"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

Judarna som styr Clinton

Dr. Shahak, professor vid Hebreiska universitetet och en man som under en god del av sin barndom var internerad i koncentrationslägret Belsen, lever nu i det av judarna ockuperade Palestina. Han har från hebreiska till engelska översatt många avslöjande artiklar från den ibland frispråkiga journalistiken i hebreisk-språkiga tidningar. Shahak säger att sionisterna ljuger oftaste bara på engelska när de talar eller skriver till icke-judar! Följande två artiklar om den judiska makten i USA är översatta av Israel Shahak.

Innehåll:

• Judarna som styr vid Clintons hov
  
  
• Den judiska tvätten av knarkpengar

Rabbinen i "Adath-Yisrael"-synagogan i Cleveland Park, Washington, ägnade en sabbatspredikan för några veckor sedan åt det judiska kulturella och politiska centrum, som håller på att utvecklas i USA. "För första gången i amerikansk historia", sade han, "har vi inte en känsla av att befinna oss i förskingringen. USA har inte längre en regering av icke-judar utan en administration, i vilken judarna i full utsträckning deltager i beslutsprocessen på alla nivåer. Kanske de delar av den judiska religiösa lagen, där det talas om 'styrelse av icke-judar' (1/a) bör ses över, då termen är föråldrad i USA."

Vad gäller judarna, har president Bill Clinton faktiskt bidragit till en verklig förändring i administrationen och därmed fullbordat den följd av åtgärder för att öka judarnas makt, som började under president Reagan och hans statssekreterare Schultz. Det judiska inflytandet var visserligen stort även under föregående decennier, då Nixon hade en judisk statssekreterare, Kissinger, och det fanns judiska kabinettsmedlemmar hos Carter.

Omkring klockan 6 varje morgon kommer stabsbilar från CIA-centret till Vita huset med höga tjänstemän från den amerikanska underrättelsetjänsten för att överlämna en rapport till presidenten - den mest exklusiva rapporten i Washington. Detta dokument brukar omfatta 5-7 textsidor, ofta tillsammans med satellitbilder från Pentagon. Det har utarbetats under natten av USA:s bästa underrättelseexperter på grundval av telegram och rapporter från CIA:s världsomfattande nätverk av agenter och innehåller den känsligaste information om världssituationen. Det unika i jämförelse med andra amerikanska underrättelserapporter ligger däri, att här anges källan till informationen, till exempel om den kommer från dokument som stulits från en spion eller från en infiltratör hos främmande makt eller från en satellit.

Om Clinton är i Washington, diskuterar han rapporten med fem personer, nämligen vicepresidenten Al Gore, säkerhetsrådgivaren Anthony Lake, Vita husets stabschef Leon Penta, säkerhetsrådgivaren Samuel Berger och vicepresidentens rådgivare Leon Perth. Två av dessa är "varma judar". De innehar poster som är synnerligen viktiga för USA:s politik och de är inga undantag. I Nationella säkerhetsrådet är 7 av 11 topptjänstemän judar. Clinton har särskilt placerat dem på de viktigaste posterna i USA:s säkerhets- och utrikesadministration. Samuel Berger är rådets ordförande. Som rådgivare med ansvar för olika områden fungerar Martin Indyk för Mellanöstern och Sydasien, Dan Schifter för Västeuropa, Don Steinberg för Afrika, Richard Feinberg rådgivare för Latinamerika, och Stanley Ross för Asien.

Förhållandena är inte mycket annorlunda i presidentens regeringskansli, som vimlar av "varma judar": den nye chefsjuristen Abner Mike, presidentens programmanager Ricky Seidmar, stabschefen Phil Leida, ekonomirådgivaren Robert Rubin, mediarådgivaren David Heiser, stabsrådgivaren Alice Rubin, rekryteringsrådgivaren Ely Segall, och den för hälsoprogrammet ansvariga Ira Mezina. Två kabinetts-medlemmar, arbetsministern Robert Reich och den för de internationella handelsavtalen ansvarige Mickey Cantor, är judar. En mängd judar finns vidare såväl inom regeringskansliet under ledning av Dennis Ross, chefen för "fredskommissionen för Mellanöstern", som i andra viktiga befattningar.

En av de från israelisk synpunkt mer intressanta judar, som först nu kommit i blickfånget, är Rehm Emmanuel, Clintons rådgivare beträffande samordning av viktiga ärenden i Vita huset. Hans kontor ligger alldeles bredvid Ovala rummet. Han driver förhandlingar med kongressen och har haft stora framgångar, främst med ratificeringen av det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA). När jag besökte honom i torsdags, var hans kontor i full verksamhet, och han gick omkring som en riktig troende jude i livlig konversation med mig, samtidigt som han följde debatten i senaten och kommentarerna i CNN av Wolf Blitzer (också han jude) samt fick information om senatorernas röstande. Jag frågade honom: "Du kanske hellre vill att vi träffas nästa veckoslut, när den här mardrömmen har gått över" - "Det skulle vara en lättnad", svarade han.

Nästa dag, då lagen gått igenom med en rösts övervikt, ringde jag honom och gratulerade. Då fick jag inbjudan att komma, för presidenten hade beslutat att ge sig själv och sina medarbetare ledigt. Vid mitt besök sade jag honom, att Rehm Emmanuel är ett namn, som skulle passa bra i Tel Avivs telefonkatalog. Han log och sade: "Vårt ursprungliga namn var Auerbach. Vi öppnade apotek i Tel Aviv och Jerusalem. Min far ändrade sitt namn efter min farbror, Emmanuel, som dödades i Israels befrielsekrig (1948-49). Min far var medlem i Irgun (b) under ledning av Begin, och det var vanligt att byta namn i den underjordiska rörelsen. Han är fortfarande en varm anhängare av Likud men beundrar även Rabin, liksom han skulle beundra varje premiärminister, som valts i Israel. Efter det kriget kom han till USA och studerade medicin. Han gifte sig, och jag är född i Chicago. Jag och mina bröder gick i judisk skola och hade privata hebreiska lärare. Jag besökte Israel första gången tre dagar efter sexdagarskriget. Jag var då åtta år men minns det, som om det var i går. Araberna var slagna, och det var stor glädje, och allt var mycket spännande. Alla trodde att nu skulle judarna få frihet och fred." "Vad betyder sambandet med Israel och judendomen för dig i dag ?" - "När Gulfkriget bröt ut, anmälde jag mig genast för en månads tjänstgöring i den israeliska armén genom "Transmarina frivilligenheten" (2). Det var naturligtvis inte stridstjänst, men vi hjälpte till så mycket som möjligt, och huvudsaken var att vi befann oss där. Besvarar det din fråga?"

Det intressantaste som hänt mig under det förflutna året, sedan jag blev stationerad i Washington, var mötet med den organiserade amerikanska judenheten. Den bästa platsen att iakttaga dem som de är, är den årliga sammankomsten av den pro-israeliska lobbyn, AIPAC, som jag besöker varje år för att beundra dem. Det är den plats, där man känner pulsen av den amerikanska inblandningen i Mellanöstern, och där jag får styrkan att ignorera den djupa obehagskänslan av att leva i ett land omgivet av så många fientliga araber.

Jag har alltid frågat mig, vad värde judendomen i USA har för Israel. Härrör identifierandet med Israel från den djupa känslan av ett gemensamt judiskt öde? Är den judiska makten i USA ett fenomen, som ska växa eller avtaga? Ska blandäktenskapen mellan judar och icke-judar minska den judiska makten i USA? Eller ska vi få se de amerikanska judarna bygga ett nytt judiskt maktcentrum, som ska tävla med Israel?

I "Adat Yisrael"-synagogan i Washington hålls på lördagarna alltid två skilda gudstjänster. Deltagarna i den större hör till gräddan i Washingtons societet: höga tjänstemän i administrationen, framstående jurister och framgångsrika affärsmän, alla förmöget folk. Nästa vecka, vid det judiska nyåret, kommer fler judar, vilka i regel tillbringar veckosluten i de mest exklusiva klubbarna, på dyraste golfbanorna, på ridutflykter med de bästa hästarna, i sina eleganta villor nära Västvirginias sjöar eller på segling med sina lyxjakter. Liksom vid alla judiska helger kommer lyxlimousiner att stanna utanför synagogan för att släppa av eleganta kvinnor med sina män i dyrbara kostymer och följda av välklädda barn. Inträdesavgiften till synagogan är 1000 dollar för en helgdag.

I en annan sal avhålles en annan gudstjänst för yngre medlemmar och till en billigare entré. Gudstjänsten hålls i vanlig israelisk stil, dock så att män och kvinnor sitter tillsammans. Alla känner till bönereglerna, men få kommer på grund av djup religiositet. De flesta kan tala hebreiska och besöker Israel minst en gång om året. Till synagogan kommer de för att få träffa personer ur den högsta judiska societeten eller någon judisk flicka för äktenskap. Men den viktigaste orsaken är den, att de känner stor samhörighet med Israel. De som varmast älskar Israel ser de israeliska TV-nyheterna varje kväll, utsända via kabel-TV nära midnatt.

En annan synagoga, närmast avsedd för yngre välsituerade judar, finns i Georgetown. Det är en ortodox synagoga, vars gudstjänst ansluter sig till "Gush Emunim" (c). Den israeliska flaggan vajar stolt bredvid den heliga arken och den amerikanska flaggan. Varje sabbat välsignas de israeliska soldaterna och man ber om framgång för Israels regering och tjänstemän. Många judar i den amerikanska administrationen förrättar sina böner här. De framhäver inte bara sin religiösa tro utan demonstrerar den öppet, eftersom det kan hjälpa dem i deras karriär.

Det stora judiska inflytandet i Washington är inte begränsat till endast regeringen. I mediavärlden är en stor del av de framträdande personerna och många av dem, som producerar de populära TV-programmen, varma judar. En stor del av mediakorrespondenterna och tidningsutgivarna är judar, till på köpet varma sådana, som påverkas av sitt deltagande i närbelägna synagogor.

AP:s politiska reporter Barry Schwid och Washington Posts utbildnings-reporter Amy Schwartz deltager regelbundet i en med Israel nära förbunden gudstjänst i Cleveland Park-synagogan. Även där vajar den israeliska flaggan över den heliga arken.

Men i detta sammanhang får vi inte glömma den judiska dominansen i Washingtons akademiska institutioner. I "det Nationella centret för medicin" är procenten av judiska forskare betydligt högre än deras andel av befolkningen. Vad gäller områden som försvar, vetenskap, filmindustri, konst och litteratur är det judiska inflytandet enormt, vilket innebär en motsvarande ökning av den judiska makten.

Varifrån kommer de alla? I Israel är vi vana vid namn som Dennis Ross, Dan Kurtzer och Aharon Miller, eftersom de deltagit i statssekreterarbesök i Mellanöstern under de senast 6 åren. Dan Kurtzer, en from jude, började i regeringskansliet för 18 år sedan. I dag är han avdelningschef för Mellanöstern, vilket visar hur den judiska makten ökat under tiden. Dan Kurtzer var den förste som förklarade, att han inte kunde arbeta på judiska helgdagar. När Haiti-krisen började, telefonerade jag till regeringskansliets utrikesdepartement och bad att få tala med den person, som ansvarade för detta område. Jag hänvisades till Yehuda Mirsky, som jag presenterade mig för. Då hördes en röst på perfekt hebreiska: "God morgon, kan jag hjälpa dig?" För ett ögonblick trodde jag mig av misstag ha ringt till det israeliska utrikesdepartementet. Så frågade jag: "Hur kan ni hebreiska? Är ni israel?"- "Nej, jag är amerikan, men jag har studerat tre år vid militära "Har Etzion", huvudsakligen Bibeln och Talmud med rabbi Lichtenstein och sedan med rabbi Amital i Gush Etzion." Mirsky liksom Kurtzer arbetar i amerikanska utrikesdepartementet. En annan judisk tjänsteman är Tom Miller, för närvarande politisk attaché i Aten. Han har tidigare bland annat varit Philip Habibs assistent i Libanon, chef för den nordafrikanska avdelningen och för avdelningen för den israelisk-arabiska konflikten.

Jag träffade Tom, när hans far sände honom till Israel under sexdagarskriget för att hjälpa en familj, som hade immigrerat dit. Familjefadern hade anslutit sig till armén, och han behövde hjälp till sin gård. Därefter tillbringade Tom Miller sex månader på kollektivjordbruket Orot nära Kiryat Malachi. Intrycket på honom blev detsamma som det första besöket hade gjort på Rehm Emmanuel. "Det var för mig en period av eufori, med stor känsla för det judiska folket. Det var omöjligt att inte identifiera sig med Israel i stunden för dess strålande seger."

Det andra, som gjorde ett starkt intryck på honom, var berättelserna om Förintelsen, som enligt honom "skapar en ödeskänsla, som delas av hela det judiska folket". Alla judar i toppen av Clintons administration, inklusive Dennis Ross och Martin Indyk, anser att den amerikanska judendomens ändrade hållning gentemot Israel främst är ett resultat av sexdagars-kriget, som först återuppväckte minnena av Förintelsen (3). Det måste framhållas, att Förintelsen även var en traumatisk upplevelse för de amerikanska judarna (4).

I dag, när man talar om 51 % religiösa blandäktenskap, kan assimilationsfaran synas stor, men en granskning av förhållandena tyder på motsatsen. Fler och fler judiska ungdomar söker sig till synagogan och till judisk uppfostran, eftersom det gynnar deras karriär. Rehm Emmanuel är ett levande bevis på det. För tre månader sedan gifte han sig med en kvinna från en kristen familj. Hon hette Amy men konverterade till judendomen och heter nu Yael. Om Rehm hade velat assimileras, skulle han inte ha gift sig med en religiös ceremoni.

Dennis Ross har en än mer förvånande personlig historia. Hans föräldrar skilde sig, när han var två år gammal. Hans moder gifte sig med en katolik och flyttade till Kalifornien. Hon uppställde emellertid som villkor för sin man, att hennes barn skulle få en judisk uppfostran. Dennis växte upp i en reformjudisk omgivning och kunde lätt ha assimilerats. Han gick i en judisk söndagsskola, men det var mer en social än en judisk upplevelse. Han glömde dock inte, att det var Israel, som förvandlade honom till en varm jude.

År 1970 besökte han Israel för första gången tillsammans med en grupp amerikanska studenter i den ärorika perioden efter segern i sexdagarskriget 1967. Senare gifte han sig med Debbie, som hade fått en traditionell judisk uppfostran och studerat judisk historia. Vid relativt mogen ålder började Ross studera hebreiska, öppnade för första gången en bönbok, och bönen blev sedan en regelbunden vana. Han förklarade, att hans judiska rötter var mycket viktiga för honom och påverkade hans inställning. Hans barn följde i hans fotspår. Nästan varje lördag, när han är i Washington och inte flyger mella Jerusalem, Damaskus och Kairo, går han i synagogan med sina barn. Hans äldsta son har redan firat sin judiska konfirmation, och vid ceremonin var närvarande ambassadörerna från Syrien, Israel, Egypten och Jordanien.

Kan Israel verkligen fatta, att tusentals mil därifrån finns ett blomstrande judiskt centrum, som inte bara beundrar och stöder Israel, utan också känner sig dela dess öde? Det finns inget tvivel om detta, särskilt vad gäller Israels existens. Alla Clintons administrativa tjänstemän som sysslar med Israel - Ross, Kurtzer, Indik och Miller, må ha skilda åsikter om lösningen på den israelisk-arabiska konflikten, men de är dock i allt varma judar. Det är på grund av denna deras djupa tro, som de åstadkommit, att Clintons regim helt anslutit sig till deras uppfattning om relationerna mellan USA och Israel.

Även om den judiska makten är så stor i den nuvarande demokratiska administrationen, finns det varma judar, som strävar mot ledande positioner i det republikanska partiet. Jag tänker till exempel på Paul Wolfowitz, som var förste befullmäktigad i det amerikanska försvarsdepartementet då George Bush var president.

När han under Gulfkriget besökte en missilbas, mottogs han av basens chef, som i ett emblem på bröstet hade sitt namn, överstelöjtnant Crimkowitz.

Ross utbrast: "Ni är Crimkowitz, jag är Wolfowitz. Vi har båda släktingar här!" Judar var också förre försvarsministern Caspar Weinberger och Richard Hass, Martin Indiks föregångare i Nationella säkerhetsrådet.

Kanske rabbinen i Adath Yisrael-synagogan avsåg att komplimentera Clinton för hans positiva inställning till judarna, som han hade redan under åren vid universitet. Jag skulle bland annat vilja nämna den stora beundran han visade för Israel efter sex-dagarskriget. Clintons många judiska vänner har också uppmärksammat honom på det smärtsamma minnet av Förintelsen och på vikten av kontinuerligt stöd till Israel, något som är en plikt för USA.

---

Anmärkningar av Israel Shahak:

(1) Enligt den judiska lagen är skyldigheten att följa en icke-judisk regerings lagar och regler begränsad. Fromma judar behöver inte alltid följa dem. Å andra sidan skall man strikt lyda förordningar från en regering, där fromma judar har ett dominerande inflytande.

(2) Genom en särskild bestämmelse av USA:s administration (i regel inte omnämnd i medierna) är det tillåtet för judar att tjänstgöra i Israels armé - även vid krig. Ett stort antal judar tjänstgjorde frivilligt vid invasionen i Libanon, men när den israeliska censuren ingrep, blev dessa frivilliga plötsligt "osynliga" för medierna i USA.

(3) Det behöver väl inte sägas, att dessa "minnen av Förintelsen" är ett bedrägeri. Israelerna var helt säkra på att vinna sexdagarskriget och var aldrig i farozonen under Gulfkriget. Å andra sidan var israelerna rädda under oktoberkriget 1973, men inte för en "förintelse" utan för att en fastlåst situation skulle skada deras intressen. De amerikanska judarna svalde alla historier om den påstådda israeliska segern.

(4) Faktiskt var det inte någon traumatisk upplevelse för de amerikanska judarna, när den skedde. Traumat uppstod mycket senare, när de amerikanska judarna förvärvade makt.

Anmärkningar av Radio Islam:

(a) Det judiska uttrycket för "icke-jude" ("goj", pluralis "gojim" betyder egentligen boskap, djur. Enligt den judiska tron är endast judarna människor, icke-judar är boskap.

(b) Irgun var en judisk terrorist-organisation med många mord på sitt samvete.

(c) Gush Emunim är en judisk extremistgrupp, som driver fram bosättningar i det ockuperade Palestina.

Rabbinen Yosef Crozer stupade på grund av sin lösmynthet. "Jag tvättar pengar, en massa pengar", berättade han en gång för en bekant. "Varje dag hämtar jag 300.000 dollar från 47:e gatan i Manhattan, tar dem till synagogan, lämnar ett kvitto och får ut ett arvode." Mannen, som Crozer berättade det här för, var tyvärr en hemlig agent för det statliga organet för drogbekämpning, DEA.

En månad senare arresterades Crozer av agenter på vägen från 47:e gatan till Brooklyn. Förutom bönböcker hade han på sig fem pass, och i hans bil påträffades 280.000 dollar i kontanter. Den här resan gjorde han varje dag. Han brukade anlända till guld-handlarkontoret på 47:e gatan på eftermiddagen och kort därefter ge sig av med väskor fulla med kontanter. Han brukade köra till synagogan i Brooklyn, som kallades "Hessed Ve' Tzadaka" ("Barmhärtighet och Välgörenhet") men nu förvandlats till ett tvättinstitut för miljontals dollar, inkomsten från knarklangningen i New York-området.

Det var alltså så Crozer försörjde sig. Om vi antar, att arvodet för att tvätta pengar låg mellan 2 och 6 %, kan det antas, att rabbinen Crozer inte behöver ha lidit av svält. Brottsutredarna, som förhörde honom stod inför en lätt uppgift. Crozer, en ansedd och from jude, som aldrig kunde föreställa sig, att han, sonen till en högeligen respekterad rabbin, föreståndare för en stor yeshiva-skola, skulle underkastas förhör, bröt ihop och blev villig att samarbeta.

Men hans advokat, Stanley Lupkin, argumenterade, att hans klient, en from jude, trodde att han tvättade pengar åt en judisk diamanthandlare, "som handlar med kontanter", och inte åt icke-judiska knarklangare, och att han bara tog vara på chansen att tjäna lite extra pengar åt sin synagoga. Det verkar som om det här argumentet hade en viss effekt, eftersom Crozer dömdes till fängelse i ett år och en dag. I utbyte mot en mild dom försåg han sina förhörare med värdefulla upplysningar, med vars hjälp de kunde gripa en person de länge hade efterspanat, nämligen Aharon Sharir, en annan from jude, som ägde en guldhandelsfirma på 47:e gatan och i verkligheten var en av de största hajarna, när det gällde tvätt av knarkpengar. Sharir, en cirka 45-årig israelisk jude, som vi senare skall återkomma till, erkände senare, att han hade tvättat 200 miljoner dollar åt den colombianska knark kartellen i Kali.

Knarkhandeln anses vara den mest inkomstbringande kriminella hanteringen i världen. Profitmarginalerna på området sträcker sig från 200 % för kokain och 1200 % för heroin. De penningmängder, som omsättes i branschen är större än många mindre staters hela budget. Huvudproblemet för de colombianska knarkbaronerna, som kontrollerar en stor del av världens knarkhandel, är hur de ska bli av med de svarta pengarna. Det är ett problem för de rika, men ett brännande sådant.

Två större colombianska drogkarteller opererar i USA: Kali-kartellen och Medellin-kartellen. När Pablo Escobar, huvudfiguren i Medellin-kartellen, dödades av de colombianska myndigheterna i december 1993, innebar det ett kraftigt försvagande av denna kartell, som hade kontrollerat knarkhandel i New York-området. Kali-gänget däremot upprätthåller sin kontroll över marknaderna i Los Angeles- och Miami-områdena. Det distribuerar för närvarande cirka 80 % av världens kokain och en tredjedel av heroinet och kammar varje år hem 25 miljarder dollar enbart från USA!

Pengarna måste på något sätt föras ut ur USA utan att väcka de amerikanska myndigheternas uppmärksamhet. Dessutom måste kontanterna godkännas och på ett eller annat sätt legitimeras. Kring det här problemet, att tvätta och smuggla knarkpengar, har en väldig affärsverksamhet uppstått.

Amerikanska tullspanare har hittat miljontals dollar i behållare som påståtts innehålla torkade ärter, i bensintankar med dubbla väggar eller i stålboxar som fästs vid fraktfartyg. År 1990 hittade man 14 miljoner dollar kontant i en skeppslast med kablar, som skulle ha sänts till Colombia från ett magasin på Long Island. Enligt på platsen funna papper var det här skeppning nr 234. Vad det blir, om man multiplicerar med 14 miljoner, kan var och en själv räkna ut. Samma år påträffades i ett magasin vid Kennedy Airport 26 stora behållare, som skulle ha innehållit sperma från tjurar. Den fanns nu inte, men det fanns 6,5 miljoner dollar. I maj i år gjorde amerikanska spanare en räd i en fabrik för tillverkning av bowlingklot. De tog kloten, skar itu dem och fann inne i dem 210.000 dollar i begagnade hundra-dollarsedlar.

Trots sin aktiva fantasi har drogbaronerna svårt att hänga med. 25 miljarder dollar är en massa pengar, som kräver en hel del utrymme, eftersom de flesta pengar som tjänats in på knarkaffärer kommer i tio- eller tjugodollarsedlar. Det är i det här sammanhanget som den 47:e gatan i Manhattan kommer in i bilden. Den gatan är nämligen ett världscentrum för handeln med diamanter, guld, juveler och ädla stenar. Hundratals affärer ligger sammanpackade där, mellan Femte och Sjätte avenyn, butiker, affärer och utställningshallar. I de inre rummen och på de översta våningarna, dit allmänheten inte har tillträde, händer det saker och ting. Det är där som de större handlarna sitter och uppgörelserna träffas. Diamanter, guld och juveler byter ägare, med en handskakning. Den livliga kommersen där erbjuder den idealiska täckmanteln för olagliga penning-överföringar. "I själva verket framstår till och med lagliga transaktioner på 47:e gatan som mörka och mystiska", sade en tulltjänsteman. "Varugods anländer ständigt, lådor, väskor och paket öppnas hela tiden, allt anländer i pansarbilar, under tung bevakning och stor sekretess. Försök bara att hitta de svarta pengarna!"

"Partnerskapet mellan drogbaronerna och 47:e gatan är idealiskt", sade en amerikansk tullspanare till Maariv. "Guld och diamantindustrin sätter stora mängder av kontanter i omlopp. Diamanthandlarna är vana vid att transportera en massa pengar i kontanter från den ena delstaten till den andra, effektivt och utan att lämna några spår. Stora mängder av pengar går från hand till hand på 47:e gatan, utan att väcka några misstankar. En diamanthandlare kan tvätta 5 miljoner dollar om dagen, utan att väcka någon speciell uppmärksamhet. Det är svårt att övervaka transaktionerna och lokalisera var pengarna kommer ifrån, och det är mycket svårt att infiltrera detta slutna fält, som grundar sig på personlig bekantskap och tillit." Härtill kommer att diamanthandeln på 47:e gatan under de senaste fem åren har befunnit sig i en nedgångsperiod, varigenom flera handlare tvingats i konkurs. "En sådan handlare", sade en spanare, "måste välja mellan att gå i konkurs eller tjäna lätta, snabba och relativt säkra pengar. Inte alla har styrka nog att motstå frestelsen."

