"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Slutet för lord Northcliffe

I Sions Vises Protokoll, det hemliga tillägsprotokoll som presenterades för de högsta deltagarna vid sionistkongressen i Basel 1897, förutsägs den bolsjevistiska blodsorgie som skulle komma att drabba Ryssland med skrämmande exakthet. 1903 förutsäger Max Nordau på den sjätte sionistkongressen "det kommande världskriget och den därpå följande fredskonferensen som skall ge oss Palestina".

Det första världskriget, denna katastrof för den västerländska civilisationen, hade inga vinnare, endast förlorare. Vid en ytlig betraktelse verkar England, USA, Frankrike och Arabvärlden vara vinnarna medan Ryssland, Tyskland, Habsburgska monarkin och Turkiet vara förlorarna. Men vad hade de s.k. vinnarna egentligen vunnit?

England hade förlorat gräddan av sin ungdom och hade åsamkats så stora ekonomiska förluster att detta innebar början till slutet för imperiet. Detsamma gällde Frankrike. Och vad arabvärlden beträffade så trodde mången naiv att man i och med frigörelsen från Turkiet kunde skönja en gryning för en ny arabisk storhetstid. Men i verkligheten var araberna de största förlorarna i denna konflikt. Deras "frihet" innebar att de delades upp i fredskonferensen i Versaille och den därpå följande konferensen i San Remo som explicit behandlade uppdelningen av det Osmanska imperiet.

Den andra november 1917 hade Storbritanniens utrikesminister Arthur James Balfour i ett öppet brev till Baron Lionel Walter Rothschild lovat att Palestina skulle bli ett "nationellt hem" för judarna. Fredskonferensen i Versaille öppnade i januari 1919 och Världssionistiska Organisationens ledare Dr. Chaim Weizmann ledde den sionistiska delegationen. Det var han som föreslog att Palestina skulle tilldeleas Storbritannien som ett mandat. Dr. Weizmann krävde att mandatet skulle sträcka sig till Litanifloden i norr och ha Hijazjärnvägen som gräns i öster, d.v.s. en bra bit öster om Jordanfloden.

Men det fanns motståndare till sionisternas sinistra planer. Följande skrämmande och sedelärande historia visar hur det gick för en av dem som motsatte sig sionisternas planer. Under de tre år som följde på fredskonferensen i Versaille var de sionistiska konspiratörerna tvungna att finna ut ett sätt att hålla de brittiska styrkorna kvar i Palestina och dessutom få det att verka som om de utförde ett hedervärt uppdrag. Detta för att kunna använda de brittiska trupperna som täckmantel för ett illdåd som hade karaktären av ett folkmord på det palestinska folket. Detta mycket intrikata och komplexa problem löstes effektivt.

När vi studerar handlingarna ser vi hur påtryckningar på regeringar i största hemlighet kom att påverka världspolitiken och vi förstår vad som menas med "oemotståndliga påtryckningar på den internationella politiken". Efter att fredskonferensen hade godkännt det sionistiska kravet på Palestina togs nästa steg vid San Remo- konferensen 1920, där segermakterna möttes för att genomföra nedmonteringen av det turkiska imperiet. Det var denna konferens som antog Dr. Weizmanns geniala bedrägeri att britterna skulle styra Palestina som ett "mandat" av Förenta Nationerna.

Man började nu höra protester mot företaget - vars sanna natur hade blivit uppenbar för att fler - men Balfour försäkrade Weizmann att "de inte betraktades som viktiga och skulle definitivt inte påverka politiken [i Palestina] som redan hade bestämts". Här ser vi detta kryptiska uttalande som skall dyka upp så många gånger senare under 1900-talet, att politiken i detta fall var bestämd, en gång för alla och inte kunde påverkas av hänsynstaganden till nationella intressen, nationell heder, fred eller ekonomisk välfärd. Det fanns inget annat fall där politiken har slagits fast utan hänsyn till nationellt intresse eller allmän opinion.

