"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

För att definiera den behandling, som judarna utsattes för av nazismen, används ofta termer som "folkmord", "holocaust" och "shoah". "Enligt det gudomliga löftet i Bibeln är folkmordet ett element av ideologiskt rättfärdiggörande för skapelsen av staten Israel", skriver sålunda Tom Segev i sin bok "Le septième million" (Liana Levi 1993, s. 588).

Med termen folkmord menas enligt ordboken Larousse "metodisk tillintetgörelse av en etnisk grupp genom likvidering av dess medlemmar." Har det då under krigets lopp förekommit ett folkmord på judarna? Knappast enligt ordbokens definition.

Däremot skulle termen med all rätt kunna användas om judarnas egen systematiska utrotning av de palestinska folken vid erövringen av Kanaans land under Josua. I stad efter stad blev invånarna, som vi har sett, enligt den judiska Bibeln (GT) hänsynslöst nedhuggna, män, kvinnor och barn. (Se t.ex. Josua 10:28-41)

Utan tvivel har judarna tillsammans med kommunisterna varit Hitlers mest omtyckta bekämpningsobjekt, och han talade gärna om farorna med "den judiska bolsjevismen". Ända sedan bildandet av hans nationalsocialistiska parti hade han sett fram emot utrotandet av kommunismen och utjagandet av alla judar, först ut ur Tyskland, sedan ut ur hela Europa, när han blev herre över det.

Judarnas försvinnande ur Europa skulle till att börja med ske genom utvandring, sedan rätt och slätt genom utdrivning. Under kriget skulle skulle judarna interneras i koncentrationsläger, för att efter kriget landsförvisas till något bestämt territorium.

Man hade i början tänkt sig Madagaskar som ett stort uppsamlingområde, men intresserade sig senare mera för en transport till Östeuropa. I de där ockuperade områdena, särskilt Polen, decimerades antalet judar genom tvångsarbete i krigsproduktionens tjänst samt genom de förskräckliga tyfusepidemier, för vars skull man tvingades bränna döda kroppar i krematorieugnar för att skydda befolkningen mot den förorening av grundvattnet, som annars skulle kunna ske.

Vilken blev den rysliga slutsumman av Hitlers bryska metoder gentemot sina politiska offer? Detta andra världskrig tog livet av 50 miljoner människor, varav 17 miljoner var sovjetryssar och 9 miljoner tyskar. En stor tribut av döda krävdes också av Polen och de andra ockuperade länderna i Europa, liksom av länder i Afrika och Asien, från vilka soldater mobiliserats till detta ur västerländska rivaliteter födda krig. Det hitleristiska väldet var alltså något helt annat än en enda stor judepogrom, som en viss propaganda vill göra gällande. Det blev en mänsklig katastrof, som tyvärr inte saknar motstycke. Vad Hitler tillämpade på "de vita" var detsamma som europeiska kolonialister sedan i fem seklers tid tillämpade på "de färgade", från Amerikas indianer, av vilka man gjorde slut på 60 av 80 miljoner (också detta betydligt mer genom tvångsarbete och epidemier än genom vapenmakt), till afrikanerna, av vilka 10 ... 20 miljoner deporterades till Amerika. Eftersom slavhandlarna fick en slav av tio dödade under kampen för tillfångatagandet, kostade slavhandeln Afrika 100 ... 200 miljoner döda.

Många tjänade på myten om "det största folkmordet i världshistorien": Den fick folk att glömma de västerländska kolonialisternas egna brott (utrotningen av Amerikas indianer och den afrikanska slavhandeln), såväl som Stalins blodiga förtryck.

Folk kunde också fås att glömma de anglo-amerikanska ledarnas ansvar för massakern på 200.000 civilpersoner genom fosforbomber mot staden Dresden den 13 februari 1945. Det fanns ju inte ens något militärt motiv för denna förskräckliga bombning, eftersom den tyska armén retirerade på hela ostfronten inför sovjetmaktens offensiv, som redan i januari hade nått fram till floden Oder.

Allmänheten behövde inte heller minnas; att USA hade fällt atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, resulterande i "mer än 200.000 döda och nära 150.000 skadade, dömda till längre eller kortare tids sjukfrånvaro."
(Paul-Marie de la Gorce: "1939-1945. Une guerre inconnue." Flammarion, Paris 1995., s. 535). Avsikten var inte militär utan politisk:

Redan 1948 skrev Winston Churchill i sin bok om Andra världskriget: "det vore fel att tro, att Japans öde avgjordes genom atombomben." Detta bestyrks av den amerikanske amiralen William Leahy, som i sin bok "I was there" skriver: "Enligt min mening var användningen av detta barbariska vapen mot Hiroshima och Nagasaki inte till någon större hjälp i kriget mot Japan." I själva verket hade Japans kejsare Hirohito redan inlett underhandlingar om sitt lands kapitulation hos Sovjetunionen." (Paul-Marie de la Gorce, anfört arbete, s. 532). Syftet med bombningen var enligt rådgivaren i det amerikansk utrikesdepartementet under kriget, Thomas Finletter, att "slå ut Japan före Rysslands inträde i kriget"

Amiralen Leahy slutade i det anförda arbetet: "Genom att använda atombomben har vi sänkt oss till de medeltida barbarerna låga moraliska nivå... Detta nya och förskräckliga vapen är ett modernt barbari, ovärdigt oss kristna."
Termen "holocaust", som första gången användes av Elie Wiesel i hans bok "La Nuit" (1958) och populariserades genom filmen "Holocaust", visar ännu tydligare viljan att av det brott som av Hitlertyskland begåtts mot judarna göra en enastående tilldragelse, som inte kan jämföras med vare sig nazisternas massakrer på andra offer eller något annat brott i historien. Judarnas lidanden och död fick sålunda en sakral karaktär, enligt definitionen av ordet "holocaust" i Larousses ordbok: "En hos judarna förekommande offerhandling, i vilken offret helt förtärdes av lågorna."

