"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Marco Polo - efterkrigstidens största tabu

Marco Polo är ett namn som de flesta svenskar känner till. Det var namnet på en italiensk upptäcktsresande som under 1200-talet genomförde en resa från Italien, över Persien, Pamir och Östturkestan, till Chang-tou där han mötte den kinesiske stor-khanen Khubilai Khan. Han företog därifrån resor till bland annat Burma, Ceylon och Sydindien. Idag är han känd som den som öppnade en helt ny värld för Västerlandet och förmedlade nya intryck och synsätt.

I Japan var Marco Polo en månadstidning med en upplaga på 250 000 exemplar. Den ägdes av Bungei Shunju, ett av Japans mest prestigefyllda förlag, utgivare av ytterliggare nio månads- och veckotidningar. Förlaget var även den japanska utgivaren av Anne Franks dagbok. Men den dag då förlaget valde att gå i sin namnes fotspår, att genom mod och nytänkande ta sig an de områden som tidigare varit okända, började otrevligheterna för förlaget.

I februari-numret 1995 innehöll Marco Polo en tiosidig artikel av den 38-årige neurologen doktor Masanori Nishioka. Artikeln var ordentligt uppbyggd och välformulerad. Förlaget hade ägnat fem månaders tid åt att undersöka dess riktighet innan den publicerades. Men ändå orsakade den ett ramaskri som ekade över hela världen.

Rubriken till artikeln var mycket rak på sak: "Efterkrigstidens största tabu: Det fanns inga nazistiska 'gaskammare'". Marco Polo hade själv skrivit en introduktion till artikeln. Den löd:

"Den 27:e januari firade koncentrationslägret Auschwitz 50-årsminnet av sin 'befrielse'. Ändå är det här som efterkrigstidens största tabu gömmer sig. Faktum är att 'Förintelsen' - tanken om att judar slaktades av nazisterna - har börjat utsättas för allvarliga tvivel. Det finns inga tvivel om att många judar dog på ett tragiskt sätt. Efter kriget har det emellertid visat sig att inga koncentrationsläger i väst hade några gaskammare. Endast de i öst hade dem. Ändå var dessa gaskammare inte ordentligt tätade. Från en vetenskaplig synpunkt kunde gasen knappast ha varit lämplig för storskaliga massmord. Faktum är att frågor av denna typ har skapat en avsevärd journalistisk aktivitet i både Europa och USA. Även ett antal judiska vetenskapsmän har själva visat sig ha tvivel. Hur kan det komma sig att endast Japans massmedia låter bli att skriva om detta problem?"

Sedan följde Nishiokas artikel. Nishioka poängterar att hundratusentals judar dog i de nazistiska lägren p g a sjukdomar, men inte av någon planlagd massutrotningspolitik. Dessutom pekar han på hur lögnen om "gaskamrarna" användes i de allierades psykologiska krigsföring.

I artikeln framläggs även bevis på hur den gaskammare som förevisats turisterna i Auschwitz tillverkades av kommunisterna efter kriget. Som illustration hade han även med fem fotografier som togs av honom själv vid hans besök i Auschwitz-Birkenau och Majdanek i augusti året innan. Bland de fotografierna återfinns ett som tydligt visar på hur "krematorieskorstenen" vid Auschwitz I inte ens är ansluten till krematoriet eller någon annan byggnad utan står uppställd som en tydlig konstgjord skapelse.

Han avslutar artikeln med att likna de europeiska judarnas öde med det som mötte kineserna som dödades av japanska trupper eller de japaner som blev offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima-Nagasaki. Till slut uttrycker han sin sympati för den "tragiska död" som drabbat så många europeiska judar.

Det nya numret hade knappt hunnit lämna pressarna innan proteststormen var i gång. Israels ambassad i Tokyo protesterade direkt till den japanska regeringen och Simon Wiesenthal-centret startade en gigantisk bojkottskampanj mot hela Bungei Shunju-företaget.

Månadstidningens första reaktion var att försvara den för den judiska lobbyn så hatade artikeln. Marco Polo-redaktören Kazuyoshi menade att Dr. Nishioka i sin artikel hade lämnat fram bevis som visade på att standardbilden av gasningen av judar inte var riktig. "Vi skulle aldrig trycka något vi trodde var fel", sade han och tillade: "Det är inte bra om allting som handlar om ett särskilt ämne är tabubelagt. Kanske har israelerna och japanerna olika sätt att tänka på det."