Allt det här skulle inte ha varit av intresse för oss, om det inte hade varit för den massiva närvaron av israeler eller judar på 47:e gatan. "Minst 50 % av diamanthandlarna där är israeler", fick Maariv veta av en israelisk diamant-handlare, som önskar förbli anonym. "Många israeler opererar också med juveler, ädla stenar och guld. De har allihop kommit till New York för att göra snabba pengar, erövra marknaden och få sitt stora genombrott. Inte alla har lyckats, i synnerhet inte på senaste tiden." Men den judiska närvaron på 47:e gatan är mycket större än så. Experter på området har räknat ut, att 75-80 % av de aktiva handlarna på gatan är judar. En stor del av dem är mycket fromma ortodoxa judar, huvudsakligen chassider. Det finns också en ansenlig representation av judar från Iran och Syrien, vanligtvis också mycket fromma. Man kan klara sig mycket bra med hebreiska på 47:e gatan. Där finns också många fler kosher-restauranger än i hela Tel-Aviv. Det är också den största tvättinrättningen för knarkpengar i hela USA:

Det expanderande fenomenet med tvätt av knarkpengar i USA i allmänhet och på 47:e gatan i synnerhet har lett till etablerandet av en amerikansk specialstyrka för att ta itu med det. Enheten kallas Eldorado, efter den mytiska sydamerikanska guldstaden. Den omfattar 200 agenter, tjänstemän i tullverket och finansdepartementet. Eldorado, som upprättades i april 1990, undersöker penningtvätt i allmänhet. Ett femtiotal av dess agenter ägnar sig enbart åt 47:e gatan.

"Det är ett arbete, som kräver en väldig bemanning", sade Eldorado-tjänstemannen Robert Van Attan, eftersom pengarna måste bevakas kors och tvärs över kontinenten, ibland också utomlands." Det Eldorado-agenterna tar sikte på är ingenting annat än pengar. De är inte intresserad av knarkimport, knarkaffärer eller knarkhandlare. "Vi vill lägga vantarna på pengarna, slå mot deras plånböcker", säger medlemmar i enheten.

Uppgiften är svår. I USA finns det ingen lag, som förbjuder folk att inneha pengar. Men när en massa kontanter påträffas hos en tvättare, konfiskeras pengarna av agenterna. Om personen i fråga kan bevisa sin lagliga åtkomst av pengarna, får han dem tillbaka. Så sker inte i praktiken. Tvättarna är erfarna. När en av dem åker fast och han ertappas med flera miljoner dollar i sin ägo, lämnar han villigt över pengarna, men begär att få ett kvitto. "Pengarna är inte mina. Jag vill att ni ska bekräfta att ni har tagit dem", är den vanliga begäran. För övrigt beror deras liv på det kvittot.

Det är inte lätt att hänga efter dem. En typisk tvättare har hela tiden ögonen i backspegeln. Han gör plötsliga inbromsningar, byter körfil och väljer långa och krångliga vägar från en plats till en annan. Eldorado vet hur de ska göra. Spanarna följer sina mål med åtta, tio eller ibland tolv fordon. Om nödvändigt använder de en eller annan helikopter. De har också en sofistikerad utrustning, den amerikanska teknologins underverk på områdena för avlyssning, övervakning och avkodifiering.

Under de båda första åren av sin verksamhet beslagtog Eldorado 60 miljoner dollar och arresterade 120 tvättare. I jämförelse med hela den omfattande tvätten är det rena småsummor. "Det är inte det som är poängen", säger Eldorado-agenterna. "Med nuvarande lagliga restriktioner är det uppenbarligen omöjligt att stoppa fenomenet. Vår krigföring är psykologisk." Eldorado är för övrigt inte den enda agenturen, som bekämpar penningtvätten. DEA, den amerikanska organet för drogbekämpning, och FBI bedriver också en livlig verksamhet på området. Den här verksamheten är inte alltid samordnad.

De senaste månaderna har Eldorado-agenterna upptäckt ett nytt operationscentrum, som betecknats som "kokain-triangeln". Dess sidor utgörs av 1. colombianska knarkbaroner, 2. israelisk-judiska penningtvättare och 3. rysk-judiska maffiamedlemmar. Colombianerna samlar in pengarna, israelerna tvättar dem, och de rysk-judiska maffiamedlemmarna (som nyligen har vällt in massvis i New York) tillhandahåller säkerheten och styrkan. En New York-journalist berättade nyligen för Maariv: "De israeliska judarna hållar på att bli ryktbara på marknaden för penningtvätt. Man behöver bara titta på listan över gripanden och åtal under de senaste tre-fyra åren för att inse den enorma vidden av de israeliska engagemanget på området."

En anledning till judarnas växande makt på verksamhetsområdet för tvätt av knarkpengar är lagen om återvändande, som möjliggör en lätt möjlighet av flykt till Israel. I maj 1993 arresterades fem medlemmar av en judisk internationell tvättliga. Ligan avslöjades efter en specialoperation av FBI, inom ramen för vilken man kunde fastställa existensen av ett bulvanbolag kallat Prisma, som tjänade till att tvätta pengar. Under loppet av mindre än ett år tvättades genom bolaget inte mindre än 22.5 miljoner.

Ligaledaren var en israel som hette Zion Ya'akov Evenheim och gick under namnet "Nollan". Evenheim, som hade dubbelt israeliskt och colombianskt medborgarskap, vistades i Kali, varifrån han samordnade verksamheten och övervakade överföringarna av pengar. De flesta av ligans medlemmar arresterades i maj 1993. Evenheim greps av Interpol i Schweiz och utlämnades till USA. Han samarbetar med FBI. Andra israeler som häktades var Raymond Shoshana, 38, Daniella Levi, 30, Benjamin Hazon, 33, Meir Ochayon, 33, samt Alex Ajami, 34. Många andra misstänkta, som vi skall återkomma till, flydde till Israel, och det är svårigheter med att utlämna dem till USA.

Under loppet av brottsutredningen spelade FBI-agenter in hundratals timmar av samtal på hebreiska de misstänkta israelerna emellan. För att översätta materialet använde de bland andra Neil Elefant, en i New Jersey bosatt jude, som hade bott i Israel någon tid och talade hebreiska flytande. Elefant översatte och översatte, tills han en dag bland dem som talade till sin stora häpnad upptäckte en god vän, Jack Zbeida, en judisk antikhandlare från Brooklyn. Elefant hade hamnat i ett svårt dilemma.

Han sökte upp sin rabbin, Eleazar Teitz, som sade åt honom, att det var hans religiösa plikt att varna Zbeida. Han träffade då Zbeida i hemlighet och berättade för honom, att han var föremål för FBI:s uppmärksamhet. Närvarande var också Alex Ajami, en israelisk jude, som var en av ledarna för ligan. Zbeida och Ajami skyndade till FBI för att erbjuda sitt samarbete och angav samtidigt Elefant. Denne arresterades och anklagades för att ha stört lagenliga procedurer. Elefant argumenterade, att ett av skälen för hans beslut att varna Zbeida var den iver, nästan gränsande till antisemitism, som han fann bland FBI-agenterna, som försökte blanda in staten Israel i knarkhärvan.

Domaren, Kevin Duffy, dömde Elefant till 18 månaders fängelse. Under tiden tvingades FBI att skyndsamt gripa alla inblandade i affären. Trots deras skyndsamhet lyckades åtskilliga israeliska judar fly till Israel. Några få av dem som flydde vid detta tillfälle var Raymond Shoshana, Adi Tal, David Va'anunu, Yishai Vanunu och Ya'akov Cohen. De flesta av dem undkom med en massa pengar, som de också tog med sig till Israel. Amerikanerna vet, att utsikterna att få någon av dem utlämnad till USA är praktiskt taget obefintliga.

Historien om Adi Tal kan det vara värt att närmare gå in på. Det är en ståtlig ung man som ser bra ut, med goda vitsord från sin tjänstgöring i armén, son till en fin israelisk familj. Allt detta hindrade inte Tal att bli indragen i tvättning av knarkpengar redan 1988. I mars 1988 grep de amerikanska myndigheterna 11 medlemmar av tvättligan, däribland Tal och hans gode vän Nir Goldstein, också en israel.

Brottsutredarna vid den tidpunkten sade, att Tal och hans vänner hade opererat försiktigt, använt fingerade namn och kodord och levat i ständig fruktan. De skulle ta emot stora penningbelopp från colombianska kurirer, dela pengarna i summor på mindre än 10.000 dollar (varje belopp över 10.000 dollar som sätts in i en amerikansk bank måste rapporteras), sätta in summorna i banker och omvandla dem till resecheckar, vilka de med hjälp av internationella kurirer skickade till ett bulvan-bolag i Panama.