Judarnas martyrium blev sålunda omöjligt att reducera till något annat: genom sin sakrala karaktär ingick det i den gudomliga planen på samma sätt som korsfästelsen av Jesus i den kristna teologin, inledande en ny tidsålder. En rabbin kunde därför säga: "Skapelsen av staten Israel är Guds svar på Holocaust."

För att motsvara sin sakrala karaktär måste det vid denna holocaust röra sig både om total förintelse och förbränning. För den totala förintelsens skull måste därför nazisternas "slutgiltiga lösning på judeproblemet" vara liktydig med att deras judiska offer skulle kroppsligen förintas. Men nu har man inte kunnat framlägga en enda text, som bekräftar detta.

Hitlers judehat är ända från hans första tal förbundet med kampen mot bolsjevismen. De första koncentrationslägren, som han lätt uppföra, var ämnade åt tyska kommunister, av vilka tusentals omkom, däribland deras ledare, juden Ernst Thälmann.

De mest aktiva ledarna för bolsjevikrevolutionen (Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Kaganovitj och många andra) var judar, sade Hitler, samtidigt som andra judar enligt honom var det tyska folkets värsta kapitalistiska utsugare. Det var därför viktigt för honom att efter att ha likviderat den kommunistiska rörelsen i Tyskland och förberett landets expansion mot öster krossa Sovjetunionen, vilket mot slutet av hans bana blev hans centrala sysselsättning. Han skappade under kriget mot Sovjet till och med speciella enheter med uppgift att bekämpa de sovjetiska partisanerna och slå ner deras politiska kommissarier, av vilka många var judar.

Vad beträffar den stora massan av tyska judar (eller europeiska, sedan Hitler blivit herre i Europa) var en av Hitlers idéer att tömma Tyskland och Europa på dem. Den första etappen bestod i att organisera deras utvandring, under villkor som tillät honom att beröva de rikaste deras förmögenheter, och vi har sett, att de ledande sionisterna därvid samarbetade med honom. Den andra etappen blev helt enkelt landsförvisning, med idén att skicka dem till ett uppsamlingsområde någonstans på jordklotet.
Det tänkta uppsamlingsområdet efter Frankrikes kapitulation var ön Madagaskar, som skulle övergå i tyska händer, sedan öns gamla franska invånare hållits skadeslösa genom Frankrikes försorg. Projektet övergavs, mindre på grund av franska betänkligheter än på grund av att Tyskland i krigstid inte kunde avvara det viktiga fartygstonnage som krävdes för denna uppgift.

Hitlers erövring av Östeuropa, särskilt Polen, gjorde det möjligt att uppnå en "slutgiltig lösning": att tömma Europa på judar genom att deportera dem till de här yttre lägren. Det var där de utstod lidanden som alla civilbefolkningar i krigstider, flygbombardemang, svält och umbäranden av alla de slag, ilmarscher, dödliga för de svagaste, för att utrymma lägrens centrala delar, tvångsarbete för att betjäna den tyska krigsansträngningen (Auschwitz-Birkenau var till exempel det mest aktiva centret för I.G.Farbens kemiska industrier).

Skall det då vara nödvändigt att ta sin tillflykt till andra sätt att förklara den dödlighet, som drabbade offren för en sådan behandling och omåttligt överdriva dess omfattning? Med risk för att senare tvingas att revidera alltihop i grunden: Att tvingas att på minnestavlan i Auschwitz-Birkenau minska antalet som dog där från fyra miljoner till en miljon, och på den ändrade inskriften i "gaskammaren" i Dachau nödgas konstatera, att den aldrig fungerade som en sådan!

Behöver man alltsedan dess - för att till varje pris fasthålla vid engångsföreteelsen "holocaust" (utrotningen som ett brännoffer) - vifta med "gaskamrarnas" spöke?

År 1980 ifrågasattes för första gången judemassakerns unika karaktär av en berömd journalist, Boaz Evron: "Som om det vore en självklar sak, tas varje förnäm gäst med på ett obligatoriskt besök i Yad Vashem för att få vederbörande att hysa de skuldkänslor som man förväntar sig av honom."

"I känslan av att hela världen hatar och förföljer oss tror vi oss fritagna från förpliktelsen att stå till svars för våra handlingar vad den beträffar." Den paranoida isoleringen från världen i övrigt och dess lagar kunde förmå vissa judar att behandla icke-judar som lägre stående varelser, således konkurrerande med nazisterna i rasism.

Evron var på sin vakt mot tendensen att sammanblanda arabernas fientlighet med nazisternas. "Man kan inte skilja den ledande klassen i ett land från dess politiska propaganda, för denna presenteras som en del av dess verklighet", skrev han. "De styrande agerar sålunda i en värld befolkad av myter och monster, som de själva skapat."
(Boaz Evron: "Le génocide: un danger pour la nation", Iton 77, nr 21, maj-juni 1980, s. 12 och följande)

Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv

Tillbaks till index för utdrag från Roger Garaudys bok "Den israeliska politikens grundläggande myter"

Till Radio Islams sidor på andra språk