För att visa att man inte hade något emot en öppen debatt och var villig att lyssna på sina belackare erbjöd Marco Polo både israeliska ambassaden och Simon Wiesenthal-centret en möjlighet att bemöta Nishiokas artikel i en egen 10-sidors artikel. Båda avböjde. Som vanligt var man bara intresserad av en monolog, väl medvetna om att "Förintelsen" aldrig skulle hålla för en öppen debatt.

När Wiesenthal-centret märkte att man inte genast blev åtlydd beslöt man sig för att utnyttja de metoder som alltid varit den judiska lobbyns främsta vapen. Det ekonomiska. Med en våldsam handelsbojkott lyckades man få flera stora företag - däribland Volkswagen, Philip Morris och Mitsubishi - att avbryta sin annonsering i Marco Polo. Och som om inte den ekonomiska utpressningen var nog började man använda sig av lögner. Wiesenthal-centret spred medvetet ut osanningen att Dr. Nishioka aldrig skulle ha besökt något av de tyska koncentrationslägren. Denna lögn upprepades spreds och citerades ofta i flera av världens tidningar, däribland Chicago Tribune (25/1-1995).

Under detta tryck tog det inte lång tid för Bungei Shunju att ge efter. Den 30:e januari gick tidningen ut med en offentlig ursäkt och den 2:a februari kom beslutet som den judiska lobbyn hade väntat på. Marco Polo begick Harakiri - självmord. Tidningen skulle läggas ned.

Inför en fullpackad presskonferens, tillsammans med den judiska rabbinen Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret förklarade Bungei-förlagets ordförande Kengo Tanaka att hela tidningen skulle läggas ned och att alla anställda i redaktionen skulle avskedas. Och som om det inte vore nog med det, hela upplagan av det förhatliga numret skulle dras in och bli förstörd.

Kengo Tanaka erkände att orsaken till tidningens nedläggning låg i protesterna från den israeliska staten och från olika judiska organisationer. Han beskrev den förvåning som drabbat honom när han insåg omfattningen av protesterna som "att bli väckt av att bli slagen med ett stålslagträ". Rabbinen Abraham Cooper prisade Tanakas botgörelse och lovade att bojkotten skulle hävas. Men det skulle visa sig att denna totala kapitulation inte räckte. Den judiska lobbyn har alltid uttryckt sig i termer av "för lite" och "för sent". Så även denna gång. Den 14:e februari avgick Tanaka från posten som ordförande för Bungei Shunju-förlaget.

Att en tidning i Japan hade dristat sig till ifrågasätta myten om förintandet av det judiska folket hade alltså lett till att tidningen tvingats lägga ner, hela redaktionen avskedats och att förlagschefen tvingats avgå. Det kan verka passande att den berörda artikeln i sin rubrik kallade "Förintelsen" för "efterkrigstidens största tabu".

Samtidigt var det ytterst få röster som överhuvudtaget vågat öppna sig för att stödja yttrandefriheten. Fördömandet hade varit kompakt från både de största TV-stationerna och från den japanska staten. Endast från vänsterhåll kunde ett fåtal upprörda röster höras. Författaren och journalisten Aiji Kimura var en av dem.

Aiji Kimura hade skrivit ett flertal böcker, bl. a. om USAs och Japans roll under Gulf-kriget. Han hade även varit anstäld vid TV-stationen NTV i Tokyo. Kimura krävde av rabbinen Abraham Cooper på Wiesenthal-centret att han skulle berätta vad som specifikt var felaktigt i artikeln. Han försvarade också yttrandefriheten och fick stort bifall från andra journalister.

Från USA kom även den judiske revisionisten David Cole. Cole har gjort ett flertal videofilmer om förintelse-myten och var inbjuden till Japan av andra revisionister. Om Marco Polo-affären sa han:

"Wiesenthal-centret 'straffade' tidningen Marco Polo för att ha publicerat en revisionistisk artikel som presenterar bevis som ifrågasätter påståendena om att gaskamrar användes för att döda fångar i de tyska koncentrationslägren under kriget. Hellre än att svara genom trovärdiga bevis gjorde Wiesenthal-centret det de är bäst på: De använde hot och skrämsel för att tysta kritiken av gaskammarteorin."

Han tillade också:

"Om vi censurerar det som är pinsamt för judar, skall vi då också censurera det som är otrevligt för kristna, muslimer, buddhister och så vidare? Var hamnar vi då?"


För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk