"Alla stora sanningar börjar som
kätterier."
- GB Shaw
Den sionistiska lobbyn i Frankrike
av Roger Garaudy
"Alla stora sanningar börjar som
kätterier."
- GB Shaw
Den sionistiska lobbyn i Frankrike
av Roger Garaudy
"Det finns i Frankrike en mäktig pro-israelisk lobby, som speciellt utövar sitt inflytande inom mediavärlden."
(General de Gaulle, 1969. Källa: Philippe Alexandre: "Le préjugé pro-israélien", "Le Parisien Libéré", 29 februari 1988).Ovanstående djärva yttrande av Charles de Gaulle vållade enligt Philippe Alexandre skandal i Frankrike, trots sin uppenbara sanning. Sedan dess har det inte funnits någon kandidat till presidentämbetet, vilket parti han än tillhört, inklusive Francois Mitterand och Jacques Chirac, som inte rest till Israel för att erhålla den mediala investituren.
Den makt över massmedia, som utövas av den judiska lobbyn, vars centrala ledning i dag utgörs av "LICRA" (Ligue contre le racism et l'antisémitisme), är sådan, att den kan manipulera opinionen efter behag. Medan den judiska befolkningen i Frankrike endast uppgår till cirka 2 % av franska folket, härskar sionismen över de flesta politiska beslutsfattare och media: televisionen, radion, pressen, filmindustrin (särskilt med invasionen av filmer från Hollywood). I sionisternas händer ligger också förläggarverksamheten och reklambranschen, som finansiellt styr medierna.
Beviset för detta är mediernas praktiskt taget totala likriktning, när det gäller att förvränga händelserna till förmån för Israel: de svagas våld kallar man för "terrorism", och de starkas våld för "kampen mot terrorismen". När en handikappad jude kastas över bord från "Achille Lauro" av en avhoppare från PLO, då är det "terrorism", men när Israel som vedergällning med bomber mot Tunis dödar 50 människor, varav åtskilliga barn, då är det "bekämpande av terrorismen" och "försvar av lag och ordning"! Liksom under taktpinnen från en dold orkesterledare hör man samma musik i alla media, det må nu handla om attentatet mot synagogan på Kopernikus-gatan, vanhelgandet av kyrkogården i Carpentras, invasionen i Libanon eller förstörelsen i Irak.
Jag kan lämna ett personligt vittnesmål. Ända till 1982 hade jag fritt tillgång till de stora förlagshusen, till TV, radion och och rikspressen. Vid invasionen och massakrerna i Libanon fick jag i tidningen "Le Monde" av den 17 juni 1982 av chefredaktören Jaques Fauvet en betald helsida, där jag tillsammans med fader Michel Lelong och pastor Matthiot skrev om "massakrerna i Libanon" och "den israeliska aggressionen". Vi visade, att det inte rörde sig om någon tillfällighet, utan om den inre logiken hos den politiska sionismen, som staten Israel är grundad på. Det ledde till att jag med anonyma brev och telefonsamtal fick nio mordhot.
LICRA väckte åtal mot oss för "antisemitism och provokation till rasdiskriminering". Inför domstolen framhöll jag, att den politiska sionismen har sitt ursprung i den judiska tron samt 1800-talets nationalism och kolonialism. De sista kvarlevorna av kolonialistiska bosättningar, i Palestina liksom i Sydafrika, stöter genom sin av FN officiellt fördömda rasism på de ursprungliga invånarnas motstånd. Liksom vid varje kolonialistisk ockupation kallar förtryckarna sig själva för "upprätthållare av lag och ordning" och motståndsmännen kallar de för "terrorister".Den nästan totala judiska dominansen i amerikanska och franska massmedia påtvingar världen den här upp och nervändningen av begreppens innebörd: När en israelisk diplomat utsätts för ett attentat i London: då är det "terrorism". Men när den israeliska armén invaderar Libanon och tar livet av tusentals människor, då är det fråga om att "skapa fred i Galiléen"!
Den 1 januari 1989 får jag i TV reda på resultatet av intifadan, "upproret" mot de israeliska ockupanterna: 327 dödade palestinier (huvudsakligen stenkastande minderåriga) och 8 dödade israeler (huvudsakligen skjutande soldater). Samma dag förklarar en israelisk minister: "Några förhandlingar kan inte bli möjliga, förrän palestinierna avstår från våldshandlingar." Är det jag som drömmer, eller är den här förlamningen av det kritiska omdömet en kollektiv mardröm?
Redan 1969 fördömde general de Gaulle den sionistiska lobbyns "oproportionerligt stora inflytande" i alla media: från pressen till televisionen, från filmindustrin till förläggarverksamheten. I dag har detta oproportionerligt stora inflytande lyckats totalt vända upp och ner på begreppen, när man kallar de svagas motstånd för "terrorism" och de starkas oändligt mer mordiska våld för "kamp mot terrorismen".
Gjorde vi då fel, fader Lelong, pastor Matthiot och jag, när vi fördömde den här förvanskningen av begreppen? I sitt beslut av den 24 mars 1983 säger tingsrätten i Paris: "I betraktande av att det rör sig om tillåten kritik av en stats politik och den ideologi, som inspirerar den, och inte om rasistisk provokation, avvisar domstolen alla krav från LICRA och ådömer organisationen att betala rättegångskostnaderna."
Sedan LICRA vädjat till hovrätten i Paris, fällde den, efter att ha citerat ett ställe i vår artikel, där vi anklagade staten Israel för rasism, sin dom: "I betraktande av att den åsikt som framförts av författarna till artikeln endast berör den restriktiva definition av judendomen, som den israeliska lagstiftningen bibehållit, fastställer hovrätten den hänskjutna domen vad beträffar avvisandet av kraven från LICRA och ådömer organisationen att betala rättegångskostnaderna." LICRA överklagade hos Högsta domstolen, som den 4 november 1987 berövade sionisterna varje förhoppning om att vanära oss med lagliga medel. I utslaget heter det, att domstolen "avvisar besväret och dömer den klagande att betala rättegångskostnaderna."
"Operation nertystning" fortsätter långt utöver juridikens domäner, och den judiska lobbyn saknar inte medel härtill. Om vi hade blivit dömda, skulle vi ha blivit hett stoff på tidningarnas förstasidor och fastnaglade vid skampålen som antisemiter. De för LICRA negativa utslagen i domstolarna förbigicks däremot systematiskt med tystnad. Till och med "Le Monde", vars gamle chefredaktör, Fauvet, var inblandad tillsammans med oss i denna kamp, nöjde sig med en färglös notis.
Blockaden av mig som skribent har emellertid mästerligt fullföljts. Vid publiceringen av sidan i "Le Monde" lade jag till två rader, som uppmanade läsarna att betala kostnaderna för införandet, som kostade fem miljoner centimes. Jag fick mig tillsänt sju miljoner centimes i form av hundratals små checkar.
Men från den stunden börjar den mediala kvävningen. Jag har tidigare publicerat ett fyrtiotal böcker i alla de stora förläggarhusen, och de har översatts till 27 olika språk. Hädanefter är alla de stora dörrarna stängda för mig. En av de stora förläggarna lär ha sagt vid ett styrelsemöte: "Om ni publicerar en bok av Garaudy, får ni inte längre några rättigheter att översätta amerikanska verk." Att acceptera mig skulle ha varit detsamma som att spränga hans förläggarhus i luften.
En annan stor förläggare säger, beträffande en annan bok av mig, till sin litterära direktris, som har arbetat i tre månader med att hjälpa mig justera den i alla detaljer: "Jag vill inte ha Garaudy i mitt förlag."
Sådan är historien om isoleringen av en man, som suttit Hitlers koncentrationsläger. Vår motståndsrörelse mot fördumningen har dömts till att verka underjordiskt, och jag själv har dömts den litterära döden för mitt brott att avslöja sanningen.
Det här är bara ett exempel, där jag kan avlägga ett personligt vittnesmål om hur sionismen fungerar och hur den förvanskar begreppens innebörd. Jag skulle kunna ge många andra exempel, men var och en av er blir säkert vittne till det var och varannan dag.
Till och med begreppet "brott mot mänskligheten" förvanskades av den sionistiska propagandan efter andra världskriget: Detta brott reducerades till att gälla en enda jättestor pogrom, som judarna skulle ha drabbats av, och det praktiskt taget ensamma. Så kan historien förvanskas för att tjäna en grupp maktlystna individers skumma syften!
Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv
Till Radio Islams sidor på andra språk