På konferensen i San Remo sade Lloyd George till Weizmann: "Ni har ingen tid att förlora. Världen är idag som Östersjön före isläggningen. För tillfället är den i rörelse. Men om den fryser till får ni banka ert huvud mot isen och vänta på ett andra töväder". Hade Lloyd George sagt "andra världskrig" istället för "andra töväder" hade han haft rätt och kanske var det det som menades med "töväder".

Under San Remo-konferensen hade Balfour-deklarationen bekräftats genom att palestina hade givits till Storbritannien som ett mandat. Nu återstod bara detaljen att få Förenta Nationerna att acceptera palestina som ett brittiskt mandat, d.v.s. ratificera San Remo-konferensens beslut. Detta skulle komma att ske 1922.

De krafter som drev i genom detta var tre:

  1. Sionisterna som bakom kulisserna dirigerade politiker och parlament.
  2. Judeofilerna i höga befattningar runt om i västvärlden. Dessa judeofiler som Weizmann erkände att han hatade medan han utnyttjade dem.
  3. De sentimentala liberalerna som Protokollen så föraktfullt beskriver.

De som protesterade mot beslutet var:

  1. Palestinierna.
  2. De brittiska soldaterna och tjänstemännen i Palestina.
  3. En stor del av pressen som fortfarande stod utanför judisk kontroll.

Palestinierna visste vad som väntade dem, ty de kände till Torahn. Dr. Weizmann hade talat om för fredskonferensen att "bibeln är vårt mandat". Dessutom visste de vad judarnas gud hade lovat dem i form av folkmord, som det står i 5 Mos 7:1-3:

"När Herren, din Gud, låter dig komma in i det land dit du nu går, för att taga det i besittning, och när han för dig förjagar stora folk (...) sju folk större och mäktigare än du och när Herren, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då skall du giva dem till spillo. Du skall icke befrynda dig med dem."

Alltså, att sionismen med dess västerländska uppbackning innebar förintelse för palestinierna enligt en 2500 år gammal gamma skulle händelserna 1948 visa. 1945 sade Kung Ibn Saud till president Roosevelt: "Ni har utkämpat två världskrig för att upptäcka det som vi har känt till i 2000 år."

Araberna trodde inte år 1920 på Balfours offentliga försäkran (i deklarationen) att deras "medborgerliga och religiösa rättigheter" skulle skyddas av Wilsons 14 punkter. Om de inte visste så gissade de att Lloyd George, Wilson och Balfour hade lovat bort Palestina till judarna i hemlighet. Och eftersom araberna kände Torahn litade de inte på Winston Churchill när han som kolonialminister 1922 sade att "icke-auktoriserade uttalanden har gjorts som tyder på att avsikten är att skapa ett helt judiskt Palestina". Han tillade att "Hans Majestäts regering inte hade sådana avsikter".

Louis Brandeis besökte 1919 Palestina. Landet hade då i 20 års tid varit föremålet för hans återuppväckta intresse i judendomen. Han blev omedelbart desillusionerad och kom fram till att "det skulle vara fel att uppmuntra immigration". Han ville att de sionistiska ambitionerna i Palestina skulle begränsas och ansåg detsamma om den Världssionistiska Organisationens aktiviteter. Med "begränsade ambitioner" menade han att Palestina skulle bli ett judiskt kulturcentrum och att man kulle överge tanken på en judisk stat. Detta var ju i sionistiska ögon inget annat än förräderi och Brandeis störtades också mycket snabbt och berövades snabbt allt inflytande.

Men det största hotet mot de sionistiska ambitionerna kom från pressen som ännu inte - som fallet är idag - var i sionistiska händer. De amerikanska och brittiska ledarna måste ända fram till Första Världskriget räktna med den allmäna opinionen innan de började krig. Den allmäna opinionen informerades genom en då relativt fri press. Pressens korruption (som förutspås i Protokollen) började i och med censuren under det Första Världskriget. Den osynliga (sionistiska) makt som vuxit sig stark nog att dirigera bakom kulisserna kunde anas i fallen med Överste Repington, H.A. Gwynne och Robert Wilton under åren 1917-1918. Dessa erfarna tvingades avgå eller drevs till tystnad.

När de avgörande händelserna inträffade 1919-1922 som avgjorde Palestinas öde hade krigscensuren avskaffats och tidningarna hade återgått till sin förkrigspraxis, d.v.s. att rapportera opartiskt och presentera fakta för läsarna. Detta satte åter tummen i ögat på regeringarna och skulle ha försvårat, ja kanske t.o.m. omöjliggjort de sionistiska planerna. Det blev därför sionisternas viktigaste mål under denna period då mandatet inte var ratificerat av NF, att undertrycka den press som uttryckte opassande och mot sionisterna fientliga uppfattningar.

I detta skede var England av den största betydelse för de sionistiska konspiratörerna - som det också skulle vara 17 år senare - och i England var den energiska Lord Northcliffe en mäktig man. Den satte Lord Northcliffe, som hade hetat Alfred Harmsworth före han adlades, ägde de två mest lästa tidningarna i England, samt ett antal tidskrifter och veckotidningar och framförallt var han huvudägare i den mest inflytelserika tidningen vid denna tidpunkt, nämligen den Londonbaserade "The Times". Han var sålunda i direktkontakt med miljoner läsare varje dag och han var - vilket gjorde honom farlig för konspiratörerna - modig, patriotisk och en kämpe.

Lord Northcliffe var en motståndare till den sionistiska konspirationen på två sätt. Han såg i maj 1920 till att en artikel trycktes i The Times om Protokollen. Artikeln hade rubriken "Det allvarliga judiska hotet, En oroande pamflett, kräver en undersökning". Artikeln slog fast att "En opartisk undersökning av dessa påstådda dokument och deras historia är i högsta grad önskvärda (...) skall vi strunta i saken utan att undersöka den och låta inflytandet av ett sådant verk vara okontrollerat?"

1922 besökte Lord Northcliffe Palestina, i sällskap med en journalist, J.M.N. Jeffries (vars bok som följde om besöket, "Palestine: The reality", förblir en klassiker om denna period i Palestinas historia). Detta var en ny sorts journalistik om Palestina. De andra redaktörerna i England som skrev om Palestina skaffade sina kunskaper från Dr. Weizmann (!). Lord Northcliffe kom på plats i Palestina till samma slutsats som alla opartiska observatörer gjort före honom. Han skrev: "Enligt min åsikt har vi utan att tänka efter, gett Palestina till judarna trots att 700 000 arabiska muslimer bor där". I samma artikel avslöjar Lord Northcliffe att judarna i Palestina i hemlighet importerade vapen för att bekämpa araberna i Palestina.

Lord Northcliffe hade nu syndat två gånger. Han hade beträtt förbjuden mark när han krävde en opartisk undersökning av Protokollens ursprung och nu berättade han sanningen om Palestina. Det betydde att konspiratörerna såg honom som en farlig fiende som måste röjas undan.

Lord Northcliffe var mycket angelägen att få ut sanningen om Palestina i London Times. han bemötte ett besvärligt hinder i chefredaktören Wickham Steed. Denne Wickham Steed som Weizmann i sina minnen berömmer för hans stöd till den sionistiska saken...

I kampen mot Steed hade Northcliffe en akilleshäl. Han var visserligen huvudägare till Times, men inte ensam ägare. Sålunda publicerade hans egna tidningar hans artikelserie om Palestina, men The Times vägrade att göra det. Lord Northcliffe sände ett telegram från Palestina till Wickham Steed och krävde att han skulle komma dit, men Steed lämnade telegrammen obesvarade.

De fakta som nu följer är återgivna med överraskande öppenhet i "Official History of The Times" (1952).

Låt oss följa händelserna slag i slag, kronologiskt. Alltså:

I maj 1920 hade Lord Northcliffe sett till att Protokollen publicerades i The Times. I början av år 1922 besökte han Palestina och skrev ovannämnda artiklar. Den 26 februari 1922 lämnade han Palestina efter att hans krav på att hans artiklar om Palestina skulle publiceras i The Times hade ignorerats av chefredaktör Wickham Steed. Han var rasande på sin chefredaktörs ohörsamhet och fick ett meddelande som starkt kritiserade Steeds sätt att sköta redaktionen uppläst på ett redaktionsmöte den 2 mars 1922. Lord Northcliffe som hade trott att Wickham Steed skulle avgå efter detta blev bestört när han märkte att denne blev kvar på sin post. Chefredaktör Steed tog istället kontakt med en advokat för att fastställa att det hela rörde sig om "olagligt avskedande". Nu påstår Steed inför redaktions-kommitén att hans advokat hade haft ett sammanträffande med Lord Northcliffes personlige rådgivare i juridiska frågor, som sagt honom att Northcliffe var "abnorm" och "oförmögen till att sköta sina åligganden". Detta inträffade den 7 mars 1922.

Sedan åkte Steed själv till Pau i Frankrike för att träffa Northcliffe. Han återvände den 21 mars 1922 och meddelade en direktör på The Times att Northcliffe var "galen". Ryktena om galenskap spreds som vi har sett av chefredaktör Wickham Steed som Northcliffe ville avskeda. Det är därför viktigt att undersöka vad andra samtida ansåg om Lord Northcliffes mentala tillstånd vid denna tid.

Den 3 maj framträder Northcliffe på en avskedslunch för en chefredaktör på en av hans tidningar och gästerna kunde konstatera att "han var i fin form". Den 11 maj höll han ett "excellent och imponerande tal" för Empire Press Union och "de flesta människor som hade trott att han hade blivit galen ansåg att de hade misstagit sig". Några dagar senare telegraferade Lord Northcliffe instruktioner till den verkställande direktören för The Times att avsätta chefredaktören. VD:n såg ingenting "abnormt" i dessa instruktioner och var "inte det minsta bekymrad för Lord Northcliffes hälsa".

Den 8 juni 1922 bad Lord Northcliffe från Bolougne Wickham Steed att möta honom i Paris. De möttes den 11 juni och Northcliffe talade då om för Steed att han, Lord Northcliffe, själv skulle överta chefredaktörsposten. Den 12 juni for sällskapet iväg mot Evian-les-Bains. En doktor hade i hemlighet tagits ombord på tåget av Wickham Steed. När de anlänt till Schweiz tillkallades en "utomordentligt skicklig fransk nervspecialist" (hans namn finns inte omnämnt någonstans) som förklarade att Lord Northcliffe var "sinnessjuk". Det var med hänvisning till denne okände, men "erkände franska nervspecialist" som Steed telegraferade instruktioner till London om att inte ta emot några artiklar från honom. Den 13 juni for Steed tillbaka till London. Han skulle aldrig mer se Lord Northcliffe.

Den 18 juni återvände Lord Northcliffe till London och berövades all kontroll - och även all kontakt med - The Times. Den verkställande direktören hade en polis posterad utanför ingången för att hindra Northcliffe från att ta sig in i byggnaden. Enligt Official History så grundade sig detta förfarande på ett läkarintyg som aldrig visades upp, utfärdat av en specialist vars namn inte hade nämnts.

Den 14 augusti dog Lord Northcliffe. Den officiella orsaken påstods vara blödande magsår. Han begravdes under officiell pompa i Westminster Abbey med ett stort antal redaktörer från alla delar av pressen närvarande.

Detta får vi ut av den officiella historien. Den högt ansedde författaren och kolumnisten Douglas Reed besökte Lord Northcliffe strax före hans resa till Schweiz. Han konstaterade att Lorden verkade vara frisk som en nötkärna. Men Northcliffe sade att hans liv var i fara och att han hade blivit förgiftad. Douglas Reed hade då ingen aning om vilka krafter Northcliffe hade utmanat och kunde inte heller göra sig en föreställning om dess fruktansvärda ondska och makt.

Nu kanske någon pessimist säger någonting i stil med: "Se där hur det går när man sätter sig upp mot judarna. De är alltför mäktiga. Det lönar sig inte." Ingenting kan vara mera felaktigt. Lord Northcliffe dog inte förgäves; han kämpade inte förgäves. Artiklarna finns kvar. Tack vare hans djärvhet blev Protokollen kända över hela världen. Vi inom Stödföreningen för Radio Islam hoppas att någon person tar sig tid att forska i fallet Northcliffe, läser i genom hans artiklar från den tiden. Det är bästa sättet att hedra en stor mans minne.


För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk