"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

 HOME

Myten om det israeliska undret
av Roger Garaudy

"Kraften från den judiska knytnäven kommer från den amerikanska stålhandsken och de dollar som den är stoppad med."
(Yeshayahou Leibowitz, i "Judaism et Israël", Desclée de Brouwer 1993, s. 253).

Vad beträffar de penningsummor, som Tyskland har öst över staten Israel, lämnar jag ordet åt huvudförhandlaren om beloppet av skadeståndet, Nahum Goldman. Han har nämligen detaljerat redogjort för dem i sin självbiografiska bok, som han hade vänligheten att tillägna mig den 23 april 1971 som tack för de uppgifter jag hade fullgjort på hans begäran två år tidigare, vid sidan av Nasser, efter sexdagarskriget.

"I början av år 1951 uppträdde Israel för första gången på scenen genom att tillställa fyra allierade två noter, i vilka de judiska kraven på skadestånd av det nya Tyskland uppgick till en summa på 1 1/2 miljarder dollar, av vilken hälften skulle betalas av Västtyskland och den andra hälften av Östtyskland. Beloppet grundade sig på följande beräkningar:

Israel hade tagit emot 500.000 judar, och det ekonomiska inlemmandet av en flykting kostade cirka 3000 dollar. Då Israel hade räddat dessa nazismens offer och tagit på sig en enorm finansiell börda, ansåg det sig ha rätt att genomdriva sina krav i det judiska folkets namn, även om detta saknade laglig grund, eftersom den judiska staten inte existerade under naziregimen." (s. 262)

"Det var under dessa omständigheter, som den israeliske utrikesministern vände sig till mig under loppet av sommaren 1951 i egenskap av ordförande i Judiska rådet för Palestina och uppmanade mig att sammankalla de stora judiska organisationerna i Förenta Staterna, Brittiska samväldet och Frankrike till en konferens för att stödja de israeliska skadeståndskraven och få dem godkända." (s. 263)

"De förhandlingar vi såg fram emot måste vara av en mycket speciell natur, eftersom de inte hade någon juridisk grundval." (s. 268)

"Med en myckenhet av mod och storsinthet hade den tyske förbundskanslern som bas för diskussionen accepterat summan en miljard dollar, men jag visste, att ett parti, som motsatte sig en så gigantisk nota, redan hade bildats inom regeringen, bland de politiska partiernas ledare samt inom bank- och industrivärlden. Det fick mig att upprepa från helt olika sidor, att det var lönlöst att räkna med ens liknande belopp.
Under den första fasen av förhandlingarna mellan tyskarna och kravkonferensen kom man till allmän enighet om ämnet skadestånd och den lagstiftning, som skulle reglera det. Man lämnade åt en senare förhandlingsfas problemet om den totala återfordran, som uppgick till en summa på 500 miljoner mark.
Efter långa samtal slutade denna del av meningsutbytet enligt överenskommelse med den tyska delegationen, som förband sig att rekommendera sin regering en återbetalning till Israel på 3 miljarder mark (25 % mindre än vi hade begärt)" (s. 272)

"Jag måste återvända till Bonn den 3 juli, då jag gjorde följande eftergift: 10 % av de 500 miljonerna skulle gå till nazismens icke-judiska offer och fördelas av den tyska regeringen själv." (s. 282)

"Avtalet undertecknades den 10 september 1952 i Luxemburg. Förbundskanslern representerade Tyskland, utrikesminister Moshe Sharett Israel och jag själv kravkonferensen." (s. 283)

"De tyska leveranserna har varit en avgörande faktor i Israels ekonomiska uppsving under de senaste åren. Jag vet inte vilket som skulle blivit Israels öde under vissa kritiska perioder i dess ekonomi, om Tyskland inte hade hållit sitt avtal. Järnvägarna, telefonerna, hamnanläggningarna, bevattningssystemen, hela branscher inom industrin och jordbruket skulle inte ha varit i sitt nuvarande tillstånd utan det tyska skadeståndet." (s. 286)

"På morgonen vid min ankomst begav jag mig till den israeliske premiärministern David Ben Gurion. Han gick mot mig med en högtidlig min: 'Du och jag har haft lyckan att uppleva två underverk, skapandet av staten Israel och undertecknandet av avtalet med Tyskland. Jag har varit ansvarig för det första och du för det andra." (s. 284)
(N. Goldmann: "Autobiographie" Fayard, Paris 1969)

I en annan av sina böcker, "The Jewish Paradox", berättar Nahum Goldmann inte bara om sina underhandlingar med Tyskland utan också om hur han frampressade "skadestånd" från Österrike och dess kansler Julius Raab. Han sade till kanslern: "Ni måste betala skadestånd till judarna!" - "Men vi blev ju ett offer för tyskarna!" - "I så fall skall jag hyra den största biografen i Wien, och varje dag skall jag visa inmarschen av de tyska trupperna och Hitler i Wien i mars 1938!" - "All right, ni skall få era pengar!"

