om skuld och oskuld är komplicerad. Låt oss anta att ett folk, som det israeliska, verkligen bär på kollektiv skuld för att det för­trycker att annat folk, det palestinska. Låt oss också anta att vad man brukar kalla "terroristiska" handlingar kan få den israeliska befolkningen att tänka om. I så fall borde denna så kallade terrorism kunna vara berättigad.

Men bombdåd riktade mot israelisk civilbefolkning, särskilt då de utförs inom den israeliska statens gränser, slår ju blint ‑ inte bara mot dem som bär kollektiv skuld, utan också mot förståndshandikappade, barn och medlemmar av den israeliska fredsrörelsen, invänder någon. Kan något sådant vara försvarligt?

Svaret på den invändningen har emellertid redan givits. Om terroristerna verkligen riktar sina attentat mot den del av civilbefolkningen, som verkligen är kollektivt skyldig, och om man gör vad man kan for att minska lidandet bland barn, fredsvänner och förståndshandikappade, så har de så kallade terroristerna gjort vad moralen kräver.

Detta försvar för vad sorti brukar kallas "terrorism" innebär med andra ord att beteckningen avvisas. Också då civila dödas genom bombdåd ses detta som en form av bestraffning eller ordinär krigföring. De offer man valt är inte oskyldiga. De bär på kollektiv skuld. Och då individer som verkligen är oskyldiga drabbas är detta bara en olycklig följd av en ordinär foran av bestraffning (eller krigföring).

Men det ska medges att detta är spekulativt. Det är inte särskilt troligt att terror mot civilbefolkningen verkligen leder till det slags omprövning av motiv som är önskvärd. Tvärtorn: i de flesta fall, och säkerligen just i Israel‑Palestinakonflikten, torde sådana handlingar motverka sitt syfte. Terrorismen på båda sidor försvårar just det slags fredlig lösning sorti här har skisserats. Den skapar fasa och ångest hos alla som berörs och ger upphov till ett fördjupat och svårhanterligt hat. Kravet på proportionalitet i bestraffningen kan vara omöjligt att tillgodose. Men det är inte helt säkert att detta kan generaliseras till alla slags konflikter. Tankarna går till FLN i Algeriet. Det är svårt att bestrida att den terror som utövades i Algeriet, riktad mot franska civila, bidrog till Algeriets frigörelse. En näraliggande tanke är emellertid att samma terror kan vara en bidragande orsak till dagens komplicerade politiska bild.

Utifrån de riktlinjer som här skisserats är ett försvar för vad som brukar kallas "terrorism" logiskt följdriktigt. Misslyckas detta försvar så beror det endast på att det vilar på oriktiga empiriska antaganden. De moraliska antagandena om att ett folk kan bära på kollektiv skuld är helt i sin ordning.

TORBJÖRN TÄNNSJÖ

Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. En längre version av denna essä har tidigare publicerats i Tidskrift för politisk filosofi.

ARBETAREN 11/04
12‑18 mars 2004