"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

Ahmed Rami intervjuas om världsläget i aprilnumret 1995 av den tyska tidskriften Deutschland Report, som på grund av sin kritiska inställning till den judiska finans- och frimurarmaffian inte kan tryckas och utges i det judestyrda Tyskland. Här intervjun i svensk översättning.

Om den intervjuade lämnar Deutschland Report följande uppgifter:

"Ahmed Rami drev ett antal år radiosändaren Radio Islam. Det var hans mål att 'åt svenskarna tillkämpa samma rättigheter, som judarna i Sverige åtnjuter'. Hans frispråkiga rapportering renderade honom sex månaders fängelse och stängning av radiosändaren, vars budskap nu måste förmedlas genom ett informationsblad. Men han är liksom tidigare verksam i Sverige och inom den islamiska motståndsrörelsen. Ahmed Rami är en av vår tids mest beundransvärda människor, en storartad kamrat och en vän av det tyska folket. Här följer nu en intervju med honom om det nuvarande läget, 50 år efter Tredje rikets sammanbrott."

AR: Det andra världskriget ledde inte bara till Tysklands totala nederlag, till det brittiska världsrikets undergång samt det franska imperiets och Japans sammanbrott. Det bar inom sig också fröet till USA:s politiska och ekonomiska nedgång genom att alla nyckelposter i samhället besattes av judarna. Den organiserade världsjudendomens ledande män fick däremot en oerhörd makt i sina händer. Man kan säga, att den judiska finans- och frimurarmaffian blev 2:a världs-krigets enda vinnare.

Utan 2:a världskriget, som Tyskland inte ensam bar skuld till, hade det inte upprättats någon judestat Israel. Genom propagandan om Auschwitz fick den organiserade världsjudendomen en enastående möjlighet till utövande av okontrollerad makt. Ur den synpunkten måste man också betrakta förbudslagarna mot att ifrågasätta "förintelsen". För judendomen gäller det inte så mycket att värja sig mot "kränkande" yttranden som att skydda den judiska maktstrukturen.

DR: Vilka följder hade 2:a världskriget för den islamiska världen?

AR: Resultatet av 2:a världskriget var inte bara den totala ockupationen av Tyskland och ockupationen av den tyska folksjälen genom den (av judar planlagda) omuppfostran, utan också Israels behärskande av hela arabvärlden. Sedan 2:a världskriget råder djungelns lag i Mellan-östern, tack vare det amerikanska upprustandet av Israel med atombomber och tack vare Tysklands påtvingade miljardunderstöd åt judestaten.

DR: Är det möjligt att göra motstånd mot en sådan global makt?

AR: I arabvärlden, liksom i Tyskland och Japan, utvecklades ett visst motstånd. På 50- och 60-talet fick många arabisk-islamiska länder en formell självständighet, som dock inte var något annat än den gamla kolonialismen i ny förklädnad. Liksom i Tyskland gav ockupanterna en inskränkt makt åt pålitliga samarbetsmän att upprätta en enligt deras mening befogad politisk, kulturell, ekonomisk och massmedial ockupation.

Dessa lakejregimer ser i dag sin tid rinna ut. Sovjetunionen har kollapsat. Det alltjämt ockuperade Tyskland börjar vackla något under det tyska folkets uppvaknande. Dekadansen i USA fortskrider tack vare det oerhörda judiska inflytandet och hotar att störta landet ner i avgrunden. Om USA bryter samman, kanske återstoden av världen kan vinna sin frihet och leva i en verklig demokrati.

DR: Vad var det som för dig var tecknet på en vändning i världspolitiken?

AR: Allt började med supermakten Sovjetunionens nederlag i Afghanistan. Det okuvliga afghanska motståndet och den seger det vann lät så många undertryckta folks förhoppningar spira upp på nytt.

DR: Vilka politiska mål söker de islamiska motståndsrörelserna och den islamiska världen uppnå?

AR: De muslimska och arabiska folken vill vara herrar i eget land och välja politiska system och ledare, som framgår ur deras egen mitt och företräder deras egna och inte deras fienders intressen. Den islamiska revolutionen måste uppfattas huvudsakligen som en kulturrevolution. Självfallet vill muslimerna också ha goda relationer med alla andra folk och kulturer, men dessa goda relationer måste först skapas på jämlika och rättvisa grunder. Den arroganta judiska makten måste först erkänna vår rätt att existera. För att samexistera måste man först existera. Det israeliska inflytandet på den amerikanska politiken, som å sin sida till stor del styr regeringarna i den arabisk-islamiska världen, har länge förhindrat de arabiska folken att föra en självständig politik.

På liknande sätt har man inte beviljat Tyskland någon politisk och kulturell självständighet. I tidningen die Welt (7.3.1995) kunde man läsa "att Maastricht-fördraget häromsistens bara slöts, för att försvaga den tyska Bundesbank." Där ligger ju nyckeln till det hela. Man kontrollerar andra länders valutasystem och lägger därmed folken i bojor, även om det inte märks omedelbart. Åtta av tolv styresmän för Federal Reserve-banken är judar, och juden Alan Greenspan är till på köpet dess chef.

Shimon Perez, den israeliske utrikesministern, sade en gång på 80-talet, att "världen har blivit judisk", och han har tyvärr i stor utsträckning rätt. Om det skall få finnas någon nationalism, så måste den i så fall vara israelisk, om någon kultur, i så fall judisk och om någon historieundervisning, i så fall en efter judiska anvisningar. Den judiska religionen, som är mer rasistisk än någon annan, hyllas i lika hög grad som den judiska staten, som ständigt begår värre brott mot mänskligheten än någon annan stat. De judiska institutionerna och judestaten har skaffat sig en nära nog oinskränkt makt över hela planeten.

Här måste jag citera utgivaren av Der Spiegel, Rudolf Augstein (Nr. 4/1995, s. 41): "Israel kan inte längre gå under, utan att hela världen gick under på samma gång." Om vilket annat land kunde något sådant sägas? Inte en gång om USA, som nog skulle kunna gå under utan att hela världen gick samma väg, och samma sak gäller Ryssland, men knappast Israel. Det kan man kalla att ha makt, att ha världen under sin kontroll. Den israeliske professorn Israel Shahak säger: "Såvitt jag kan se, är Israel som en judisk stat inte bara en fara för sig själv och sina invånare, utan för alla judar och för alla andra folk och stater i Mellanöstern och ännu längre bort." (Jewish history, Jewish religion, Pluto Press, London 1994, s. 2). Den kuwaitiske utrikesministern Sabah al Sabah betecknar Israel som "ett hot mot hela världen. Israel har atomvapen, och det utgör ett hot, inte bara för regionen utan för hela världen." (FAZ, 18.2.1995, s.6).

DR: Vad är det som nu sker i Palestina?

AR: I Palestina är Israels ockupation överallt militärt märkbar. I Tyskland och den övriga västliga världen, liksom i de arabiska marionettregimerna, praktiseras ännu inte denna brutala, tortyrmetodiska makt inte öppet. Där uppnås för närvarande det mesta genom hjärntvätten i media. Bonnpolitikerna, som gärna ger sig ut för att vara något slags humanitetens apostlar, tiger stilla, när ledande judar uppmanar till massmord på palestinska barn. Mer än så, de fortsätter att skicka pengar till folkmordsregimen Israel. Den israeliske rabbinen Ido Elba i bosättningen Kiryat Arba, där massmördaren Baruch Goldstein bodde, skrev i en 26-sidig artikel: "Bibelordet 'Du skall icke dräpa' gäller inte för judar, som dödar hotfulla icke-judar. I krig är det en god gärning att döda varje goj (icke-jude) i en judebekämpande nation, till och med deras hustrur och barn." (The Times, 16.3.1995).

DR: Har folken över huvud taget någon chans att återvinna sin frihet?

AR: Först måste vi lära oss förstå, att den internationella judendomens makt endast består av vår egen svaghet. Israel och dess i världen opererande organisationer utnyttjar våra mänskliga svagheter, vår feghet, vår godhet, vår godtrogenhet, vår anständighet. Vårt mål måste vara att skapa en värld med rättvis fred och lika chanser för alla, och med en allmän åsikts- och yttrandefrihet. Mänskliga rättigheter måste gälla för alla och inte bara för den judiska minoriteten.

DR: Men åtnjuter vi då inte mänskliga rättigheter i dag?

AR: Just i Tyskland borde man inte förglömma, att cirka 10 miljoner tyskar fick sätta livet till i 2:a världskriget, av vilka 6 miljoner mördades till följd av de allierades krigsförbrytelser (Der Spiegel Nr 1/1995, s. 73). Miljoner tyska kvinnor och flickor blev brutalt våldtagna. 15 miljoner tyskar blev i strid mot folkrätten fördrivna från sin hembygd, varvid minst 2,5 miljoner av dem mördades under flykten. Den från svenska judar härstammande USA-generalen Eisenhower lät minst 1,3 miljoner unga tyska krigsfångar i augusti 1945 bestialiskt gå under på ängarna vid Rhen.

Men jag ser inga minneshögtider hållas för dessa tyskar i likhet med minneshögtiderna för offren i Auschwitz i slutet av januari i år, och ordvalet vid minneshögtiden för offren vid de allierades fasansfulla bombning av Dresden var helt annorlunda. Jag ser inga internationella statsmän stå med sänkt huvud till åminnelse av de folkrättsliga brott, som begicks mot det tyska folket. Folkrätten står över den nationella rätten, säger man. Men vem anklagar polackerna, tjeckerna, ryssarna eller fransmännen, som berövade tyskarna en stor del av deras land? Trots att rovet av tyskt land var ett brutalt brott mot folkrätten och fördrivandet och mördandet av miljoner tyskar var ett bestialiskt brott mot mänskligheten, får de skyldiga varken nämnas vid namn eller ställas till ansvar.

De tyska politikerna talar om återförening, fastän de i strid mot folkrätten prisgett 25 % av sitt lands territorium. Man hör dem alltjämt säga, att fördrivningen skedde för så länge sedan, att det rövade landet inte längre kan återkrävas. Men det rör sig ju bara om 50 år. Israel gör anspråk på hela Palestina, därför att ett antal judar bodde där för 2000 år sedan!

DR: Vilka uttryck tar sig det spirande islamiska motståndet?

AR: Makthavarna i Algeriet, Egypten och de flesta andra arabiska länderna är instrument för Israel, precis som de västliga politikerna. De är produkter av nederlaget och samarbetar med segrarmakterna. De här regimerna är mer solidariska med sina herrar än med det egna folket. I sin maktutövning stöder de sig därför på en hord av propagandister, journalister, bankmän och finanshajar. Dessa regimer saknar all legitimitet.

Folk, som är fullkomligt desinformerade och hjärntvättade av propagandan i TV, kan inte fungera som några fria medborgare och väljare av beslutsfattare. Samtliga tjänstvilliga poliser, journalister och politiker, som låter prostituera sig för de folkfientliga makthavarna, gör sig lika skyldiga som sina uppdragsgivare.

Ur den här synpunkten kan man mycket väl förstå de islamiska motståndskämparnas aktioner i Algeriet, även om de inte kan godkännas. Personligen är jag, liksom mina vänner i Tyskland, emot varje tillgripande av våld. Men jag förstår hur motståndskämparna resonerar. Om förräderiet mot folket inte har några konsekvenser, varför skulle då de skyldiga upphöra med sitt förräderi? I Algeriet valdes islamisterna i demokratisk ordning, men den bortvalda regimen använde våld mot dem som vunnit en överväldigande seger i valet och satte deras ledare i koncentrationsläger. Det vill säga att våldet utgick från en bortvald regim. Västerlandets "demokrater" tar ju parti för de kriminella kuppmakarna mot de med stor majoritet valda islamisterna!

Jag är emot allt vad våld heter, men jag vet att våld alltid följs av motvåld, och för det nuvarande våldet bär den bortvalda regimen ensam ansvaret. Den palestinska Hamas-gerillan säger utifrån ett undertryckt och plågat folks förtvivlan: Om det inte kostar en ockupationsregim någonting, varför skulle den då ge upp sin ockupation? Om den ena sidan börjar med våld, då uppstår en våldsspiral. Vi som älskar friheten önskar ingen sådan. Men det bedrövliga är, att just de som från början tillgripit våld låtsas som om de undertryckta offren vore de enda våldets upphovsmän. Judarna i staten Israel, ett fullkomligt främmande folk i detta område, känner sig fria och oförhindrade att begå sina förbrytelser mot de värnlösa palestinierna.

I det sammanhanget kan jag citera Frankfurter Allgemeine Zeitung (22.11.1994): "Watzals anklagelse mot israelerna för fördrivning, tortyr, kränkande av mänskliga rättigheter, cynisk tolkning av folkrätten och hyckleri är alltför berättigat... Dokumenten talar ett entydigt språk. Författaren betecknar Israel som ett enda stort koncentrationsläger." I jämlikhetens namn borde väl demokratin, åsikts- och yttrandefriheten och garantin för att få leva i fred gälla för alla, inte sant?

DR: Hur ser du på ditt eget personliga livsöde?

AR: Jag har under större delen av mitt liv kämpat med fredliga medel och skulle aldrig kunna tänka mig att använda våld. Mina insatser ägnar jag åt den ideologiska, andliga kampen, det är hur som helst den enda insats som ger resultat i det långa loppet. Ord har inte sällan väsentligt större sprängkraft än dynamit. Vi, de mot sitt folk trogna tyskarna och de undertryckta muslimerna i den arabiska världen, har sanningen på vår sida. Och sanningen kommer att för Israel och den internationella judenheten att bli mer förödande än deras 200 atomraketer, som inte är riktade mot Mellanöstern utan mot Tyskland.

Åsikts- och yttrandefriheten och demokratin skall gälla för alla eller för ingen. Brist på demokrati och yttrandefrihet i västvärlden kan framkalla en risk. De algeriska motståndskämparnas framgångar med att likvidera lögnspridande journalister skulle kunna inspirera förtryckta oliktänkande i västvärlden. Mitt budskap är: Ni kommer att segra i vilket fall som helst. Era plågoandar går under i sin dekadans. Jag vädjar också till judenheten som en försvinnande lite minoritet i världen: Håll er till de mänskliga och folkrättsliga spelreglerna! Relationer mellan folk skall inte vila på djungelns lag. Era metoder i dag från er maktposition, skulle nämligen kunna vändas mot er själva en gång. Rätten måste vara stark och styrkan rättvis, om en varaktig fred skall råda. Palestiniernas tragedi är att orätten är stark och rätten svag!

Till Radio Islams sidor på andra språk