"Alla stora sanningar
börjar som kätterier."
- GB Shaw
1. Myten om "det förlovade landet"
"Alla stora sanningar
börjar som kätterier."
- GB Shaw
På den dagen slöt Herren ett förbund med Abraham och sade: "Åt din avkomma skall jag ge detta land, från Egyptens flod, ända till den stora floden Eufrat."
(1 Mosebok 15:18)Detta löfte har uppenbarligen starkt påverkat politiska sionister i tanke och handling. "Om man har tillgång till Bibeln, om man betraktar sig som Bibelns folk, då borde man ha alla Bibelns länder i sin ägo."
(General Moshe Dayan i "Jerusalem Post" 10 augusti 1967.)Den 25 februari 1994 anställde Baruch Goldstein en blodig massaker på palestinier under pågående bön i Patriarkernas grav. Den 4 november 1995 mördades Yitzhak Rabin av Yigal Amir, "på order av Gud att avrätta vem det vara må, som åt palestinierna avstod "det utlovade landet Judéen och Samarien" (det vill säga den nu aktuella Västbanken).
På kristet håll har man sett lite annorlunda på saken. Albert de Pury, professor i Gamla Testamentet vid den protestantiska teologiska fakulteten i Genève, sammanfattar så här den syn på det gudomliga löftet, som han utvecklat i sin doktorsavhandling (Gabalda, Paris 1975) "De flesta bibeltolkare har hållit och håller den klassiska skriftliga utformningen av det gudomliga löftet till patriarkerna för en legitimering i efterhand av israeliternas erövring av Palestina eller - ännu konkretare - av det israelitiska väldets utvidgning under Davids regering."
Yigal Amir, Yitzhak Rabins mördare, är varken någon gatpojke eller någon dumbom, utan en produkt av sin sionistiska uppfostran. Son till en rabbin, förträfflig student vid det prästerliga universitetet vid Tel Aviv, elev vid talmudskolor och elitsoldat vid Golan, hade han i sitt bibliotek en biografi över Baruch Goldstein, som för någon tid sedan mördade 27 araber under pågående bön i Patriarkernas grav.
Han hade på den officiella israeliska televisionen kunnat se det stora reportaget om gruppen "Israels krigare", när de på Theodor Herzls grav svor på att "avrätta vem det än var som till araberna avträdde Judéens och Samariens av Herren utlovade mark", varmed man åsyftade den aktuella Västbanken.
Mordet på Yitzhak Rabin - liksom det som begicks av Goldstein - står i strikt logisk överensstämmelse med de politiska sionisternas mytologi. Befallningen att döda, säger Yigal Amir, "kommer från Gud", liksom på Josuas tid.
Yitzhak Rabin blev inte, som Bill Clinton påstod vid hans begravning, en symbolisk skottavla på grund av att han skulle ha "kämpat hela sitt liv för freden". När han förde befälet över ockupationstrupperna vid början av intifadan, var det han som gav ordern att "bryta sönder armarna" på den palestinska jordens barn, som inte hade något annat vapen än de gamla stenarna i deras land, som reste sig tillsammans med dem för att försvara sina fäders jord.
Nej, realist som han var, hade Yitzhak Rabin - liksom amerikanerna i Vietnam och fransmännen i Algeriet - förstått, att ingen slutgiltig militär lösning är möjlig, när en armé kastar sig, inte mot en annan armé, utan mot ett helt folk. Han hade då engagerat sig för att med list uppnå, vad han inte kunde uppnå med våld. En administrativ självständighet beviljades åt en del av de territorier, som FN hade fördömt ockupationen av, allt medan man bibehöll militärt israeliskt beskydd åt de "bosättningar" som stulits från de ursprungliga invånarna och liksom i Hebron blivit härdar för hatet.
Men det var redan för mycket för de judiska extremisterna, som gynnades av denna kolonialism. De skapade mot den som "förrädare" utmålade Rabin det hatfyllda klimat, som ledde till mordet på honom. Liksom tusentals palestinier före honom blev Yitzhak Rabin offer för myten om "det utlovade landet", en tusenårig förevändning för en blodig kolonialism.
2. Myten om "det utvalda folket" "Och Herren har i dag hört dig förklara, att du vill vara hans egendomsfolk och hålla alla hans bud, för att han må upphöja dig över alla andra folk till lov, berömmelse och ära."
(5 Mosebok 26:18-19)Idén om att judarna skulle vara ett folk förmer än alla andra är grundläggande för den sionistiska politiken. "Jordens invånare kan indelas i Israel och de andra nationerna sammantagna, det är vår viktigaste trossats", skriver rabbinen Cohen i sin bok om Talmud
(Payot, Paris 1986, s. 104)För en icke troende ligger det väl närmast till hands att se den här trossatsen som enbart en etnocentrisk myt, en rasistisk glorifiering av det egna folket, som är helt oförenlig med demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men även för den som tror på en enda personlig gud, jordens och människans allsmäktige skapare, borde det vara ett anstötligt påstående, att han skulle ha utvalt ett visst folk framför alla andra.
Men av Bibeln framgår, att ingendera av dess huvudredigerare, "jahvisten" och "elohisten", var monoteister. De förkunnade endast den hebreiske gudens överlägsenhet över de andra gudarna och hans "svartsjuka" med avseende på dem. (2 Mosebok 20:2-5). Moabs gud, t.ex. erkännes (Domarboken 11:24) liksom de andra gudarna. Den ekumeniska bibelöversättningen understryker i en fotnot på sidan 680: "Mycket länge trodde man i Israel på främmande gudars existens och makt."
Det är först efter exilen - och särskilt hos Profeterna - som monoteismen framträder. Man övergår med andra ord från formuleringar som den i 2 Mosebok 20:4: Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig" till en som inte nöjer sig med att kräva lydnad under Jahve och inte under några andra gudar, utan som förkunnar: "Jag är Gud, det finns ingen annan" (Jesaja 45:22). Denna obestridliga förkunnelse av monoteismen härrör från andra hälften av 500-talet före vår tideräkning. Ändå är det ett påstått uttalande från de israelitiska stammarnas gud och inte från den universelle guden som åberopas som stöd för dogmen om den egna utvaldheten.
Att myten om "det utvalda folket" spelar en stor roll för sionisternas behandling av palestinierna inom eller utanför staten Israel är uppenbart, vilket bland annat påpekats av grundaren av och den främste färeträdaren för Israels medborgarrättsrörelse, professor Israel Shahak.
I den israeliska tidningen Haaretz av den 27 november 1971 betecknade han sålunda Israel som "en rasistisk stat, där man återgår till förlegade religiösa grundsatser om att judarna utgör en mänsklighetens elit, med rätt att göra andra folk till sina slavar i kraft av sin utvaldhet".
Redan året dessförinnan hade en annan kritisk röst gjort sig hörd. Enligt den amerikanska veckotidningen Newsweek av den 20 april 1970 hade Jerusalems förre borgmästare Meron Benbenisti sagt följande kloka ord: "Antingen förblir vi en judisk stat och blir alltmer odemokratiska, eller blir vi en demokratisk stat men inte en judisk. ... Demokrati kan endast upprätthållas, om vi ger Israels araber fulla och lika medborgerliga rättigheter. Att utvecklingen sedan dess gått i den förstnämnda riktningen, är det inte svårt att konstatera.
3. Myten om rätten till våldsdåd "När Herren, din Gud, låter dig komma in i det land dit du nu går för att ta det i besittning, och när han för dig förjagar stora folk ... och ger dem i ditt våld och du slår dem, då skall du ge dem till spillo. Du skall inte sluta förbund med dem eller besläkta dig med dem eller visa dem nåd."
(5 Mosebok 7:1-3)Att man även i våra dagar anser det är rätt att i sann biblisk anda ta livet av andra människor, som står i vägen för sionismens heliga syften, det visades den 9 april 1948 av Menahem Begin och hans trupper, när de massakrerade 254 invånare i den palestinska byn Deir Yassin, män, kvinnor och barn.
Moseböckerna och de "historiska" böckerna är en sammanskrivning på grundval av muntliga traditioner, utförd av kung Salomos skriftlärde och 800-talets krönikörer. Ett av deras huvudsyften var att legitimera kung David och hans med våld utvidgade imperium.
I 4 Mosebok 31:7-8 berättar man för oss om de bedrifter, som utfördes av "Israels barn", när de efter att ha besegrat midjaniterna som Herren hade befallt Mose, "dräpte allt mankön, förde bort kvinnor och barn som fångar och brände upp alla deras städer och tältläger i eld."
Men när de återvände till Mose blev han förbittrad: "Har ni då låtit alla kvinnorna leva? ... Så dräp nu alla gossebarn och dräp alla kvinnor som haft med mankön att skaffa. Men alla flickebarn som inte haft med mankön att skaffa, dem får ni låta leva för er egen räkning!
(14-18)Moses efterträdare Josua fullföljde i Kanaans land (Palestina) systematiskt den politik av "etnisk rensning" och folkmord, som inletts med erövringen av städerna Jeriko och Ai enligt Herren Sebaots anvisningar.
"Och Josua intog Mackeda på och slog dess invånare och dess kung med svärd. Han tillspillogav det med alla dem som var därinne och lät ingen slippa undan.
Därefter drog han med hela Israel till Libna och belägrade staden. Och Herren gav också det och dess kung i Israels hand. De slog dess invånare med svärd, alla dem som var därinne, och lät ingen slippa undan.
Sedan drog Josua med hela Israel till Lakis, och belägrade och angrep det. Och Herren gav staden i Israels hand, så att de intog det på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla dem som var därinne - alldeles som de hade gjort i Libna."
(Josua 10:28-32).Och så fortsätter uppräkningen av det ena hemska folkmordet efter det andra, tills större delen av Palestina hade lagts under den israelitiske ledarens totalitära och teokratiska välde.
Var det inte Josuas väg, som följdes av Menahem Begin, när han lät sina trupper massakrera 254 invånare i byn Deir Yassin den 9 april 1948 - män, kvinnor och barn - för att med skräcken som medel tvinga de obeväpnade palestinierna på flykt? Och var inte Baruch Goldstein, som den 25 februari 1994 anställde massaker på bedjande muslimer i Patriarkernas grav, strängt trogen traditionen från Josua, som utrotade stora delar av Kanaans folk för att bemäktiga sig deras land?
Denna "etniska rensning", som blivit systematisk i dagens Israel, härrör från den princip om etnisk renhet, som förhindrar att det judiska blodet blandas med "det orena blodet" från alla de övriga.
I 5 Mosebok 7:3 ålägges det "utvalda" folket att inte beblanda sig med de andra: "Du skall inte besläkta dig med dem. Dina döttrar skall du inte ge åt deras söner, och deras döttrar skall du inte ta till hustrur åt dina söner."
När översteprästen Pinehas såg att en israelitisk man tagit till sig en midjanitisk kvinna, "stod han upp i menigheten, tog ett spjut i sin hand och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och genomborrade dem båda, kvinnan genom att han stack henne i underlivet."
(4 Mosebok 25:7-8)Efter sin återkomst på 400-talet f. Kr.från "exilen" i Babylon blev den judiske prästen och ledaren Esra mäkta upprörd över upptäckten, att "det heliga släktet" beblandat sig med de främmande folken och beordrade, att blandäktenskapen skulle upplösas: "Vi har varit otrogna mot vår Gud genom att vi tagit till oss främmande kvinnor från de andra folken här i landet. ... Så låt oss nu avlägsna från oss alla sådana kvinnor tillsammans med deras barn!"
(Esra 10:2-3)Haim Cohen, som blev ledamot av Israels Högsta domstol, konstaterar: "Ödets bittra ironi har velat, att samma biologiska och rasistiska teser, som propagerades av nazisterna och som inspirerade de skändliga Nürnberg-lagarna, tjänar som grundval för definitionen av judenheten i staten Israels sköte."
(Joseph Badi: "Fundamental Laws of the State of Israel, New York 1960, s.156)Vid rättegången mot de anklagade krigsförbrytarna i Nürnberg efter krigsslutet 1945 ställdes frågan till det nazipartiets "rasexpert" Julius Streicher, om denne hade medverkat på något sätt vid utarbetandet av de tyska raslagarna.
Enligt det officiella protokollet från debatterna den 26 april 1946 (band 12, s. 321) svarade Streicher: "Ja, jag tror jag har medverkat i den meningen, att jag skrev att man för framtiden måste förhindra varje uppblandning av tyskt och judiskt blod. Jag har skrivit artiklar, som går ut på att judarna borde tas till föredöme, eftersom de har skaffat sig en raslag, Mose lag, som säger att man inte skall ta till sig kvinnor från främmande folk."
Att det utvalda folket inte fick "besudla sig" med andra folk, framgår av flera bibelställen. "Jag, Herren, är helig, och jag har avskilt er från andra folk", heter det i 3 Mosebok 20:26, och vikten av att bevara den etniska "renheten" betonas av Josua: "Om ni håller er till återstoden av dessa folk som ännu är kvar här tillsammans med er och gifter in er med dem, då skall ni veta, att Herren, er Gud, inte längre skall driva undan dessa folk för er, utan de skall bli er till en snara och ett gissel."
(Josua 23:12-13)Den 10 november 1975 antogs vid ett plenarsammanträde i FN en resolution, enligt vilken sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering. Efter Sovjetunionens sammanbrott har det av judarna dominerade USA den 16 december 1991 lyckats få igenom ett avskaffande av den riktiga resolutionen från 1975 och sålunda än en gång rentvått Israel och dess ledare från det blod som vidlåder dem. Men i verkligheten har ingenting förändrats sedan 1975. Snarare kan man säga, att förtrycket, det långsamma folkmordet på palestinierna, har fått en omfattning utan motstycke.
Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv
Till Radio Islams sidor på andra språk