Det mest omtyckta kodordet, som användes av Tals liga, var hämtat från diamantindustrin. När information lämnades om överföringen av en diamant i 30,4 karat, betydde det summan 30.400 dollar. Tal arbetade för Kali-kartellens penningtvättare, José Satro. Colombianerna pressade honom ständigt att öka tvättens omfattning, och Tal var rädd. "Han levde i ständig fruktan, hans väskor var alltid packade, och han var beredd att fly till Israel vilken minut som helst", sade en brottsutredare.

En viktig medlem i Tals tvättliga var rabbinen Shalom Leviatan, ledare för en chassidisk filial i Seattle. Man antar, att dessa chassiders och deras rabbins betydande politiska makt utövades till förmån för ligan. "Mina avsikter var goda", sade Leviatan, när han greps. "En människa lär sig av erfarenheten", tillade han. Han påstod sig inte känna till att han tvättade knarkpengar, och han var säker på att han hjälpte iranska judar att smuggla ut sina pengar från Iran.

Leviatan kom billigt undan och dömdes till 30 dagars samhällstjänst. Tal, som erkände sig ha tvättat 10 miljoner dollar, dömdes till 52 månaders fängelse. Han avtjänade sitt straff i Danbury-fängelset i Connecticut, men tog inte lärdom av den läxan. När han släpptes, gick han med i en liga, som greps vid FBI:s specialoperation. Den gången lyckades han fly till Israel, där han uppenbarligen är kvar till dags dato.

Guld och diamantindustrin har på sistone tilldragit sig knarkbaronernas välvilliga intresse på grund av de talrika möjligheter till tvätt den erbjuder. En av de omtyckta metoderna är att tvätta med hjälp av handeln med guld. Så här går det till: Knarkpengarna omsätts till guld, som smugglas till Colombia, varifrån det exporteras till Milano, där det används för tillverkning av smycken, som sedan återsänds till 47:e gatan. "Det lustigaste i den här trafiken", säger brottsutredarna, "är att smyckena kommer hit under gynnsamma importvillkor. Guldet ser nämligen ut att härröra från Colombia, som har gynnsamma handelsvillkor med USA."

Det finns också andra metoder. Knarkpengar införs i diamanthandlarnas räkenskaper, som om det vore fråga om deras vinst, och överförs senare till Colombia. Sofistikerade diamantaffärer görs upp mellan olika parter i syfte att "frigöra" stora penningbelopp vid sidan om. Belopp på mindre än 10.000 dollar sätts in på olika bankkonton, omsätts till resecheckar och transporteras sedan till sin slutgiltiga destination.

Men trots all den här påhittigheten är tvätt av pengar genom judiska religiösa institutioner som yeshivaskolor och synagogor en av de mest omtyckta metoderna. Eftersom de flesta guld- och diamanthandlarna på 47:e gatan är religiösa judar, blir förfarandet enklare. De judiska religiösa institutionerna är i stort behov av tillgångar, och de colombianska knarkhandlarna kan vara generösa. De lämnar sina knarkpengar som "donationer" till de judiska religiösa institutionerna, som sedan lämnar tillbaka större delen av pengarna till "donatorerna". Synagogan eller yeshivaskolan behåller en anständig procentsats av beloppet för sina fromma ändamål. Alla är glada och nöjda, knarkbaronerna, som får sina pengar kvickt och effektivt tvättade, och synagogan eller yeshivaskolan, som tjänar lätta pengar.

Den första tvättoperationen, som en judisk institution var inblandad i, avslöjades redan 1984. En liga, som tvättade cirka 23 miljoner dollar, varvid de gjorde sig en förtjänst på två miljoner dollar, opererade vid den äldsta yeshivaskolan i staden, "Tifereth Yerushalayim" i Manhattan. Tvättningen utfördes åt Kali-kartellen. Kontaktman var den i samband med Prisma-affären nämnde David Va'anunu, vilken samarbetade med kartellens viktigaste tvättare, José Satro. Yeshivaskolans representant var den mycket fromme chassiden, Mendel Goldenberger, som dagligen fick kontanter från Va'anunu och förde in pengarna i yeshivaskolans räkenskaper. Goldenberger, som påstod sig inte ha känt till varifrån pengarna kom, fälldes för att ha förfalskat bankdokument och dömdes till åtta års fängelse men frisläpptes långt tidigare efter att ha blivit informatör åt DEA. Senare konstaterades, att han begått brott igen och flytt från USA. Nio personer fälldes i det sammanhanget, däribland vice föreståndaren i yeshivaskolan, rabbinen Israel Eidelman, och några av skolans ledande befattningshavare. Tifereth Yerushalayim hade ekonomiska svårigheter vid den tiden, och dess ledare försökte upprätthålla antalet elever genom att betala dem med vinsterna från tvättningen av knarkpengar.

Det här fenomenet är för övrigt mycket vanligt bland judarna i New York. Många judiska församlingar försvinner, därför att medlemmarna lämnar staden eller sina tidigare grannskap. På det viset förlorar församlingarna sina inkomstkällor och får stora skulder. I den situationen ligger det nära till hands för synagogan eller yeshivaskolan att tvätta knarkpengar som en religiös plikt, eftersom det betyder snabba pengar och stora belopp. "Att tvätta pengar är ytterst fördelaktigt för yeshivaskolorna och andra religiösa institutioner", sade en källa med nära relationer till brottsutredningen. "De befinner sig i en svår situation och blundar av det skälet för knarkproblemet. De frågar inte, varifrån pengarna kommer, som hela tiden strömmar in." Enligt samma källa är det fromma judiska samfundets inställning denna: "Knark säljs i vilket fall som helst. Så länge det inte skadar vårt eget samfund utan endast är till fördel för det, kan vi lika gärna profitera på knarkhandeln." Israelernas roll är i många fall att upprätta sambandet mellan de religiösa judiska samfunden i New York och colombianerna.

Colombianerna är mer tillfredsställda med denna metod för tvätt än varje annan, därför att det av politiska skäl är ett relativt säkert sätt, som kan förmodas inte i början bli tvångsmässigt undersökt av myndigheterna i USA. Det var först år 1990, som situationen började förändras. De federala myndigheterna återupptog en undersökning av några Satmar-chassider i Williamsburg, ägare till juvelerarbutiker på 47:e gatan och misstänkta för tvätt av knarkpengar.

Brottsutredningen inriktades på bröderna Naftali, Miklosh och Yitzhak Shlesinger och på Ya'akov Shlesinger (Naftalis son) och Milon Jakoby, hans brorson. Brottsutredarna fann bevis för nära förbindelser mellan familjen Shlesinger och bröderna Andonia, medlemmar av en colombiansk familj, som anklagats för att ha tvättat nära en miljard dollar. Familjen Shlesinger misstänktes för att tvätta pengar med hjälp av ett dotterbolag kallat Bali, genom checkar dragna från ett konto tillhörande "Camp Yereim" ("de frommas läger"), ett chassidiskt sommarläger i Catskill-bergen. Lägret nekar till att ha haft något att göra med de där checkarna.

Den 7 april i år fälldes rabbinen Abraham Lau, en framstående chassid från Magen Abraham-synagogan i Los Angeles, för konspirationer i syfte att tvätta knarkpengar. Lau är gift med brorsdottern till rabbinen Moshe Teitlebaum, som utövar ett enormt politiskt inflytande i delstaten New York. Olyckligtvis berättade Lau för en hemlig FBI-agent om ett "heligt nätverk" av chassider, som andra ortodoxa judar också deltagit i. Det "heliga nätverket", i vilket endast fromma judar fick deltaga som medlemmar, opererade i området kring 47:e gatan i New York och var kapabelt att tvätta upp till 5 miljoner dollar i veckan tack vare dess vidsträckta kontakter med judiska institutioner för välgörenhet.

Tyvärr tror inte lagens väktare i New York, att det "heliga nätverket" och de många andra judiska tvättligorna har någon helighet. Förra året ökade den federala aktiviteten beträffande israeler och judar på 47 gatan avsevärt. Brottsutredarna begagnar sig nu av många hebreiska översättares tjänster, eftersom ligorna, även om de består av infödda amerikanska judar, endast använder "det heliga språket" (det vill säga hebreiskan) för sina operationer.

