Yttrandefriheten
Om "goda avsikter" med livsfarliga konsekvenser
AvJAN MYRDAL
i Aftonbladet
Bör Faurisson få publicera sig ?
Visst! Det är bara sedan att läsa, kontrollera; motbevisa om så är
2004-08-22
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,521832,00.html
| Vad det som kallar sig vänster nu
i våra länder sysslar med i yttrandefrihetsfrågorna beskrevs i ett
ordspråk som spreds över Europa när Spanien var sin tids superstat: - Mucho sabe el rato, más el gato! Råttan vet mycket, men katten mer! KPML(r) har krävt förbud mot nazism och nazistiska partier. Det anses vara militant antifascism. Men då spinner katten ty dagen efter det att ett sådant förbud bleve gällande lag skulle Göteborgspolisen besätta KPML(r):s partilokal, Proletären stängas och åklagare inleda förundersökning mot KPML(r):s ledning. Ty KPML(r) är marxist-leninistisk och förespråkar alltså proletariatets diktatur. Katten är slug nog att låta råttan gillra sin egen fälla. Nu som på femtonhundratalet. Där börjar jag. Under mer än ett sekel sökte det som efter franskt föredöme kallade sig vänster försvara och förverkliga de fri- och rättigheter som skrivits ned i 1789 års franska medborgarrättsförklaring; det Första tillägget till Förenta staternas författning; den svenska Förordningen angående skriv- och tryckfriheten av den 2 december 1766 och § 16 i den regeringsform som fastställdes av Kungl. Maj:t och rikets ständer i Stockholm den 6 juni 1809. Friheterna behövs om folket skall segra. Men katten vet mer och carlisterna i Spanien visade att det var möjligt att resa folket (fattigfolket) som en man - i Aragon, Baskien, Katalonien, Navarra - till kamp mot liberalernas marknadspolitik (vilket var förnuftigt) men därmed uttryckligen även mot de borgerliga friheterna och för att återinföra inkvisitionen (vilket skulle förtrycka folket än mer). Napoleon III och Bismarck förmådde utveckla en liknande politik vilken genom att förena vissa sociala reformer med säkrat auktoritärt överklassherravälde kunde ge dem makt att inskränka och avskaffa de dem på sikt hotande friheterna. Inför, under och efter första världskriget kunde i Europa först nationella ligor och därefter fascistiska rörelser skapa ett starkt folkligt stöd för att avskaffa, eller åtminstone inskränka, de medborgerliga fri- och rättigheter vilka varken gett arbete eller omsorg. Goebbles fick stöd för sin spektakulära bokbränning även utanför kårstudenternas krets! Det tyska folket, även arbetarklassen (med undantag för försvinnande små grupper), slöt faktiskt upp kring Hitlers frihetsfientliga politik. Se Saar-omröstningen 1935! Hans politik gav arbete och social trygghet. Då betydde de av alla kända koncentrationslägren (med tortyr och allt) mindre. (Att detta medförde att det gick det tyska folket illa är nog i rådande svenska debattklimat nödvändigt skriva ut.) Under efterkrigstiden kunde folken i Europa - i olika hög grad - driva igenom ekonomiska reformer och utvidga frihetsmöjligheterna. Men nu har vinden vänt. Världspolitiken är åter som före första världskriget. Åter kämpar rovgiriga imperialistblock med och mot varandra om makt och råvaror (olja!) och i alla våra stater nedmonteras, inskränks eller avskaffas bit för bit den välfärd, den rättstrygghet och de medborgerliga fri- och rättigheter vilka ännu för en generation sedan tycktes (relativt) säkrade. För att följa det jag nu kommer att skriva är det kanske inte nödvändigt att läsa Milton (även om det hjälper) men man bör komma ihåg vad Marx och Engels framhöll; utan yttrandefrihet, pressfrihet och församlingsfrihet kan arbetarklassen aldrig segra. Omvänt påpekade de att inskränkningar i pressfrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet krävs för den härskande klassens makt. Puddingen bevisas i ätandet och sanningen av det Marx och Engels påpekade visas genom Sovjetunionens sammanbrott. Partiledarnas omvandling till en rovgirig ny kapitalistklass vilken stal folkets egendom och störtade massorna i elände hade inte blivit möjlig för dem om de inte först satt folkets pressfrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet ur spel. Det borde folk veta. Men gör det inte ty katten vet mer och inte bara de intellektuella i PEN-klubbar har kunnat mobiliseras till kamp för att förbjuda lögnen utan det är just de partier, grupper och individer som kallar sig socialister, vänster och till och med revolutionärer vilka gått i spetsen när det gällt att undergräva den borgerliga revolutionens frihetliga landvinningar och införa de lagar som krävs för att säkra den härskande klassens makt. Inte så att denna vänster - och inte ens de ädla humanisterna i PEN - haft onda avsikter. Avsikten har varit den bästa. Jag vet då jag våren 1942 på Bromma läroverks gård med entusiasm inför mina klasskamrater agiterade för den motion som med likalydande ord just väckts till vårriksdagen i såväl första som andra kammaren av socialdemokrater som Erik Brandt, Georg Branting, Ruth Gustafson, Theodor Magnusson, Henning Sten och Fredrik Ström och av folkpartister som Bertil von Friesen och Kerstin Hesselgren. Utgångspunkten för denna motion var att antisemitism visserligen är en enbart löjlig företeelse, bottnande i befängda rasteorier men att det visat sig att samvetslösa demagoger kunnat utnyttja denna villfarelse för att tillintetgöra demokrati och folkfrihet. Upplysningsarbetet borde därför kompletteras med lagstiftning. Denna borde inte bara kriminalisera varje propaganda mot medborgargrupper, som tar deras trosbekännelse eller så kallad ras till utgångspunkt och förbjuda varje agitation som går ut på att en social eller rättslig skillnad skall göras mellan människor för deras härkomsts eller trosbekännelses skull. Utmärkta skrivningar som dock sedan när de blev till lag i den ena staten efter den andra fick konsekvenser förslagsställarna inte tänkt sig. Men borde ha insett om de haft Milton och Marx i åtanke. Själv drabbades jag på märkligt sätt. Då jag skrivit om etnisk diskriminering och brist på folkstyre i sovjetiska Centralasien 1965 blev jag i hela det av Moskva dominerade området utnämnd till fiende och CIA-agent. Alltså förbjöds i TDR innehav av "Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell" just med hänvisning till den lag som bestraffade införsel av fascistisk propaganda. Det kan sägas vara kuriositet i kanten. Avgörande är att med hänvisning till denna princip har lagarna utvidgats till dess det i Frankrike och Tyskland - med spridningseffekter ut i hela EU - blivit straffbart att ifrågasätta nu statligt officiella sanningar om andra världskriget. Men den som var med om den tiden vet att att det gått lögn i historieskrivningen. Mycket av det jag - ännu - kunnat publicera i Sverige hade varit straffbart i Tyskland och Frankrike. Innebär detta att jag anser att också Faurisson bör få publicera sig? Visst! Det är bara sedan att läsa, kontrollera; motbevisa om så är. Göra som Milton tillrådde. Att förtala någon, att förolämpa någon var tidigare åtalbart. Men hetslagarna spränger gränserna. Det har fått märkliga följder. En är att det mesta av vad man kan höra svenskar sinsemellan säga om svartskallar och bögar - för att bara ta två kategorier - numera är straffbart. Det som berättas man och man emellan kommer därför varken på tryck i tidningar, kan höras i radio och tv eller bli till resonemang med skäl och motskäl. Den klyftan mellan vad som verkligen sägs och vad som offentligen får sägas gör den officiella retoriken om förståelse rätt verkningslös. Föreställningen att kollektiv kränks är politiskt korrekt men orimlig. Den förnuftstroende folkminoritet jag tillhör utsätts för dagliga och stundliga förnuftskränkningar i alla media. (Allt från astrologispalter och vidskepelsefilmer i tv till politiska lögner.) Men jag ser det inte som en vettig åtgärd att stämma såväl alla tidningar som radio- och tv-kanaler och kräva exemplariska fängelsestraff för den överväldigande majoriteten av landets journalister. Men skulle då vårt förnuft vara mindre värt än någons hudfärg eller tro? Många av lagtexterna är skrivna som skämtlagar. Det intressanta med - för att ta ett exempel - barnpornografilagen är att den inte fyller någon egen uppgift. Förbudet att använda barn sexuellt finns sedan länge. Däremot har myndigheterna länge velat ha legal möjlighet att undersöka och kontrollera hårddiskar, bokhyllor och papper utan omständliga förberedelseåtgärder. Lagen är därtill så luddigt skriven - de två sista styckena - att det faktiskt är oklart om inte innehavet av böcker med reproduktioner av till exempel Balthus (Gitarrlektionen!) utan någon ny lagskrivning vid behov kan förklaras straffvärt. Skulle myndigheterna så vilja då skulle vilken intellektuell som helst i landet - med en liten hylla konstböcker - kunna gripas och åtalas. Sannerligen råttan vet mycket men katten mer! |