Cordelia Edvardsson skriver om
"Mänskliga rättigheter"
i Israel
I Svenska Dagbladet 25/4 2000 kunde man läsa en artikel med rubriken "Jurister tar strid för de mänskliga rättigheterna i Israel" skriven av Cordelia Edvardsson. Hon lovprisade det faktum att en arabisk israel vid namn Adel Kadaan efter ett domslut lyckats köpa in sig i en judisk bostadsrättsförening. Artikeln är väl värd en analys:
För att kunna skriva något positivt om den judiska staten väljer Edvardsson alltså att rikta strålkastarljuset på en av de relativt få palestinier som har beviljats medborgarskap, samt på ett undantag från det faktum att ickejudar inom Israel är belagda med kraftigt särbehandlande regler. Om dessa regler har Israel Shahak skrivit om utförligt (i Judisk Historia, Judisk Religion sid 89-90):
"Halakha förbjuder judar att sälja fast egendom &emdash; mark och byggnader &emdash; i landet Israel till ickejudar. Att sälja byggnader (men inte mark) i Syrien är tillåtet.
Att hyra ut en byggnad i landet Israel är tillåtet under två villkor. För det första skall byggnaden inte användas till bostad utan för andra ändamål, såsom lager. För det andra skall inte tre eller fler intillbyggda hus så uthyras.
Dessa och flera andra regler förklaras som följer: …'för att du inte ska låta dem slå läger på marken, ty om de inte äger landet, blir deras vistelse däri kortvarig.' (1) Också en kortvarig ickejudisk närvaro skall tålas endast 'när judarna befinner sig i landsflykt eller när ickejudarna är mäktigare än judarna', men
När judarna är mäktigare än ickejudarna, är det oss förbjudet att släppa in en avgudadyrkare bland oss. Inte ens en tillfällig boende eller en resande köpman skall tillåtas färdas genom vårt land, såvida han inte godtar de sju noakidiska föreskrifterna,(2) ty det står skrivet: 'De skola icke få bo kvar i ditt land,'(3) det vill säga inte ens kortvarigt. Om han godtar de sju noakidiska föreskrifterna, blir han en bofast främling (ger toshav), men det är förbjudet att bevilja ställningen av bofast främling utom vid den tid då jubelfesten firas (det vill säga då templet finns och offer bringas däri). Men i tider då jubelfester inte firas är det förbjudet att mottaga någon som inte är fullt omvänd till judendomen (ger tzedek).(4)Det är alltså tydligt &emdash; alldeles som gush emunims ledare och anhängare säger &emdash; att hela frågan, om hur palestinierna borde behandlas enligt halakha, är en fråga om judisk makt enbart. Om judarna har tillräcklig makt, är det deras religiösa plikt att fördriva palestinierna."
Denna urgamla syn på ickejudars rättigheter &emdash; som givetvis tillämpats inom Israel alltsedan dess upprättande 1948 &emdash; väljer alltså Cordelia Edvardsson att försiktigt beröra på ett så opportunt sätt som möjligt. Hon vill inte heller att läsaren ska förstå fenomenet som rasistiskt.
Efter att ha rört mina palestinavänliga känslor med sin rörande berättelse om den konforme palestiniern som fått en smula judiskt 'feedback', går Edvardsson över till att försvara Israels allmänt aggressiva tendenser. Hon citerar en högt uppsatt israel som säger att deras tillvaro i 'Mellanösterns djungel' framtvingar en egen moral. Som läsare får jag till och med veta att premiärminister Ehud Barak överväger att legalisera tortyr för att 'miljön' kräver det, varefter Edvardsson dock genast försöker släta över med att nå'n annan minister behagar tycka annorlunda.
Israelvänliga debattörer hävdar ofta att judarna egentligen är snälla, men att de tvingas bära sig illa åt på grund av de omgivande arabernas fientlighet. Därför är det mycket angeläget att påvisa att roten till den judiska rasismen och de ständigt återkommande israeliska grymheterna har mycket djupare rötter än så. För dens skull citerar jag än en gång Israel Shahak (ur samma bok som här ovan fast denna gång sid 75), som ju åsett staten Israel inifrån under hela dess moderna existens:
"(….) Eftersom också det minimala förbudet (i den heliga skriften Shulan arukh) mot att direkt mörda en ickejude gäller endast 'ickejudar med vilka vi (judar) inte är i krig', har flera rabbinska lärde i det förflutna dragit den logiska slutsatsen att i krigstid alla ickejudar i fiendens befolkning inte bara får utan rent av bör dödas.(5) Sedan år 1973 sprids denna lära öppet i vägledningen av troende israeliska soldater. Den första officiella dylika uppmaningen stod i en brochyr som utgivits av staben för centrala militärområdet inom israeliska krigsmakten, det militärområde som Västbanken lyder under. I denna brochyr skriver stabens överkaplan:
"När våra trupper under ett krig eller i full jakt på fiender eller under en räd påträffar civila om vilka man inte kan med visshet veta att de är i stånd att skada våra trupper, då får man och rent av bör man enligt halakha döda dessa … Under inga omständigheter bör man lita på en arab, ej ens om han ger intrycka av att vara civiliserad … I krig och när våra trupper går till storms mot fienden, tillåts de och rent av uppmanas de av halakha att döda också goda civila, det vill säga civila som till synes är goda."(6)Citatet ur denna brochyr som Israel Shahak återgivit talar för sig själv. Det gör också Cordelia Edvardssons tidigarenämnda citerande angående 'Mellanösterns djungel'. Hennes avslutande mening får avsluta även mitt inlägg:
Sist, men inte minst, så kan Israel efter förra årets regimskifte glädja sig åt ett nytt, gott anseende som man inte gärna vill sätta på spel.
Anna Eriksson
Noter:
Tänka
fritt är inte längre
störst