Det gällde 30 miljoner dollar. Lite senare kom Goldmann tillbaka: "Det måste bli 30 miljoner till!" - "Men vi var ju överens om 30 miljoner." - "Nu måste ni ge mer!" sade Goldman, och han fick dem. Så kom han tillbaka en gång till, och fick samma summa igen. Det fanns också andra källor beträffande finansieringen av det som vissa kallade "det israeliska undret" på ekonomins område, liksom beträffande staten Israels gigantiska upprustning och beväpning med kärnvapen, en upprustning som gör det löjeväckande att tala om en liten David inför jätten Goliat. I ett modernt krig kan styrkan inte mätas efter mängden mobiliserbara soldater, utan endast efter arméns tekniska utrustning. På grund av det finansiella tillflöde, som vällt in över Israel, disponerar landet över en slagstyrka, som är oändligt överlägsen alla arabländernas tillsammans.

Utöver "skadestånden" får Israel ett praktiskt taget obegränsat tillflöde av vapen och pengar, som huvudsakligen kommer från USA, där dess lobby har visat sig synnerligen effektiv, men också i form av gåvor från judar "i förskingringen".

Vid "de judiska miljardärernas konferens"(!) år 1967 avslöjade Israels dåvarande finansminister, att staten Israel mellan 1949 och 1966 hade mottagit 7 miljarder dollar. ("The Israeli Economist", september 1967). Dr Yaakov Herzog, generaldirektör och representant för den israeliska regeringen, definierade så här syftet med dessa sammankomster:

"Att undersöka möjligheterna för Israel att dra till sig de viktigaste investeringarna och till den israeliska ekonomin nära knyta de i utlandet bosatta innehavarna av judiskt kapital, på ett sådant sätt, att de fick en omedelbar känsla av ansvar och delaktighet... Vi planerar nu en annan sak: en storslagen dialog om att få judarna i förskingringen att identifiera sig med Israel, inom ramen för kampen mot assimilering i utlandet."

Operationen har visat sig mycket lönande, eftersom de amerikanska judarnas organisationer varje år skickar i medeltal en miljard dollar till Israel. Dessa bidrag betraktas som "välgörenhet" och ger rätt till avdrag på skattsedeln, det vill säga de belastar den skattebetalande amerikanen, även om de tjänar till att understödja Israels krigsansträngningar.

Men det väsentligaste stödet kommer direkt från den amerikanska staten, vars "bistånd" uppgår till drygt 3 miljarder dollar per år. Nära hälften av detta officiella bistånd ges i form av gåvor och "lån", som glöms bort mycket snabbt. Återstoden läggs till den snabbt växande israeliska statsskulden, som närmar sig 20 miljarder dollar, d.v.s. 5000 dollar per invånare.

Större delen av dett årliga bistånd utgörs av vapenleveranser, för vilka kongressen, för att undvika att de väcker uppseende och kritik från allmänheten, har ordnat med en särskild sorts finansiering i sin lag om kontroll av vapenexporten, stiftad år 1976. För att mäta betydelsen av de här siffrorna för finansieringen av Israel utifrån räcker det med att erinra sig, att Marshall-hjälpen till Europa från 1948 till 1954 uppgick till 13 miljarder dollar, vilket innebär, att staten Israel för sina mindre än 2 miljoner invånare har fått hundra gånger mer per invånare än européerna!

Från 1948 fram till 1981 uppgick den amerikanska regeringens bistånd till Israel till nära 18 miljarder dollar, varav två tredjedelar var avsedda för militära ändamål. Vad beträffar skulden till utlandet, uppgick den i början av år 1981 till 17 miljarder dollar!

I det ekonomiska biståndet ingår också beviljade lättnader för israelisk export till USA.


Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv

Tillbaks till index för utdrag från Roger Garaudys bok "Den israeliska politikens grundläggande myter"


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk