Vilken bild av det förflutna allmänheten får är till stor del en resursfråga. Det är de starka och de mäktiga som kan torgföra sin version av historien.

Som aldrig förr väller Hollywoods tv-serier in över oss med nya skurkar alltefter vindriktningarna i USA:s utrikespolitik: tyskar och ryssar har ersatts av muslimska terrorister.

Samtidigt har politiker och ledarskribenter numera låtit kommunismen avlösa nazismen som århundradets megamördare.

Den relativisering av hitlerismen detta innebär samsas på ett paradoxalt sätt med ett allt starkare framhävande av förintelsen av Europas judar som det värsta brottet mot mänskligheten under 1900-talet.

I Sverige har politikerna ökat sina ansträngningar att påverka allmänhetens historiemedvetande. För 40 miljoner skattekronor per år ska myndigheten Forum för levande historia sprida sin bild av vad som hänt i gången tid.

Hittills har tyngdpunkten legat vid Förintelsen, men nu ska även kommunismens brott belysas.

När man sett hur Förintelsen och Andra världskriget behandlats blir man dock betänksam: en moraliserande och ytlig historieskrivning, inställsamt politiskt korrekt i nedtoningen av den europeiska borgerlighetens medansvar för fascismen, av finska krigsförbrytelser och balters del i judeutrotningen.

Utan tvivel lyser i denna tillrättalagda historieförmedling många av 1900-talets stora katastrofer med sin frånvaro: när berättas om vilka politiska krafter i Europa som startade Första världskriget, urkällan till 1900-talets katastrofer? När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas?

Ensidigheten i mainstreams historiska fokus gör behovet av en kritisk historieskrivning akut. Men här hotar nu dramatiska ingrepp i yttrandefriheten.

Det började i Frankrike 1990 med kriminalisering av en liten udda grupp historiker som i större eller mindre grad förnekade Förintelsen.

2006 straffbelades också förnekelse av Turkiets folkmord på armenierna 1915. Turkiet svarade med att förbereda kriminalisering av förnekelse av Frankrikes brott i Algeriet. Liknande lagstiftning införs i flera europeiska länder.

För närvarande lägger Tyskland fram ett förslag till EU-lagstiftning. Innebörden är att ”offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”, begångna under de senaste 20 åren och fastslagna av en internationell domstol, ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU.

Kontentan blir att den historiska sanningen hädanefter ska slås fast av politiker och domstolar.

Dessa domstolar har dock, som ICTY för fd Jugoslavien och den för Kampuchea, på goda grunder ifrågasatts.

Den första bland annat för att den inte åtalar Nato för den krigsförbrytelse det innebar att utan FN:s godkännande anfalla Jugoslavien 1999, den andra för att den bara får behandla perioden efter 16/4 1975, det vill säga tiden efter USA:s illegala bombningar som enligt CIA krävde 600000 kambodjaners liv.

Det blir stormakterna i FN:s säkerhetsråd, vilka utan stöd i FN-stadgan tillsatte ICTY, som bestämmer vad som är folkmord. Deras egna brott lagförs aldrig.

Denna politisering av folkmordens historia blir självfallet förödande för forskningen kring nutidshistorien. Forskaren beträder ett minerat fält.

När chefen för FN:s fredsbevarande styrkor i Bosnien, general MacKenzie, 2005 ifrågasatte siffran 8000 mördade ”män och pojkar” i Srebrenica 1995 kallades han ”folkmordsförnekare”.

I Sverige har de som delat generalens tvivel anklagats för förintelseförnekelse och i flera fall berövats rätten att försvara sig. Med den nya lagen riskerar tvivlarna fängelse. Vad detta innebär för viljan att granska dagens stormaktspolitik säger sig självt.

Det är hög tid att reagera. Internationellt har redan starka invändningar rests mot den ökande politiska inblandningen i historieskrivningen.

Bland kulturpersonligheter från höger till vänster som protesterat märks namn som Christopher Hitchens och Noam Chomsky. Historikern Deborah Lipstadt säger att sådana här lagar ger intrycket att man inte har tillräckligt med bevis för sin sak.

Statsvetaren David Chandler ser den kritiska debatten hotad: ”Folkmordsbeskyllningar och krigsförbrytartribunaler är starkt politiska och ofta knutna till kontroversiella militära interventioner från Västs sida. Bör inte detta ifrågasättas? Ska domare lösa sådana frågor?”

Regeringen bör naturligtvis med kraft bekämpa detta censurförslag.

LENNART PALM
professor i historia vid Göteborgs universitet