"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
För en tid sedan, under ett av mina besök i Grekland, samtalade jag med en vän om det "politiska" klimatet i Sverige och jämförde med Grekland, när det gäller Israel och sionismen. Samtalet ledde så småningom in på ordet "Holocaust" vilket onekligen är grekiska som etymologiskt betyder "Total förintelse genom eld". Vi diskuterade "Förintelsen" och jag kunde berätta att i Sverige har detta ämne antagit hysteriska proportioner i massmedia på grund av en radiostation "Radio Islam" som i sina sändningar påtalat den sionistiska propagandan. Att yttrandefriheten i just denna fråga döms till tystnad ställde han sig totalt frågande inför, helt enkelt av den orsaken att grekerna, judar och icke-judar, tillsammans led oerhört under den tyska ockupationen under kriget. Men, sade min vän efter en stund, känner inte svenskarna till att det också fanns judar i det nazistiska maskineriet? Du, känner ju till fallet "Max Marton" i Tessaloniki under ockupationen.Därför låter jag min artikel handla om denne Max Marton och andra nazist-koryféer av judiskt ursprung, om de senare, baserat helt på tillgängliga källor. Den först nämnde har jag själv tagit uppgifter på i de grekiska arkiven. På grund av utrymmesbrist kan det dock endast beskrivas i korthet. Judar som nationalsocialister? I sig borde väl inte detta vara något uppseendeväckande, enär det så länge mänskligheten funnits till, alltid existerat individer som ställt sig på "fel sida". Det enda som ger anledning att reagera är att fakta av det slaget tystas ner. Ej heller skulle det vara av intresse att lyftas fram om inte monopolet på allt mänskligt lidande vore förbehållet judarnas lidande under nazismen. Här är allt svart och vitt, några gråzoner existerar inte, men bevis föreligger dock, för många säkert obehagliga sanningar.
Ockupationen av Grekland inleddes på våren 1941. Som krigsförvaltningsråd och ansvarig för Tessaloniki-området framträder en märklig person vid namn Dr. Max Marton. Uppmärksamma Tessalonikibor noterade genast att hans namn var judiskt, (Marton är ett vanligt judiskt efternamn, företrädelsevis i Östeuropa). Vid närmare påseende stämde det också med utseendet. Han sågs dagligen promenera ut och in i den judiska församlingens byggnad i stadens centrum. Härifrån inleddes deportationsförberedelserna i intimt samarbete med den ökände rabbinen Koretz. Ett juderåd hade snabbt upprättats av tyskarna som i så många andra länder under ockupation. Nu tvingades hela den judiska befolkningen samman i ett stort uppsamlingsläger som låg nära järnvägsstationen. De enda priviligierade var judar med utländskt pass och - som vanligt - juderådets medlemmar, inalles inte mer än ett hundratal personer (bland dem min mans gudfar, bankiren Benvenisti).
Lite historik: Den judiska befolkningssiffran i Tessaloniki bestod av c:a 55.000, två tredjedelar av den grekiska judenheten. Till största delen var de sefarder, d.v.s. av spanskt ursprung sedan medeltiden och trots att de varit bosatta i Grekland flera hundra år talade de fortfarande det gamla sefardiska språket ladino, en blandning av spanska, portugisiska och hebreiska. Det var fortfarande på fyrtiotalet en blomstrande församling som lyckats behålla sina traditioner utan att för den skull fjärma sig från den övriga befolkningen. Antisemitismen har heller aldrig florerat i Grekland.
Från Tessaloniki avgick transporterna till lägren i Polen, (kristna greker transporterades till Mauthausen i Österrike). Tågen gick så gott som dagligen med ca 2.000 människor packade i godsvagnar. I vanlig ordning upprätthöll juderådet lugn och ordning i uppsamlingslägret med löfte om tillfällig uppehållsort, arbete m.m. och att familjerna skulle hållas samman. Människorna invaggades i säkerhet om att ingenting skulle hända dem. De som inte trodde på sagorna försökte fly, en del förenade sig med partisanarmén, andra tog den enda flyktväg som fanns att tillgå, till den italienska zonen där judar inte utlämnades till tyskarna, men den säkerheten blev inte långvarig. Mot slutet av 1943, när den italienska armén bröt samman infångades snabbt de 13.000 judarna från södra Grekland, öarna och Aten.