Aharon Sharir är otvivelaktigt den viktigaste israeliska tvättaren. Han föddes i Irak för cirka 45 år sedan, immigrerade till Israel i sällskap med sin familj vid ett års ålder, tog examen vid ett israeliskt gymansium, tjänstgjorde med utmärkta vitsord i armén och blev expert på att uppfinna finmekaniska instrument som användes till att laga smycken av guld. År 1979 kom Sharir till New York på ett turistvisum med 6000 dollar i fickan. Han gick in i guldsmedsbranschen, inrättade en verkstad för tillverkning av guldsmycken och klarade sig bra. Genom en israelisk diamanthandlare fick han så upp ögonen för penningtvätt-branschen.

Sharir uppnådde en tvättomsättning på cirka 160.000 dollar per dag, sex dagar i veckan (tvätt är inte tillåten på sabbaten), men 1985 klippte man vingarna på honom, när han anklagades för att ha svindlat en bank i New York på 3 miljoner dollar. Han återlämnade snabbt pengarna och dömdes till böter och ett villkorligt fängelsstraff.

År 1988 nådde Sharirs tvättverksamhet otroliga höjder. Hans guldsmedsbutik på 47:e gatan blev ett av de största tvättcentra i hela USA. "Tre gånger i veckan", berättade Sharir för domstolen i en av de många rättegångar som han nu vittnar i, "fick vi kontanterna. De brukade anlända i säckar, pappaskar eller resväskor. Ibland var det en miljon dollar i en sändning." Ruy Lopez, som representerade de colombianska kartellerna, brukade speciellt anlända från Miami utrustad med ett dokument från Colombia, som innehöll detaljerade kodade instruktioner om vart man skulle skicka pengarna. "Även med automatiska maskiner för penningräkning var det svårt att räkna pengarna.", vittnade Sharir. "De anlände i sedlar på 5, 10 och 20 dollar. Sedlarna, av vilka de flesta hade använts för att sniffa kokain, hade en stark lukt av det, det riktigt stank av dem. Mina anställda kunde inte stå ut med det. Efter ett par tre timmar måste de ta rast och gå ut i friska luften för att inte bli höga."

Sharir skulle se till att pengarna transporterades ut ur USA och hamnade i de colombianska kartellernas bank konton i Panama och Colombia. För det ändamålet satte han in pengar i sina bank konton, som om det var vinster från hans butik, köpte tillgångar som knark kartellerna kunde använda, köpte och sålde guld till förhöjda priser från köpmän, som deltog i konspirationen samt dolde pengar genom olika manipulationer. Slutligen omsattes alla pengarna i checkar dragna på olika judiska religiösa institutioners konton.

Av colombianerna fick Sharir 6 % av omsättningen för sitt besvär. Inom en kort tidsperiod flyttade han med sin familj till ett lyxigt hus i Woodmere på Long Island. Han köpte en lyxbil av märket Jaguar, överöste sin fru Miryam med dyrbara juveler och donerade frikostigt pengar till judiska välgörenhetsinrättningar.

Besvärligheterna började för honom vid slutet av 1988. I december gjorde agenter från tullen och finansdepartementet en räd i hans butik, sedan de underrättats av bankerna om storleken av hans insättningar. De hade med sig knarkhundar, genomsökte noga hans kontor och bortförde billaster av dokument. Sharir förlorade inte fattningen. Medan agenterna gick omkring i hans kontorslokaler, lyckades han gömma undan 600.000 dollar, som fanns på hans bank konto just då, på en säker plats. Samtidigt blev Sharir osams med sina colombianska operatörer, som hävdade att han stulit knarkpengar av dem till ett belopp av 26 miljoner dollar. Sharir nekade till anklagelsen och hyrde en israelisk professionell brottsutredare, Lihu Ichilov, för att lösa gåtan. Ichilov blev snart Sharirs partner. Han flydde till Panama, bildade två bulvanbolag där, öppnade bank konton och hittade på bättre tvättvägar.

Sharir gav inte upp efter de federala agenternas räd mot hans kontorslokaler. Inom två veckor öppande han två andra kontor på 47:e gatan och återupptog sitt arbete. När en av hans advokater frågade honom, hur han hade tänkt undkomma lagens uppmärksamhet, svarade Sharir: "Jag ändrade mitt system och trodde att jag nu med Guds hjälp aldrig skulle åka fast." I Sharirs nya system ingick rabbinen Yosef Crozer, som vi diskuterat tidigare. Det blev Crozers lösmynthet, som fick Sharir på fall, och han arresterades i mars 1990. Crozer var också den som fick Sharir att erkänna tvätten av 200 miljoner dollar. Hans fru Miryam arresterades tillsammans med honom. Under det pressande förhöret gick Sharir med på att samarbeta i utbyte mot att hans fru släpptes och anklagelserna mot henne avskrevs. Det gick åklagarsidan med på.

Det var en mycket förmånlig uppgörelse, vad åklagarsidan beträffar. I tre månaders tid matade Sharir de federala brottsutredarna med den mest värdefulla information beträffande den judiska tvättindustrin, inklusive namn, operationsmetoder, koder och bank konton. Sharir vägledde dem till avslöjandet av vad som betecknas som den nya "kokain-triangeln". Man kunde få bindande bevis mot mer än 35 judiska tvättare, beslagta 10 miljoner dollar och slå ner på talrika judiska tvättligor. Med Sharirs hjälp fick man fram bindande bevis mot Stephan Scorkia, den största tvätthajen i USA:s historia. Sharirs vittnesmål vid rättegången mot honom ledde direkt till att han kunde fällas. Scorkia stod åtalad för att ha tvättat 300 miljoner dollar och dömdes till 660 års fängelse.

Sharir ingår nu i programmet för skydd åt vittnen i USA. Han lever under en antagen identitet, försatt på fri fot mot borgen, reser tungt bevakad mellan New York, Rhode Island, Arizona och andra stater, vittnar i brottmål, och livet går vidare. Hans hustru Miryam tog ut skilsmässa från honom kort efter smällen. Hon vägrar att kommentera saken och meddelade Daily News: "Jag har inte för avsikt att uttala mig. Jag skilde mig från Aharon för att distansera mig från honom och hans vänner, och det är just vad jag håller på med."

Sharir var direkt ansvarig för minst 35 colombianers flykt från USA tillbaka till Colombia. En av flyktingarna var Duvan Arbolda, en av de viktigaste tvättarna i Kali-kartellen. Efter Sharirs vittnesmål åtalades Arbolda i en domstol i Manhattan för tvättning i stor skala. När Sharir blir färdig med sina vittnesmål, kommer han själv att åtalas. Åklagarsidan går med på en mild dom, men det ökar inte hans chanser att överleva. "För närvarande står Aharon Sharir högst upp på Kali-kartellens lista över dem man vill ha tag på", sade en amerikansk tulltjänsteman.

Åtal har också väckts mot Lihu Ichilov, Sharirs partner. Men Ichilov flydde till Israel dagen före rättegången, i januari 1991. Det var vid tiden för Gulfkriget, och domaren, Richard Owen, som rannsakade Ichilov i hans frånvaro, sade: "Herr Ichilov föredrar tydligen att möta de förskräckliga scud-missilerna, som regnar över Israel än det amerikanska rättsväsendet."

---

Anmärkning:

Den Satmar-chassidiska sekten är häftiga motståndare till sionismen. Den nuvarande rabbinens farbror och företrädare, Yoel Taitelbaum, har publicerat lärda böcker, i vilka sionismen beskrevs som en uppfinning av Satan, israeliska segrar (särskilt den i sexdagarskriget) tillskrevs direkt hjälp från Satan till den israeliska armén, medan Förintelsen rättfärdigades som Guds straff mot judarna för att en del av dem blivit sionister. Den nuvarande rabbinen upprätthåller visserligen formellt sin farbrors läror, men har de mest vänskapliga relationer med den israeliska regeringen.

Böcker, liksom filmer i våra dagar, brukar alltid lovprisas av någon, ofta i överdrivna ordalag. Själv har jag av böcker som väcker mitt intresse bara kommit att förvänta mig, att en bit här och där är värda att kommentera. Många böcker brukar vara alltför vidlyftigt skrivna.

Dr. Shahak, professor vid Hebreiska universitetet och en man som under en god del av sin barndom var internerad i koncentrationslägret Belsen, men som nu lever i det ockuperade Palestina, har jag blivit förtrogen med genom hans engelska översättningar av den ofta frispråkiga journalistiken i hebreisk-språkiga vänstertidningar.

När jag fick höra, att en framstående israelisk forskare hade skrivit en bok som var kritisk mot judendomen, spetsade jag öronen, fast jag förväntade mig de vanliga förmildrande attributen och rent av en del skyddande kamouflage. Jag läste i varje fall boken, för jag skulle utan tvivel hitta ett och annat av värde.

När jag nu är färdig med Jewish History, Jewish Religion, är mitt exemplar av boken fullt med noter och anteckningar. Jag har i marginalen markerat varje styckes innehåll för att kunna hitta snabbt. Den här boken är inte bara fri från hyckleri, den belyser också på ett mycket överraskande sätt hyckleriet inom judendomen!

Dr. Shahak dokumenterar hur sådana centrala judiska texter som Talmud och Kabbala censurerades och publicerades i "sanerade" utgåvor i och för läsning av godtrogna icke-judar, som sedan kunde omtala, hur underbart människovänliga och autentiska de var. De äkta versionerna publicerades samtidigt i privata utgåvor "endast för judar"! Shahak skriver: "Kabbalans stora auktoriteter, som Gershom Scholem, har förlänat sin auktoritet till ett system av bedrägerier på alla "känsliga" områden, varvid just de populäraste är de mest bedrägliga och vilseledande" (sidan 16).

Många inflytelserika, nominellt katolska renässansfilosofer, som Pico della Mirandola och Johannes Reuchlin (De Arte Cabalistica), stödde id‚n om en "kristen kabbala", vilket högeligen stärkte judendomens anseende och inflytande i kyrka och stat, så att den judiska ockultismen kunde tränga in i hjärtat av den västerländska andligheten.

Shahak bekräftar den traditionella anklagelse, som framförts av några av de mest lysande oberoende forskarna i ämnet genom seklerna, från Christopher Marlowe till William Grimstad, att den kabbalistiska judiska mysticismen är djupt människofientlig. Shahak: "Inte heller kan man i de talrika böckerna om 'den judiska historien' finna de elementära fakta om den judiska mysticismens inställning till icke-judar, nämligen att dessa bokstavligen betraktas som 'lemmar av Satan'..."(s. 16-17).

Jag har väntat på en så här auktoritativ och avslöjande bok i tjugo års tid. Den bekräftar de flesta anklagelserna mot den fariseiska judendomen ända från antikens dagar, nämligen att den judiska staten med författarens egna ord är "ett av de mest totalitära samhällena i mänsklighetens hela historia" (s.15).

Detta är den bästa bok i ämnet jag någonsin har läst. Här följer nu några citat ur texten:

 

Staten Israel

"Staten Israel diskriminerar icke-judar i många hänseenden, av vilka jag betraktar som viktigast: rätt till boende i landet, rätt till arbete och rätt till likhet inför lagen" (s.5). "Det politiska inflytandet från judisk chauvinism och religiös fanatism är större än det från anti-semitism" (s.12).

 

Förfalskning av Talmud-texter

"Mot kristendomen eller icke-judar riktade ställen i Talmud måste avlägsnas eller modifieras - trycket blev för starkt. Så här gjorde man: några av de mest kränkande ställena togs bort från alla i Europa tryckta utgåvor. Sedan mitten på 1500-talet. På alla andra ställen ersattes uttryck som "icke-judar" (gojim), vilka förekommer i alla tidiga manuskript och tryck, liksom i alla utgåvor i islamiska länder, med sådana termer som 'avgudadyrkare', 'hedningar', 'kananéer' eller 'samariter'... Det behöver väl inte sägas, att detta var en utstuderad lögn från början till slut...Samtidigt skickade man runt skrivna listor över 'Utelämningar i Talmud', i vilka man förklarade alla de nya termerna och drog fram alla utelämningarna. Sedan staten Israel etablerats och rabbinerna kände sig säkra, återställde man utan någon tvekan alla de kränkande ställena och uttrycken i alla nya utgåvor" (s. 22-23).
"Moderna judiska lärde har inte bara fortsatt med bedrägeriet, utan har faktiskt bättrat på rabbinernas gamla metoder, både i fråga om fräckhet och lögnaktighet" (s. 24).

 

Förbannelserna i Talmud mot Kristus

"Det måste redan från början erkännas, att Talmud och Talmud-litteraturen - helt bortsett från det allmänna hat mot icke-judar som genomströmmar dem - innehåller mycket kränkande, speciellt mot kristendomen riktade uttalanden. Så till exempel fastställer Talmud - förutom att den kommer med en hel rad av lymmelaktiga sexuella antydningar gentemot Jesus - att hans straff i helvetet består i att sänkas ner i kokande avföring" (s. 20-21).

 

Bokbål på Nya Testamentet

"...Man kan nämna föreskriften, enligt vilken judar instrueras att - helst offentligt - bränna varje exemplar av Nya Testamentet, som kommer i deras händer. Denna föreskrift gäller fortfarande och praktiseras faktiskt än i dag. Sålunda brändes den 23 mars 1980 hundratals exemplar av Nya Testamentet offentligen och ceremoniellt i Jerusalem på föranstaltande av Yad Le'akhim, en judisk religiös organisation, understödd av det israeliska religionsdepartementet" (s. 21)

 

Ocensurerad Talmud trycktes sedan påven mutats

"Huvudupplagan av den fullständiga samlingen av talmudisk lag, Maimonides' Mishna Torah, som inte bara är full av de mest kränkande föreskrifter gentemot alla icke-judar utan också av uttryckliga angrepp mot kristendomen och Jesus (efter vars namn författaren fromt tillägger: 'Må den orättfärdige mannens namn förgås!') publicerades ocensurerad i Rom år 1480 under Sixtus IV, en politiskt mycket aktiv påve, som hade ett ständigt behov av pengar" (s. 21).

 

Utrotning av anhängare till Kristus

"År 1962 publicerades en del av Maimonides' ovan nämnda lagsamling, den så kallade Kunskapens Bok, vilken innehåller de mest grundläggande reglerna för judiska tro och praktik i Jerusalem. Det var en tvåspråkig utgåva, med den engelska översättningen mittemot den hebreiska texten. Den senare har återställts till sin ursprungliga renhet, och budet att utrota judiska avfällingar framträder fullt öppet och tydligt: 'Det är en plikt att utrota dem med egna händer!' I den engelska översättningen har detta mjukats upp något till: 'Det är en plikt att vidtaga aktiva åtgärder för att förgöra dem.' Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att specificera de huvudsakliga exemplen på 'avfällingar', som måste utrotas: 'sådana som Jesus från Nasaret (må den orättfärdiges namn ruttna!) och hans lärjungar, samt Tzadoq och Baitos och deras lärjungar, ' Inte ett ord av detta kommer till synes i den engelska texten på motstående sida! Och trots att denna bok har cirkulerat i vidsträckta kretsar bland judiska lärde i de engelsktalande länderna, har veterligen inte en enda av dem protesterat mot detta uppenbara bedrägeri!" (s. 24-25)

"Vi kan ta den berömda Hatanya, en grundbok för Habbad-rörelsen, en av hassidismens viktigaste grenar. Enligt den här boken är alla icke-judar fullkomligt sataniska varelser, i vilka det inte finns något gott" (s. 27).

 

Judar befriades och skyddades av kristendomen!

"Anmärkningsvärt är att all judisk historieskrivning, till och med i form av de torraste annaler, fullständigt upphörde från Josephus Flavius tid (slutet av 1:a århundradet) ända till renässansen, då den en kort tid återupplivades i Italien och andra länder, där judarna stod under starkt italienskt inflytande" (s. 19).
"Friheten att lära sig och läsa böcker på moderna språk, friheten att läsa och skriva böcker på hebreiska utan att de enligt tidigare praxis först godkänts av rabbinerna, friheten att äta annat än kosher-mat, friheten att strunta i de talrika och orimliga tabun beträffande sexuallivet, friheten att tänka (förbjudna tankar betraktades som synnerligen allvarliga synder!), alla dessa friheter beviljades judarna i Europa av moderna och till och med av absolutistiska regimer... Nikolaus I av Ryssland stärkte krafterna för lag och ordning i landet, inte bara den hemliga utan också den vanliga polisen och gendarmeriet, så att det blev svårare att mörda judar på order av rabbinerna, vilket hade varit ganska lätt att göra i Polen före 1795... Vid slutet av 1830-talet hade exempelvis en 'helig' rabbin i en liten judisk stad i Ukraina beordrat mord på en judisk kättare genom att kasta honom i det kokande vatten, som fanns i stadens badhus, och samtida judiska källor noterade med förvåning och fasa, att metoden att muta sig fri från straff 'inte längre var effektiv', och att inte bara de faktiska gärningsmännen utan också den 'helige' rabbinen själv fick stränga straff... I de östeuropeiska länderna såväl som i arabvärlden befriades judarna från tyranni av utomstående krafter" (s. 16-17).

 

Kommunistjudars hat mot icke-judar

"En undersökning av radikala socialistiska och kommunistiska partier kan ge exempel på maskerade judiska chauvinister och rasister, som gått med i dessa partier enbart för att främja 'judiska intressen' och som i Israel varit för diskriminering av icke-judar" (s. 17)
"En av Marx' tidiga vänner, Moses Hess, på många håll ansedd som en av de första socialisterna i Tyskland, avslöjade sig senare som en extrem judisk rasist..." (s. 30)

 

Förakt för bibliska texter och för lärdom

Med undantag av den rent religiösa lärdomen (som det i sig själv var illa ställt med ) behärskades judarna i Europa (och i någon mån även i arabvärlden) före ungefär 1780 av ett suveränt förakt och hat mot all lärdom (utom Talmud och judisk mysticism). Stora delar av Gamla Testamentet, all icke-liturgisk hebreisk poesi, de flesta böcker om judisk filosofi lästes inte och deras namn fördömdes ofta. Studier av alla språk var strängt förbjudna. liksom studiet av matematik och naturvetenskap... Det var en värld nersjunken i den eländigaste vidskepelse, fanatism och okunnighet" (s. 18).

 

Icke-judiska böcker fick bara läsas på skithuset!

"De rabbinska myndigheterna i Östeuropa dekreterade vidare, att alla icke-talmudiska studier är förbjudna, även om det inte finns något i dem som förtjänar att fördömas, eftersom de inkräktar på den tid, som bör användas till att antingen studera Talmud eller förtjäna pengar... Bara ett kryphål lämnades kvar, nämligen den tid även en from jude nödvändigtvis måste tillbringa på skithuset. På denna orena plats är heliga studier förbjudna, och det var därför tillåtet att läsa historia där" (s. 20).

 

Judar beordrade att förbanna de döda icke-judarnas mödrar

"Judiska barn får faktiskt lära sig sådant som att varje jude som passerar en kyrkogård skall uttala en välsignelse, om den är judisk, men förbanna de dödas mödrar, om den är icke-judisk... I århundraden har vårt totalitära samhälle tillämpat barbariska och inhumana sedvänjor för att förgifta sina medlemmars sinnen och gör så fortfarande. De här inhumana sederna kan inte bortförklaras som rena reaktioner mot antisemitism eller judeförföljelser, utan riktar sig omotiverat mot all mänsklighet. En from jude, som till exempel råkar passera en gravplats för Australiens urinvånare, måste som en handling av gudsdyrkan förbanna mödrarna till de döda, som ligger begravda där!" (s. 23-24).

 

Våra största fiender inte bara judiska rasister

Många icke-judar, inklusive kristna präster och religiösa lekmän, hyser den konstiga uppfattningen, att ett sätt att "sona" judeförföljelserna är att inte sjunga ut om onda gärningar, som begås av judar utan deltaga i att sprida 'vita lögner' om dem... Existensen av och inflytandet från den här gruppen i alla västliga länder och särskilt i USA har gjort det möjligt för rabbiner och judiska lärde att propagera sina lögner, inte bara utan opposition utan också med betydande hjälp utifrån... Låt oss se sanningen i vitögat! I vår kamp mot den judiska religionens rasism och fanatism blir våra största fiender inte bara judiska rasister utan också de icke-judar, som annars - falskeligen enligt min mening - är kända som 'progressiva'" (s. 30-31).

 

Recensentens slutord:

Det ovan anförda är bara ett skummande på ytan av den kunskap, som man finner redan i den första fjärdedelen av Jewish History, Jewish Religion. Den häpnadsväckande informationen ökar i både djup och intensitet desto vidare man tränger in i boken, och den når sin höjdpunkt i kapitel 5. Israel Shahak har dokumenterat länge dolda hemligheter och metoder hos ett brottssyndikat, som kallar sig för en religion. Hans bok är en enastående prestation av världshistorisk betydelse och ett mönster av oförskräckt och omutlig lärdom.

Michael A Hoffman II

 Clinton´s list:

The Jewish US. Ambassadors mentioned here have been chosen not because of their ethnical origin, but because of their political ideology and POLITICAL position regarding the Palestine question, as POLITICAL actors.

They are mentioned not because they are Jews, but they are mentioned because we believe that the Jewish lobby in the US has created a dangerous concentration of power which we believe is troublesome to the democracy of that country and dangerous for the peace in the Middle East.

It is a political analysis which has been made by many observers, including Israeli newspapers.

Just the fact that the jews don't agree with our political views should not allow them to deprive us of our human right of freedom of speech.

The tragic reality is this; freedom of speech is almost non-existent in many European countries.

We hope that censorship will not prevail over the content of our or any other homepages.

It is the situation in the Middle East that is very much inflamed - the parties concerned in the debate and the conflict only reflect the real polarization.

To the Palestinians and Muslims the Zionists appear to be the Nazis of today.

To the victims of Zionism this ideology is not experienced as something positive, but rather as a symbol of evil.

This jewish concentration of power in USA gives world Jewry tremendous influence to promote their "special agenda". Never before in American history have so many Jews been appointed as US Ambassadors. They are all members of powerful Jewish organizations.

These are hardened supporters of Israel and the "Jewish race". It is impossible for them to put the interests of America ahead of their Zionist state. None would hold these ambassadorships unless they were members of the ruling Jewish elite. Here is their listing which you will never see in the daily press.

"They (the Jews) work more effectively against us, than the enemy's armies. They are a hundred times more dangerous to our liberties and the great cause we are engaged in... It is much to be lamented that each state, long ago, has not hunted them down as pest to society and the greatest enemies we have to the happiness of America."

George Washington

---

Benjamin Franklin
(This prophecy, by Benjamin Franklin, was made in a "CHIT CHAT AROUND THE TABLE DURING INTERMISSION," at the Philadelphia Constitutional Convention of 1787. This statement was recorded in the dairy of Charles Cotesworth Pinckney, a delegate from South Carolina.)

"I fully agree with General Washington, that we must protect this young nation from an insidious influence and impenetration. The menace, gentlemen, is the Jews.
In whatever country Jews have settled in any great number, they have lowered its moral tone; depreciated its commercial integrity; have segregated themselves and have not been assimilated; have sneered at and tried to undermine the Christian religion upon which that nation is founded, by objecting to its restrictions; have built up a state within the state; and when opposed have tried to strangle that country to death financially, as in the case of Spain and Portugal.
For over 1,700 years, the Jews have been bewailing their sad fate in that they have been exiled from their homeland, as they call Palestine. But gentlemen, did the world give it to them in fee simple, they would at once find some reason for not returning. Why? Because they are vampires, and vampires do not live on vampires. They cannot live only among themselves. They must subsist on Christians and other people not of their race.
If you do not exclude them from these United States, in their Constitution, in less than 200 years they will have swarmed here in such great numbers that they will dominate and devour the land and change our form of government, for which we Americans have shed our blood, given our lives our substance and jeopardized our liberty.
If you do not exclude them, in less than 200 years our descendants will be working in the fields to furnish them substance, while they will be in the counting houses rubbing their hands. I warn you, gentlemen, if you do not exclude Jews for all time, your children will curse you in your graves.
Jews, gentlemen, are Asiatics, let them be born where they will nor how many generations they are away from Asia, they will never be otherwise. Their ideas do not conform to an American's, and will not even thou they live among us ten generations. A leopard cannot change its spots. Jews are Asiatics, are a menace to this country if permitted entrance, and should be excluded by this Constitutional Convention."

Benjamin Franklin

---

Peter Styvesant
( 17th century Dutch governor in America.)

"The Jews who have arrived would nearly all like to remain here, but learning that they (with their customary usury and deceitful trading with the Christians) were very repugnant to the inferior magistrates, as also to the people having the most affection for you; the Deaconry also fearing that owing to their present indigence they might become a charge in the coming winter, we have, for the benefit of this weak newly developing place and land in general, deemed it useful to require them in a friendly way to depart; praying also most seriously in this connection, for ourselves also for the general community of your worships, that the deceitful race - such hateful enemies and blasphemers of the name of Christ - not be allowed further to infect and trouble this new colony."

Peter Styvesant
(Letter to the Amsterdam Chamber of the Dutch West India Company, from New Amsterdam, September 22, 1654.)

"Dispersed as the Jews are, they still form one nation, foreign to the land they live in."

Thomas Jefferson
(D. Boorstin, THE AMERICANS)

"Those who labor in the earth are the Chosen People of God, if ever he had a chosen people."

Thomas Jefferson
(NOTES ON VIRGINIA)

• Tillbaks till svenska huvudsidan
  
  
• Till Radio Islams sidor på 9 andra språk