"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

---

Gäst hos Holocaust

---

Denna sensommar gavs det mig ett länge efterlängtat tillfälle att besöka navet för historieskrivningen kring Tredje Rikets judepolitik. Även om Auschwitz har en väl definierad position på kartan och besöks av en halv miljon turister varje år, betyder platsens namn oerhört mycket även för många fler. För judarna världen över inkarneras där förintelse och ohelig likbränning, ja, inferno självt uppmålat av Dante Alighieri. Denne 1200-talsskald har ju efterapats när blekare efterhärmare i religiös anda besjungit koncentrationslägret i bl.a. skrift och film; somliga mindre prosaiskt än andra.

För palestinierna har den betydelsebärande följden blivit idel förnedring i form av terror, fördrivande och undertryckande; idel tårgas, plastkulor och glassköldar. Slutligen har platsen - för oss som vill se en nykter och allsidig belysning av frågan - medfört frustration över avsaknaden av en lugn och sansad historiedebatt i ämnet. Jag upplever alltså att Auschwitz inte bara har sin plats i södra Polen, utan också plats i vårt medvetande.

Auschwitz består centralt av tre läger: Auschwitz (I), Birkenau eller Auschwitz II och Monowitz eller Auschwitz III. Av dessa förevisas för mig de två förra. I omgivningen fanns dessutom c:a 40 underläger i form av ett stort industrikomplex där fångarna exploaterades som billig arbetskraft.

Den guidade gruppen jag går med består bara av ett halvdussin personer. Vi blir förevisade drivor av skor, ett berg av väskor, en hög med glasögon, och annat i stora kvantiteter som tillhört de till stor andel döda lägerfångarna. Leksaker. Barnkläder. Vi får redogört för oss om den stränga ordningen som rådde här bland bostadslängorna i rött tegel, och om de stränga straffen för brist i disciplin. En frispråkig och oförfärad flicka i gruppen - åtta år gammal skulle jag tro - frågar:

"Vad hände om en fånge slutade arbeta och tog en liten stunds paus?"

Vår guide, en stram kvinna som kanske är född något efter krigsslutet, skrattar till (med förtjusning?) för ovanlighetens skull:

"He, he, då blev han satt i Svarta Döden en natt."

(Auschwitz - till skillnad från det närbelägna Birkenau - hyste bara in manliga fångar. Guiden påpekar att Steven Spielberg, Ni vet, han som är först i världen med att göra svartvit dokumentär med samtida levande skådespelare - förvånat henne med att ha missat den detaljen i sin film.)

Svarta Döden i detta sammanhang består av några 90 x 90 cm stora celler där man kunde få sitta tillsammans med upp till tre medfångar i totalt mörker.

Guiden lägger mestadels ut texten med mycket snabb rutin. Detta till besvär för mig som är van vid att få anteckna till ljudet av betydligt lugnare föredrag. Dock hänger jag med tillräckligt väl för att snappa upp en del som får mitt kritiska sinneslag att arbeta.

Utan omsvep säger hon sålunda att "Vid Wannseekonferensen togs beslutet om Den Slutgiltiga Lösningen". Den oinsatte lyssnaren förväntas kanske tro att det rörde sig om ett möte som beslutade om judarnas förintande, men guiden vet kanske t.o.m. själv att så inte var fallet.

Problemet för holocausthistoriker, som t.ex. Raul Hilberg (i hans bok The Destruction, 1961, sid. 264-266), är nämligen att protokollet från Wannsee inte säger något om förintelse, utan om "evakuering" och "migration". Hilberg försäkrar dock gång på gång att terminologin i själva verket döljer avsikten att "utrota" judarna. Den israeliske historikern Yehuda Bauer - som inte känner sig som en allierad till Faurisson, m.fl. - dömer ut Wannseetraditionen i en kanadensisk tidskrift (Canadian Jewish News (Toronto), 301-92):

"Allmänheten upprepar, gång på gång, den dumma historien om att man kom fram till judeutrotningen vid Wannsee..."

Bauer hävdar vidare i artikeln att Wannsee var ett möte, men knappast en konferens, och dessutom att "lite av vad som sas där blev åtgärdat i detalj".

Den ovannämnde Raul Hilberg lät 1985 ge ut en ny upplaga av The Destruction, denna gång utökad till tre volymer. Skillnaderna mellan upplagorna speglar antagligen att Holocaust vittrat under de mellanliggande 24 åren. En holocausthistoriker vid namn Christopher Browning har kommenterat ("The Revised Hilberg", Simon Wiesenthal Annual, Vol. 3, 1986, s294):

"I den nya upplagan, har alla referenser i texten till ett beslut eller en order från Hitler angående den "Slutgiltiga Lösningen" systematiskt uteslutits. Begravt på botten av en enda fotnot finns den enda referensen; "Kronologin och omständigheterna pekar på ett beslut från Hitler innan sommarens slut." I den nya upplagan fattades inga beslut och inga order gavs."

Är jag cynisk när jag selektivt citerar Bauer och Browning, som ju anses som kanoniska (Israel har f.ö. en lag som förbjuder "Förnekande av Förintelsen")? Kanske det, men jag hoppas att jag lyckats påvisa att Holocaust utvecklas (eller avvecklas?) även i "etablerade" sammanhang.

Åter till guideturen. Vi blir upplysta om att de som dog i lägret innan krematorierna byggdes blev uppbrända i stora gropar, och mina tankar dras till Elie Wiesel. Denne fick 1956 publicerat sin självbiografiska "La Nuit", där ingenting nämns om gaskammare. Istället ska tyskarna ha avrättat judarna genom att kasta dem i brinnande gropar.

Såväl guiden som Elie Wiesel hade förtjänat att få veta hur besvärligt det är att kremera människolik. Krematorier finns idag överallt i Sverige utan att många upprörs, men det rör sig om ugnar där en kropp i taget förbränns. Där används dessutom en torr träkista för att väga upp all vätska som dröjer kvar i den döde. Hur hade Wiesel tänkt sig massförbränning av levande, som ju bär på närmare 70% vatten? En öppen grop kan varken generera eller hålla kvar den enorma värme som behövs för att bränna upp en människokropp. Och hur skulle vakterna ha kunnat komma tillräckligt nära med en förmodligen oentusiastisk lägerfånge? Var och en som stått nära en majbrasa borde dela min undran.

Faktum är dock att ingen längre tror på Wiesels 50-talsskrönor - så icke heller guiden som ju uppenbarligen talar om kremering av döda - men hennes likaledes tvivelaktiga påstående kanske är en eftergift åt nyssnämnde "ögonvittne", som förövrigt mottog Nobels fredspris 1986 som uppmuntran i sin idoga kamp mot revisionismens "ondska". Ändå är det pikant att själva ordet "Holocaust", som härrör från grekiskan och betyder "helbränning", uppkommit ur denna rövarhistoria.

Guiden brer sedan på med att tyskarna ska ha grävt upp redan begravda för att dessa skulle kunna kremeras enligt ovan. Det tror jag på inför bevis!

Därnäst serveras vi idel gaskammare - nämligen Krema I - men jag ska först upplysa läsaren om hur avrättning medelst gas tillgår i USA. Även där används nämligen vätecyanid, d.v.s. HCN.

Den dödsdömde förs in i en kammare av stål och med ståldörr, och spänns fast i en slags stol, varpå gasen strömmar till och dödar på en tidsrymd i storleksordningen en minut. Det är risk att jag trötar med detaljer, men kammarens luft- och väggtemperatur måste hållas minst 49 C över vätecyanidens kokpunkt på 25,7 C om inte gasen ska kondenseras på väggarna. I utblåsningssystemet måste temperaturen överstiga samma kokpunkt med minst 6 C. Den döda kroppen måste tvättas för att kunna tas ut ur avrättningskammaren, eftersom gas annars kommer att lösgöra sig från huden, och utsätta oskyddad fängelsepersonal för livsfara.

Om cellen måste rengöras från gaskondens, måste personalen ha skyddsdräkter och andningscylindrar, eftersom gasmasker är osäkra och farliga. Lämpligaste rengöringsmedlet är klor och sedan vatten, varefter noggrann torkning är nödvändig innan kammaren kan användas igen.

Ytterliggare svårigheter tillkommer i och med att vätecyanid bara är något lättare än luften (78% kväve) runtomkring, och genom att den är explosiv om dess volymprocent i luften är mellan 5,5 och 45,5 (det mesta av det ovanstående, och åtskillig därutöver står att läsa om i den revisionistiska Leuchter-rapporten).

Krema I i Auschwitz består av ett krematorium och en "gaskammare", vägg i vägg i samma byggnad, och är enligt guiden blott en rekonstruktion, men en fullständigt ointressant sådan av flera skäl. Ingen fläktanordning finns att förevisa, förutom några små kvadratiska hål i taket varigenom vätecyaniden ska ha släppts ner på fångarna i fast form för att sedan förångas. Krema I ligger för övrigt inte alls avsides från lägrets övriga byggnader, varför frågan om ventilation bort från platsen kräver sitt svar, Dörröppningarna har dörrar av trä istället för stål, vilket kanske rättfärdigas av att turisterna ska kunna gå in och ut, men det leder till att man inte får veta något om t.ex tätning av fogarna. Oavsett dörrens beskaffenhet måste fånglägerpersonalen efteråt - genom den storleksmässigt högst ordinära dörröppningen - dra ut de döda ur gaskammaren, där de enligt alla skildringar jag läst och hört ska ha varit tätt sammanpackade, och på något sätt varva detta med en successiv rengöring av kropparna och luftgenomströmning av rummets alla vrår.

Ställd bredvid svårigheterna med gasavrättningen från USA - där processen för att avrätta en enda fånge i taget är besvärlig redan den - blir denna påstått högeffektiva process ännu litet mer absurd av att gaskammaren med den brandfarliga vätecyaniden ska ha legat bredvid krematoriet.

Revisionisterna, som ej tror på Holocaust, gör ofta ifrågasättanden liknande de härovan, och hävdar att vätecyaniden användes till klädavslusning. Detta medger även guiden försiktigt när hon säger att Cyklon B i början användes till just detta. Hon spär på mitt hädiska tvivel genom att påstå att tyskarna innan Krema I's upp-förande använde sig av "primitiva" gaskammare i form av bondgårdar (ordagrannt "farmhouses").

När jag senare kommit hem från Polen och är i färd med att skriva detta läser jag om Krema I i guidehäftet jag fick med mig. Där står att läsa på sid 21:

"Det största rummet i krematoriet var bårhuset, vilket omvandlades till en tillfällig gaskammare. Under åren 1941 till 1942 dödades så väl sovjetiska krigsfångar som judar, från de av nazisterna formade ghettona i övre Silesien, här." Det är alltså meningen att man ska få intrycket av att man till en gaskammare med syfte att avrätta folk storskaligt - temporärt - kan nöja sig med ett ombyggt före detta bårhus! Textstycket får mig att tro att "gaskammaren i Krema I" aldrig var något annat än just ett bårhus. Efter en paus på 15 minuter beger vi oss med bil till det närliggande lägret Auschwitz II, även kallat Birkenau.

Detta läger var betydligt större än Auschwitz, men är bara knapphändigt bevarat. Av de många träbyggnaderna återstår nu mestadels bara skorstenarnas långa rader att beskåda från det ökända tornet med järnvägsportalen, som för många av oss blivit en så obehaglig symbolbild. Träet behövdes som bränsle mot krigsslutet och krematorierna här (Krema II, III, IV och V) sägs ha sprängts i luften av personal och fångar, de sista under loppet av den kaotiska evakueringen mot slutet av januari, 1945.

En lång träbarack bland de som däremot står kvar förevisas för oss. Innan kriget hade den använts av polska armén som stall för 52 hästar. Med ett minimalt modifierande - t.ex. tvåvåningssängar istället för spiltor - hyste man in 1000 fångar hit, som säkert inte ses på med avund av någon som efteråt beskådar baracken.

Fråga ställd av mig till guiden:

"I Sverige bevarar vi minnet av Folke Bernadotte, som ju organiserade de vita bussarna till hjälp för många som annars skulle ha dött av svält i lägren, men det tilläts han alltså?"

"Ja, det tilläts han göra!", lyder svaret som andas irritation och kyla. Guiden blev rätt trött på mig mot slutet, kanske för att jag bad henne upprepa sig när jag inte hängde med med penna och anteckningsblock, och för att jag också i övrigt gick att uppleva som en besvärlig pratmoster.

Ändå består misstanken om att guiden - trots att jag sökte ställa mina ständiga frågor försiktigt och oprovocerande - började misstänka att jag inte trodde på allt lika blåögt som den lilla flickan i min grupp. En natt i Svarta Döden kunde jag gott och väl ha förtjänat.

Vi åser ruinerna av Krema II. Här i Birkenau ska större och mer effektiva gaskamrar (Krema II-V) ha byggts och gradvis ha tagit över den betydligt mindre Krema I i Auschwitz, som inte ska ha varit i bruk fr.o.m. 1943. De tjocka betongväggarnas söndertrasade kvarlevor halvligger och armeringsjärn spretar i ett brutalt expressionistiskt helhetsverk.

Guiderundan slutar vid Det Internationella Monumentet för Fascismens Offer, beläget mellan Krema II och Krema III. Konstverket i betong är avtäckt 1967 och ser ut som den epokens byggnadsverk. Bredvid ligger i den kullerstenstäckta marken en lång rad minnestavlor som lades på plats med textinnebörden "fyra miljoner offer i Auschwitz". Men detta är bortslipat sen några år tillbaka. Guiden förklarar att "fyra miljoner" är en officiell sovjetisk siffra med syfte att dölja de egna massmorden, och att "bara" 1,1-1,5 miljoner gick under i Auschwitzkomplexet. Detta har man för den skull inte skrivit in på tavlorna, som istället får gapa tomma mot den postkommunistiska erans besökande turister.

Sådant var mitt augustibesök i Auschwitz 1994.

 

Anna Eriksson

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning

Till Radio Islams sidor på andra språk