Därefter var landet "juderent". Endast ett fåtal överlevde och kunde överleva efter kriget. Vid befrielsen försökte partisaner leta upp Max Marton för att göra processen kort med honom på platsen, men han hade redan försvunnit, förmodligen tillsammans med den tyska arméns återtåg. De ansvariga, som såg till att det gick som smort att tömma Tessaloniki på den judiska befolkningen undgick straffet vid krigsslutet, men i början av 50-talet hände följande när det gäller Max Marton.
Han återvände till platsen för brottet, d.v.s. Grekland, den här gången till Aten och som representant för en tysk resebyrå. Han igenkändes efter en tid, häktades och ställdes inför en domstol som krigsförbrytare och dömdes till 25 års fängelse. Dock skulle han endast avtjäna 8 månader i grekiskt fängelse. Efter ingripande från Adenaur-administrationen utlämnades han till Tyskland för att där avtjäna resten av strafftiden. Därom har det varit omöjligt att få fram upplysningar, om så verkligen skedde. Det sista som hördes om honom var att han förhördes och vittnade (i Tyskland) i samband med Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961. Fallet Max Marton väckte stor uppmärksamhet i Grekland på sin tid. När han utlämnades till Tyskland demonstrerade människor i Aten. Många oegentligheter förekom också. T.ex. försvann rättegångsprotokollen med honom till Tyskland. Men detaljerna finns i pressarkiven. Det som upprörde mest var det faktum att han själv var jude och som sådan betraktas han än i dag som en förrädare, detta framstår med all tydlighet.
Inom höga nazistkretsar var det allmänt känt att Reinhart Heydrich och Erhart Milch (Luftwaffe) var halvjudar. Ja, Hanna Arendh, den kända judiska författarinnan och journalisten hävdar med bestämdhet att Polens hatade generalguvernör, Hans Frank, var heljude.
Reinhart Heydrich föddes i staden Halle 1904, son till Bruno Heydrich och Elisabeth, född Krantz. Redan 1906 skvallrades det i Halle om Bruno Heydrichs judiskhet, hans mor hade nämligen tillnamnet Süss. Detta skulle senare avskrivas ur protokollen efter noggranna undersökningar, farmodern hade fått namnet Süss i sitt andra äktenskap och var inte judinna. Men den blanka rutan vad gäller namnet Krantz är fortfarande inte löst.
Reinhart blev först sjöofficer, men den karriären blev inte långvarig. Han tvingades ta avsked p.g.a. en "kvinnoaffär". Men talet om faderns judiska härstamning överfördes givetvis på sonen. I flottan gick han under namnet "Den vite Moses". Sedan Heydrich 1931 gått in i SS nådde ryktena gauleiter Jordan i Halle som skrev ett förtroligt brev till partisekreterare Gregor Strasser i München. Brevet är daterat den 6 juni 1932, och säger att det finns anledning att undersöka partimedlemmen Heydrich.
En anforskare, Dr. Görke, tillsattes för en undersökning som skulle ta två år. Under tiden levererades en ledtråd av en konditor i Halle som kunde berätta att en gravsten med namnet Sara Süss hade försvunnit från kyrkogården i Meissen, underförstått gällde det Heydrich farmor. Gravstenen hade ersatts med en ny som bar inskriptionen S. Heydrich. Dr. Görke kunde till slut avskriva släktskapet med Süss som till och med ur nazistisk synpunkt blev fullt godtagbart. Men namnet Krantz på moderns sida kvarstod.
I Martin Bormans efterlämnade papper finns en hemlig rapport. Enligt denna skulle gamla fru Krantz vara judinna och Heydrich därmed en "ovärdig SS-man". Den brittiske författaren Charles Wighton, som år 1961 gav ut "The story of Reinhart Heydrich" som för övrigt skrevs i Tyskland, slöt av allt det material han samlat från nazistiska källor att Heydrich var av judisk börd på mödernet, Hitler skulle ha blundat för detta av flera skäl. Ett av dem var att han själv, enligt dokument väl förvarade i Heydrichs kassaskåp, inte tålde granskning ur renlärig nazistisk synpunkt. (Hitlers far gifte om sig med en judinna och Hitlers halvsyskon var alltså inte "renrasiga". Halvsystern Angela var anställd hos Hitler som husföreståndarinna i Berzalsburg, hans halvbror överlevde honom, hela tiden boende i Berlin).
Himmler hade också vetskap om "hemligheten", liksom amiral Canaris, Heydrichs rival inom underrättelsetjänsten. Himmler berättade efter Heydrichs död för sin massör Felix Kersten:
"Så nordisk Heydrich än verkade, så hade han judiskt blod i ådrorna. Jag fick veta det när jag var chef för polisen i Bayern. Führern kallade honom till sig och fick ett gott intryck av honom. Han menade att Heydrichs begåvning måste tillvaratas, han måste utnyttjas till det yttersta, det icke ariska hos honom garanterade blind lydnad."Heydrich skulle ha blivit "evigt tacksam" över den ynnesten och levde upp (som vi vet) till förhoppningen. Som hämnd stämde Heydrich konditorn i Halle, men denne hade redan givit sitt material till Canaris. Det fanns deponerat i Madrid under kriget. Gregor Strasser som anbefallt utredningen överlevde bara några månader. Han mördades på Heydrichs order under SA-utrensningen den 30 juni 1934.
På 60-talet "avlivades" Heydrichs judiska härstamning av en israelisk (!) journalist och vetenskapsman (!) vid namn Shlomo Aronson. I sin SS-serie, för tidskriften Der Spiegel hösten 1966 och vintern 1967, adopterade redaktören Höhne, Aronsons bevisföring. Chefen för Sicherheitsdienst (SD) och Gestapo, SS-generalen Reinhart Heydrich, massmordens strateg och judarnas hätskaste fiende - Hanna Arendt skriver i sin bok "Eichmann in Jerusalem" att han lär ha varit ångerfull på dödsbädden. Han levde en vecka efter attentatet mot honom i Tjeckoslovakien den 27 maj 1942. Vem vet?
I historieframställningen om nazismen och det andra världskriget, som den presenteras, omtalas inte höga nazister, som Heydrich, Frank, Milch, m.fl, som judar. Uppmärksamheten kring judarnas lidande koncentrerat under nazismen, appelerande till den eviga antisemitismen, gör att de flesta ställer sig frågan om detta var möjligt. I det nazistiska Tyskland där praktiskt taget varje medborgare synades i sömmarna enligt raskriterierna var det inte ovanligt. Amiral Canaris tog stora risker för att skydda judiska medarbetare. Krigsdekorerade judiska officerare sändes utomlands på uppdrag från vilka de inte behövde återvända. Sedan berodde det på vilka kontakter och förbindelser personer hade - och det gällde i första hand under uppbyggnaden av NSDAP. Sådana exempel är Hans Frank och Erhart Milch.
Frank, som på väg mot maktens höjder, börjande som Hitlers advokat och blev medlem i NSDAP 1923. Han kom att försvara Hitler och brunskjortorna (SA) under en rad rättegångar, sammanlagt 150, under partiets väg mot makten. När Hitler blev rikskansler 1933 utnämnde han Frank till justitieminister i Bayern. Sedan följde en rad höga poster, bl.a blev han riksminister utan portfölj 1934. Han var Riksledare för NSDAP och innehade posten som president i det tyska advokatsamfundet, m.m. När Polen ockuperades 1939 tillsattes Frank som generalguvernör. När han var färdig med Polen hade hela den polska intelligentian sopats bort, en stor del av befolkningen förts till Tyskland som slavarbetare i krigsindustrin. De polska judarna stängdes in i getton för att senare transporteras bort. Han lät bokstavligen den polska befolkningen svälta ihjäl, medan han själv vräkte sig på slottet i Krakow. Ställd inför krigstribunalen i Nürnberg, annonserade han att han konverterat till katolicismen och bekänt sin skuld. Mannen som personligen sänt hundratusentals människor till döden kämpade som en tiger för sitt liv. Slutligen attackerade han Hitler som förrädare av det tyska folket. Vidare kände han sig skakad av de vittnesmål som lades fram när det gällde judarna. Han hängdes den 16 oktober 1946 i Nürnberg.
Erhart Milch gjorde sig känd som berömd stridsflygare under det första världskriget vid sidan om den ännu mer berömde Herman Göring. Efter kriget avancerade Milch till en av ledarna för LuftHansa som hade monopolet på det tyska civilflyget. Göring och Milch, de gamla vapenbröderna fortsatte att ha kontakt under 20-talet och när nazisterna kom till makten 1933 blev Milch statssekreterare i Görings eget departement. Tillsammans med Göring stod nu Milch för återupprustningen av det tyska flygvapnet. Milch var med andra ord en oerhört duglig person och oumbärlig för Göring. Emellertid så var Milch's mor judinna. Det problemet löstes av Göring som lät modern skriva under samt gå ed på att sonen var resultatet av ett snedsprång begånget av hennes man utanför äktenskapet. Milch själv hade ingenting att invända mot detta och saken löstes alltså på det sättet. Hur det gick för modern finns inga tillgängliga uppgifter på, men man kan anta att hon fick vara i fred, sonen upphöjdes till fältmarskalk av Hitler.
Under Nürnbergrättegången 1946 framträdde Milch som vittne, men 1947 stod han själv anklagad inför en internationell militärtribunal där han dömdes till livstid. Han frigavs 1954 och levde till 1972. Om Göring sägs det, att han ursprungligen inte var antisemit och kunde "lägga sig ut" för judar, något som inte gör honom till någon beskyddare av judar utan snarare får tillskrivas hans personliga nyckfullhet. Det kan ha sin förklaring i hans barndom och uppväxt på slottet Weldenstein i Bayern hos sin judiske gudfar, den omåttligt rike Ritter von Epenstein, som för övrigt försörjde hela den Göringska familjen. Epenstein blev för den unge Göring symbolen för makt, rikedom och ägodelar, något som han senare i livet utvecklade till att bli den störste konst och antikvitetstjuven i det ockuperade Europa. Ritter von Epenstein dog vid 83 års ålder 1934, hans änka förblev trogen gäst på Carinhall, Görings skrytpärla utanför Berlin och när hon avled 1940 efterlämnade hon genom testamente Epensteins hela förmögenhet till familjen Göring.
Redan på våren 1933, efter det nazistiska maktövertagandet, började judiska sändebud från Palestina dyka upp i Berlin för att öpnna kontakter med nazisterna. Det gällde judisk utvandring till Palestina. Åtskillnadspolitiken gentemot judarna började efter januari 1933 och sioniströrelsen såg en chans att få igång en jämn ström av judiska emigranter till Palestina, någon annan destination var det inte tal om. Det gällde att så fort som möjligt öka den judiska befolkningen och få majoritet över den arabiska. Fientligheterna mot de tyska judarna blev för sioniströrelsen manna från himlen.
Ett departement upprättades, det s.k. Judenreferaat, kontoret för judisk utvandring. Det leddes av SS Untersturmführer Leopold von Mildenstein, senare skulle Adolf Eichmann ta över. Mildenstein hörde hemma i SD och var den som upprättade kanalerna med judiska agenter som "Pinas" Ginsburg och Feivel Polkes, den sistnämnde Haganah officer. Dessa kontakter ledde till önskat resultat för bägge parter. Mildensteins departement förde en fanatisk prosionistisk politik understödd av Heydrich och Himmler ända fram till världskrigets utbrott då dörren stängdes för ytterligare emigration. Då hade 360.000 tyska judar lämnat landet, dock inte alla till Palestina. En del tog sin tillflykt till näromliggande länder som senare ockuperades. De förblev mestadels statslösa och var de första som föll offer för deportationer.
Mildensteins kontakter med Haganah resulterade i en resa tlll Palestina 1934 där han kunde bese det judiska uppbyggnadsarbetet. Besöket varade i 6 månader och väl hemkommen skrev han en rad prosionistiska artiklar i "Der Angriff", den utan tvekan största nazistiska propagandaapparaten. SS eget officiella organ "Das Swartze Korps" skrev också i högstämda ordalag:
"Det skall inte dröja länge innan Palestina återfår sina söner som varit förlorade i mer än tusen år, våra och Tredje Rikets lyckönskningar följer dem på färden."1937 inbjöds också Adolf Eichmann av Haganah att bese Palestina. Besöket avbröts hastigt, britterna lät honom inte stanna så samtalen fördes i Kairo istället. Det nazistisk-sionistiska samarbetet resulterade också i den s.k. Havaraa-överenskommelsen (export och import mellan "det judiska" Palestina och Tyskland). Havaraa-överenskommelsen signerades i Berlin 1935 mellan en Herr Hoofien från Anglo Palestinian Bank och Oberregierungsrat Hartenstein från det tyska Riksfinansdepartementet.
Det samarbetet pågick fram till 1939. Sionisterna etablerade också ett eget "Palestine Shipping Company" och köpte det tyska fartyget Hohenstein som döptes om till Tel Aviv. Från mast och akter fladdrade hakkorsflaggan som en passagerare beskriver det när första resan gick 1935. Så sent som våren 1940 fantiserade Heydrich fortfarande om Palestina, men någon fäste hans uppmärksamhet på Madagaskar och - nu började den gröna ön utanför Afrikas östkust ta form i planerna att evakuera alla judar dit. Först skulle England och Frankrike besegras, sedan skulle öns befolkning tvångsflyttas (vart?) för att lämna plats för ca. 4 miljoner europeiska judar. Om detta genomförts hade vi idag kanske haft "Madagaskar-frågan" istället för "Palestina-frågan". Heydrich försäkrade sig om hamnstaden Gdynia för sina exportplaner. Madagaskar-planen diskuterades t.o.m i mötet mellan Hitler och Mussolini den 18 juni 1940. Den lades åt sidan först efter nederlaget på sommaren i slaget om London. Planen valsade runt en sommar. När den avskrevs försvann sista skymten av politik i förhållandet med judarna skriver der Spiegel i sin SS-serie 1967.
Efter att Nürnberglagarna (raslagarna) trätt i kraft 1935 gjordes det genast undantag för vissa judar. Efter ett speciellt dekret från Kaltenbrunner (Gestapo) skulle hänsyn tas till de judar som hade förbindelser och var kända utomlands. Detta för att inga obehagliga frågor skulle uppstå. Dessa personligheter kom därför att betraktas som "prominenta" judar. Hitler själv, undantog 340 judar som han antingen tillerkände halvjudars privilegier eller lät assimileras till tysk status. Men tusentals "halvjudar", s.k. "Mischlinge", kom att betraktas som "icke-arier". Detta lär ha varit en viktig fråga under Wannsee-konferensen den 20 januari 1942. Heydrich ledde mötet som lockat 14 deltagare. Inget protokoll fördes fast allt som sades skrevs ner åt Heydrich själv. De icke-nazistiska deltagarna har i efterhand gjort gällande att de genom sin påverkan lyckades begränsa tillämpandet på judar och halvjudar. Hade gränserna dragits så som nazisterna önskade hade det genomförts till fullo. Mischlinge skulle därmed inte ingått i de senare aktionerna mot de kvarvarande judarna i Tyskland.
När historia skrivs blir den ofta tillrättalagd allt efter syftet, historien själv visar på det och tid efter annan finns det anledning att revidera det som tidigare betraktats som rena fakta. Det finns alltså god anledning att ta reda på alla "hemligheter" som undanhållits i den uppsjö av litteratur som skrivits efter det andra världskriget. Om man vill veta måste man tyvärr söka sig till annan litteratur än den som finns skriven på svenska. Jag rekommenderar författare som Hanna Arendt, Alfred Lilienthal, Moshe Shonfeld, K. Tzetnik, Lenni Brenner, m.fl. judiska författarnamn. Dessutom finns alla de dagböcker, skrivna av de sionistiska ledarna som David Ben Gurion, Moshe Shertok (Sharett), Chaim Weizmann, Yitzhak Greenbaum, Menachem Begin, m.fl. De förstnämnda är kritiska, de senare skriver sanningen därför att de trodde sig ha rätt.
Avslutningsvis har mig veterligen ingen, försökt sig på att forska i Alfred Rosenbergs bakgrund. Nazistpartiets virrige filosof och följaktligen den som lade grunden till nationalsocialismens syn på rasfrågor. Han skrev en rad tråkiga böcker i ämnet. Efter många försök i encyclopedier och lexikon på flera språk går det inte att få fram annat än att han var son till en skomakare i Riga, studerade arkitektur och flyttade till Tyskland. Där gick han in i nazistpartiet i början av 20-talet, etc...
Detta är naturligtvis en hypotetisk fråga, men den kvarstår som ytterligt intressant för att läggas åt sidan. Därmed sättes punkt med Theodor Herzl's ord, väl medveten om den gemensamma grunden i sionismen och antisemitismen när han skrev 1894:
"Regeringarna i de länder, anfrätta av antisemitismens virus, kommer att bli våra bästa anförvanter när det gäller vår självständighet, antisemiterna kommer att framstå som judarnas bästa vänner och deras regeringar som våra allierade."(Källor: Hanna Arendt, Hilberg, Lenni Brenner, Claus Polken, Robert Metcalf, Manwell & Fraenkel, Faris Glubb, Alfred Lilienthal, der Spiegels artiklar om SS 1966-67.)
Katerini Mbeza-Pavlidou
För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning
Till Radio Islams sidor på andra språk